Igår hölls något av ett väckelsemöte i Malmö. Närvarande var inte bara stadens alla reklamare och social media-bloggar, utan även stora delar av mediastockholm som åkt ner i ett par tåg. Ämnet för kvällen var “gratis”, inträdeskostnaden var den nätta summan av 1700 kronor, arrangörer var särskrivarklubben “Media Mötesplats Malmö” och… äsch, det var ju inte meningen att raljera. Chris Anderson-aftonen var ju jättegivande! Här följer inte så mycket ett referat, som några vidare funderingar kring lite av vad som sades.
Chris Anderson tar avstamp i tre välkända utvecklingar inom digitala teknologier, tre resurser som i rask takt blir billigare och rör sig i riktning mot nivån “too cheap to meter”. Processorkraft, lagringsutrymme, bandbredd. Att förstå hastigheterna i dessa utvecklingar, hur de är separata men samverkande, är utan tvekan viktigt. Chris Anderson förenklar dock en del aspekter, exempelvis när han tar upp exemplet Yahoo Mail som enligt honom erbjuder “infinite storage, forever, for free”. Det är en rätt kortsiktig definition av “forever”. Långsiktig lagring av digital data är i själva verket oerhört dyr och osäker, till skillnad från lagring på analoga papper. Fast den aspekten är kanske snarast av existentiell art och mindre intressant i ett tal om affärsmodeller.
Man kan också ifrågasätta om Moore’s law (om hur processorers kapacitet med jämna mellanrum fördubblas) verkligen kan formuleras om i termer av att “processorkraftens pris halveras var x:e månad”. Är bruksvärdet av en klockcykel konstant över tid, eller bör det förstås i relation till en mjukvarudriven kapprustning mot allt högre klockfrekvenser? Frågan landar i hur vi ser på gränssnitt och standarder. Vi kan i teorin fortsätta att köra all mjukvara i kommandorad och i princip kunna åtnjuta hela den ökade datorprestandan utan att den äts upp av allt tjusigare grafik. Men den hypotetiska individ som aldrig använt ett grafiskt gränssnitt skulle bli oanställningsbar på de flesta företag.
Hur som helst är det kul att Chris Anderson uttalat beskriver grafiska gränssnitt som “slöseri” (waste), i positiv bemärkelse. Hans synsätt tycks vara att en teknikutveckling som väl satts i rullning kommer att rulla på av sig själv, så att problemet snarast blir hur man ska förslösa överflödet av resurser. I början av 1970-talet hittade Alan Kay en lösning på slöseriproblemet i form av processorslukande grafiska gränssnitt. Chris Andersons slutsats blir någonting om att teknologernas jobb inte är att uppfinna vad teknologin är till för, utan det måste “vi andra” göra genom fritt förslösande. Men vi bör inte stanna där utan kan dra större paralleller till teorin om att social organisering inte är driven av brist, utan har uppstått genom slöseri.
Chris Anderson upprepar visserligen Nicolas Negropontes gamla dikotomi mellan atomer och bits: 1900-talets atomekonomi är inflationär, 2000-talets bitekonomi är deflationär. Men han är inte digitalfundamentalist, långt ifrån. Han understryker exempelvis hur han tror på den fysiska bokens fortbestånd, och ännu mer på fysisk närvaro.
Give away abundance, sell scarcity.
Give away the product, sell the performance.
Inom samma diskurs verkar både Wired-gänget och Piratbyrån. Skillnaden är kanske främst av allt att vi faktiskt vill diskutera kvalitet – inte kvalitet som ett inneboende värde i “content”, utan i ett bredare perspektiv som innefattar församlingen av gemenskaper.
Chris Andersons betoning av tid som knapp resurs verkar utgå från att tid är något som individen i bekvämlighetens namn alltid vill spara. Däremot sägs inte mycket om hur man gemensamt med andra människor vill förslösa och fördriva tid. Men hans kommande bok, med sitt tjusiga bejakande av slöseri (av processorkraft, lagringsutrymme och bandbredd) kan erbjuda ett utmärkt läge att gå vidare till den nivån.
Chris Anderson är kulturnihilist. Kvalitet är för honom ingenting att diskutera, utan avgörs av marknaden. Villkoren för grupper av kulturellt yrkesverksamma vägrar han att över huvud taget att diskutera, för allt som finns är individer. Exempelvis författare, som bara undantagsvis kan försörja sig på att sälja exemplar. Frågorna om kvalitetsjournalistik viftar han bort på ett smått chockerande vis: “Jag är intresserad av vad som händer med mina barn och mina grannar, inte av bilbomber i Bagdad.” En musiker som klarar sig utan brödjobb har ingen rätt att gnälla utan ska vara tacksam, punkt slut. “Music is not supposed to be a paying occupation.”
