Entries from February 2009 ↓

Isobel Hadley-Kamptz är just nu överlägsen alla andra på att koncist förklara vad som står på spel kring internet och varför det är angeläget att bry sig. Transkriberar därför hennes korta insats från torsdagens Kulturnyheterna:

Internet är hotat. Internet bygger ju på länken. Det är vad som gör själva nätet. Att man länkar sig själv till andra, länkar vidare till andras tankar, till andras arbete. Om den länkande parten skulle vara tvungen att ha ett legalt ansvar för allting som finns på andra sidan länken, och eventuellt i hur många led som helst, det vet vi ju inte – då finns inte internet längre. Det internet som vi känner, skulle vara olagligt i sig självt.

I samma inslag medverkar två andra förnuftiga röster: Eva Hemmungs-Wirtén samt Lars Ilshammar. Den senares avslutande ord kvarlämnar dock ett frågetecken:

Politiken har svikit den gamla uppgiften att skapa kompromisser, överenskommelser som fungerar, som man gjorde förra gången frågan om kopiering och upphovsrätt var aktuell, på 1970-talet då det handlade om kassettband. Då hittade man system som har fungerat sedan dess, i fyrtio år.

Vilket system syftar han på? Kassettavgiften, nu känd som privatkopieringsersättning, infördes ju inte förrän år 1999. Den har alltså inte 40 år på nacken, utan 10 år. Och den “kassettskatt” som infördes 1982 fanns det väl egentligen ingen som tyckte om, då den huvudsakligen gick rätt in i statskassan. Nä, det är oklart vilket system som Lars Ilshammar menar har fungerat i fyrtio år, även om det är klart att han fiskar efter samma sak som sin parhäst Ola Larsmo i gårdagens DN: en eller annan form av “bredbandsskatt”.
Att dra fram motargument mot en sådan vore både ogint och onödigt, så marginaliserad som idén för närvarande är i den allmänna debatten. I stället är det läge att ge Lars Ilshammar och Ola Larsmo ett litet tips: Lägg inte alltför mycket kraft på att hämta erfarenheter från implementerade system för kassettersättning, utan kolla då hellre på de förslag som aldrig riktigt genomfördes. Läs Kulturrådets rapport från 1979, läs riksdagsmotionerna som följde på den där det bland annat fanns visioner om att använda pengarna till stöd för levande musik, och våga ställa de viktiga frågorna om vilka aktörer som är värda ersättning.

Fast just nu känns faktiskt frågan om länkandet hundra gånger mer angelägen.

Uppdatering: Frågan “vad är internet utan länkar” besvaras av Firefox-pluginen Internot!

Isobel Hadley-Kamptz är just nu överlägsen alla andra på att koncist förklara vad som står på spel kring internet och varför det är angeläget att bry sig. Transkriberar därför hennes korta insats från torsdagens Kulturnyheterna: Internet är hotat. Internet bygger ju på länken. Det är vad som gör själva nätet. Att man länkar sig själv till andra, länkar vidare till andras tankar, till andras arbete. Om den länkande parten skulle vara tvungen att ha ett legalt ansvar för allting som finns på andra sidan länken, och eventuellt i hur många led som helst, det vet vi ju inte - då finns inte internet längre. Det internet som vi känner, skulle vara olagligt i sig självt. I samma inslag medverkar två andra förnuftiga röster: Eva Hemmungs-Wirtén samt Lars Ilshammar. Den senares avslutande ord kvarlämnar dock ett frågetecken: Politiken har svikit den gamla uppgiften att skapa kompromisser, överenskommelser som fungerar, som man gjorde förra gången frågan om kopierin

Per Gulbrandsen, journalist på radions musiknyheter, ska verkligen ha en eloge för hur han lyfter fram de sällan dryftade frågorna om upphovsrättens institutioner, utan dagspressens krystade behov av att knyta an till dagsaktuella händelser. Nu tar han i tu med frågan om privatkopieringsersättningen, eller “PKE” som vissa börjar säga nu om denna digitala fortsättning på den gamla “kassettersättningen”. Radioreportagen frågar sig bland annat varför avgiften inte redovisas i handeln.
Sveriges avgifter är högst i Europa: fyra kronor per GB, vilket underligt nog står inskrivet i upphovsrättslagen. Något tak finns inte. I takt med att lagringsmediernas kapacitet skjuter i taket blir det alltså möjligt för den privata kartellen Copyswede att utkräva rent absurda avgifter, många gånger högre än importörens kostnad för att köpa in själva produkten. Tills vidare är dock Copyswede nåderika och har i avtalet med elektronikbranschen skrivit in ett avgiftstak, om än alltså på en högre nivå än någon annanstans i Europa.

Copyriot har tidigare skrivit om hur den effektiva avgiften per gigabyte faktiskt sänks i det tysta. Summorna som inkasseras stiger ändå rejält för varje år, på grund av den snabbt ökande lagringskapaciteten. Lite på att den debatten förr eller senare brakar loss. Dessa avgifter sticker rejält i ögonen på många, framför allt de med libertariansk politisk tendens. Exempelvis hävdade ju upphovsförfäktaren Fritz-Anton Fritzson att avgiften är “oacceptabel” och väsensskild från “upphovsrätt som idé”. Frågan är dock hur länge det går att separera en idévärld från den byråkratiska praktiken.
Daniel Johansson företräder å andra sidan uppfattningen att dessa Copyswede-pengar bör låtas bli en allt viktigare del av den upphovsrättsliga ekonomin framöver, som ett lite i “formatskiftet från exemplar till användning”. Han är inne på att systemet skadar sig självt genom att ha ett fast gigabytepris inskrivet i lagen, vilket nog kan stämma. Alternativet, som han dock inte nämner något om, är väl att beloppet ska avgöras av Stockholms tingsrätt (som har motsvarande funktion i vissa andra frågor om upphovsrättslig ersättning). Det skulle åtminstone avskaffa den hypotetiska möjlighet som Copyswede nu faktiskt har att sätta rent prohibitiva avgifter på viss teknik vars funktionalitet ogillas av diverse rättsinnehavare.

