Entries from January 2009 ↓

Inom smittontologisk och kopimistisk diskurs, som just nu blomstrar för fullt, finns en klar förkärlek för begreppet “mutation“.
Ibland använder vi det nog lite oreflekterat, för att i största allmänhet beteckna (slumpmässig) förändring. Etymologiskt betraktat är det inte fel, då latinets mutare betyder just “att förändra”. Men i praktiken försöker vi ju koppla in oss mot en biologisk diskurs. Därför var det väldigt välkommet att få några kommentarer från en evolutionär biolog som vill förtydliga att förändring och mutation inte är samma sak:

En mutation är i traditionell bemärkelse som bekant en slumpmässig förändring av en nukleotid i genomet hos en organism.
Jag tycker att man kan ifrågasätta om förändringar i text eller annat kulturellt uttryck enligt kopimi, dvs. remix och liknande verkligen är en slumpmässig förändring av en (extremt) liten del av den underliggande texten eller dylikt. Det är möjligt att så är fallet i vissa fall, och en gissning är att viss post-modernistisk konst fungerar på liknande sätt för att ta bort skaparens roll, men ofta tror jag att det finns en tanke bakom förändringen vilket rubbar på idén om slumpmässighet hos mutationen.

Tackar för den kommentaren och kommer att använda begreppet “mutation” mer genomtänkt framöver. Därmed inte sagt att det bara hör hemma inom biologin, i enlighet med en trött gammal natur/kultur-uppdelning (precis som att begreppet kopimi inte låter sig begränsas till vad vi brukar kalla “kultur”).
Tvärtom kan tanken på slumpmässiga mutationer nog ha mycket att ge även när vi talar om musik, dans, text eller visuella uttryck. Det gäller bara att sluta tänka förändringen som ett resultat av ett medvetet subjekts “kreativitet”. Nietzasche skriver i Mänskligt, alltförmänskligt, i en aforism rubricerad “Tro på inspiration”, att storartade idéer aldrig slår ner “som en nådablixt från himlen”:

I verkligheten producerar en god konstnärs eller tänkares fantasi oavbrutet: bra, medelmåttigt eller dåligt, men hans urskillningsförmåga, högeligen skärpt och utövad, vrakar, väljer, kombinerar

[In Wahrheit produciert die Phantasie des guten Künstlers oder Denkers fortwährend, Gutes, Mittelmässiges und Schlechtes, aber seine Urtheilskraft, höchst geschärft und geübt, verwirft, wählt aus, knüpft zusammen]

Stor konst handlar inte så mycket om att skapa, utan om att välja, vraka och väva. Av former finns det ett överflöd. Slumpmässiga förändringar må ske inne i någons skalle, i nedtecknandet, i överförandet från ett medium till ett annat, eller genom en glitch i perceptionen, kanske i ett rent missförstånd. Var förändringen sker är mindre viktigt, det avgörande är – i konsten såväl som i biologin – urvalet.
Alltså bör vi sträva efter att förfina tanken på mutation, genom att frikoppla den ännu mer dels från den missvisande idén om upphovsmannen, dels från den överdrivna besattheten vid stabila slutprodukter.

Inom smittontologisk och kopimistisk diskurs, som just nu blomstrar för fullt, finns en klar förkärlek för begreppet "mutation". Ibland använder vi det nog lite oreflekterat, för att i största allmänhet beteckna (slumpmässig) förändring. Etymologiskt betraktat är det inte fel, då latinets mutare betyder just "att förändra". Men i praktiken försöker vi ju koppla in oss mot en biologisk diskurs. Därför var det väldigt välkommet att få några kommentarer från en evolutionär biolog som vill förtydliga att förändring och mutation inte är samma sak: En mutation är i traditionell bemärkelse som bekant en slumpmässig förändring av en nukleotid i genomet hos en organism. Jag tycker att man kan ifrågasätta om förändringar i text eller annat kulturellt uttryck enligt kopimi, dvs. remix och liknande verkligen är en slumpmässig förändring av en (extremt) liten del av den underliggande texten eller dylikt. Det är möjligt att så är fallet i vissa fall, och en gissning är at

Som uppföljning på inlägget om bokförlagen som (indirekt) stödjer IPRED författades följande brev till Ordfront förlag:

