Om man är bekymrad över alla “uppenbara feltolkningar, feltranskriptioner, fel, fel, fel” som florerar på det världsomspännande nätet av digital information, så borde man kanske inte så ivrigt bidra till detsamma. Eller du kanske fick uppgiften om Påven och Amadeus ur en bok? Dessa är ju, som vi vet, till skillnad från nätet alltid felfria.

Mozart föddes som Gottlieb, den tyska formen, döptes formellt som Theophilus, den latinska formen (vilket var brukligt) kallade sig själv oftast (i de mer än 70 olika signaturer han använde i sina brev) för varianter av den franska formen Amadé. Så.

För övrigt heter skribenten du slarvigt refererar till OSCAR SWARTZ och ingenting annat.

(Resten av det pretentiösa och fullständigt oinformerade dravlet i din kommentar lämnar jag därhän.)

Detta citat min vän var orsaken till att vi överhuvud taget fick immateriell rätt! Du vill förmodligen inte bli felciterad, eller hur? De författare (Zola, Hugo) som stod bakom Paris-konventionen ville inte att andra skulle använda deras namn för undermåliga produkter. Det spreds märkliga piratkopior av deras böcker i USA för runt 150 år sedan, böcker som hade föga likhet med de franska författarna. Och då reagerade de.

Som musiker, kompositör och musiklärare (skribent och filosof) blir jag ibland så brydd på Internet. Mina elever köper utan kritik allt som finns på nätet – även uppenbara feltolkningar, feltranskriptioner, fel, fel, fel. Jag återkommer längre ner.

Du nämner Mozarts “befriande” av Miserere. Påven ägde inte verket. Det förkom inget tryck, inga inkomster, ingenting. Verket ansågs – tja, heligt. Verket var till allas glädje – och intet fick ändras, intet fick tilläggas. De enda som var kapabla att tolka verket ansågs vara katolska kyrkans godkända musiker. När Mozart visade sin transkription för påven, så blev den inte bara godkänd. Wolfie fick av påven även namnet Amadeus – älskad av Gud – eftersom han förstod och i noter kunde tolka det mest heliga musikverk som nyttjades av kyrkan.

Jag antar att en piratupplaga av Koranen, där utgivaren lade inte egna tolkningar, skulle bli föremål för – låt oss säga vissa diskussioner hos islamska fundamentalister. Med all rätt, vill jag påstå.

Och här ligger det ena problemet – mitt citat (hoppas ditt blodtryck ökade) är uppenbarligen fel; så är mer än 50% av alla låttexter felande och detta gäller i än högre grad ackord. Bara för att det är i digital form betyder inte detta per automatik att det är riktigt. Får en låtskrivare stoppa en plankning som är uppenbarligen fel? Försvinner låtskrivarens grundtanke bara därför att det finns någon annan som tolkat dennes text fel?

Storyn om “Gittarhippien” (jag är snart 60 och trodde hippies med gitarr försvann för 30 år sedan, har du sett nåra?) som lirar gura i Berlin köper jag inte alls. Dels är den blajjig språkmässigt, men framför allt har den många logiska fel. Är Sergels torgs-killen (du?) upprörd över utebliven betalning eller att verket sprids till Londonborna?

Det första fallet; någon framför för nöjes skull ett verk – här gäller naturligtvis inga begränsningar – och det har det aldrig gjort heller. Om du gnolar “White Christmas” i duschen ska inte Irving Berlin ha betalt, och inte hans ättlingar heller. Spridningen av verket beror på ett aktivt nyttjande hor mottagaren; du är både spridare och mottagare. Det ekonomiska incitamentet saknas. Du sjunger för nöjes skull. OM inte…

Det andra fallet är kitsligare; ska t ex högerextrema band få nyttja texter i kommersiellt syfte där författaren inte gillar detta? Kan gruppen “Stolta svennar” spela in och sälja “Öppna landskap” om Ulf Lundell motsätter sig detta? Ta dig en funderare…

Men framför allt handlar upphovsmannarätten om till vem den går om inte jag äger mina tankar.
Det finns nämligen bara tre möjligheter; jag äger mina tankar, eller “ingen” eller “alla”. “Ingen” finns inte, det slog redan Homeros fast; alltså måste den personliga upphovsmannarätten tillfalla “alla”, det vill säga kollektivet. För stunden förvaltas kollektivet av staten, vilket gör att man måste behandla frågan ur detta perspektiv. Men måste dessutom ifrågasätta alla form av upphovsmannarätt – det må vara text, musik, idéer, patent, symboler, varumärken – kort sagt i princip alla incitament och inskränkningar för produktion. Varför ska jag inte få skriva ut sedlar att använda i tankautometen – de ser ju ut exakt som originalet? Och här ligger kanske den mest spännande tanken – om man inte äger sina tankar och idéer – kan man då äga materiella ting?