Avgifterna tas enligt lagen ut bara på anordningar som är “särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för privat bruk”, vilket betyder att mp3-spelare och cd-r är avgiftsbelagda, men inte datorer och fristående hårddiskar. Kommande radioreportage ska tydligen ge röst åt upphovrättsorganisationer som menar att detta “ger ekonomiska fördelar till tekniken bakom olaglig nerladdning” – vilket naturligtvis är sant, i den breda tekniska bemärkelsen “datorteknik”.
Organisationen Bus, som på diffusa grunder fördelar pengar till bildkonstnärer som eventuellt kan ha blivit kopierade, menar att avgiften måste utvidgas inte bara till hårddiskar, utan även till skrivare och scanners. Om så skulle ske, kanske det är dags att bilda ett upphovsrättskollektiv för oss bloggare, åtminstone vi som skriver så långa inlägg att de blir utskrivna. Skulle då Copyswede kunna neka oss en andel av kakan?
Daniel Johansson anser, något mer modest, att Copyswede borde ta ut avgifter på mobiltelefoner, vilket tydligen redan sker i en rad europeiska länder. I sin kommande doktorsavhandling utvecklar han också en helt ny modell för fördelning av pengarna på musikområdet, som inte ska vara så förlitat på skivförsäljning och radiospelning som dagens topplistepremierande system är.

Fördelningsfrågan har dock flera sidor. Vi kan skilja på tre:

1. Mellan olika kulturformer: Hur många procent ska gå till musiken, till filmen, litteraturen, etc.
   Detta är och förblir en kulturpolitisk fråga, som ingen statistik i världen kan lösa. Att den frågan ska ses som opolitisk, någonting att lösas internt i Copyswede, är i förlängningen helt ohållbart.
   
2. Mellan olika intressekategorier inom en kulturform. För att ta musiken som exempel: Hur många procent ska gå till Stim, Sami, respektive Ifpi? I dag gäller nog 40/30/30, av historiska skäl, men inte heller denna fördelning kan motiveras med annat än godtycke. Det är ingen naturlag att skivbolag för all framtid ska räknas som exakt lika mycket värda som artister. Tvärtom skulle en enkel reform av fördelningen kunna ge artisterna mer och bolagen mindre. Ja, varför väcker ingen den politiska frågan om att helt utesluta Ifpi ur Copyswede-systemet? Vänsterpartiet, hallå?
   Faktum är att förordningen om bibliotekens fonogramersättning redan idag säger att Stim och Sami, men inte Ifpi, ska ha pengar. Varför inte göra likadant med privatkopieringsersättningen? Ifpi slänger ju ändå bara pengarna på lobbyister.
   
3. Mellan enskilda rättinnehavare inom samma kategori: Hur avgörs t.ex. en låts värde i förhållande till andra låtar, ett visst år? På grundval av vilka mätningar, vilka medier? Den kanske “minst politiska” – men långt ifrån opolitiska – frågan, och den som alltså Daniel Johansson med sin forskning är inne på att reformera.

I takt med att den samlade omsättningen för privatkopieringsavgifterna stiger, blir dessa tre kulturpolitiska frågor allt mer trängande och spännande. I jämförelse är konsumentfrågorna om avgiftsnivåer och redovisning på prislappar ganska futtiga.

Per Gulbrandsen, journalist på radions musiknyheter, ska verkligen ha en eloge för hur han lyfter fram de sällan dryftade frågorna om upphovsrättens institutioner, utan dagspressens krystade behov av att knyta an till dagsaktuella händelser. Nu tar han i tu med frågan om privatkopieringsersättningen, eller "PKE" som vissa börjar säga nu om denna digitala fortsättning på den gamla "kassettersättningen". Radioreportagen frågar sig bland annat varför avgiften inte redovisas i handeln. Sveriges avgifter är högst i Europa: fyra kronor per GB, vilket underligt nog står inskrivet i upphovsrättslagen. Något tak finns inte. I takt med att lagringsmediernas kapacitet skjuter i taket blir det alltså möjligt för den privata kartellen Copyswede att utkräva rent absurda avgifter, många gånger högre än importörens kostnad för att köpa in själva produkten. Tills vidare är dock Copyswede nåderika och har i avtalet med elektronikbranschen skrivit in ett avgiftstak, om än alltså på en högr

Under den kommande veckan är det dags för årets upplaga av Svenska ekonomisk-historiska mötet. En massa ekonomhistoriker, och inte så få av oss “vanliga” historiker, samlas i Uppsala för att presentera och kommentera varandras forskning. Sessionernas ämnen spänner över en mycket stor bredd: från långsiktig prisutveckling till judiskt liv i Sverige, från 1600-talets postväsen till datoriseringen av Sverige, och så vidare. Ämnet ekonomisk historia är, på gott och ont, brett och en smula diffust. (Dess ömsesidiga distansiering från nationalekonomin har förresten åter börjat debatteras efter en klok debattartikel av Martin Kragh, ekonomhistoriker och stammis i Copyriots kommentarsfält. Men den saken kanske vi kan återkomma till efter avklarat möte.)