Hej Ordfront förlag.
Jag ser att ni är medlemmar i Förläggareföreningen, en organisation som ju under de senaste två åren eller så antagit en minst sagt aggressiv politisk profil i vissa frågor. Jag syftar bland annat på deras lobbying för att privata företag ska få polisiära befogenheter (den s.k. IPRED-lagen, där de dock ville gå längre och även instifta en svartlista på individer som skulle fråntas möjligheten till internettillgång) och i allmänhet för censurering av sökmotorer som kan användas för fildelning.
Deras agenda går, som ni naturligtvis förstår, långt bortom vad som ryms inom allmänna ambitioner att “försvara upphovsrätten” och så vidare. De vill omvälva ganska grundläggande principer om rättssäkerhet.

Jag skulle vilja ha svar på tre frågor:
1. Varför är Ordfront förlag medlemmar i Förläggareföreningen? (Många andra förlag väljer ju att stå utanför.)
2. Är Förläggareföreningens agenda i nämnda frågor förenlig med Ordfronts ideal?
3. Hur känns det att Förläggareföreningen talar i ert namn, när de bedriver sina kampanjer?

Tre frågor alltså. Besvarades de? Nej. Efter en påminnelse svarade förlagschefen Pelle Andersson att han behövde lite tid men skulle återkomma med “ett fullödigt svar på dina frågor”. Efter ytterligare tre dagar kom följande fullödiga svar:

Hej Rasmus!
Vi är med i en branschorganisation och det kan vi vara utan att hålla med om allt.
Allt gott,
Pelle Andersson

Följdfrågan som naturligtvis väcks är om det finns några som helst gränser för vad en branschorganisation kan tycka i namn av sina medlemmar, utan att medlemmarna reagerar. Förresten har Ordfront inte ens motiverat varför de finner det så viktigt att vara med i Förläggareföreningen. En massa andra halvstora förlag står ju redan utanför.

Nämnas kan också att en annan Copyriot-läsare redan i december skrev till Ordfront med ungefär samma fråga och fick två svar. Det första från Pelle Andersson, som skrev:

Vi har inte tagit ställning, vi är inets ärklit aktiva i förläggarföreningen och går också ofta emot vad de tycker – vi är till exempel det enda förlaget som har avtal med författarförbundet om ersättning till författarna. Ipred har jag lite för dålig koll på för att säga att jag emot – men jag misstänker dock att jag är emot om jag sätter mig in i ämnet.

Ytterligare ett svar kom från styrelseordföranden Stefan Carlén, som skrev:

Föreningen Ordfront har inte tagit något styrelsebeslut rörande IPRED-lagen. Ordfront förlag, som är ett bolag som ägs av Ordfront, är medlem i förläggarföreningen som är en branschorganisation. Det betyder inte att vi ställer upp på allt som förläggarföreningen i sin styrelse beslutar. Vi har bland annat agerat mot deras beslut i andra frågor som till exempel avskaffandet av stöd till En bok för alla, och att ett bolag från förläggarföreningen skulle få ta hand om läsfrämjande insatser.

Nu handlar dock inte detta bara om den lag som kallas IPRED-lagen. Det handlar om att Förläggareföreningen är en fullkomligt bindgalen organisation, som lobbar och tänker fortsätta lobba för lagstiftning som går långt längre. Inte bara utökade polisbefogenheter för privata företag, utan även censur av sajter och svartlistning och avstängning av individer från nättillgång. Finns det någon gräns är frågan?
Eftersom Ordfront är en förening borde det inte vara några problem för medlemmar att väcka frågan. Ett politiskt motiverat utträde vore ett starkt ställningstagande. Ni som är medlemmar eller känner någon i styrelsen uppmanas att agera!

Som uppföljning på inlägget om bokförlagen som (indirekt) stödjer IPRED författades följande brev till Ordfront förlag: Hej Ordfront förlag. Jag ser att ni är medlemmar i Förläggareföreningen, en organisation som ju under de senaste två åren eller så antagit en minst sagt aggressiv politisk profil i vissa frågor. Jag syftar bland annat på deras lobbying för att privata företag ska få polisiära befogenheter (den s.k. IPRED-lagen, där de dock ville gå längre och även instifta en svartlista på individer som skulle fråntas möjligheten till internettillgång) och i allmänhet för censurering av sökmotorer som kan användas för fildelning. Deras agenda går, som ni naturligtvis förstår, långt bortom vad som ryms inom allmänna ambitioner att "försvara upphovsrätten" och så vidare. De vill omvälva ganska grundläggande principer om rättssäkerhet. Jag skulle vilja ha svar på tre frågor: 1. Varför är Ordfront förlag medlemmar i Förläggareföreningen? (Många and

Ed Feltens årliga prognoser skådar oftast inte utanför USA:s horisont, men är ändå intressanta för alla som intresserar sig för hackingfrågor i bred bemärkelse. Nu har han utvärderat 2008 och slår till med hela 38 förutsägelser för 2009.

