“Försvarstalet” och “Attacktalet” står som rubrik för två artiklar som ställs mot varandra i dagens special i Sydsvenskan. Jag har skrivit den senare texten, den som presenteras som en “attack” mot upphovsrätten som princip. Fast snarare handlar det om att ogiltigförklara en inskränkt för/mot-debatt, genom att visa på de grundvalar som “upphovsrätten” lutar sig på är och förblir svajiga.
Mellan attack och försvar råder alltså ingen symmetri. Den saken bör bli uppenbar om man jämför min text med den bredvid. Försvarstalet till upphovsrätten som princip har skrivits av Fritz-Anton Fritzson, som av allt att döma är analytisk filosof och nyliberal. Föga förvånande ordar vi om helt olika saker, vilket för all del inte är något fel utan tvärtom kan klargöra en hel del om skilda utgångspunkter, varav något ska redas ut här.
Fritz-Anton Fritzson fastslår först av allt att den som skapar “någonting” har “en speciell rättighet till sin skapelse”. Förutom att skapandet tycks ske ur tomma intet, tycks definitionen av “någonting” luta på ett sunt förnuft som är helt obestridligt. Jag, å andra sidan, försöker problematisera just detta “någonting”. Exemplen är otaliga. Är en lånad textrad “någonting”. Är en melodi som erinrar om en annan melodi samma “någonting”? Hur annorlunda måste den vara för att bli ett nytt “någonting”? Kan en stil, ett manér, ett tonfall, vara “någonting”? En begreppsapparat? Ett uttalande som någon gör i en intervju vara “någonting”?
Ett ja på den sista frågan skulle omöjliggöra journalistiken. Ett nej är å andra sidan ett erkännande av att upphovsrätten inte är absolut. Vissa slags skapanden räknas som “verk”, andra inte. Gränsdragningen kan endast förklaras med hjälp av filosofisk estetik, oavsett hur obekvämt det må vara för en analytiskt skolad filosof.
Av slutstycket att döma, menar Fritz-Anton Fritzson att upphovsrätten bör diskuteras löstyckt från den värld som den tillämpas i. Lösryckt från konstnärlig praktik, från tekniska medier, från mänskliga sammanhang. Jag håller sådana tankeövningar för verklighetsfrånvänt navelskåderi.
Den ideella sidan av upphovsrätten presenteras som att “ett verk inte får användas på ett sätt som dess upphovsman inte skulle acceptera”, vilket på flera sätt är missvisande. För det första för att det antyder att arvingarna till döda upphovsmän skulle ha någon speciell förmåga att tolka vad den döda “skulle acceptera” (vilket låter som en märklig uppfattning för någon som är organiserad ateist). För det andra finns det otaliga sätt att “använda” exempelvis en bok, varav flertalet alls inte regleras av upphovsrätten. Man har inte bara rätt att läsa den, utan även att låna ut den, sälja den vidare eller skriva arga marginalanteckningar i den. Ja, bibliotek har rentav rätt att låna ut böcker, alldeles oavsett om författaren skulle motsätta sig saken bestämt.
För det tredje urgröps ofta den ideella rätten i praktiken, som följd av att den ekonomiska rätten har kollektiviserats. En låtskrivare måste alltså “stimma” sin låt för att få ta del av den ekonomiska upphovsrätten. Därmed avsäger hon sig också rätten att bestämma i vilka sammanhang som den får framföras offentligt. Därför kunde inte Ulf Lundell göra annat än att gnälla när Sverigedemokraterna spelade “öppna landskap” på sina torgmöten, för partiet hade ju betalt till Stim.
Överlag är det ganska typiskt för libertarianska upphovsrättskramare att de helt blunda för den kollektiva rättighetsförvaltningen i organisationer som Stim och Copyswede. Inom dessa har Fritz-Anton Fritzsons ord om att “erbjuda sina tjänster /…/ på den fria marknaden” ingenting med verkligheten att göra. Den ideala marknad existerar helt enkelt inte där en låtskrivare kan sänka eller höja priset på offentliga framföranden av sin musik. Och vad kassettersättningarna skulle ha med en fri marknad att göra är helt obegripligt. Kanske menar då Fritz-Anton Fritzson att sådana konstruktioner är något annat än den “riktiga” upphovsrätten – fast då väcks sannerligen frågan om huruvida vi diskuterar filosofiska luftslott eller reellt existerande lagkomplex.