Medverkar själv med ett papper vid en session kring “En ny ekonomis ekonomiska historia“. Det abstract som ligger uppe är dock inte aktuellt. I stället kan i korthet sägas att pappret beskriver hur en diskurs om “den svenska musikexporten” målmedvetet byggdes upp under 1990-talet, i hög grad genom ett taktiskt bruk av statistik. Denna institutionella diskurs – där exporterbara exemplar ges totalt företräde framför direkta musikupplevelser – kontrasteras mot tidigare diskurser om musikekonomi, samt sätts i samband med den diskurs om “upplevelseindustrier” som tog vid kring millenieskiftet. Några godtyckligt valda nyckelord i alfabetisk ordning:
Per Bjurman, Ewa Björling, cd-presserier, creative industries, Export Music Sweden, Grammisgalan, Ifpi, KK-stiftelsen, kommunala musikskolan, Midem, Musikindustrin, Musikerförbundet, musikexport, Leif Pagrotsky, det postindustriella samhället, statistik, Stim, Sverigefrämjande, Topp 40, upplevelseindustrin.

Framöver är detta tänkt att integreras i min kommande avhandlings sista empiriska kapitel, som än så länge är det minst färdiga. Tänk alltså på att det är väldigt, väldigt preliminär forskning – och kom med kommentarer! Det finns en massa Copyriot-läsare med antingen personliga erfarenheter eller akademiska kunskaper som kan tillföra, stärka och rensa ut resonemang!

Den pdf-version som ligger uppe på ekonomhistorikermötets sida rekommenderas inte, då den dels av någon anledning har fått ojämna teckenmellanrum, dels innehåller några pinsamma skrivfel som korrigerats här:

• Musikundret.pdf

19 sidor text, inalles.

Under den kommande veckan är det dags för årets upplaga av Svenska ekonomisk-historiska mötet. En massa ekonomhistoriker, och inte så få av oss "vanliga" historiker, samlas i Uppsala för att presentera och kommentera varandras forskning. Sessionernas ämnen spänner över en mycket stor bredd: från långsiktig prisutveckling till judiskt liv i Sverige, från 1600-talets postväsen till datoriseringen av Sverige, och så vidare. Ämnet ekonomisk historia är, på gott och ont, brett och en smula diffust. (Dess ömsesidiga distansiering från nationalekonomin har förresten åter börjat debatteras efter en klok debattartikel av Martin Kragh, ekonomhistoriker och stammis i Copyriots kommentarsfält. Men den saken kanske vi kan återkomma till efter avklarat möte.) Medverkar själv med ett papper vid en session kring "En ny ekonomis ekonomiska historia". Det abstract som ligger uppe är dock inte aktuellt. I stället kan i korthet sägas att pappret beskriver hur en diskurs om "den svenska musikexpor

Ett TT Spektra-telegram i olika varianter basunerar i dagens morgontidningar ut en helt felaktig föreställning om upphovsrättslagen:

Spotify har lanserats som det lagliga alternativet för dem som gratis vill lyssna på musik över internet. Men nu cirkulerar ett ­program som förvandlar succétjänsten till en portal för olaglig kopiering av musik.

Man syftar uppenbarligen på ett av två nya hack. Dels finns windows-programmet SpotSave som gör vad det låter som, fast kanske inte längre, eventuellt har det redan blockerats av Spotify. Mycket mer intressant är egentligen Despotify, som i veckan presenterades av #hack.se. Despotify är en textbaserad klient med öppen källkod som till skillnad från Spotifys officiella mjukvara även kan köras under exempelvis Linux. Dessutom slipper man reklam och geografiska inskränkningar. Någon funktion för att behålla musiken på hårddisken är ännu inte implementerad, men eftersom källkoden är öppen torde det inte vara särdeles svårt för den som vill att tillverka en sådan version.
Despotify släpps som “proof of concept och för den som inte orkar läsa kommentarerna inne i källkoden finns även ett pedagogiskt YouTube-klipp. Principiella frågor tas upp i en FAQ där #hack.se-hackarna resonerar efter samma linjer i Copyriots postspotifistiska inlägg för en månad sedan.

We hope this does not trigger panic reactions at Spotify and that they can find a way to support our cause.
For a number of reasons, it will probably take us (or anyone else up for the challenge) less time to workaround whatever fix they attempt, than for them to roll out a new release. /…/
Unless they haven’t already, they will realize it’s pointless to try to prevent hundreds of talented researchers, coders, hackers and curious users from tinkering with their product.

I denna mycket läsvärda FAQ kommenteras även det faktum att den öppna källkoden kommer göra det möjligt att skapa en modifierad variant av Despotify, där man även kan “ladda ner” musik:

First of all, people download music anyway. That’s just the way it works, be it legal or not.
Live with it.
Secondly, there are far better places to download music from (with better quality!) than Spotify. Downloding/Ripping music from Spotify is just as illegal as anywhere else, the main difference is that the bitrate/soundquality is lower in the music ripped from Spotify.

Detta är oriktigt. Det är inte “lika olagligt” att rippa en ström från en källa som i sig är laglig. Det är tvärtom precis lika lagligt som att spela in radioprogram på kassett. (Att Spotify själva har överträdit lagen när de byggt upp sitt filarkiv kan visserligen komplicera saken juridiskt, men låt oss just nu bortse från det och låtsas att de är fläckfria.)
Att rippa ner musikfiler från Spotify bryter säkert mot användaravtal, men det är en annan sak. Det bryter inte mot upphovsrättslagen, vad än Despotify FAQ eller TT-telegram påstår. Däremot finns det i USA ett lagförslag, “Perform Act“, som RIAA/Ifpi hårdlobbade för ett par år sedan, men som nu verkar ha prioriterats ned och är vilande. Lagförslaget syftar definitivt till att kriminalisera mjukvara såsom SpotSave och Despotify. Jag har analyserat konsekvenserna i en tidigare essä:

The proposed law would force every Internet radio station to encrypt the transmission of file information, such as the name of the song. Yet anything visible on the screen can still be easily obtained by special software, encryption notwithstanding, and such restrictions would therefore be ridiculously easy to circumvent. Thus the PERFORM Act includes a follow-up clause banning the distribution of this class of software.