Han gissar bland annat att RIAA kommer att misslyckas med att få med nätoperatörer på att stänga av påstått fildelande abbonemang (vad de kallar för “graduated response system), vilket förvisso inte utesluter risken att europeiska motsvarigheten Ifpi kan lyckas. Vidare tror Ed Felten på en kraftig ökning av krypterat internettrafik.
Olösbara säkerhetsproblem kring elektronisk röstning (i USA och Estland) kommer upp i ljuset och USA:s myndighetsdatorer kommer att utsättas för minst ett storskaligt angrepp från främmande makter där känslig information läcker ut. Obama-administrationen kommer att i tysthet avskaffa färgskalan för terrorhot samt förbudet mot att flyga med vätskor.

På den mer kaliforniska sidan gissar Ed Felten att Facebook kommer att säljas, att Internet Explorers användarandel för första gången kommer under 50 %, att Apple kommer att lansera en netbook (i form av en maxad iPhone som säljs för 899 dollar).
Årets prognoser innehåller, till skillnad från föregående års, ingenting om Second Life eller “virtuella världar”. Det är ganska karakteristiskt, för hur många upphetsar sig längre över sådant? Idén om virtuella världar kan historiskt sett dateras till decenniet 1995-2005 (vilket inte utesluter vissa eftersläpningar).

Ed Feltens årliga prognoser skådar oftast inte utanför USA:s horisont, men är ändå intressanta för alla som intresserar sig för hackingfrågor i bred bemärkelse. Nu har han utvärderat 2008 och slår till med hela 38 förutsägelser för 2009. Han gissar bland annat att RIAA kommer att misslyckas med att få med nätoperatörer på att stänga av påstått fildelande abbonemang (vad de kallar för "graduated response system), vilket förvisso inte utesluter risken att europeiska motsvarigheten Ifpi kan lyckas. Vidare tror Ed Felten på en kraftig ökning av krypterat internettrafik. Olösbara säkerhetsproblem kring elektronisk röstning (i USA och Estland) kommer upp i ljuset och USA:s myndighetsdatorer kommer att utsättas för minst ett storskaligt angrepp från främmande makter där känslig information läcker ut. Obama-administrationen kommer att i tysthet avskaffa färgskalan för terrorhot samt förbudet mot att flyga med vätskor. På den mer kaliforniska sidan gissar Ed Felten att F

Att någon, utom skivbolagens egna anställda, fortfarande orkar bry sig om Grammisgalan är underligt. Att tidningarna skriver helsidor är förbluffande. Att Svenska Dagbladet placerar denna helsida i tidningens A-del, i stället för i nöjesbilagan, är direkt obegripligt. Att artikeln på nyhetsplats är skriven av en skribent som samtidigt sitter i Grammisjuryn, det vill säga är avlönad av Ifpi, är rent pinsamt. Vad blir nästa steg för Svenska Dagbladet? Att låta näringslivsbilagans rapportering från bolagsstämmor skötas av bolagens styrelsemedlemmar?

Grammisgalan är varken mer eller mindre än en branschfest om än med betydligt mer kokain än vad som är brukligt i andra branscher. Främste prisvinnaren betedde sig tydligen som om han var på väg att ta över världen och gormade från scen om att män med öronsnäcka hade tvingat honom att pissa i en kopp. I detta Adam Alsing-ledda sällskap känner sig regeringen 1999-hipp.

Inget ont om de stackars artister som går dit för att få i sig lite gratis sprit (och kanske annat). De pinsamma är alla som inte avlönas av branschen men ändå flockas som flugor kring skit. Om ni vill skildra branschfester, varför inte för omväxlings skull testa att besöka Trämässan i Karlstad eller nåt?

