Tysklands intellektuella är oerhört pigga på filosofiska diskussioner kring musik, vilket nog helt och hållet är Adornos förtjänst. På löpande band arrangeras i Berlin helgkonferenser som på olika sätt säger sig vilja vidga perspektiven på musiklivets framtid. Tre stycken på några veckor. Just den här helgen pågår, berättar Mercedes Bunz, konferensen “Dancing with myself” med ingen mindre än Jacques Attali.
Antagligen har han inte mer att tillföra än en upprepning och uppdatering av tesen från sin gamla bok Noise om hur massreproduktionens paradigm kollapsar genom sina inre motsättningar och ger plats för ett nytt sätt att praktisera musik, bortom uppdelningarna mellan producenter och konsumenter, vilket dessutom pekar ut vägen för en mer genomgripande samhällsomvandling.
Valet av talare signalerar snarast en allmän vilja att uppmuntra tanken på ett radikalt skifte, bort från rådande idéer om “kreatörer”.
En av diskussionerna handlar om att generalisera lärdomarna från den elektroniska dansmusikens “flytande gränser mellan representation, produktion, konst och kommers” Som tankeväckande exempel anförs techno-DJ:n som ena kvällen agerar som en scenisk artist, den andra som en ny version av gamla tiders instrumentbyggare, genom att delta i utvecklandet av ny mjukvara.
Målgruppen för konferens känns otydlig och programmet spretigt och i vissa delar ytterst förutsägbart: filmprogram med Steal This Film och GCBC samt givetvis Volker Grassmucks obligatoriska session om “Kulturflatrate” (bredbandsskatt), som förstås aldrig leder till något praktiskt resultat. Men man har minsann i panelen fått med en representant för den korporativa pseudomyndigheten Initiative Musik, som finansieras av Gema (tyska Stim) och delar ut diverse branschstöd, beslutade av en styrgrupp där hälften representerar industrin (ordföranden kommer från Ifpi) och hälften staten (parlamentsledamöter, regeringens departement). Den som representerar den typen av organisationer har alldeles för många specialintressen att ta hänsyn till, för att kunna ge något som helst intellektuellt bidrag till en diskussion om framtidens musikliv.
Mest helgjutna känns utgångspunkterna för det sista av panelsamtalen, “Wiederkehr der Avantgarden. Musik und Autonomie nach der Digitalisierung”. Kulturen som en gång kallades “popmusik” tycks vara på väg att splittras i två, hävdas det. Å ena sidan en lönsam “billigsektor”, vars yttersta uttryck är försäljningen av ringtoner.
På andra sidan av spektrat tycks formera sig ett high end-område för ett bildat överskikt med motsvarande finanskraft. Den fjärmar sig från masskulturens imperativ (om att sälja så många exemplar som möjligt av en produkt till lika lågt styckpris) och bildar allianser med bildkonstens ekonomier och angränsande områden inom högkulturen.
Parallellt med dessa tendenser visar den förbindelse mellan bild och ljud, som en gång i tiden var konstitutiv för modellen “pop”, kopplas isär. Med lossgörande från det fysiska exemplaret och återtåget till ett tillstånd av immaterialitet aktualiseras på nytt det avantgardistiska projektet för en “ren” musik, frikopplad från den kapitalistiska reproduktionen.
/…/
Upplever vi en musikens emancipation, som kan leda vägen till att (institutions-)kritiska ansatser från bildkonstens fält kan breda ut sig inom masskulturen, och därmed leda till dess politisering?
Evenemang två är Club Transmediale som börjar nästa helg. Programmet inleds med avrapportering från föregående helgs konferens, varpå följer keynote med Bill Drummond som ska förklara varför inspelad musik är en förlegad konstform, utifrån sina högst personliga erfarenheter. Skillnaden mot den superteoretiserande Jacques Attali kunde knappast vara större. Gissningsvis lyckas Drummonds idéer bättre med att inkopplas i konferensens diskussoner, inte minst som representanter från Piratbyrån kommer att deltaga i dessa.
Ytterligare ett tema på Club Mediale blir amatörer/”pro-ams” där en diskussion är tänkt att ske mellan Charles Leadbeater och Richard Barbrook.
Ännu en vecka senare är det så dags för en tredje berlinsk konferens med ungefär samma tema, fast kanske lite mer filosofiskt vässad, “Audio Poverty“. Arrangör är ingen mindre än Ekkehard Ehlers som förutom att göra elektroniska ljudmattor naturligtvis är inläst på Adorno.
Hit ska man gå om man vill ha negativ dialektik. Fredagkvällens diskussioner kring ämnet “Long tail” inleds med ett anförande av den en gång tolvtonstroende musikteoretikern Heinz-Klaus Metzger och fortsätter med ett längre föredrag av Kode9. Dagen efter ägnas år “Kritik av kritiken” samt avslutas med lite Stockhausen. Och så vidare.
Problemformuleringen från Audio Poverty-konferensen är värd ett längre citat:
Music is currently undergoing a loss of value not only in economic terms, but also in ways that have an impact on the social and aesthetic structure of musical life, affecting forms of publication, the culture of listening, musical discourse, and the music itself. Music has become a commodity, delivered from all parts of the world. Audio Poverty will explore the consequences of these changes: what is the relationship of the musician to the disappearing market? What is the significance of the individuation of listening for music’s social importance? What does it mean when the music critic is silent? And does musical poverty have a sound? Audio Poverty explores the link between music and poverty, from impoverished musical material to the starving artist.
/…/
At the center point of the debates is confrontation: we have invited to the podium record label executives, journalists, academics, and musicians. Lobbyists face up to subculture.
Fast det där sista är förstås bara en önskedröm. På den här sortens tillställningar sker aldrig någon verklig konfrontation, och publiken är i hög grad densamma från gång till gång. Den intellektuella nivån är ofta oerhört hög, med filosofiskt grundade positioner som bryts mot varandra, men efterbara några konferenser blir diskussionerna ofta förutsägbara. Särskilt då dem om Kulturflatrate. Sverige saknar i stort sett motsvarigheter till den här typen av bildade evenemang, som däremot i Tyskland har det relativt lätt att få loss rejäla statsbidrag. Å andra sidan leder nog just den saken till att slentrianpanelerna multipliceras medan ett eget litet debattfält etablerar sig, utan att omvärlden behöver bry sig särskilt mycket.
När liknande debatter ordnas i Sverige är det däremot med ständigt nya frågeställningar och nya kombinationer av deltagare. Ofta blir det rätt förvirrat och innehållsmässigt framförs kanske inte lika många akademiska analyser. Å andra sidan ger debatterna i Sverige potentiellt gensvar utanför en ganska snävt begränsad krets av akademiker, tyckare och konstnärer. Och vem har sagt att inte den kollektiva produktionen av förvirring kan vara en väg till visdom?
Kommer inte att kunna deltaga på någon av nämnda tillställningar, men hoppas få ta del av rapporter i en eller annan form.
Ännu inga kommentarer ↓
Ännu har ingen kommenterat.
Kommentera