När 3D-tekniken lanserades på bred front på 1950-talet var det filmindustrins sätt att bemöta hotet från televisionen. Trettio år senare kom en andra 3D-våg i hopp om att skölja bort videoapparaterna. Och nu, när fildelning blivit ett folknöje, är det alltså dags igen. Den tredimensionella filmupplevelsen ska rädda biograferna från den bekväma hemmasoffans förbannelse.
Så inleds en artikel i DN som meddelar att Hollywood tydligen i år storsatsar på någon form av spektakulär 3D-teknik. För att biograferna ska hänga med på tåget krävs kostsamma investeringar i nya maskiner, vilket får antas ytterligare driva på utvecklingen mot allt större komplex av Heron City-typ.
Som skeptiker kan man associera dagens 3D-vurmen till mitten av 1970-talet, då kvadrofonisk ljudåtergivning var någonting som elektronik- och skivindustrin trodde starkt på. Med övergången från mono till stereo färskt i minnet, framstod det som “naturligt” att åter dubbla. (För att sätta sig in i tidens entusiasm kan man läsa Marshall McLuhans pinsamma överskattande av stereofonins betydelse.)
Kvadrofonin skulle helt enkelt förverkliga den inspelade musiken i tre dimensioner. BASF var omåttligt stolta över att år 1975, “som första företag i världen”, sälja kvadrofoniskt förinspelade kassettband. Men bara ett fåtal lyssnade på lockropen och installerade systemen i sina hem. Kvadrofonin blev en kommersiell flopp. I stället översvämmades marknaden av överblivna fyrkanalsbandspelare till billiga priser. Tillsammans med ett enklare mixerbord blev de perfekta för den som ville spela in sin egen musik hemma. Detta blev starten för en formidabel hemmastudioboom och hade sannolikt viss betydelse för framväxten av såväl punk som hiphop. Idén om att producera kvadrofoniska inspelningar var vid det laget stendöd.
Ändå tog den inspelade musiken ett jättekliv ut i den tredje dimensionen. Dock inte på det sätt som BASF och andra hade förutspått, utan med Sonys omvälvande Walkman, lanserad i slutet av 1979. Musiken var där fortfarande i bara två kanaler – men den lyssnande kroppen kunde röra sig obehindrat, förankrandes musiken i rummet på sitt eget sätt, olika varje gång.
I sammanhanget ska kanske också sjuttiotalets bilstereoboom nämnas, som ju också handlade om mobilitet, om än på torftigare sätt.
Vad lär oss detta? Att det finns gränser för hur långt det är meningsfullt att driva inspelningars tekniska sofistikering – varav en viktig gräns är att människor har två öron och två ögon. Framför allt lär det oss att den tredje dimensionen kan realiseras på olika sätt.
Eller vadå realiseras. Den finns ju redan där, här. Även en biografsalong är tredimensionell, även om man oftast helst vill glömma det, eftersom den som rum har nästintill noll att ge. Undantag finns dock.
Piratbion, Pirate Cinema, Video Club – alla sådana aktiviteter handlar ju faktiskt om att göra filmupplevelser tredimensionella. Inte genom teknisk sofistikering, utan helt enkelt genom att våga använda den rumslighet som redan finns där. Förresten, någon som hört talas om teater? It’s in your hands!
17 kommentarer ↓
Själv är jag lite förvånad över att filmindustrin aldrig försökt använda biosalongens andra väggar för att skapa en känsla av djup.
Surroundljud handlar väl om att spela upp ljud från det som händer på duken i huvudhögtalarna, medan musik och omgivningar kommer från andra håll…?
Widescreen-teknikens nästa naturliga steg torde vara att visa scenens omgivningar på höger och vänster vägg. Det är något som de flesta inte kan göra i hemmet, om industrin nu har svårt att konkurrera med vardagsrumssoffan.