Att någon, utom skivbolagens egna anställda, fortfarande orkar bry sig om Grammisgalan är underligt. Att tidningarna skriver helsidor är förbluffande. Att Svenska Dagbladet placerar denna helsida i tidningens A-del, i stället för i nöjesbilagan, är direkt obegripligt. Att artikeln på nyhetsplats är skriven av en skribent som samtidigt sitter i Grammisjuryn, det vill säga är avlönad av Ifpi, är rent pinsamt. Vad blir nästa steg för Svenska Dagbladet? Att låta näringslivsbilagans rapportering från bolagsstämmor skötas av bolagens styrelsemedlemmar? Grammisgalan är varken mer eller mindre än en branschfest om än med betydligt mer kokain än vad som är brukligt i andra branscher. Främste prisvinnaren betedde sig tydligen som om han var på väg att ta över världen och gormade från scen om att män med öronsnäcka hade tvingat honom att pissa i en kopp. I detta Adam Alsing-ledda sällskap känner sig regeringen 1999-hipp. Inget ont om de stackars artister som går dit för att

Efter introduktionen av kopimi i förra numret av Glänta sätts begreppet i bruk redan i nästkommande nummer (4/08), som utkommit i dagarna. När Kalle P och Chris K skriver om smitt(ont)ologi och panspektrocism och referenspunkterna stakas ut ungefär såhär: Gabriel Tarde -> Gilles Deleuze -> Bruno Latour -> Manuel DeLanda -> FRA -> kopimi.
Antagligen kommer författarna snart att göra artikeln tillgänglig i sin helhet via sina bloggar. Tills vidare kan Copyriot bjuda på avsnittet om kopimi, som på lagom akademiskt vis refereras till en beskrivning i en tidigare artikel, som råkar vara betecknad med ett namn (mitt) – naturligtvis finns en uppsjö av, ibland motstridiga, sätt att åskådliggöra kopimi, såväl textuella som andra.
Så här står det att läsa en bit in i Glänta-artikeln:

Ett annat sätt att fånga replikatorers väg genom naturkulturer (Haraway, 2008) är genom begreppet ”kopimi”. Detta har en dubbelvikt mening – det är dels ”ett imperativ”, men även ”en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras” (Fleischer, 2008). Fleischers estetiska vitalism står i perfekt resonans med Tarde, för vilken varje innovation väntar på första bästa tillfälle att blomma ut i miljontals kopior.

En sommarhit, ett danssteg, en ritornell – alla har en potential att kopieras, och är själva kopior av andra replikatorer. Imitationen, kopian, är dock aldrig exakt. För Tarde innehöll imitationen ett potentiellt överskott, som när som helst kan göra att imitationen viker av för att bli en ny innovation. Sådana clinamen märks tydligt i olika remixkulturer – alltifrån tidig hip hop till dagens mash-up-genre – där mutationer och aparallella evolutionsprocesser ständigt skapar nya kompositioner. Fertila remixkulturer uppstår vid den tröskel då mutationernas hastighet överskrider upphovsrättshavarnas möjligheter att stoppa smittan. Skivbolagens förhållningssätt till fildelningen har alltså – till dags dato – följt en panoptisk logik.

Samtidigt finns det aktörer som följer ett mer panspektriskt tillvägagångssätt – tänk Last.fm som skapar metadata kring musiklyssnarnas preferenser. Det finns även enskilda upphovsrättsinnehavare som börjat acceptera att kopimismens imperativ har slagit igenom på bred front. /…/
För att återgå till kopimi-begreppet: imperativet ”kopiera mig!” bör inte enbart förstås etiskt, utan kanske främst ontologiskt. Detta betyder inte att vi människor inte känner något i relation till imitationen – tvärtom:

Det finns inget mer naturligt än att de som älskar varandra skall kopiera varandra, eller, snarare, då detta fenomen alltid till en början är ensidigt, så skall älskaren kopiera den älskade. (Tarde, 1903:217)