People with some programming skills, however, won’t need to do much more than combining a few readily available and otherwise perfectly legal code libraries to compile their own streamripping tool, one that would circumvent the PERFORM Act. For regulations like these to be effective, it is necessary also to censor the sharing of skills that potentially can be useful for coding illegal software. The circle of prohibition grows still larger: Acoustic fingerprinting technologies, which have nothing copyright-infringing to them, but which can be used for the same feared identification of individual tracks, must probably also be restricted.

Att avstå från att göra program som rippar Spotify är, som #hack.se framhåller, ingen lösning. Tvärtom behövs det fler “proof of concept” som kan demonstrera hur godtycklig distinktionen mellan “streaming” och “downloading” faktiskt är. Förhoppningsvis inser Spotify detta och rör sig mot en öppnare plattform. Om det skulle innebära att Ifpi drar in musiklicensen och definitivt dödar Spotify, kan det inte sägas vara hackarnas fel. Tvärtom ska vi vara tacksamma för att de tekniska möjligheterna utprövas på ett tidigt stadium, medan flera alternativa vägar ännu ligger öppna. Låt oss alltså hoppas på att någon gör en fork av Despotify som förslagsvis skulle kunna kallas Kopify!

Ett TT Spektra-telegram i olika varianter basunerar i dagens morgontidningar ut en helt felaktig föreställning om upphovsrättslagen: Spotify har lanserats som det lagliga alternativet för dem som gratis vill lyssna på musik över internet. Men nu cirkulerar ett ­program som förvandlar succétjänsten till en portal för olaglig kopiering av musik. Man syftar uppenbarligen på ett av två nya hack. Dels finns windows-programmet SpotSave som gör vad det låter som, fast kanske inte längre, eventuellt har det redan blockerats av Spotify. Mycket mer intressant är egentligen Despotify, som i veckan presenterades av #hack.se. Despotify är en textbaserad klient med öppen källkod som till skillnad från Spotifys officiella mjukvara även kan köras under exempelvis Linux. Dessutom slipper man reklam och geografiska inskränkningar. Någon funktion för att behålla musiken på hårddisken är ännu inte implementerad, men eftersom källkoden är öppen torde det inte vara särdeles svårt för den

Visst var det lite kul av Pastan att göra en dubbel “Hej konsument”-intervju med Peter Sunde och Monique Wadsted. Mest polariserade är de bägge i sina åsikter om färgen gult.
Kulturtidskriften FLM observerar de bägges utmärkta filmsmak med en kul twist tillbaks till ett gammalt Copyriot-inlägg.
Litterärt sett är det svårare att jämföra. Monique läser, förutom oändliga förundersökningsprotokoll, riktigt hyggliga tidskrifter, men nämner ingen skönlitteratur. Peter gillar böcker av Per Thörn samt (sin bror) Mats Kolmisoppi men vägrar säga vad han läser just nu, då det skulle bli “för pretto”. Nå, jag kan avslöja. Jag såg boken ligga framme på hans kontorsplats på Appendix i Malmö: Michel Foucaults Diskursernas kamp.

Teater blir omöjligt att jämföra, eftersom både Peter och Monique är skådespelare i en pågående teaterpjäs, med skillnaden att den sistnämnde på grund av anställning inte kan betrakta den som teater. I stället frågar vi oss vad vi ska göra när tingsrättens ridå går ner för första akten av The Spectrial – vilket enligt planen [pdf] ska ske nästa onsdag den fjärde mars.
Svaret är givet – då åker man till Gubbängen, för att se andra föreställningen av Skattkammarön på Moment:Teater! (Premiären på lördag är dessvärre redan fullbokad.) Smaka bara på beskrivningen:

Skattkammarön handlar som de flesta vet om en skattjakt där den onda piraten Long John Silver gör myteri mot den goda unge hjälten Jim Hawkins. Men i Andreas Boonstras regi är det inte riktigt så enkelt. Moments pjäs handlar mer om moment:teater som sätter upp Skattkammarön och där det uppstår problem eftersom alla vill spela den elaka sjörövaren…
Varför lockar den onde enbenta piraten Long John Silver vår fantasi och äventyrslust och varför är den goda Dr Livesey i den snövita peruken så töntig och närmast bortglömd? Varför var Skattkammarön Hitlers favoritbok ? Vem var hans favoritkaraktär? Följ med moment och ovan nämnda herrar på en sjöfärd utöver det vanliga.

Andreas Boonstra – som förutom att vara regissör tydligen även figurerar både som Adolf Hitler och som Emil i Lönneberga – avslöjar vidare:

Nu repar vi Skattkammarön, en klassisk piratroman där överklassen nästan blir lurade på sin dröm om den nedgrävna piratskatten då besättningen på skeppet visar sig vara pirater. Pojkdröm, matinéäventyr och en fruktansvärd moralisk och klassföraktande viktoriansk dräpa som vi nu håller på att plocka sönder och bygga ihop på en massa olika sätt.

Metateater om pirater – kan det bli mer passande? Piratbyråns plan är att boka 23 platser och ta bussen till Gubbängen. (Anmäl gärna intresse till bussturen med teater. Eventuellt är det redan fullbokat, men fler tillfällen kommer väl.)
Inte att förglömma: Eva Rexeds röst. Ett skäl i sig att åka till Gubbängen nästa onsdag (eller senare).