I den verkliga världen är en av de just nu mest aktuella frågorna om länkning ska kriminaliseras. Om detta säger Fritz-Anton Fritzson ingenting. Hör den till de frågor “internets frihet [som] måste hållas skilda från frågor om upphovsrättens rättfärdigande”? Eller är att länka tvärtom ett sätt att “använda”?
Upphovsrättslagen gör visserligen inga anspråk på att reglera allt användande, utan 2 § specificerar två slags användande. Det ena är att framställa exemplar, vilket visserligen i digitala sammanhang alltid sker, så man har lagt till en luddig 11a § som gör undantag bland annat för “flyktiga” exemplar. Det andra är att göra tillgängligt för allmänheten, vilket i princip fredar sådant som videokvällar i hemmet från anspråk på att varje extra tittare ska betala en extra licens. Gränsen mellan privata och offentliga sammanhang är dock, precis som definitionen av “något”, inte bara en simpel fråga för det sunda förnuftet, utan en uppsättning av normer och möjligheter.
Sammanfattningsvis: Skillnaden mellan Fritz-Anton Fritzson och mig är inte att han är “för” och jag är “mot” någonting som kallas upphovsrätten, utan att han är troende men inte jag. Denna övning i polemik får ses som något av ett undantag. Egentligen kanske det hade räckt att länka till Isobels ledarkolumn.
Missa för allt i världen heller inte Magnus uppgörelse med idén om att “piratrörelsen” skulle vara teknikdeterministisk. (Någonting säger att frågan kan komma upp i torsdagens panelsamtal.)
Uppdatering: Fritz-Anton Fritzson bloggar en “Attack mot attacktalet“, alltså en replik på min text i Sydsvenskan. Jag skrev ett kort svar. (I skrivande stund har kommentaren ännu inte modererats igenom.)
Det känns som att vi båda åtminstone är överens om att vi diskuterar olika saker. Faktiskt kan det då bli riktigt intressant på vissa punkter.
25 kommentarer ↓
Så som jag uppfattar “försvarstalet”, så låter författaren det snarare fungera som ett försvar för idén om en upphovsrätt, men inte nödvändigtvis upphovsrättslagstiftningen så som den ser ut idag. Jämför exempelvis med Ayn Rand som jag vill minnas diggade tanken på att en författare hade rätt till sitt verk under sin levnad, men att den rättigheten var förverkad och inte kunde användas av någon annan när författaren väl var död. Därför kan jag tycka att det är lite onödigt att dra upp Stim, Copyswede, tiden som upphovsrätten varar, och så vidare.
I övrigt håller jag med dig mer än Fritz-Anton; jag tror att det är svårt att definiera någon rättighet vad gäller exempelvis musik, just på grund av dess inneboende flyktighet. Och då är jag ändå otäckt liberal… tror jag i alla fall.
Det kanske är en produkt av formatet, men det s.k. försvarstalet hoppar över ett ton av svårigheter redan i första stycket. Utgår man från att upphovsrätt är en rimlig moralisk princip så finns det inte så mycket att diskutera.
Jag har nu också skrivit en liten replik på ditt “attacktal” (dock innan jag läste din replik här).
http://fritzson.wordpress.com/2009/02/08/attack-mot-attacktalet/
Jag håller med om att det inte råder nån stark symmetri mellan “attack” och “försvar”, men så blir det ju när man har olika perspektiv osv.
Thomas har helt rätt i att jag inte försvarar upphovsrätten så som den ser ut idag. Utan jag försvarar den som idé – jag försvarar att vi behöver någon form av upphovsrätt av moraliska skäl. Och att denna bör innefatta möjligheten att sälja sin musik, film eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag håller med dig om flera saker du säger både i attacktalet och i den här bloggposten. Kassettavgiften är till exempel inget jag gillar alls, av flera skäl.
Det finns också stora problem med min uppfattning, men jag tror inte att lösningen är att sluta “tro” på upphovsrätten som idé.
Att definiera vad “någonting” är i det här sammanhanget är inte lätt. Jag har ingen fullständig lösning av detta problem. Men jag tror att en del av lösningen ligger i hur troligt oberoende “upphov” är. För att köra samma exempel som innan, det är helt enkelt inte rimligt att säga att om Mike Oldfield inte hade skrivit och spelat in Tubular Bells så hade någon annan gjort det. Därför är det rimligare att acceptera ensamrätt i det fallet. Men om vi pratar om “enklare” grejer såsom dina exempel, en textrad, etc. så är det mycket mer sannolikt att detta skulle kunna kommit till oberoende och ensamrätt i sådana fall blir ytterst tveksam.