Med de premisserna blir ingen av de sexhundra mediemänniskorna i rummet chockad när han flera gånger säger:
I don’t believe in copyright.
Kvällspostens ledarredaktör Peter J Olsson noterar
Det är intressant att en stor mainstream affärskonferens är så behärskad av tankar som i den allmänna politiska debatten anses extrema och “piratmässiga”.
Det tyder på att etablissemanget som i dag styr den politiska debatten kommer att förlora i morgon.
I sitt marknadsliberala ekonomperspektiv påminner Chris Anderson en hel del om Oscar Swartz. Skillnaden är väl att Swartz inte är kulturnihilist utan en livsstilsliberal som bejakar vissa kulturella värden (lekfullhet, deltagande, nonkonformism, livsstilsexpansionism). Visserligen refererar även Chris Anderson med jämna mellanrum till att de affärsmodeller han omhuldar ger utrymme för en i någon mening bättre kultur än den likriktat monologiska, men alltid bara som extra support för redan nämnda ekonomiska argument. Han vänder sig mot “winner takes all”-modeller inom de så kallade kreativa industrierna och föredrar när man kan betala mindre pengar fast till fler. Men som princip håller han hårt på att det kulturella hör till en privatsfär och egentligen inte är intressant i en diskussion om ekonomi.
I know abut economics. Supply and demand. Are there talent willing to do the same for less? Probably.
Så svarade han på en fråga från en SVT-företrädare och man kan meditera över innebörden i orden “do the same”. Kan två olika personer producera exakt samma kultur? Knappast, men de kan producera exakt lika många ögonpar att sälja till annonsörer, vilket är hur reklam-TV jobbar.
Nu börjar detta låta lite som ett gnäll på Chris Andersons marknadsliberala grundsyn, fast det är inte meningen. Visserligen är kvalitetsnihilism och kvalitetsprotektionism i sig två stycken föga fruktbara positioner. Mellan dem kanske finns en förutsättning för att något slags dialektisk sanning ska bryta fram, men då måste kvalitetsnihilismen gå hela vägen och helt förkasta värden som “kvalitetsjournalistik” eller “professionellt musikutövande” – vilket Chris Anderson faktiskt gör. Det är djupt uppfriskande, för vad han säger skulle helt enkelt vara omöjligt för en europé att säga. Omöjligt. Vi européer är oförmögna att släppa tanken på kulturens egna värde. Inte ens de mest hårdnackat upphovsrättskritiska libertarianerna är beredda att säga att de skiter helt i kulturell kvalitet, utan känner sig tvungna att bevisa att kvaliteten visst kommer att överleva.
Kvalitetsprotektionismen, å andra sidan, utgår från oron över att någonting värdefullt kan gå förlorat. Sådan oro är fullt legitim – som startpunkt för att omförhandla värderingar, men kvalitetsprotektionisterna tar den i stället som en slutpunkt bortom vilken man inte får gå. Men nu ska vi inte trassla in oss längre i denna lilla resonemang, som kanske redan har givit upphov till alltför många neologismer. Vi nöjer oss med att spekulera i möjligheten till någon form av dialektik mellan “amerikansk” kulturnihilism och “europeisk” kulturprotektionism, vilket inte betyder att någondera uppfattningen är dominerande på respektive kontinent, bara att var dess mest konsekventa former återfinns. Det ska också nämnas att det finns andra kontinenter än Amerika och Europa, med potential att göra hela diskussionen mycket roligare.
Bambuser-Måns ställde en spännande fråga till Chris Andersson, med utgångspunkt i ingen mindre än Karl Marx och med referens till rättegången mot The Pirate Bay. Går det att i sammanhanget se tecken på en social omvandling, som ett resultat av en motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden? Svaret, eller snarare icke-svaret: “Are you asking me if we’re just waiting for the state to take over the net?” Namnet Marx var för Chris Anderson uppenbarligen synonymt med “statligt ägande”.
Min egen fråga till Chris Anderson under panelsamtalet rörde sig i en liknande riktning, även om det kanske inte var så uppenbart. Den började med en observation (citerar ur mina anteckningar, inte ordagrant vad som sades):
I regard “free” as a kind of threshold.
To perceive something as “free” seems to imply a kind of imaginary price tag (even if the number on it is zero).
Anything without such an imaginary price tag we just take for granted. We don’t even think about it as “free”.
That’s how I understand your talk about the generation who are “digital natives”: They do not even think that digital stuff is for free, it just is.