Visst var det lite kul av Pastan att göra en dubbel "Hej konsument"-intervju med Peter Sunde och Monique Wadsted. Mest polariserade är de bägge i sina åsikter om färgen gult. Kulturtidskriften FLM observerar de bägges utmärkta filmsmak med en kul twist tillbaks till ett gammalt Copyriot-inlägg. Litterärt sett är det svårare att jämföra. Monique läser, förutom oändliga förundersökningsprotokoll, riktigt hyggliga tidskrifter, men nämner ingen skönlitteratur. Peter gillar böcker av Per Thörn samt (sin bror) Mats Kolmisoppi men vägrar säga vad han läser just nu, då det skulle bli "för pretto". Nå, jag kan avslöja. Jag såg boken ligga framme på hans kontorsplats på Appendix i Malmö: Michel Foucaults Diskursernas kamp. Teater blir omöjligt att jämföra, eftersom både Peter och Monique är skådespelare i en pågående teaterpjäs, med skillnaden att den sistnämnde på grund av anställning inte kan betrakta den som teater. I stället frågar vi oss vad vi ska göra när ti

I morse var det dags för det första besöket inne i rättssalen, dit Ifpis superboss John Kennedy kallats för att vittna, influgen från London. En annan Ifpi-boss från London är för övrigt på plats i rättssalen hela veckan, med en inhyrdtolk som lyssnar i salen bredvid och i realtid tolkar förhandlingarna till engelska, vilket sänds tillbaka in till bossen på en eller annan radiofrekvens. (Det vore principiellt intressant att se vad som hände om någon “rippade” denna tolkning, antingen via mikrofon eller radiomottagare, och sände vidare. Den kan väl inte ha verkshöjd?)
Ifpi-tolken är mycket kompetent, vilket inte kan sägas om den tolk som tingsrätten anlitat för att tolka John Kennedy. Stackarn svamlar förbryllat när han ombeds översätta ordet “copyright”. Han misslyckas med att översätta “music publishers” till “musikförlag”, och begreppet “collecting societies” (alltså sådan inkassoorganisationer som Stim) blir i hans tolkning till en komisk fras om att knyta vänskapsband mellan olika samhällen. Ifpis advokat Peter Danowsky måste gång på gång rätta tolken. Folk skruvar på sig.

John Kennedy är däremot inte bara arg utan väl förberedd. Han använder en retorik som slipats väl för att framställa skivindustrin som kunskapssamhällets självklara galjonsfigur, när han säger att 20 % av intäkterna går till “research and development” (“R&D“). Med detta syftar han på det framodlande av nya artister, som i skivbolagsvärlden annars betecknas med frasen “A&R“. Särskilt marknadsföringen skadas av fildelning, menar John Kennedy:

Det finns en viss punkt där man vill etablera kontakten med marknaden, launch your product. Syftet är att få största möjliga genomslag under den första veckan efter det officiella släppet. Idealiskt sätt vill man alltid ha en listetta. Det är dock inte alltid möjligt, så man sätter upp en realistisk listposition.

John Kennedy lever i en värld där listor är allt. Smaka på hur han svarar när han blir ombedd att specificera vad fildelningen gör med skivförsäljningen i Sverige.

Om man i Sverige förlorar 1000 försäljningar på grund av nedladdning under vecka ett efter release, når skivan kanske bara fram till plats tjugo på listan, trots att den var planerad till plats fem. Om man hade siktat på att nå plats 20, når skivan kanske inte in på listan alls.

För att verkligen visa på allvaret, drar John Kennedy fram sitt favoritexempel, en grupp som heter Coldplay. År 2001, berättar John Kennedy, sålde den globala listettan 13 miljoner enheter – men Coldplay sålde under 2008 bara hälften! Som alla förstår måste detta vara ett mycket allvarligt problem, “och det är er uppgift att lösa det”, som John Kennedy sade vänd till rätten.
En av försvarsadvokaterna ställer frågan om John Kennedy känner till de uppgifter som gjort gällande att intresset för konserter har ökat i takt med att skivförsäljningen minskat. Svaret inleds:

That was an idea that people discussed relatively recently, but not very recently.

I vilken värld lever han? Känner han inte till siffrorna från organisationer som Stim, som visar på kraftiga ökningar av omsättningen för levande musik och musikrelaterade aktiviteter, såväl stora som små? Nej, det känner han uppenbarligen inte till. Han lever i en topplistevärld:

But if your first release goes to number 75 instead of number 20, then you have not built a platform for live performance.

Enda slutsatsen som kan dras av detta, är att John Kennedy inte tycker att någonting mindre än arenakonserter räknas. Av allt att döma håller han också fast vid en uppfattning om att artisters lönenivåer måste vara skyhöga för att riktigt räknas.
Peter Althin ställer en motfråga: Känner Ifpi-bossen till den forskning som säger att mindre kända artister, till skillnad från topplistemusiken, i hög grad gynnas av fildelning? John Kennedy vägrar svara på om han känner till detta. I stället ordar han om “common sense”, om hur han minsann gått in på The Pirate Bay, kollat på topp-100-listan och känt igen de flesta namnen – som om detta skulle motbevisa teser om den långa svansens ökande andel. Ifpi saknar helt enkelt all kontakt med den long tail-diskussion som förts i kultursektorer, utifrån tesen att topplisteekonomiernas minskade andel är en positiv möjlighet.

På frågor om omsättning och vinst, svarar John Kennedy: “Terrible!” Skivindustrin har gått från 27 miljarder i global omsättning till 18 miljarder, under de senaste tio åren, alltså tappat en tredjedel. Fast han talar inte om skivindustrin, han talar om musikindustrin, fastän han menar inspelad-musik-industrin. Det är lite komiskt att till och med hans rabiate underhuggare Lars Nylin förstår att “musikindustrin mår bättre än någonsin” (sista meningen här). Man kan inte beskylla Ifpi för att kommunicera en enhetlig bild av situationen.