Personligen tror jag inte det. Den immateriella principen är grunden för det materiella ägandet. Hur skulle det fungera i “naturen” en värld utan upphovsrätt? Varför ska det bara tillverkas Mercedes i Stuttgart? Varför finns det bara ett Timbro? Och varför ska sprids bara en slags litteratur? “Timbro avslöjar – därför hade Lenin rätt”… sounds nice doesn’t it? Varumärken – who cares?

Och hur trevligt Pirate Bay än är – det är den mest stalinistiska företeelse som existerar i modern tid. I det ögonblick som mina egna tankar endast är en del av allas tankar – i det ögonblicket tar kollektivet över både immateriell och materiell rätt, eftersom den materiella rätten endast kan existera som en del av den immateriella. Du måste nämligen juridiskt bevisa ditt materiella ägande – och det kan endast göra utifrån immateriella påståenden. Kulakerna misslyckades med detta med känd verkan.

Därför menar jag att upphovsmannarätten är okränkbar – utom i extremt kollektivistiska diktaturer. Du äger dina tankar – och du äger att bestämma själv över hur du vill fördela dem -samt eventuellt nyttja dessa kommersiellt. Tanken är inte bara moralisk – den är nödvändig, förutsatt att man inte föredrar det extrema kollektivistiska styret.

Däremot kan den ekonomiska tillämpningen vara föremål för diskussioner, oavsett det gäller tid eller andra faktorer. Men om detta får jag återkomma.

Förutom det är jag inte riktigt säker på att jag förstår vad du (Rasmus) tycker om konceptet upphovsrätt – tycker du den bör avskaffas helt eller kanske ersättas till viss del av något annat?

Diskussionen håller en hög nivå, och det är glädjande att man kan se en diskussion som undviker personangrepp och liknande (gäller som vanligt dock inte vissa kommentarer).

Du Rasmus väljer den troende vägen, att resonera konsekvensialistiskt, spekulera och presentera framtidsprognoser och ”om vi gör så här blir det så här” Inget fel i det, det är typiskt för samhällsforskningen.

Fritzon letar efter en hållbar moralisk princip och jag tycker det är värdefullt.

Jag hoppas på live diskussioner, har försökt bjuda hem pirater men ingen nappar ☺

Upphovsmannatron är i sanning en åskådning av irrationellt religiös natur. I min byline i PP:s forum travesterar jag därför John Balls berömda retoriska fråga till de upproriska bönderna, som ekat genom seklerna till alla som ifrågasatt samhällsprivilegiers av dominansretorikerna påstådda gudomliga ursprung:

När Adam grävde,
och Eva spann
Vem var då
en Upphovsman?

Jag tycker meningen “Jag, å andra sidan, försöker problematisera just detta “någonting””, och meningen “Jag håller sådana tankeövningar [att diskutera upphovsrätten löstyckt från den värld som den tillämpas i] för verklighetsfrånvänt navelskåderi” motsäger varandra.

Jag tycker att du försöker visa att Fritzsons filosoferande är religiöst genom att slänga omkring frågetecken av samma karaktär. Och sen säger du att frågetecknen endast kan rätas ut i en kontext av “filosofisk estetik”.

Jag tycker det är buggigt.

Ett av de ställen där frågan om “intrång” är relevant är domstolen. I domstolen gäller rättskällor och annan domstolskultur. Om domstolen i sig är en kontext av filosofisk estetik lämnar jag öppet, men algoritmen den använder sig av för att “se” har antagligen väldigt lite med Kant och Fichte att göra. Precis som Dijkstras test inte har med Freeman-Walter-Abeles test att göra. Båda handlar om datorprogram.

Styrkan i det du skriver är just det som inte är filosofi, utan konkret praktik: Ulf Lundell, kollektiv rättighetsförvaltning, kassettersättningarna, döda upphovsmän, etc. Where the shit hits the fan så att säga.