Censurering, sortering, kopiering: In och ut ur lagens gråzoner

Ett udda inslag på Göteborgs filmfestival gick under titeln Magic Bullet.

Konstnären Markus Öhrn har sammanställt samtliga censurklipp i kronologisk ordning och skapat filmen Magic Bullet, där våldet, porren och omoralen som du skulle skyddas från, väller fram i ett 55 timmar långt surrealistiskt kollage.

Projektet är intressant inte bara för vad det kan säga om censurens och det förbjudnas historia, utan för vad det säger sin egen realisering i förhållande till regelverken. Markus Öhrn kunde hämta ut samtliga censurklipp i Biografbyråns arkiv. Så långt ingenting märkligt. Han har på egen hand digitaliserat dem och sitter sålunda på ett ytterst smaskigt arkiv. Frågan är vad det rent lagligt innebär att på en biograf visa upp samtliga dessa klipp i kronologisk ordning.
Femtiofemtimmarsvisningen kan i teorin bryta mot åtminstone två lagar. Å ena sidan mot den lag som föreskriver filmcensur – men censurpraktiken är numera nästan helt urvattnad i praktik och därtill är lagen som gjord för att kunna kringgås. Göteborgs filmfestival kallar sig för ett “slutet sällskap”, trots att köpet av medlemskort i dörren fungerar exakt som ett vanligt biljettköp, där man inte ens behöver uppge sitt namn för att bli medlem i det slutna sällskapet. Å andra sidan har vi upphovsrättslagen, och där torde det vara rätt uppenbart att Magic Bullet är en 55 timmar lång piratprodukt.
Göteborgs filmfestival gör sig med andra ord sannolikt skyldiga till ett storskaligt upphovsrättsintrång, i konstens namn. Det djärva initiativet kan bara applåderas. Bland de censurerade klippen finns ju även Disney-filmer, med scener som “Husvagn med Kalle Anka och Musse Pigg faller ned för klippa”. Att dessa klipp skulle ha clearats är helt otänkbart. Så varför skickar inte Disney sina advokater? Eller gör de?

Sista festivalkvällen togs projektet till en ny nivå av Malmös mest intressanta teatergrupp, Teatr Weimar. Två skådespelare sittande vid ett bord börja läsa upp alla de beskrivande rubriker som Biografbyrån satt på de filmklipp som censurerats bort. År för år. That’s all. Noll dramatisering, bara ett flöde av torrt beskrivna filmiska farligheter. Här är några exempel på hur det kan låta under 1950-talet:

Jättelik bläckfisk hotar män i båt.
Man misshandlar man.
Man hugger sabel i clown.
Skottlossning.
Krogslagsmål.
Man askar cigarr i Karl-Alfreds mun.
Bulldozer schaktar ned lik i massgrav.
Hund slåss med varg.
Striptease med blottade bröst.
Strid mellan indianer och vita.

När uppläsningen når fram till 1960-talets sista år utbryter en massiv sexualisering. Först handlar det om att censurera bort par som “kelar”. Ett par år senare år har detta “kel” ersatts med långa listor över sadistiska situationer. Allra mest komiskt blir det när masturberande kvinnor och “lesbiska smekningar” omedelbart följs av tecknade vargar som skrämmer små kaniner. Men mest av allt handlar det om våld mellan män. Totaliteten ger en förskevad och överlag knappast ljus bild av vår nära förflutenhet. De borde för övrigt ha använt ett analogt räkneverk stående på borde, i stället för att läsa upp årtalen, för att ytterligare stärka tidskänslan.
Tiden tycks förtätas något extremt under dessa år kring 1970. Den är så sprängfylld med handlingar att den kryper fram mycket långsammare än under föregående decennier. ChrisK somnar till bredvid mig. Avundas honom men tror mig vara alltför i gasen, slumrar dock snart själv. Under uppvaknandet har flödet av ord blivit till någonting mer ambient, meningslöst att försöka lyssna på aktivt. Det är storartat och på samma gång plågsamt långtråkigt. Hur länge ska de hålla på? På borden framför sig har de var sin rejäl hög av utskrifter, med alla rubriker ända fram till det nittiotal då antalet censuringrepp klättrar ner mot noll. Men när efter en timme pappershögen på sin höjd klarats av till hälften, bryter de bägge skådespelarna frankt. Tack, adjö.

Föreställningen för tankarna till hur den tyskitalienska konstnären Daniela Comani har publicerar nittonhundratalet i jag-form, fast där bryts seklets kronologi upp, och konstnären har själv formulerat händelserna i ord. Däremot minns vi hur Erik Holmström satte samman manus för den fantastiska pjäsen Trademark Sweden endast genom att kopiera repliker från en myndighets dokument. Ändå var det tydligt att han var upphovsman.

Det som framförs av Teatr Weimar är däremot knappast ett “verk”, snarare en katalog eller ett diarium. Vem som helst skulle kunna få idén om att uppställa en kronologisk lista över alla rubriker hos Biografbyrån, och de skulle (i teorin) komma till ett identiskt resultat. I upphovsrättslig mening kan därför de upplästa textlistorna knappast anses besitta verkshöjd. Om det som framförs inte är ett “verk”, är inte heller själva framförandet skyddat av några rättigheter. Det betyder att det i princip är tillåtet att spela in och sprida bootletgs, samt även att remixa och förvränga inspelningarna. (Den historiska bakgrunden till detta berörs i ett tidigare inlägg om clowners rättigheter).

Första kopian bryter mot upphovsrätten, andra kopian lämnar dess domäner. Kopiorna vandrar från film till konst till text till teater. I någon mån blir ju allt teater i slutändan. Frågan är mest om någon väljer att göra detta kopieringens sista led till ett uttalat.

För övrigt noteras att Teatr Weimar om en dryg vecka (tis 10/2) spelar föreställningen “Neo, det liberala samhällsmagasinet” på Malmö Stadsteater. I vilken mån som texten kommer ur nämnda magasin framgår inte.