John Kennedy erkänner glatt att han inte har någon koll på hur The Pirate Bay fungerar. Ändå hävdar han att The Pirate Bay blivit “the number one source of illegal music”. Ja, han använder ordet “source”, inte “faciliator” eller liknande. Fast nu är det inte skuldfrågan som hans vittnesmål egentligen ska gälla. Det ska bara beröra frågan om skadestånd. Advokaterna får alltså i princip bara ställa motfrågor till John Kennedy som gäller civilmålet om skadestånd, vilket tyvärr ger ett väldigt defensivt intryck. Civilmålets premiss är ju att The Pirate Bay är ansvariga för vad trackern länkar till. Hopklumpandet av ett civilmål och ett brottsmål i en enda rättegång är olyckligt, men ur åklagagarsidans synvinkel givetvis helt utmärkt.
Förmiddagen ägnas mest åt tjat kring i vilken mån fildelningen minskar skivförsäljningen, och om forskning hit och dit i detta begränsade. En meningslös, förlegad diskussion. Förhoppningsvis kan morgondagens förhör med Roger Wallis lyfta åtminstone en liten bit över degraderingen av musik till en inspelad produkt.

En liten smula intressantare blir det när John Kennedy får frågan om Google. Han svarar:

Vi besöker dem, och de hjälper oss. Vi har samarbetsgrupper som jobbar dagligen med dem.

Nå, hur detta “samarbete” ser ut i praktiken ska väl vara osagt. Det intressanta är vad som ligger underförstått i John Kennedys svar. Att man måste samarbeta med Ifpi. Att det är suspekt av företag att välja att inte gå in bilda samarbetsgrupper med Ifpi, om Ifpi så önskar. En övertolkning? Nej, en stund senare förtydligar John Kennedy, med besked:

We asked Google if they are our partners or our opponents. They answered that they wanted to be our partners.

Antingen vän eller fiende. Ingen neutralitet accepteras. George W Bush, någon?

Lämnar tingsrätten, och dyker ner först i en simbassäng, sen i arkiven. Bloggarna som är kvar rapporterar om några höjdpunkter från förhören med andra Ifpi-män under dagen.

Anna Troberg

Nu hävdar Universals VD Per Sundin att Magnus Uggla per default alltid MÅSTE sälja över 200 000 ex. Om han inte gör det är det Pirate Bays fel…

Sam Sundberg:

Dagens märkligaste uttalande stod Ifpis Ludvig Werner för när han konstaterade att den illegala fildelningen påverkar Cornelis Vreeswijk på precis samma sätt som den påverkar Amy Diamond, trots att Cornelis dog för 22 år sedan, långt innan musik började fildelas.

I morse var det dags för det första besöket inne i rättssalen, dit Ifpis superboss John Kennedy kallats för att vittna, influgen från London. En annan Ifpi-boss från London är för övrigt på plats i rättssalen hela veckan, med en inhyrdtolk som lyssnar i salen bredvid och i realtid tolkar förhandlingarna till engelska, vilket sänds tillbaka in till bossen på en eller annan radiofrekvens. (Det vore principiellt intressant att se vad som hände om någon "rippade" denna tolkning, antingen via mikrofon eller radiomottagare, och sände vidare. Den kan väl inte ha verkshöjd?) Ifpi-tolken är mycket kompetent, vilket inte kan sägas om den tolk som tingsrätten anlitat för att tolka John Kennedy. Stackarn svamlar förbryllat när han ombeds översätta ordet "copyright". Han misslyckas med att översätta "music publishers" till "musikförlag", och begreppet "collecting societies" (alltså sådan inkassoorganisationer som Stim) blir i hans tolkning till en komisk fras om att knyta vänskapsband me

Som fortsättning på förra inlägget om alltför digitala skivbolag postas här ett litet anförande som hölls på ett forskarmöte på Malmö högskola för någon vecka sedan. Tema för samlingen var “digitala ekonomier” och anförandet är tänkt som ett ifrågasättande av det begreppet.

För mig påminner uttrycket “digital ekonomi” om det hopplöst förlegade uttrycket “cyberspace”. Det var, om någon minns det, en idé om det digitala som en separat värld, en värld dit man kunde “flytta” befintliga verksamheter (go digital, go virtual, go online). Olika meningar kunde råda om huruvida det sedan i denna nya värld skulle råda business as usual eller om den tvärtom var en befrielse från allt vad den industriella kapitalismens stått för. För de gnostiskt anstrukna kaliforniska cyberprofeterna rådde det i vart fall inget tvivel om att “cyberspace” innebar en befrielse från våra kroppar av kött och blod.

Jag tänker mig att cyberspaceepoken, där det digitala kunde tänkas som en separat sfär, hade sin stora tid ungefär mellan 1995 och 2005. En sista gång manifesterades den i hajpen kring onlinevärlden Second Life. Minns ni hur mycket det talades om den? Minns ni hur svenska staten under pompa och ståt rentav öppnade en ambassad i Second Life? Jag gissar att den idag är en ruin, befolkad bara av spökrobotar…

Cyberspace imploderade. Samtidigt briserade ett intresse för alla de olika gränssnitt där det digitala kopplas samman med det analoga, det materiella. Bloggandets och fotograferandets koppling till en platsspecifik vardag är kanske det tydligaste exemplet. Det intressantaste är kanske vad som sker i musikaliska klubbkulturer som utgår från digital remixkultur och knyter den till kollektiva erfarenheter vars koppling till rummet kraftigt betonas genom stora bashögtalare – den diametrala motsatsen till de små vita individuella iPod-hörlurar som alla annars bär omkring på.