Imponerande research om att jag är “organiserad ateist” och att jag skrivit om detta i Nyliberalen :-)
Jag uppfattade Fritzsons debattinlägg som ett tafatt försök att vrida tillbaka debatten mer än ett decennium, innan upphovsrätt börjar handla om förbud mot högläsning av e-böcker, förbud att se på DVD-film under Linux och rätten att lägga rootkits på musik-CDs.
Enklare uttryckt: Kom med i matchen, liksom. Fritzson kunde ju börjat med att läsa Mildners krönikor i samma tidskrift för att få ett hum om ämnet innan detta orerande på tomgång.
[...] 8, 2009 vid 10:53 pm · Arkiverad under filosofi, politik Rasmus Fleischer - copyriot.se - replikerar mitt “försvarstal” för upphovsrätten som var en del av Sydsvenskans [...]
Rasmus, “någonting” är en identitet, en kontur , en urskiljbar enhet.
Gränsdragningen kring “någonting” är en handling som utförs av ett öga, ett öra, ett kollektiv, ett patentombud, en röntgenapparat, en rättegång, en kultur. Den enda rimliga förväntan man kan ha på gränsdragningsorganets handling är att det “ser” samma “sak” varje gång det “tittar”. Men inte ens det är säkert.
Därför blir det lite skumt när du säger att gränsdragningen som urskiljer att “verk” endast kan “förklaras med hjälp av filosofisk estetik”. Håller inte med. Inget särskilt angreppssätt kan ha något särskilt företräde. Örat “hör”, ögat “ser”. Ortogonalt.
Eller så här: Vilken bonnläpp som helst skilja på Carola och Kristina, men lägg till lite filosofi och estetik och du ska se att de smälter ihop. Vad är uppgiften, kontexten, praktiken och intresset? Det är bättre frågor.
Det jag ville ha sagt är att man inte kan härleda att Fritzsons resonemang inte har något “med verkligheten att göra” utifrån Fritzsons resonemang. Tycker nästan att du tangerar det i inledningen.
Men att Fritzsons resonemang är irrelevant i alla andra sammanhang än det politiska tycker jag att du visar på ett utmärkt sätt. Tack!
[...] Sydsvenskans upphovsrättsspecial och rättegången mot The Pirate Bay Publicerade februari 9, 2009 Böcker , artikel , fildelning , teknologi , upphovsrätt Tags: anders rydell, chris anderson, copyriot, exemplar, fritz-anton fritzon, nedladdning, rasmus fleischer, rättigheter, sam sundberg, sydsvenskan, the pirate bay, tony ernst, upphovsrätt Jag måste tipsa om Sydsvenskans upphovsrättsspecial och framförallt Rasmus Fleischers och Fritz-Anton Fritzons korta artiklar där de från olika perspektiv tar sig an upphovsrättens vara. Passa också på att läsa uppföljningarna på deras respektive bloggar: Attack mot attacktalet och Replik till en upphovsrättstroende. [...]
Erik Josefsson: Att gränsdragningen kring “någonting” (det vill säga ett “verk”) handlar om sunt förnuft utan om en filosofiskt grundad estetik, det tycker jag visas bland annat av fallet Landslaget vs. Drängarna.
Bägge grupper använde en liknande melodi. Domstol kom fram till att melodin var samma “någonting”. Om jag inte minns fel var domstolen tvungen att kalla in musikvetares expertis. Dock hör det till saken att musikvetenskapens konventionella sätt att analysera melodier grundar sig i västerländsk konstmusik, och att hela fallet komplicerades av att bägge melodierna hade stora likheter med en svensk folkmelodi, som alltså eventuellt också kunde ses som en del av samma “någonting”. Den fällande domen har också senare kritiserats skarpt av andra musikvetare.
Gränsen mellan influens och plagiat i musikaliska sammanhang är alltså inte upp till simpla kollektivs sunda förnuft, utan till högst kulturspecifika uppfattningar.
Fritz-Anton Fritzson: Det kan förresten noteras att vi tar lite olika musikaliska exempel. Du nämner Oldfield-album som kopieras i sin helhet. Jag nämner melodier som muteras en smula och dyker upp i en annan låt – för jag tycker, utifrån mina egna erfarenheter av musicerande, att just sådant faktiskt kan sätta fingret på ett grundläggande problem med att tillämpa upphovsrätt på musik.