Om ens “estetiska vitalism står i perfekt resonans med Tarde” är det väl bäst att läsa dennes huvudverk från 1890, vilket är vad som citeras här ovan. Medan de flesta utanför Frankrike känner dess titel som The Laws of Imitation, kan ett sätt att känna sig lagom alternativ vara att i stället läsa Die Gesetze der Nachahmung. (Ett problem med översättningar från franska till engelska kan vara att språken i hög grad är bedrägligt lika. Från franska till tyska blir mer av en riktig översättning, som dessutom handlar begreppsligt närmare svenskan.)
Följande exemplar, ur den stilrena suhrkamp taschenbuch-serien och med tryckår 2009, inhandlades förra veckan på Schwarze Risse i Berlin. Bakom boken skymtas en (något sömnig) “estetisk vitalist”:

Efter introduktionen av kopimi i förra numret av Glänta sätts begreppet i bruk redan i nästkommande nummer (4/08), som utkommit i dagarna. När Kalle P och Chris K skriver om smitt(ont)ologi och panspektrocism och referenspunkterna stakas ut ungefär såhär: Gabriel Tarde -> Gilles Deleuze -> Bruno Latour -> Manuel DeLanda -> FRA -> kopimi. Antagligen kommer författarna snart att göra artikeln tillgänglig i sin helhet via sina bloggar. Tills vidare kan Copyriot bjuda på avsnittet om kopimi, som på lagom akademiskt vis refereras till en beskrivning i en tidigare artikel, som råkar vara betecknad med ett namn (mitt) – naturligtvis finns en uppsjö av, ibland motstridiga, sätt att åskådliggöra kopimi, såväl textuella som andra. Så här står det att läsa en bit in i Glänta-artikeln: Ett annat sätt att fånga replikatorers väg genom naturkulturer (Haraway, 2008) är genom begreppet ”kopimi”. Detta har en dubbelvikt mening – det är dels ”ett imperativ”, men även ”en livsh

Fallet med Pizzeria Lazio i Malmö som krävdes på pengar av Stim uppmärksammades i förrgår av av Marcin och fick snabbt stor spridning. Nu visar det sig dock att indrivarna inte alls är Stim, utan dess syskonorganisationen Sami (som i sin tur även företräder Ifpi, med vilka de indrivna pengarna delas lika).

Stim har gått ut med en dementi om att de “ALDRIG skickat en enda faktura till pizzerian”. Vilket är intressant, för om Sami har rätt att driva in pengar från en pizzeria, så har Stim otvivelaktigen samma rätt (bortsett från det osannolika fall då pizzerian enbart skulle spela musik komponerad av tonsättare som dött för över 70 år sedan). Stim har överlag, som företrädare för den egentliga upphovsrätten, mer omfattande rättigheter än vad Sami/Ifpi har. Småsyskonen utmärker sig dock genom att vara mer aggressiva. När nu Stim så bestämt förnekar varje ambition att kräva pengar av Pizzeria Lazio, är det ett underförstått medgivande om att man inte är ställer upp på Samis övernitiska metoder.

Vad gäller då fallet Sami vs. Lazio? Nu när stämningsansökan finns tillgänglig som PDF är saken rätt lätt att bena ut.
Pizzeria Lazio spelar inte musik, inte enligt någon vedertagen definition av “spela musik”. Om detta vittnar ett fyrtiotal pizzakunder (bland dem författaren Mats Kolmisoppi) på en namnlista som bifogats Stockholms tingsrätts protokoll.

Sami bestrider inte detta. De försöker inte hävda att Pizzeria Lazio spelar musik. Vad saken nu gäller, och alla är överens om, är att pizzerian har en teveapparat som endast visar sportkanaler. Att teven bara visar sport är dock, menar Sami, “irrelevant eftersom det förekommer musik även i dessa kanaler, vinjetter, bakgrundsmusik m.m.” Och enligt den tabell som Sami tillämpar är avgiften densamma oavsett om pizzerian spelar musik hela dagen eller om en eller annan sekund vinjettmusik råkar bli hörbar. Faktum är att avgiften för radio/teve till och med, av någon outgrundlig anledning, är högre än avgiften för en butik som enbart spelar cd/mp3.

Som extra bevisning vill Sami kalla vittnet Olof Stäringe, “en glad, altert och ödmjuk man i sina bästa år” (enligt Samis tidning Intermezzo, 1/2008) som sedan pensionen har extraknäckt som konsulent åt Sami. Det betyder att han kör runt bland små och stora lokaler för att undersöka om musik kan höras där. Ingenting i tingsrättens handlingar tyder visserligen på att Olof Stäringe satt sin fot på Pizzeria Lazio. Än mindre har någon människa någon aning om vilken musik som eventuellt har kunnat höras i avbrotten mellan fotbollsmatcherna. Sami bryr sig förstås inte om den saken, eftersom de inte betalar sina pengar till det som verkligen spelas, utan på grundval av en helt godtycklig tabell som de räknat ut med hjälp av radions spellistor och skivbutikernas försäljningssiffror.