Tja, jag vet inte… Personligen tror jag tredimensionell film kan slå ganska bra, förutsatt att tekniken blir billig och _faktiskt används_. Det sista är problemet, osäkerheten resulterar i att ingen vågar satsa, oavsett om man tror det är en bra idé eller inte. Och visst har 3D-film något mer att tillföra jämfört med t.ex. kvadrofoniskt ljud, speciellt då våra_två ögon är specifikt anpassade för djupseende. En liknande utveckling kan vara hemmabio-boomen med surroundljud, något som faktiskt stimulerar öronen närmare verkligheten än ett par stereo-frontar. Tredimensionell film tillsammans med riktigt bra surround tror jag skulle bli oerhört mäktigt att uppleva, förutsatt att tekniken förfinas och blir billigare, samt att det satsas på allvar. Heron City kan gå och dränka sig. Tacka vet jag föredetta Astoria i Sickla, DET var en biograf man längtade efter att gå till.
hade inte sorroundljud faktiskt slagit igenom till slut skulle jag hålla med dig. jag tycker snarare det visar att mediaindustrin kan lyckas införa sin 3d-bio, trots tidigare misslyckanden.
på ett sätt är det ju bra att industrin satsar på att faktiskt attrahera biobesökare på mer schysta sätt än lagstiftningsvägen. och om Hollywood mutar in 3d-bion kanske de börjar släppa kampen om 2d, där ett myller av mindre aktörer kan växa fram i och med billiga digitala projektorer.
Insisterandet på 5.1-ljud från framför allt den s.k. innehållsindustrin borde alltså kunna förklaras med fem klåfingrar och en dumstrut?
Martin: Huruvida konceptet kommer att slå eller inte är ingenting jag försöker förutspå. Copyriot är inte Veckans Affärer. Frågan här är snarare om det är intressant eller inte. En smakfråga förstås. Du tror att det kan bli “oerhört mäktigt”, vilket säkert kan stämma. Själv har mina mäktigaste salongsupplevelser däremot inte präglats av supertuff teknik, utan av en unik närvarokänsla, som inkluderar platsen, människorna, tiden, oväntade händelser… Men det ligger förvisso mycket långt ifrån det som Hollywood sysslar med – jag är medveten om att jag nu snarare drar åt teaterhållet.
Rick: Oj, jag har ingen aning. Mitt personliga intresse för ljudformat är rätt så lågt. Jag intresserar mig mer för vad som händer med ljudet efter att det lämnat högtalarmembranet.
Jo, “inspelningsindustrierna” arbetar hårt för att skapa “livekänsla” och för att spinna vidare på din senaste kommentar, jag funderar om inte fler kommer försöka använda sig mer av en specifik plats eller åtminstone vissa miljöer/upplevelser som kan byggas upp. Wallander på plats i Ystad, eller med skånsk (gödsel)doft som portioneras ut i salongen, liksom. Jämför musikbranschen och stora suget efter livehändelser.
För övrigt: Alltid intressant med det historiska perspektivet. Du har ju själv refererat Eva Hemmungs Wirténs Xerox-funderingar. I morse diskuterade hon bl.a. utifrån Victor Hugo: http://kulturekonomi.se/2009/01/21/globalisering-och-kultur-ny-rapport/
Oerhört intressant!
Ang. den ravinartade uppdelningen mellan privat och offentligt som möjliggörs genom dyr utrustning och byråkratisering:
Insisterandet på 32mm film och motviljan att övergå till 16mm gjorde så att biopalatset blev det enda stället för ett visst “content”. Dyr 3d-utrustning borde vara ett bra sätt att minska utbudet på filmer, men tjäna lika mycket pengar.
Det intressanta är att gällande blueray, HD, XX-tums platt-TV och surround-ljud så sker en likadan kapprustning i hemmen, trots att TV nuförtiden är ett skämt av billiga digitalkameraproduktioner. Alltså måste väl tanken vara uppgraderade slutprodukter även här i tekniska termer… (jag har egentligen ingen erfarenhet eftersom jag inte äger denna teknik).
Kanske ett litet pre-Internet-D&G-citat:
“even in mass actions; the power of film operating through the face of the star and the close-up; the power of television. It is not the individuality of the face that counts but the efficacy of the ciphering
it makes possible, and in what cases it makes it possible. This is an affair
not of ideology but of economy and the organization of power (pouvoir).
Kvartersbiografen vid hornstull satsar ju på 3D men att visa en U2 livekonsert kommer inte få mig att gå på bio hur många dimensioner de än kan erbjuda.