Tar själv nu en liten paus från denna meningsväxling, då jag har annat att utföra.
Rasmus, lite offtopic här kanske, men jag vill påpeka att Unga Humanister inte är organiserade ateister per se. Läser du stadgarna så lär du finna att även troende kan vara medlemmar så länge de vill se en sekulariserad stat.
Lars, det är möjligt att det står så i deras stadgar, jag känner inte till Unga Humanister specifikt, däremot utgick jag från att de är knutna till Humanisterna, och om dem tycker jag i princip såhär.
Rasmus, en domstol är ett gränsdragningsorgan, ett musikbibliotek ett annat, “sunt förnuft” ett tredje.
Det finns visst olika rättsvetenskaplig modeller som blurrar ytterligare, men att “bevisa” gränsproblemet i en viss kontext kan bli lite som att bevisa att gud inte existerar i kyrkan. Eller som att säga “schack matt” när man spelar fia med knuff.
Erik Josefsson: Antingen har du missuppfattat alltihopa och tror att jag vill “bevisa” någonting, eller så håller vi helt enkelt inte med varandra på den här punkten.
Själv tycker jag att frågan om verkshöjd, gränsdragen mellan “idé” och “uttryck”, är en oerhört relevant brännpunkt, alltsedan Kant och Fichte på sin tid försökte använda sina fulla idealistiska arsenaler till att definiera vad i boken som var ett immateriellt “någonting”.
[...] ta fasta på tillfället och läs Rasmus Fleischers utmärkta debattdrapa mot Fritz-Anton Fritzsons högst typiska moralargumentation för dagens upphovsrätt. Det kan vara [...]
titta: ett ägg
nej det går inte att blunda för det
nyss fanns det inte
nu finns det
men vem skapade det: varifrån kom det där ägget
ur tomma intet
ur en höna
ur en ingivelse
ur dej: ur läsaren
utan ingivelsen inget ägg utan läsaren inget ägg utan det skapta inget skapt utan skaparen ingenting alls
mer än ett embryo
Okej, ett sista försök.
Jag tycker meningen “Jag, å andra sidan, försöker problematisera just detta “någonting””, och meningen “Jag håller sådana tankeövningar [att diskutera upphovsrätten löstyckt från den värld som den tillämpas i] för verklighetsfrånvänt navelskåderi” motsäger varandra.
Jag tycker att du försöker visa att Fritzsons filosoferande är religiöst genom att slänga omkring frågetecken av samma karaktär. Och sen säger du att frågetecknen endast kan rätas ut i en kontext av “filosofisk estetik”.
Jag tycker det är buggigt.
Ett av de ställen där frågan om “intrång” är relevant är domstolen. I domstolen gäller rättskällor och annan domstolskultur. Om domstolen i sig är en kontext av filosofisk estetik lämnar jag öppet, men algoritmen den använder sig av för att “se” har antagligen väldigt lite med Kant och Fichte att göra. Precis som Dijkstras test inte har med Freeman-Walter-Abeles test att göra. Båda handlar om datorprogram.
Styrkan i det du skriver är just det som inte är filosofi, utan konkret praktik: Ulf Lundell, kollektiv rättighetsförvaltning, kassettersättningarna, döda upphovsmän, etc. Where the shit hits the fan så att säga.
I dina texter träffar verkligen stil och innehåll varandra och bildar en sublim enhet. Tack!
Upphovsmannatron är i sanning en åskådning av irrationellt religiös natur. I min byline i PP:s forum travesterar jag därför John Balls berömda retoriska fråga till de upproriska bönderna, som ekat genom seklerna till alla som ifrågasatt samhällsprivilegiers av dominansretorikerna påstådda gudomliga ursprung:
När Adam grävde,
och Eva spann
Vem var då
en Upphovsman?
Fast det är troende han inte är. Han gör det en analytisk filosof ska: plockar fram logiska (i analytisk filosofisk tradition) sunda argument.
Du Rasmus väljer den troende vägen, att resonera konsekvensialistiskt, spekulera och presentera framtidsprognoser och ”om vi gör så här blir det så här” Inget fel i det, det är typiskt för samhällsforskningen.
Fritzon letar efter en hållbar moralisk princip och jag tycker det är värdefullt.