Fallet är något av en gråzon, vilket visas av att Stim har bedömt saken annorlunda. Men utan dyrköpta advokater som verkligen sätter sig in i saken kan det nog bli svårt för Pizzeria Lazio att vinna mot en rutinerad koloss som Sami. Särskilt när de som dömer i tingsrätten är föga kompetenta. Men vilken småföretagare vågar överklaga en fällande dom, om man riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

PS.
Föga relaterad, men minst lika bisarr, är historien om skånska pizzapirater som Copyriot skrev om för två år sedan. Någon som vet hur det gick?

Fallet med Pizzeria Lazio i Malmö som krävdes på pengar av Stim uppmärksammades i förrgår av av Marcin och fick snabbt stor spridning. Nu visar det sig dock att indrivarna inte alls är Stim, utan dess syskonorganisationen Sami (som i sin tur även företräder Ifpi, med vilka de indrivna pengarna delas lika). Stim har gått ut med en dementi om att de "ALDRIG skickat en enda faktura till pizzerian". Vilket är intressant, för om Sami har rätt att driva in pengar från en pizzeria, så har Stim otvivelaktigen samma rätt (bortsett från det osannolika fall då pizzerian enbart skulle spela musik komponerad av tonsättare som dött för över 70 år sedan). Stim har överlag, som företrädare för den egentliga upphovsrätten, mer omfattande rättigheter än vad Sami/Ifpi har. Småsyskonen utmärker sig dock genom att vara mer aggressiva. När nu Stim så bestämt förnekar varje ambition att kräva pengar av Pizzeria Lazio, är det ett underförstått medgivande om att man inte är ställer upp p�

Bara att gratulera Rick Falkvinge som tycks ha fått god utdelning av sin vädjan om donationer för att försörja sig. Hur bra står dock skrivet i stjärnorna.
En massa människor som uppskattar vad han gör (och att han inte behöver lönearbeta heltid för sitt uppehälle) skänkte i vart fall 100 kronor var, i ett lyckat exempel på så kallad crowdfunding.
Rick Falkvinge vädjade i egenskap av enskild person, även om han använde Piratpartiets nyhetsbrev vilket väckt ett antal berättigade frågor både inom och utom partiet, angående indirekt arvodering av partiföreträdare. Här ska dock dryftas några mer allmänna idéer som exemplet kan väcka. (Den som vill diskutera personer eller partier kan alltså lämpligen göra det på någon av de sidor som just har länkats.)

Crowdfunding är en möjlighet inte bara för nischade bloggare och aktivister, utan även för olika former av (levnads)konstnärer som under kortare eller längre tid sysslar med saker som uppskattas av andra. Begreppet “levnadskonstnär” må ha spretiga konnotationer, men kan å andra sidan etblera premisser som går bortom den alltför kända modellen där “fans” donerar till en “artist”, underförstått i utbyte mot att de konsumerar artistens slutprodukter. Den diskussionen är alltför präglad av ett tråkigt upphovsrättstänk. I stället för att bara stödja produktion (poiesis) är att stödja mänskligt handlande (praxis) – oavsett vilken slags spår det lämnar eller inte lämnar efter sig. Donationerna till Rick Falkvinge utgör ju faktiskt just ett stöd till en praxis, en modell som inte behöver begränsas till kategorier som “politik” eller “konst” (eller för den delen “blogg”).

