SPECTRIAL: manus till en teater. PROLOG, scen ett: ”Bussens hemkomst”

The Spectrial är ett försök att intensifiera de teatrala kvalitéerna i rättegången mot The Pirate Bay. Kanske kan man tala om metaregi. I anslutning till detta inleder Copyriot härmed ett experiment i att nedteckna händelseförloppet i form av ett teatermanus.
The Spectrial är en mångfald av teatrar. Här presenteras ett möjligt manus till en teater – ett möjligt urval ur händelsernas myller. Alla repliker är garanterat kopierade. Tag plats.

På en plattform sitter Monique i en kontorsstol. Hennes ansikte är vänt åt väster.
På scenens norra sida står 18 kopimister med välkomstplakat.

Monique:
– Det finns en liten sekt av så kallade kopimister runt The Pirate Bay. Däremot inte någon ideologisk rörelse med bred förankring bland svenska ungdomar.
– Några martyrer kommer de inte att bli. The Pirate Bay har varit väldigt duktiga på att romantisera bilden av sig själva. De har en liten hängiven skara runt omkring sig, men utöver den är det väldigt få som vet eller ens bryr sig om vilka de är.
– En vanlig tonåring förstår att det här med olaglig fildelning är brottsligt och inte kan pågå för evigt.

Medan Monique uttalar sin replik träder ytterligare fem kopimister in från scenens södra sida. Med sig har de 23 säten som placeras mitt på scenen.
Efter att Monique uttalat sin replik börjar någon att (via valfri uppspelningsanordning) spela nationalsången för nationen NSK (Neue Slowenische Kunst), i någon av de två versioner som inspelats av musikgruppen Laibach.

De 23 kopimisterna slår sig ned på de 23 sätena. Livliga samtal utbryter. Alla pratar i mun på varandra så vilket gör de flesta repliker omöjliga att urskilja. Med jämna mellanrum reser sig några av de 23 kopimisterna från sina säten och förflyttar sig till andra säten, alltjämt pratande. I samband med förflyttningarna kommer vissa av dem åt en mikrofon, så att vissa spridda repliker och korta replikväxlingar blir klart urskiljbara – nämligen följande:

– Det här är grädden uppe på tårtans lager, uppe på alla de lager som vi redan har byggt.
– Det röda körsbäret uppe på grädden!
– Det illröda giftiga kanderade körsbäret.
– Det gummiaktiga bäret.
– Uppe på tårtan.
– Är det vår buss? Gummi?
– Aluminium!
– Ska vi inte till Barnhusbron?
– Babels bro?

– Var är de där EKG–grejerna?
– Linas porträtt? Tog inte Melanie dem?
– Melanie kopierade dem på en copyshop i Belgrad, Lina har nog dem nu.
– Jag hade en 23–megahertzare, men du hade en 50–megahertzare.
– Med 12 megabyte RAM.
– Wow!

– Gottfrid, det är fest i kväll och du ska med.
– Jaha.
– Ska du inte med på Laibach också, i Uppsala?
– Nja, jag har inget svenskt leg.
– Måste man inte ha det om man är åtalad? Tänk om du skulle skicka en kopia till tingsrätten liksom.
– Kanske, men jag kan ändå inte få något svenskt leg eftersom jag inte är folkbokförd i Sverige. Men jag ska skriva ut ett eget nästa vecka. Ett piratleg.

– Hur har det varit för dig då?
– Hungrigt.
– Jag har ingen aning om vilket årtal, jag trodde den hade VGA–grafik, men…
– Vad roligt att vi tre har samma färg på tröjorna!
– Jag är tjugo år och har precis börjat lågstadiet.
– Oooh, Gamla stan!
– Åååh, tunnelbanan!
– Det där borde utföras automatiskt.
– Men det konstigaste var egentligen när vi kommit på färjan i Gdansk, att liksom ”nu kan vi inte bussa mer”…

– Fan vad fett att vi är på Gullmarsplan!
– Nu är det som en saga. Här går jag med min dotter varje dag.
– Man undrar vad de utanför tänker…
– Vad gör du Rasmus?
– Skriver manus till en teaterpjäs som redan utspelar sig.
– Härligt!
– Vad gör du Rasmus?
– Skriver manus till en teaterpjäs som redan utspelar sig.
– Kan inte jag få första repliken?
– Jo.

– Kan vi inte ta ett extravarv i rondellen?
– Extravarv? ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten…”
– Vänta, vänta, Fredrik ska intervjuas av Rapport klockan tre, ska vi inte åka dit med bussen och kidnappa honom?
– Ja!
Bussen tutar två gånger.
– Megafonen, vart tog den vägen?
– Varför åker vi i cirklar?

– Nu ska vi hämta upp Bambuser och två tyska journalister.
– TVÅ TYSKA SURREALISTER?
– Vad för surrealister?
– Den ena är från Süddeutsche Zeitung.

– Sover ni där bak?
– Det går att göra. Vi har sovit sex personer som mest.
– När bussen stod inne i utställningslokalen låg en och sov där bak medan en konstkritiker på förhandsbesök tittade in. Senare fick han frågan ”Are you the guy with the hard–on?”
– Konstkritikern trodde att det var en performance!

NSK:s nationalsång går mot sitt slut. Ur högtalarna hörs alltså Winston Churchills bevingade ord: ”…we will defend our island, whatever the cost will be…”
Musiken tystnar och en av de 23 kopimisterna gör en segergest: Bandspelaren har bemästrats och börjar låta. Ett kaotiskt hoppande mellan breakbeats och kängpunk, radioröster och radiobrus, samt ett gammalt kassettband med träningsinstruktioner. Röster ur bandspelaren varvas med repliker från de 23 kopimisterna, som nu återupptagit sina livliga (och mestadels ohörbara) samtal.