Chris Anderson tog emot betraktelsen mycket positivt och verkade uppriktigt inne på att integrera tanken på den mentala prislappen (ur ett Copyriot-inlägg från 2006) i sitt fortsatta gratispratande. Även flera stycken ur publiken meddelade efteråt, på plats och på bloggar att de fann den tanken upplysande.
Well, försökte sen gå vidare till att ställa en fråga om “gratis arbete”, någonting som annars helt kom bort i frågan om gratis varor och tjänster. Någonting i stil med:
So what about our own everyday activities, on- and offline, that are creating value of different kinds?
From helping a friend with a task, to blogging or building a Facebook profile.
Why do we sometimes put an imaginary price tag on ourselves, but certainly not always?
Should we think more often that we are giving away services for free? Or should we, on the contrary, just go ahead and fo what we’re good at?
Frågan gällde alltså distinktionen mellan “arbete” och “fritid”. Att tänka att man utför arbete är i någon mening att sätta en prislapp på sig själv, oavsett om siffran på prislappen är noll eller någon annan siffra. Då blir det också möjligt att känna sig utsugen, särskilt om arbetet är obetalt. Fritid däremot en tid som i princip ligger utanför gratisdomänen.
Chris Anderson svarade någonting om att ingen som uppdaterar Wikipedia någonsin har känt sig utsugen, vilket nog stämmer. Alltså hör Wikipedia till domänen “fritid”. Men varför är det så, och hur bör vi tänka på våra liv? Nå, den frågan ska man nog inte förvänta sig slutgiltiga svar på, särskilt inte i en tillställning av detta slag.
27 kommentarer ↓
Det där med “infinite storage, forever, for free” är ju förutom att vara tekniskt tveksamt, dessutom ganska osäkert rent ekonimiskt i dessa marknadskrisdagar. Det finns ju inga som helst garanter för att Yahoo ens existerar om 5 år.
Intressant fråga om den mentala prislappen. Ordet “Free” är ju en markering av värde, att något har haft ett värde. “Free” ställer ju då ett indirekt krav på motprestation, alla vet att det egentligen inte är gratis. Ex reklam. Är inte det problemet med “Free” som affärsmodell? Att vi där aldrig riktigt kan frigöra oss från detta krav, och inte heller sluta betrakta den som en kostnad alls?
Frågan är om vi inte hellre kommer att bli villiga att betala för att slippa dessa motprestationer? De är… irriterande. Det är väl också därför det är lite naivt att tro att tjänster som Spotify kommer konkurrera ut pirater, som vissa antyder/tror: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=404&a=474221
Tack för anteckningarna. Tankarna om kvalitetsnihilism och kvalitetsprotektionism mycket intressanta.
Bra att du tar upp frågan om gratis arbete, hela den andra gratisdiskutionen är ganska patetisk, speciellt när ekonomnissar ifrån USA talar, kan aldrig ta såna på allvar då det känns som ett avsnitt av oprah eller liknande hjärndött.
Jag tänker väldigt mycket på vad jag gör för “värdeskapande” på the internets. Jag tror att alla gör det undermedvetet, man skulle t.ex. inte hjälpa till med wikipedia om man inte ansåg att det var en “fair deal” för att prata management-språk. Om exempelvis wikipedia skulle visa sig vara vinstdrivande så skulle man helt plötsligt se det som utsugande arbete. Men visst försöker man att förena arbete och fritid som aldrig förr, det är en naturlig utveckling i en onaturlig värld.
Det är samma gamla konflikt mellan arbete och frihet men det är nya områden som kapitalismen försöker erövra – dagboken, sociala kommunikationen, minnet, kunskapen, livspusslandet – vilket jag tror är destruktivt för människan. Sådant arbete som man tidigare inte sett som ett arbete vilket gör det lömskt. Motreaktionen finns men man får till att se till att hålla såna som Chris Anderson kort.
A RYDELL: Jag blockar iaf reklam på TPB med adblock :>
Jag blev tvungen att läsa ett par tre gånger för att komma inlägget in på livet. Nu fick jag något mer att tänka på i natt ;-)
Intressanta anteckningar! Tack.
@A Rydell: Instämmer angående Spotify. Bra tjänster kan möjligen minska pirataktiviteterna, men knappast konkurrera ut dem. Kanske kan också Spotify och andra tjänster driva fram förbättring och utveckling av piratalternativen och deras sajter.
Intressant!
Snacket om “infinite storage, forever, for free” är kul. En spontan kommentar till det skulle ju kunna varit “Forever? Never! And never is forever.” För förevigt är det ju givetvis inte.