Jag hoppas på live diskussioner, har försökt bjuda hem pirater men ingen nappar ☺
Jenny Maria: Jag håller i princip med dig om att han gör vad en analytisk filosof “ska” göra. Fast jag i filosofiska hänseenden nog ändå är hopplöst “kontinental” (utan att för den skulle vilja se uppdelningen som absolut).
Han ser upphovsrätten som en ahistorisk och oföränderlig princip. Jag ser det som en historisk och föränderlig konstruktion. That’s it.
Jag tror att ett och annat kan komma ur den här diskussionen, för alla inblandade, utan att man nödvändigtvis strävar efter att mötas.
Kudos till er för en mogen diskussion. Intressant skulle vara om man gick vidare några steg, Fritzon skulle till exempel behöva förklara vad som faktiskt skulle kunna vara en moraliskt rättvis upphovsrätt, det skulle vara intressant att se ett välformat förslag till något sådant.
Förutom det är jag inte riktigt säker på att jag förstår vad du (Rasmus) tycker om konceptet upphovsrätt – tycker du den bör avskaffas helt eller kanske ersättas till viss del av något annat?
Diskussionen håller en hög nivå, och det är glädjande att man kan se en diskussion som undviker personangrepp och liknande (gäller som vanligt dock inte vissa kommentarer).
Upphovsrätten har blivit föråldrad med den digitala utvecklingen. Vad som behövs är en ordentlig utredning som kan ligga till grund för ny lagstiftning. Att i det här läget anordna rättegångar mot Pirate Bay och mot fildelare är vansinnigt. Rättsläget har helt enkelt blivit för oklart. Regeringen borde ta sitt ansvar och stoppa den här typen av rättegångar. Låt riksdagen och inte Högsta domstolen eller EU stifta lagar i Sverige!
[...] skriver läsvärt (som vanligt) och refererar till min debatt med Rasmus Fleischer; [1] [2] [3] [4]. HAX är en av få som fattat att det inte finns någon nödvändig konflikt mellan att vara för [...]
Oskar Schwartz skrev: “Jag tror att upphovsrätt i all form är samhällsnyttig och att vi alltså måste ha någon upphovsrätt. Trots att den kan förefalla “omoralisk”. Jag är också helt övertygad om att en rak överföring av upphovsrätten från icke-digitala verk till digitala verk är synnerligen samhällsnyttig och förhindrar en dogmatisk avveckling av det digitala nätsmhället.”
Detta citat min vän var orsaken till att vi överhuvud taget fick immateriell rätt! Du vill förmodligen inte bli felciterad, eller hur? De författare (Zola, Hugo) som stod bakom Paris-konventionen ville inte att andra skulle använda deras namn för undermåliga produkter. Det spreds märkliga piratkopior av deras böcker i USA för runt 150 år sedan, böcker som hade föga likhet med de franska författarna. Och då reagerade de.
Som musiker, kompositör och musiklärare (skribent och filosof) blir jag ibland så brydd på Internet. Mina elever köper utan kritik allt som finns på nätet – även uppenbara feltolkningar, feltranskriptioner, fel, fel, fel. Jag återkommer längre ner.
Du nämner Mozarts “befriande” av Miserere. Påven ägde inte verket. Det förkom inget tryck, inga inkomster, ingenting. Verket ansågs – tja, heligt. Verket var till allas glädje – och intet fick ändras, intet fick tilläggas. De enda som var kapabla att tolka verket ansågs vara katolska kyrkans godkända musiker. När Mozart visade sin transkription för påven, så blev den inte bara godkänd. Wolfie fick av påven även namnet Amadeus – älskad av Gud – eftersom han förstod och i noter kunde tolka det mest heliga musikverk som nyttjades av kyrkan.
Jag antar att en piratupplaga av Koranen, där utgivaren lade inte egna tolkningar, skulle bli föremål för – låt oss säga vissa diskussioner hos islamska fundamentalister. Med all rätt, vill jag påstå.
Och här ligger det ena problemet – mitt citat (hoppas ditt blodtryck ökade) är uppenbarligen fel; så är mer än 50% av alla låttexter felande och detta gäller i än högre grad ackord. Bara för att det är i digital form betyder inte detta per automatik att det är riktigt. Får en låtskrivare stoppa en plankning som är uppenbarligen fel? Försvinner låtskrivarens grundtanke bara därför att det finns någon annan som tolkat dennes text fel?