– Den sufiska mystiken i den islamiska traditionen, det icke–politiska.
– Vi ses på måndag!
– Armbågen, spänn och lyft.
– Ja, det bandet!
– Vinkla, jobba på.
– Gaffa, gaffa!
– .se
– Vi ses på måndag!
– Vinkla foten, bra jobbat.
– Vi måste in till tingsrätten, vi ska fixa samma ljud ut som Sveriges Radio.
– Fett.
– Vissa ser bussen för första gången nu, vänner till oss.
– Böj benen långt fram och spääänn.
– Det är svårt att säga vilka härinne som är Piratbyrån.
– Vi ska låta folk säga vad de tycker och projicera videon ner på isen under bron.
– Åh, snö och is – myten om Sverige!
– Framför allt har vi otroligt roligt. Allt annat följer av det.
– Amatörkulturrådet.
– Jag har ett deltidsjobb som IT–support. Sen skriver jag en magisteruppsats i sociologi, Lunds universitet.
– Jag fick fruktansvärd feber samma morgon vi skulle åka och det gjorde så fruktansvärt ont i öronen.
– Hur många som fildelar… det brukar nämnas siffror på mellan en och tre miljoner. Fast om man gör en enkätundersökning tolkar nog folk frågan på olika sätt. Man kanske mailar över en låt, är det då fildelning?
– Jag jobbade på Ericsson för tre år sedan.
– We had a conference called ”Oil of the 21st century”.
– Klockan tolv på Tekniska museet.
– Aktuellt vill ha någon till direktsänd debatt klockan nio, vill du?
– Ingolstadt?
– Yeah, we went to Ingolstadt.
– Har vi övergett idén om en bergstopp?
– ”Lectures, art, theatre…” ”Ah, komedia!”
– Ja, dygnet runt! Man gick in, det var blått ljus och olika gngar, det var en hårdrocksbar, en reception, en pizzeria. Och på övervåningen var det en FET bingohall.
– Men den var inte nattöppen?
– Jo, där satt folk två på natten och spelade bingo.
– Det verkar rätt coolt i Bratislava.
– Sara, vad gör du?
– Tänker.
– Är det roligt?
– Jaaa.
– Där står en random–man och plåtar också.
– Nej, det är ju Christian Engström från Piratpartiet.
– Ska den städas? Jag trodde den skulle vara såhär.
– Ja, genau. Telefonplan, ist das schon vorbei?
– Neeej, gympabandet!
– Spänningen är olidlig.
– Jag kommer från Tyskland och gör radioreportage för Radio Bremen, som är en public service–station som sänder i Bremen.
– Den sprider ut skrivningarna via en hash.
– Jävla gott textstoff som vi suger i oss via osmos.
– Det är ett monsterstift. Men på min sida ska jag bara uppdatera lite heartbeats.
– Haha, det är avslappningen!
– Vadå, är det bandet?
– Tänk på gul.

– Telefonplan, det är väl LM:s hood, LM Ericssons.
– Ja, Telefonplan befinner sig verkligen mellan telekom och konst.
– Telekonst!
– Telekonst låter som något i en videotexterminal från mitten av 1980–talet.
– Eller som Pär Thörns bok ”Din vän datamaskinen”.
– Den boken är så jävla bra.
– Jag har en sån videotexterminal. Den är mäktig, som en stor teve med touchbuttons.
– SLXX, standarden som var knäckt innan den togs i drift.
– But you have been illegal in Germany before, haven’t you?
– No! I have never been an illegal immigrant in Germany. I have been an illegal immigrant in France. I possess a Fiktionsbescheinigung.
– Ah, ”Schein”, that’s the most interesting word in the whole German language.
– Jag tänkte bygga en dräkt, men vi kan ju ha pysseldag imorgon.
– En dräkt?
– Ja, jag tänkte göra ett frågetecken av papp. Se ut som ett stort frågetecken.
– Eeeh…
– Eeeh…
– Eeeh…
(Unisont) – Mat!

Alla de 23 kopimisterna utom en lämnar scenen. De sista ord som hörs är:

– …och ett palettsystem, där man kan loopa vartannan palett. Man måste kanske precachea alla åttabitstexturer…

Kvar på scenen är nu endast en av kopimisterna – Sara – samt, uppe på sin plattform, Monique.

Monique
– I min värld är de ingenting annat än brottslingar. Internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva. Med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor. Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen. Att det skulle vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.

Sara
– Internet är inte skyldigt upphovsrätten någonting.

En till kopimist dyker upp på scen.

Isobel
–Vi sekteristiska kopimister lever i ett samhälle där den förhärskande tanken tycks vara att idéer mår bäst av att låsas in i separata boxar tillgängliga endast för inlåsaren själv. Bara så anses man kunna främja kreativitet, genom allt längre patenttider på allt mindre upptäckter, genom allt längre upphovsrätter. Någon gång måste vi våga ställa oss frågan om vad vi vinner på detta system som är tillräckligt för att väga upp de uppenbara nackdelarna.

The Spectrial är ett försök att intensifiera de teatrala kvalitéerna i rättegången mot The Pirate Bay. Kanske kan man tala om metaregi. I anslutning till detta inleder Copyriot härmed ett...