Synd att han inte gav ett intressantare svar på den marxinspirerade frågan. Jag tycker det finns en del intressanta aspekter i den tanken och har själv lekt med den några gånger. Angående ditt resonemang om arbete och fritid så är det väl liknande den tanke som återfunnits inom feministisk teori om “dubbelarbete” i flera årtionden? Det vill säga att kvinnor dubbelarbetar genom såväl förvärvsarbete som hemarbete. Men distintktionen arbete/fritid är inte alltid så tydlig. Vilket är ytterligare en intressant fråga.
Orkade inte se igenom hela. Spolade mest igenom tills jag såg bekanta ansikten i soffan. Din mentala prislapp var väldigt intressant. Jag har försökt säga
Free as in freedom
Free as in beer
Free as in air
men det blir ofta lite konstigt och nästan förutsätter att folk känner till uttrycket sedan tidigare.
Tack för alla kommentarer! Jag är medveten om att inlägget kanske inte är helt lätt att ta sig in i om man inte själv var på plats vid föredraget. Jag orkade/hann inte skriva något resuméartat utan gick rakt in i de bitar där Chris Andersons idéer satte fart på andra tankebanor.
MM: Min fråga om arbete/fritid relaterade mycket riktigt (om än indirekt) till viss feministisk och viss marxistisk teori, särskilt kanske italiensk sådan. Paolo Virno är ett namn i sammanhanget, som skriver om hur postfordismen (den produktionsordning som vuxit fram sedan 1970-talet) innebär upplösning av gränsen mellan arbete och fritid, samt att praxis (det performativa) blir värdegenererande på ett sätt som varken Marx eller Smith kunde förutse på sin tid.
(Dessa marxistiska/postmarxistiska perspektiv har givetvis ingenting att göra med att staten skulle ta över internet.)
Jag gillar att du hakar på det kulturpolitiska perspektivet ytterligare här och dina bakåtlänkar var intressanta.
Jag hoppar att “Free” kan öppna upp för en diskussion kring kulturpolitiska implikationer som väcks av uppenbara förändringar, både från ett efterfråge- (hur vi ser på kultur, t.ex. gratis, något på-köpet eller något som det finns oändligt av) och utbudsperspektiv (apropå diskussionen utifrån SVT-frågan till Chris A; att det finns alternativa producenter som kräver mindre betalt och mindre upphovsrätt). Det är kanske till och med en bok att skriva. Åtminstone ett blogginlägg… Smakdiskussionen har givetvis sin plats här också.
Nothing Lasts, All Things Flows som William Blake (och diverse psytrams-artister) sa (grovt felciterat).
Angående Moores lag från perspektivet hos en person som åtminstone förr var väldigt intresserad av halvledarteknik – mycket tyder på att Moores lag har redan börjat och garanterat kommer att bli irrelevant. Framtida utveckling inom beräkningsprestanda kommer inte att följa en fin linjär trend utan kommer snarare ske i kvantifierade “skutt” när man hittar helt nya lösningar på de tidigare fysikaliska begränsningarna hos kisel. Liknelsen med generell kvantfysik är uppenbar.
Sen kan man inte göra annat än att häpna över vad all denna beräkningskraft och allt lagringsutrymme används för! En RSS-läsare på 10 MiB komprimerat helt utan speciella egenskaper, en ljudfils-spelare på 20-30 MiB. Allting ska läggas ut på nätet för att maximera användningen av bandbredd, slutresultatet blir precis som den lokala motsvarigheten fast oftast med mer problem. Men det ligger ju i “Molnet” !
Enklast möjliga mjukvara fullständigt våldför sig på både minne och cpu-cykler. Ett sånt obscent slöseri av beräkningskapacitet. Varför i hela fridens namn vill man lagra alla sina mail i all evighet? Jag tittar själv i mina mail-mappar och inser att det är till 99% skräp. Det är något djupt och väldigt fult mänskligt att frossa i möjligheterna helt planlöst och utan att något vettigt kommer ut av det. Ur missbruket föds sedan nödvändigheten för mer kapacitet som prompt slukas.
Konsumtionshysterin visar sitt vanställda ansikte även inom vår sfär. Vi har kapacitet som man bara vågade drömma om för 20 år sen men jag har en gnagande känsla av att ingen där ute har den blekaste aning om vad fan vi ska använda den till.
/T
//Stockkonservativ när det gäller ting som dessa
///5-17-23
“Problemet” med överflöd är att det inte går att ta betalt längre. Så när det finns ett överflöd av mat och energi. När det flödar in i husrummet precis lika gratis som gasen till spisen i en lägenhet i turkmenistan. Tekniskt möjligt är det ju redan. Fast någon förlorar sin möjlighet att behålla sin maktposition.