Tillgången till det obegränsade har samtidigt framfött ett nytt intresse för begränsningar. Insikten om att allt digitalt kan och kommer att kopieras, låter oss på nytt värdera det som inte kan kopieras.

Försöken att diskutera det digitala, som en avskild sfär, har nått vägs ände. I sig är det digitala nämligen oerhört enkelt. Alla nya frågor som digitaliseringen ställer kan däremot bara besvaras om vi övergår till att prata om det postdigitala. Vad händer med ljudfilen efter att den har lämnat högtalarmembranet? Vilka gemenskaper församlas, vilka förutsättningar har de i tid och rum? Vad händer med videofilen efter projektorn, efter att den blivit en ljusstråle som reflekterats mot en yta? Vad händer med texten efter att den blivit en “snackis” som sprids okontrollerat? Allt detta hör till vad man skulle kunna kalla det postdigitala.

Givetvis handlar det inte om att lämna det digitala “bakom sig”, utan om att digitala medier på ett självklart sätt integrerats i varje kretslopp. Kulturfenomen går från analogt till digitalt och tillbaka till analogt, i varv efter varv, de pendlar mellan universell tillgänglighet och kortlivad lokalisering. Dessa kretslopp innehåller flera ekonomier. Ett fenomen kan vandra in och ut ut gåvoekonomier, marknader, monopol, tjänsteutbyten och så vidare. Utgångspunkten måste vara att ingen enskild aktör kan integrera hela kretsloppet under ett paraply, utan saker måste få flyta in och ut.

Sammanfattningsvis: Det finns ingen “digital ekonomi”, däremot är det helt rätt att tänka “ekonomier” i plural.

Som fortsättning på förra inlägget om alltför digitala skivbolag postas här ett litet anförande som hölls på ett forskarmöte på Malmö högskola för någon vecka sedan. Tema för samlingen var "digitala ekonomier" och anförandet är tänkt som ett ifrågasättande av det begreppet. För mig påminner uttrycket "digital ekonomi" om det hopplöst förlegade uttrycket "cyberspace". Det var, om någon minns det, en idé om det digitala som en separat värld, en värld dit man kunde "flytta" befintliga verksamheter (go digital, go virtual, go online). Olika meningar kunde råda om huruvida det sedan i denna nya värld skulle råda business as usual eller om den tvärtom var en befrielse från allt vad den industriella kapitalismens stått för. För de gnostiskt anstrukna kaliforniska cyberprofeterna rådde det i vart fall inget tvivel om att "cyberspace" innebar en befrielse från våra kroppar av kött och blod. Jag tänker mig att cyberspaceepoken, där det digitala kunde tänkas som en sep

Kul att nån gång få hålla med Ifpi-mannen Lars Nylin. Han säger ju någonting helt korrekt under rubriken “Skivindustrin är för digital“. Word, Lars! Det är alldeles sant att företag som snöar in helt på att sälja någonting digitalt, och missar allt annat, begår ett hopplöst misstag.

Bara en liten detalj har Lars Nylin missat. Han inser inte att cd-skivan är digital. Han tror uppenbarligen att den är analog, eftersom han flera gånger sätter “cd” och “digital teknik” i motsättning mot varandra – precis som i den artikel han svarar på. Det är ganska komiskt.
Ändå känns det lite befriande att Lars Nylin kan komma fram till att filförsäljning inte är grejen, utan cd-skivor är vad som gäller. Skönt att slippa den enkelspåriga analys där allt handlar om “det nya”. Framtiden är aldrig så självklar. Att cd-formatet, denna halvgjorda digitalisering, skulle slå igenom var heller ingen naturlag, utan resultatet av antimarknaders strategiska planering.

Som motgift till enkelspårigheten kan “konservativa” hållningar faktiskt behövas. Felet med Lars Nylin, som gör honom så rabiat, är inte att han vägrar marschera in i framtiden. Felet är att hans konservatism i sig är alltför halvdan. Bland de olika möjliga kulturkonservatismerna stannar hans i ett närsynt tioårigt perspektiv, där 1990-talet står modell för vad som ska bevaras. Men en “konservatism” som ska hantera digitaliseringen behöver längre perspektiv än så, större referensramar. Minst några hundra år, gärna 2600.
(Fast Kittlers senaste bok, första bandet i ett gigantverk som i någon mening ska upprätta en relation mellan det grekiska vokalalfabetet och vår tids digitalisering, är dessvärre på gränsen till obegriplig.)

För att återvända till ämnet: Vad är alternativet till att vara alltför digital? Postdigital kanske? Återkommer strax till frågan i ett nytt inlägg, baserat på ett anförande för någon vecka sedan vid ett forskar möte i Malmö om “digitala ekonomier“.
(Men först: John Kennedy, live at The Spectrial!)