Storyn om “Gittarhippien” (jag är snart 60 och trodde hippies med gitarr försvann för 30 år sedan, har du sett nåra?) som lirar gura i Berlin köper jag inte alls. Dels är den blajjig språkmässigt, men framför allt har den många logiska fel. Är Sergels torgs-killen (du?) upprörd över utebliven betalning eller att verket sprids till Londonborna?
Det första fallet; någon framför för nöjes skull ett verk – här gäller naturligtvis inga begränsningar – och det har det aldrig gjort heller. Om du gnolar “White Christmas” i duschen ska inte Irving Berlin ha betalt, och inte hans ättlingar heller. Spridningen av verket beror på ett aktivt nyttjande hor mottagaren; du är både spridare och mottagare. Det ekonomiska incitamentet saknas. Du sjunger för nöjes skull. OM inte…
Det andra fallet är kitsligare; ska t ex högerextrema band få nyttja texter i kommersiellt syfte där författaren inte gillar detta? Kan gruppen “Stolta svennar” spela in och sälja “Öppna landskap” om Ulf Lundell motsätter sig detta? Ta dig en funderare…
Men framför allt handlar upphovsmannarätten om till vem den går om inte jag äger mina tankar.
Det finns nämligen bara tre möjligheter; jag äger mina tankar, eller “ingen” eller “alla”. “Ingen” finns inte, det slog redan Homeros fast; alltså måste den personliga upphovsmannarätten tillfalla “alla”, det vill säga kollektivet. För stunden förvaltas kollektivet av staten, vilket gör att man måste behandla frågan ur detta perspektiv. Men måste dessutom ifrågasätta alla form av upphovsmannarätt – det må vara text, musik, idéer, patent, symboler, varumärken – kort sagt i princip alla incitament och inskränkningar för produktion. Varför ska jag inte få skriva ut sedlar att använda i tankautometen – de ser ju ut exakt som originalet? Och här ligger kanske den mest spännande tanken – om man inte äger sina tankar och idéer – kan man då äga materiella ting?
Personligen tror jag inte det. Den immateriella principen är grunden för det materiella ägandet. Hur skulle det fungera i “naturen” en värld utan upphovsrätt? Varför ska det bara tillverkas Mercedes i Stuttgart? Varför finns det bara ett Timbro? Och varför ska sprids bara en slags litteratur? “Timbro avslöjar – därför hade Lenin rätt”… sounds nice doesn’t it? Varumärken – who cares?
Och hur trevligt Pirate Bay än är – det är den mest stalinistiska företeelse som existerar i modern tid. I det ögonblick som mina egna tankar endast är en del av allas tankar – i det ögonblicket tar kollektivet över både immateriell och materiell rätt, eftersom den materiella rätten endast kan existera som en del av den immateriella. Du måste nämligen juridiskt bevisa ditt materiella ägande – och det kan endast göra utifrån immateriella påståenden. Kulakerna misslyckades med detta med känd verkan.
Därför menar jag att upphovsmannarätten är okränkbar – utom i extremt kollektivistiska diktaturer. Du äger dina tankar – och du äger att bestämma själv över hur du vill fördela dem -samt eventuellt nyttja dessa kommersiellt. Tanken är inte bara moralisk – den är nödvändig, förutsatt att man inte föredrar det extrema kollektivistiska styret.
Däremot kan den ekonomiska tillämpningen vara föremål för diskussioner, oavsett det gäller tid eller andra faktorer. Men om detta får jag återkomma.
“Wolfie fick av påven även namnet Amadeus – älskad av Gud – eftersom han förstod och i noter kunde tolka det mest heliga musikverk som nyttjades av kyrkan.”
Om man är bekymrad över alla “uppenbara feltolkningar, feltranskriptioner, fel, fel, fel” som florerar på det världsomspännande nätet av digital information, så borde man kanske inte så ivrigt bidra till detsamma. Eller du kanske fick uppgiften om Påven och Amadeus ur en bok? Dessa är ju, som vi vet, till skillnad från nätet alltid felfria.
Mozart föddes som Gottlieb, den tyska formen, döptes formellt som Theophilus, den latinska formen (vilket var brukligt) kallade sig själv oftast (i de mer än 70 olika signaturer han använde i sina brev) för varianter av den franska formen Amadé. Så.
För övrigt heter skribenten du slarvigt refererar till OSCAR SWARTZ och ingenting annat.
(Resten av det pretentiösa och fullständigt oinformerade dravlet i din kommentar lämnar jag därhän.)
Aha, du är ett skämt — sorry, multitaskar over here.
Kommentera