Som sagt, släpptes ett fanzine på festen i fredags. Endast på papper och distribuerat i kanske femtio exemplar, sålda för fem kronor styck. Innehållet består mestadels av stora mängder text, som bara till viss del finns tillgänglig på webben. Hastigt sammanställt och layoutat en sen kväll på Konstfack, med hjälp av sax och tejp.
Ena framsidan pryds av ett vitt K mot en svart bakgrund (byggd av plastpåseplast). Andra framsidan pryds av ett svart K (byggt av skrivmaskinsfärgband) mot vit bakgrund. Oavsett vilken sida man väljer att börja läsa ifrån, fortskrider texterna endast på varje uppslags högersida. Om man tröttnar är det bara att göra som med ett kassettband: snurra artefakten 180°, och du hamnar mitt i något av andra sidans flöden. En klar skillnad mot den linjära endimensionaliteten i allt som är digitalt.
Givetvis är det fritt fram att digitalisera fanzinet. Vi väntar otåligt. Men att förvandla denna materiella artefakt till en digital datasekvens är inte bara en instrumentell uppgift att utföra, utan en aktiv handling som kräver vissa val. Framför allt måste digitalisatören välja vilken av sidorna som är framsida, för det digitala accepterar i princip bara en framsida. Ett alternativ är förstås att göra två olika filer. Vad filerna ska heta är dock oklart. Det analoga tillåter artefakter utan titel, sammanhållna endast av häftstift, men det digitala kräver titlar för att något ska hålla samman. Och vad detta fanzine heter är ännu så länge en öppen fråga. Hur den kommer att lösas ska bli spännande.
Något ska väl ändå sägas om innehållet. Där finns tidiga dokumentationer av The Spectrial, valda stycken teaterteori, ett par försök att dokumentera fenomenet Piratbyrån, samt en del texter relaterade till S23M/S23X/S23K – inte minst Piias utförliga berättelse om hur det var att ta bussen över den serbisk-ungerska gränsen, in i EU. Och en massa annat.
10 kommentarer ↓
Är det inte lite väl trångsynt att kalla allt som är digital linjärt? Nog för att en PDF bggs upp av en ström med sidor som börjar i punkt A och slutar i punkt B, men t.ex. en hemsida eller en spelvärld av något slag behöver varken vara linjär eller endimensionell utan kan snarare ge många fler möjligheter att utforska information än vad t.ex. en bok kan erbjuda på ett praktiskt sätt.
T.ex. wikipedia är ju ett bra exempel på hur ett uppslagsverk, något som i analogt format tar dig från artikel A till Ö i bokstavsordning, i den digitala representationen kan korslänkas mellan artiklar på ett sätt som ger dig ett obegränsat antal vägar från artikel A till Ö, just genom det digitala mediets fallenhet för just icke-linjära representationer av information.
möjligheten finns också att göra en hypertextvariant ala 90’s med en helt annan icke-linjaritet än pappersvarianten. Nästa fanzine kanske blir ett gyrokänsligt hyperkubsfanzine?
Anders Carling: Du nämner exempel på hur den linjära koden (eller om man så vill, sammansättningar av ett flertal linjära kodsekvenser) används för att simulera någonting med fler än en dimension. Och det är ju alldeles fantastisk att sånt går att göra! Samtidigt ska vi inte lura oss utan fortsätta läsa gamle Kittler, som i en essä (publicerad på svenska i Maskinskrifter) närmast i förbifarten droppar en intressant kommentar om just detta, som jag dock inte orkar rota fram just denna söndagskväll.
Jag håller alltså med om att det digitala på många sätt möjliggör fler icke-linjära sätt att ta till sig saker, men samtidigt är det ofrånkomligen präglat av kodens egna lineariteter, som exempelvis kräver sådant som att varje enskild “fil” har en startpunkt och i praktiken också en titel, begränsningar som man faktiskt slipper i ett analogt fanzine.
Kopimi handlar, bland mycket annat, om att utforska alla roliga glapp som uppstår i de ständiga kopieringarna fram och tillbaka mellan analogt och digitalt.
Jag förmodar att det skulle gå att digitalisera fanzinet som en enhetlig bild i valfritt format med uppslagen radade under varandra och använda matrisrotationen i diverse bildvisare för att vrida dokumentet i en simulation av det analoga. För att undvika att välja en förstasida så lägger man helt enkelt dokumentet på sidan.
Eftersom jag inte har tillgång till förlagan nöjer jag mig med att spåna lite.
Digital information kan ha hur många startpunkter som helst till skillnad från det nämnda fanzinet som bara har 2. Du tycks förväxla digitalt med GUI-hegemonin sprungen ur Xerox Alto.
Adrian: Jo, så kan man nog göra. Strikt talat blir väl ändå ett uppslag “först”, i bemärkelsen uppe till vänster, men ändå.
Man kan också bygga en egen bildvisare, som t.ex. slumpar hur fanzinet visar.
Henrik: Jag vill just inte förväxla det digitala med GUI-hegemonin. Digitala datasekvenser har en början och ett slut. “Startpunkter” är ett arbiträrt begrepp, bestämt av gränssnitt, som sedan kan vara grafiska eller ej.
Men jag föreslår att vi taggar ner de alltför generella diskussionerna om “det digitalas” väsen, och återgår till frågan om relationen mellan ett materiellt pappersfanzine och dess möjliga digitaliseringar.
Ett exempel på ett GUI som har stora likheter med Adrians idéer i kommentaren ovan: http://prezi.com/6073/view/#159
Ett betydligt tråkigare exempel på digitalisering som jag hoppas dör ut snart: http://page-flip.com/new-demos/03-kitchen-gorenje-2008/index.html
En (serie)inlaga i digitaliseringsdebatten: http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd
Rasmus: Jo, uppenbarligen blir det ju så. Olyckligt kanske att just högersidan innehåller den “rättvända” texten, om det hade varit vänstersidan skulle ju övre vänstra hörnet både vara “först” och “sist”.
Adrian: Det är ju sant – det skulle väl då innebära att fanzinet har två baksidor i stället för två framsidor. Kan vara värt att testa!
Kommentera