Kul att nån gång få hålla med Ifpi-mannen Lars Nylin. Han säger ju någonting helt korrekt under rubriken "Skivindustrin är för digital". Word, Lars! Det är alldeles sant att företag som snöar in helt på att sälja någonting digitalt, och missar allt annat, begår ett hopplöst misstag. Bara en liten detalj har Lars Nylin missat. Han inser inte att cd-skivan är digital. Han tror uppenbarligen att den är analog, eftersom han flera gånger sätter "cd" och "digital teknik" i motsättning mot varandra – precis som i den artikel han svarar på. Det är ganska komiskt. Ändå känns det lite befriande att Lars Nylin kan komma fram till att filförsäljning inte är grejen, utan cd-skivor är vad som gäller. Skönt att slippa den enkelspåriga analys där allt handlar om "det nya". Framtiden är aldrig så självklar. Att cd-formatet, denna halvgjorda digitalisering, skulle slå igenom var heller ingen naturlag, utan resultatet av antimarknaders strategiska planering. Som motgift till enkels

Som sagt, släpptes ett fanzine på festen i fredags. Endast på papper och distribuerat i kanske femtio exemplar, sålda för fem kronor styck. Innehållet består mestadels av stora mängder text, som bara till viss del finns tillgänglig på webben. Hastigt sammanställt och layoutat en sen kväll på Konstfack, med hjälp av sax och tejp.
Ena framsidan pryds av ett vitt K mot en svart bakgrund (byggd av plastpåseplast). Andra framsidan pryds av ett svart K (byggt av skrivmaskinsfärgband) mot vit bakgrund. Oavsett vilken sida man väljer att börja läsa ifrån, fortskrider texterna endast på varje uppslags högersida. Om man tröttnar är det bara att göra som med ett kassettband: snurra artefakten 180°, och du hamnar mitt i något av andra sidans flöden. En klar skillnad mot den linjära endimensionaliteten i allt som är digitalt.
Givetvis är det fritt fram att digitalisera fanzinet. Vi väntar otåligt. Men att förvandla denna materiella artefakt till en digital datasekvens är inte bara en instrumentell uppgift att utföra, utan en aktiv handling som kräver vissa val. Framför allt måste digitalisatören välja vilken av sidorna som är framsida, för det digitala accepterar i princip bara en framsida. Ett alternativ är förstås att göra två olika filer. Vad filerna ska heta är dock oklart. Det analoga tillåter artefakter utan titel, sammanhållna endast av häftstift, men det digitala kräver titlar för att något ska hålla samman. Och vad detta fanzine heter är ännu så länge en öppen fråga. Hur den kommer att lösas ska bli spännande.

Något ska väl ändå sägas om innehållet. Där finns tidiga dokumentationer av The Spectrial, valda stycken teaterteori, ett par försök att dokumentera fenomenet Piratbyrån, samt en del texter relaterade till S23M/S23X/S23K – inte minst Piias utförliga berättelse om hur det var att ta bussen över den serbisk-ungerska gränsen, in i EU. Och en massa annat.

En tanke som slog ned på den underbara festen i fredags. Vet inte om det var när vi började sälja ett pappersfanzine för fem kronor just efter att admin ChrisK presenterat en bussrefräng från S23K Acoustic Symphony Orchestra, eller om det var när Piratbyrån brände allt sitt ekonomiska överskott på gratis bubbel åt alla i lokalen för att fira mottagandet av MUF:s frihetspris, eller om det var vid projektionen av videoprojektioner med Kopimi-TV och Carries mix där avsnitt ur alla filmer ur åtalet satts samman till en kortare video, eller om det var när bilbatteriet fick igång technoljudsystemet under efterfesten i bussen, eller om det var när Goto80 gick från bitblues till bitblackmetal, eller om det var hestkobra, eller om det var just i det ögonblick där Ollibolli sa “Inte riktigt tajt, men det funkar” och spontant initierade en övergång från melodiska trombonloopar, över en emergenströskel till en “digital” vägg av oljud. Eller om det var vid ett ögonblick som inte gick att fånga. Troligen. Oavsett vilket: Det låg nog ändå en hel del i vissas utnämnande av The Pirate Bay (eller den lilla kopimistsekten) till “den nya punken“, om än kanske inte på samma sätt som dessa distansierade journalister föreställt sig.

Här finns ju, när det kommer till kritan, det vill säga till det konkreta kopierandet och agerandet, ingenting att förenas i uppror mot. Och någon gemensam estetik står knappast att finna. Allt är kopierat och musiken består närmast i själva kopierandet. Det digitala inte som en slutstation utan som en mellanstation, eller ska vi säga ett membran, ett membran som på ett självklart sätt strukturerar kretslopp av kopiering, kärlek, mutation, urval, smitta, formatförskjutning, glitch… Allt enskilt kan kopieras, men kopierandets gemenskap är oupprepbar. Det digitalas membran är självklart strukturerande i allt som sker, fullständigt oskiljbart från det materiella: kyla, värme, elektricitet, petroleum, bas.
Och det finns ingen som regisserar. Ingen som har överblick. Inga upphovsmän, bara mänskliga och ickemänskliga aktörer. Ansvarigblivanden. Metamanipulationer. I den nya punken får alla vara Malcolm McLaren och det är stört omöjligt för juristerna att avgöra vem som är manager.

Inlägget kommer att kompletteras med valda bilder från festen.

En tanke som slog ned på den underbara festen i fredags. Vet inte om det var när vi började sälja ett pappersfanzine för fem kronor just efter att admin ChrisK presenterat en bussrefräng från S23K Acoustic Symphony Orchestra, eller om det var när Piratbyrån brände allt sitt ekonomiska överskott på gratis bubbel åt alla i lokalen för att fira mottagandet av MUF:s frihetspris, eller om det var vid projektionen av videoprojektioner med Kopimi-TV och Carries mix där avsnitt ur alla filmer ur åtalet satts samman till en kortare video, eller om det var när bilbatteriet fick igång technoljudsystemet under efterfesten i bussen, eller om det var när Goto80 gick från bitblues till bitblackmetal, eller om det var hestkobra, eller om det var just i det ögonblick där Ollibolli sa "Inte riktigt tajt, men det funkar" och spontant initierade en övergång från melodiska trombonloopar, över en emergenströskel till en "digital" vägg av oljud. Eller om det var vid ett ögonblick som inte gick att fång