Vad skall vi då handla med? Våra basala behov är försörjda. Allt digitalt sjunker till ett värde av noll. Vad skapar vi värde av då?
Tjänster såklart, produkterna blir digitala säger någon annan, imaginära, positionerade, mervärde, inplastade, upplevda..?
“Give away abundance, sell scarcity.”
Säger Chris.
Överflöd, kvantitet, är ju precis vad industrin säljer. Scarcicity är en sak för konstnärer och designers.
Hur samhällsomvälvande är omvälvningen egentligen? Jag vill gärna se det som att vi är inne i nåt slags evolutionärt förstadie till ett nytt ekonomiskt system.
Feodalism, kapitalism, whats next>>
Enough! frukost..
Mvh, Mathias
Om jag förstår Jon Åslund rätt finns det en video på spektaklet? Var hittar man denna?
Conny: http://bambuser.com/channel/Media+Evolution+2009/broadcast/64073
Det känns ännu som om samhällsdebatten har svårt för de politiska aspekterna av skiftet för upphovsrätten och hoppas på en teknisk eller juridisk lösning. Det kan bli problematiskt.
Carl: Tackar. Hittade dessa också:
http://www.youtube.com/watch?v=pPMYUKWCtz4
http://www.youtube.com/watch?v=FXyv_4fIi9E
Och här är direktlänken till videon på bambuser:
http://r00.bambuser.com/96b4480b65ede2110f8626852193793b.flv (nära 600 MB).
[...] av deltagarna i panelen som lagt ut texten lite mer är Rasmus på Copyriot. Han lyckades också kläcka en metafor som imponerade på Anderson och som tydligt beskriver [...]
[...] spetar upp affärsmodeller för gratis innehåll. Han är förvisso också übermarknadsliberal (kulturnihilist, kallade Copyriot honom) som skiter i kvalitet. Ändå tror jag på människors skaparkraft och nyfikenhet. Några [...]
[...] Dels handlar det om, som Copyriot påpekade, om en generation som inte ser prislappen: I regard “free” as a kind of threshold. To perceive something as “free” seems to imply a [...]
Är Chris Andersson verkligen kulturnihilist? Han må vara emot offentligt finansierad kulturverksamhet, men föreslår samtidigt nya affärsmodeller för kreatörer och idébaserad produktion. Kanske är ’The Long Tail’ och ’Freemium’ de viktigast stödinsatserna för kultursektorn vi har sett på länge.
Andersson tar avstånd från kulturpolitik, men det kan ju vara ett sätt att bli fri i tanken. Vissa kreatörer blir ju framgångsrika för att de är duktiga på att sälja de skapar. Inte för att de skapar sådant som ’säljer’.
Allvarligt talat, vi kan inte fortsätta ödsla all denna tid på att diskutera huruvida upphovsrätten är dum o elak eller om saker o ting på nätet ska vara gratis eller inte. What´s the point??? Jag tycker att vi nu istället ska gå över o diskutera huruvida ölen borde vara gratis. Varför ska jag betala 35-60 kr för en stor stark på krogen? Vet ni vad det kostar att framställa en stor stark? 1 kr!!!!! Vatten är gratis (finns hur mycket som helst). Lite malt o humle eller vad de nu blandar kostar inte många ören.
Här håller folk på och yrar om att saker o ting på nätet ska vara gratis bara för att data inte kostar något att lagra eller distribuera…men kom igen. Det krävdes väl ingen Einstein för att komma med den “nyheten”. Ölen kostar på samma sätt inget att producera, så varför ska jag betala för den? Vattnet tillhör ju dessutom alla. När Chris Andersson bör jar prata om Free Beer…då, ska jag lyssna.
[...] Antecknat kring Chris Anderson Med, som alltid, djupt intressanta tankar, om bland annat skillnaden i amerikanskt och [...]
bra inlägg, intressant både med din fråga till Andersson och synen på honom som kulturnihilist. förstår den synen utifrån de citat du redovisar (bilbomber i Bagdad etc), men har aldrig själv sett på honom så förut. Men såklart skillnad på kontext också, en kulturnihilist i Malmö blir kanske lätt kulturoptimist i USA.
[...] Att ta betalt för partimedlemskap är analogt till att ta betalt för plastskivor eller papperstidningar i en tid när musik/film och nyheter finns gratis i överflöd. Eller rättare sagt: bara finns. [...]
[...] Dels handlar det om, som Copyriot påpekade, om en generation som inte ser prislappen: I regard “free” as a kind of threshold. To perceive something as “free” seems to imply a [...]
Kommentera