3D var ju hajpat redan på 50-talet, då filmindustrin ville konkurrera med TV. Det blev ingen succé då, jag tvivlar på att det blir det nu heller.
På tal om det så vill ju inte TV vara sämre:
http://www.nbc.com/Chuck/about/news/
Cosmonova, någon?
Nej, 3D-bio blir nog inget annat än ännu en gimmick. Igen… Alldeles för dyrt och krångligt att producera (och visa) vilket gör att det bara blir smaskiga flashiga produktioner som inte är mycket mer än påkostade tech demos. Möjligen att vi kommer se en del animerade filmer använda det.
Och apropå 5.1, börjar inte det försvinna igen? Jag tycker inte det talas särskilt mycket om det nu jämfört med för ett par år sen. Var det en fluga eller har alla redan köpt sina system och är nöjda?
Som Kullenberg nämner om HD är det graft överskattat. När allt är för skarpt ser man ju hur kasst allt är gjort. Man tappar ju illusionen om att det som händer på filmen är verkligt… Det där med nätstrumpbyxa över tv:n kanske inte var en så dum idé… Nej, 14″, svartvitt och mono är vad som gäller. Fast ljudfilm är kanske överskattat också.
Mycket bra avslutning på inlägget! Teater ftw!
Det var en väldig 3D-skepsis som spred sig här.
Utifrån mina ganska begränsade 3D-upplevelser vågar jag nog mig ändå på att säga att 3D den här gången kommer för att stanna. Inte i den utsträckningen att varenda kvartersbiograf eller ens alla de största i Stockholm byggs om (om det nu behövs). Men ändå tillräckligt för att det ska bli en stor grej och ett komplement till den vanliga bion. Hur länge det tar får vi väl se, men om Camerons nya projekt blir en hit lär nog fler följa efter. Det ska bli spännande.
Teater? Pff. Det finns en anledning till att politikerna måste pumpa in våra pengar för att hålla den konstformen vid liv…
Det verkar som om många inte förstått vad denna nya 3d-teknik går ut på. Den går ut på stereoseende, d.v.s. djupseende, precis det som man måste ha 2 ögon för att kunna uppleva. Detta är i sig en uråldrig teknik som använts för fotografier som skulle betraktas med speciella linser (stereoskop). Cosmonova är i sig inte stereoskopisk, den är en helt vanlig bio med större duk. Fast de har visat 3d-filmer med vad jag vet den gamla tekniken med röda och blå glasögon. Anledningen att stereoskopisk film förhoppningsvis kommer att slå den här gången är för att man slipper just de röda och blå glasögonen, man har istället en modern variant som inte påverkar färgåtergivningen.
Det är INTE svårt eller dyrt att producera, det enda man behöver är 2 filmkameror som sitter som ögonen, d.v.s. ca 6,5 cm bredvid varandra.
Tack för upplysningen, Simon – fast “förhoppningsvis” får fortfarande stå för dig ;)
Jag har länge längtat efter film med fyrkanals-ljud, inte för att bygga ljudblock runt min soffa utan för att kunna välja musik själv.
När teven inte längre bestämmer väderstrecken uppstår en ny rumslighet: A tittar på film, B följer filmen med ett öga medan hon surfar och C hojtar till från köket för att be A byta låt (A och B vägrar, de ligger i soffan och skrattar över att musiken “passar så jävla bra” . C kommer ut med droppande diskborste och skakar roat på huvudet).
Jag såg till slut en film producerad med den nya 3D tekniken (tydligen kallad RealD) som Simon nämner ovan. Filmen “My Bloody Valentine” (som nämns i DN-artikeln) var en rätt ordinär slasher, men jag måste säga att 3D tekniken var enormt bra – hästlängder bättre än den gamla röd/blå tekniken, såg ut som “vanlig” film men i 3D, inte det något suddiga, jobbiga som den gamla tekniken hade.
Jag kommer helt klart hålla utkik efter fler 3D filmer med denna teknik. Dreamworks “Monsters Vs Aliens” tex kan nog bli kanonskoj med detta, och jag kommer helt klart välja att se 3D versionen (trots att den kostar lite mer i biljettpris än 2D versionen).
Kommentera