Rick Falkvinge bad folk att sätta in pengar direkt på hans bankkonto, för att undvika arbetsgivaravgifter och skatter som hade behövt betalas om pengarna donerades till en organisation som sedan anställde honom. Detta är fullt begripligt och i sig ingenting konstigt. Gåvor är tillåtna. För att något ska definieras som gåva av Skatteverket får det dock inte förväntas någon motprestation. Frågan om underförstådda motpretationer är utan tvivel en stor gråzon, men kanske kan lösas genom formella avsiktsförklaringar från givaren. Den som har bättre koll på skattejuridiken får gärna kommentera detta.
Desto mer intrikat är frågan om transparens. När någon ber om donationer rakt in på sitt bankkonto finns ingen möjlighet för utomstående att veta hur mycket pengar som kommer in. Garantier om att gåvor över en viss summa ska skickas vidare någonstans blir i praktiken till tomma ord. Än värre är att blotta misstanken om att mottagaren fått “för mycket” lätt kan få givare att avstå, även om dessa misstankar bara är ogrundade rykten.
Problemen skulle kanske kunna lösas genom någon form av “clearinghouse”. Kort sagt, en pålitlig organisation varigenom donationer kan slussas och summorna publiceras öppet, övervakad av pålitliga revisorer. Samtidigt skulle den kunna ha ett standardformulär där givarna klargör att de inte förväntar sig någon motprestation. Ändå skulle en sådan organisation nog inte undkomma dilemmat om hur gränsen dras mot mottagare som försöker använda den för ren försäljning av varor – eller för att finansiera individer som befinner sig på terroristlistor.
Gör då lagstiftningen det omöjligt för crowdfunding att bli mer transparent? Några lösningar måste finnas. Om inte annat kan blotta diskussionen om hur de kan utformas bli lärorik.

(Transparent crowdfunding – vad är det för språk egentligen? Låt oss snacka svenska. Transparent betyder ju bara genomskinlig, och som översättning för crowdfunding testas härmed neologismen “klungpyntning”! Uppfinn gärna en bättre.)

Bara att gratulera Rick Falkvinge som tycks ha fått god utdelning av sin vädjan om donationer för att försörja sig. Hur bra står dock skrivet i stjärnorna. En massa människor som uppskattar vad han gör (och att han inte behöver lönearbeta heltid för sitt uppehälle) skänkte i vart fall 100 kronor var, i ett lyckat exempel på så kallad crowdfunding. Rick Falkvinge vädjade i egenskap av enskild person, även om han använde Piratpartiets nyhetsbrev vilket väckt ett antal berättigade frågor både inom och utom partiet, angående indirekt arvodering av partiföreträdare. Här ska dock dryftas några mer allmänna idéer som exemplet kan väcka. (Den som vill diskutera personer eller partier kan alltså lämpligen göra det på någon av de sidor som just har länkats.) Crowdfunding är en möjlighet inte bara för nischade bloggare och aktivister, utan även för olika former av (levnads)konstnärer som under kortare eller längre tid sysslar med saker som uppskattas av andra. Begreppet "

Vid årsskiftet infördes tvångsdatalagringen på allvar i Tyskland, meddelar Tageszeitung. Företag som från tysk mark förmedlar e-post och IP-telefoni riskerar nu enorma böter om de inte lagrar information om vem som skickat till vem, samt vid förfrågan lämnar ut uppgifterna till polisen. Sådant är kostsamt. Därför har telekomföretag, av rent kommersiella skäl, stått sida vid sida med övervakningskritiker.

Hittills har tyska staten gett företagen en ganska symbolisk ersättning när uppgifter begärs ut, men strax innan jul fattade Bundestag ett beslut om att betala bättre, vars konkreta innebörd dock ännu är oklar. Om datalagring går från att vara en förlustaffär till att bli vinstbringande för teleföretagen, kommenterar Christian Rath, så kan vi stå inför ett paradigmskifte i övervakningssamhället.
En framtida dystopi blir tänkbar, där telekomkoncernernas mest lönsamma affärsområde är att vara statliga underleverantörer av personuppgifter och trafikdata. Hur som helst vore det ett misstag att, som vissa övervakningskritiker har gjort, stödja företagen i dess anspråk på ersättning, i hopp om att en fördyrad övervakning skulle få staten att bli mer återhållsam. Frågan är kvalitativ, inte kvantitativ.

Uppdatering: Läs även Beta Alfa med länkar rörande utvecklingen i Storbritannien.

Vid årsskiftet infördes tvångsdatalagringen på allvar i Tyskland, meddelar Tageszeitung. Företag som från tysk mark förmedlar e-post och IP-telefoni riskerar nu enorma böter om de inte lagrar information om vem som skickat till vem, samt vid förfrågan lämnar ut uppgifterna till polisen. Sådant är kostsamt. Därför har telekomföretag, av rent kommersiella skäl, stått sida vid sida med övervakningskritiker. Hittills har tyska staten gett företagen en ganska symbolisk ersättning när uppgifter begärs ut, men strax innan jul fattade Bundestag ett beslut om att betala bättre, vars konkreta innebörd dock ännu är oklar. Om datalagring går från att vara en förlustaffär till att bli vinstbringande för teleföretagen, kommenterar Christian Rath, så kan vi stå inför ett paradigmskifte i övervakningssamhället. En framtida dystopi blir tänkbar, där telekomkoncernernas mest lönsamma affärsområde är att vara statliga underleverantörer av personuppgifter och trafikdata. Hur som h

Begriper inte hur man kan orka jiddra om att The Pirate Bay har uttryckt synpunkter på Ordfront förlags val av omslag till boken “Piraterna“.
The Pirate Bay skrev helt enkelt, i korrespondens med förlaget, att valet att smälla upp piratskeppet på omslaget tycktes vara ägnat att förmedla en oriktig bild av att boken skulle vara en officiell biografi, vilket den ju inte är. Däremot hänvisade de inte till några “rättigheter”, som förlaget försökte få det till i ett billigt utspel.

Ingen skugga ska dock falla på de bägge författarna, Anders Rydell och Sam Sundberg, som av allt att döma har skrivit en gedigen bok om ett fenomen som är långt bredare än en enskild sajt. Författarna använder begreppet “piratrörelsen”. För övrigt cirkulerar en del uppgifter som tyder på att boken först var tänkt att få titeln “Gratisgenerationen”. Sådant kanske kan dryftas på bokens släppfest som sägs gå av stapeln den 29 januari.

Särdeles minnesgoda läsare kanske minns att Copyriot hintade om inte en utan två kommande böcker. Den andra heter “6 miljoner sätt att jaga en älg på“, är författad av Tony Ernst, ännu tydligare baserad på intervjuer och helt inriktad på frågan om framtidens musikliv.

Vi får möta skivbolagsfolk, omslagsdesigners, artister, politiker, jurister, fildelare, musikkritiker, skivbutiksinnehavare. Alla har de sin egen story att berätta.
I tjugoen närintervjuer med bland annat Horace Engdahl, Rasmus Fleischer, Annika Norlin, Magnus Eriksson, Petter, Emil Arvidson, Karl Sigfrid, Anna Hellsten ges det dessutom en mängd olika svar på alla dessa disparata frågor. Bokens förord är skrivet av Timbuktu.

“6 miljoner sätt att jaga en älg på” ska enligt uppgift finnas till salu redan inom ett par veckor. Den utges av Reverb förlag som är värda särskilda uppmuntran, då de hör till det fåtal verkligt oberoende bokförlag som står helt utanför förläggarföreningarna som stödjer privatpolislagen. Ordfront förlag, å andra sidan, har hittills vägrat svara på en vänligt formulerad fråga om huruvida deras medlemskap i Förläggareföreningen är förenligt med de egna högstämda principerna. Ge dem inte dina pengar.

Uppdatering: The Pirate Bay skriver en officiell kommentar under rubriken “Kopimi the logo and everything“.
Samtidigt demonstrerar Expressen att de ingenting förstått (eller snarare lusten till grundlösa poänger) när de blåljuger om att The Pirate Bay skulle ha hävdat upphovsrätt till logotypen.

Begriper inte hur man kan orka jiddra om att The Pirate Bay har uttryckt synpunkter på Ordfront förlags val av omslag till boken "Piraterna". The Pirate Bay skrev helt enkelt, i korrespondens med förlaget, att valet att smälla upp piratskeppet på omslaget tycktes vara ägnat att förmedla en oriktig bild av att boken skulle vara en officiell biografi, vilket den ju inte är. Däremot hänvisade de inte till några "rättigheter", som förlaget försökte få det till i ett billigt utspel. Ingen skugga ska dock falla på de bägge författarna, Anders Rydell och Sam Sundberg, som av allt att döma har skrivit en gedigen bok om ett fenomen som är långt bredare än en enskild sajt. Författarna använder begreppet "piratrörelsen". För övrigt cirkulerar en del uppgifter som tyder på att boken först var tänkt att få titeln "Gratisgenerationen". Sådant kanske kan dryftas på bokens släppfest som sägs gå av stapeln den 29 januari. Särdeles minnesgoda läsare kanske minns att Copyri