Utställningen som öppnar den 7 februari på Magasin 3 i Stockholm kallas redan i pressen för “Sonic Youth-konst”. En av två konstnärer är nämligen Lee Ranaldo, mest känd som gitarrist i nämnda band. Utställningen ska bli intressant, men kommer oundvikligen att överskuggas av någonting vi såg sist vi besökte Bolzano. Helt separat från Manifesta-biennalen visade den norditalienska hålans stora konsthall en utställning med konst relaterad till Sonic Youth: Sensational Fix. Vi var överväldigade. Därför är det oerhört kul att notera att utställningen snart är på väg till Sverige. Den 29 maj öppnar Sensational Fix på Malmö konsthall!
Första våningen på konsthallen i Bolzano var upplagd som en fint. Intrycket gavs att det skulle bli en utställning sparsamt utplacerade med konsertaffischer, skivomslagskonst och någon installation. Ingenting kunde vara mer fel. Efter denna lilla påminnelse om att Sonic Youth trots allt är ett (post)rockband, brakade det loss en kedjereaktion av vidgande vattenringar inom Amerikas samtidshistoriska avantgarden och subkulturer.
Sensational Youth visar sig vara mycket mer än en utställning om Sonic Youth. Snarare har curatorn Roland Groenenboom, tillsammans med medlemmarna i Sonic Youth, sammanställt en magnifik exposé över amerikansk efterkrigskonst.
Fenomenet Sonic Youth tjänar som språngbräda för att skissera en alternativ konsthistoria, mer känslig för den musikaliska dimensionen. Ur denna modifierade kanon, som betonar konstens inbäddning i nätverk såväl som i materiella medier, utesluts också ett antal signifikanta namn och strömningar. Mer om detta senare. Sensational Fix, i det format utställningen fått i Bolzano, lämnar inget tvivel om var dess alternativa samtidskanon begynner: i Fluxus happenings kring 1960.
I trappan till andra våningen visas på två skärmar två exempel på Fluxusrörelsens fusion mellan konstmusikaliskt och konceptkonstnärlig avantgarde. Vänster sida: John Cage i en populär teveshow, januari 1960. Publiken skrattar åt den blida clownen som kallar sig kompositör, allra mest när han dricker ett glas vatten, en grad av kroppslighet som tydligen var än mer sensationell än John Cages användande av radioapparater som instrument. Fast rättighetsskäl förbjuder honom att i tevesammanhang sätta på radion, som skulle ha skett om framträdandet skedde direkt inför publik. I stället kastar han den i marken. Höger sida: Sonic Youth demolerar gemensamt ett gammalt piano, genom att slå stora järnspikar genom varenda tangent. Det låter verkligen vackert, och är en performance av anvisningen Piano Piece #13, utfärdad under tidigt sextiotal av George Maciunas. En liknande happening som blev myciket omskriven genomfördes år 1964 på Moderna Muséet i Stockholm, då Karl-Erik Welin helt frankt sågade sönder en flygel. Vad hade dessa Fluxus-människor specifikt mot pianot? Varför attackerade de inte andra instrument? Som symbol för borgerlighet var den på 1960-talet knappast längre aktuell. Däremot kan man lätt tänka sig att priserna på begagnade pianon hade sjunkit kraftigt på grund av minskad efterfrågan, vilket underlättade just dessa sätt att få utlopp för musikalisk förstörelselusta.
Ett annat sätt är att angripa notpartitur med skjutvapen, som Dick Higgins, representerad i samma trapphus med The Thousand Symphonies (1968). Dessa beskjutna partitur har senare framförts med orkester, vilket är ett exempel på en musikalisk organisationsform där man går från det konceptuella till det konventionella, från specialanordningar till standardredskap. Verket utgör därför en bjärt kontrast till Sonic Youth, vars musikaliska praktik snarare handlar om att använda rockens standardredskap, fast använder dem för andra syften än de gängse. Ett ultimat exempel hörs som ljudinstallation vid ingången till andra våningen: Lee Ranaldos HWY Song #3 (String Resonance). I stället för att bemöda sig om att klura ut melodier, utforskar man övertonsserier (någonting som förenar Sonic Youths noisigare partier med acid house och tuvansk strupsång).
Diskanten är den dimension som gitarrnoise jobbar med. Till skillnad från djupbasens dimension kräver diskanten inga stora maskiner för att produceras. Ytterligare tillspetsar: Om bas handlar om plats och stora kollektiv, handlar diskant om mobilitet och är överkomlig även för den enskilde. Wilhelm Sasnals tjusiga filminstallation The Band (2002) dokumenterar en Sonic Youth-spelning så att bara det ljusaste i färgskalorna framträder och utan annat ljud än det ljusa tickandet från fyra Super 8 projektorerna, vars filmband loopar i strukturer som klättrar upp mot taket.
I stora delar av utställningen är skrivmaskins-, stencilfanzine-, bandspelar- och Super 8-estetiken är oförblommerad. På så vis inbjuder utställningen även, utom kanske för de yngsta betraktarna, till intuitiva erinranden ur de analoga kopieringsmediernas historiska medieekologi, cirka 1965-95.
Sonic Youth har tydligt inskrivit sig i denna historiska medieekologi, dit också rockbandets standardiserade instrumentuppsättningar bör räknas. Ändå har de på något sätt lyckats med att förbli aktuella. Kanske handlar knepet helt enkelt om att Sonic Youth inte bara plockar influenser ur historien som russin ur kakan, utan aktivt bygger om en kanon (allra tydligast med albumet Goodbye 20th Century).
Åter till frågan om konsthistorisk kanon. Sensational Fix-utställningen fastslår tidigt två stycken rörelser, bägge aktiva kring 1960, som betydelsefulla startpunkter. Direkt efter nyss nämnda Fluxus presenteras Beat-generationen, genom Allen Ginsbergs foton på diverse bohemerier.
Två på sin tid helt olika rörelser som levde huvudsakligen skilda liv. Här harmoniseras de till en (föregivet) logisk genealogi där alla linjer pekar ungefär i riktning mot fenomenet Sonic Youth. Ja, det är ett aningen förrädiskt historiebruk, men samtidigt en oerhört produktiv curatorisk insats.
Fotoserien leder vidare från beatförfattarna, via den söta lilla excentrikern Harry Smith, till hippiegenerationen: “Timothy Leary visiting Neil Cassady who drove Prankster bus to Millbrook” (1964). Ett par meter bort visas punkvideos (i en stor installation curerad av Dan Graham).
Under Sonic Youth-genealogins mantel glömmer vi det hat som rådde mellan hippies och punkare. Konsthallen blir en plats för kulturell försoning, fast inte vilken som helst. Harmoniseringen av historien är naturligtvis selektiv. Konsten kan i förhållande till populärkulturen inta en roll som skulle kunna kallas ekumenisk eller rentav synkretisk, för att återknyta till de extatiska kopplingar mellan rock och religion som Dan Graham har uppmärksammat.
Längst upp, längst in, efter att ha passerat Christian Marclays rum där golvet täcks av vinylskivor, träder man in i en liten biolsalong som känns som utställningens hjärta: Rock My Religion (1984), den legendariska essävideon av Dan Graham, där både Sonic Youth och Glenn Branca kan höras.
Efter att nu ha använt den slitna organiska metaforen “hjärta” – antydande att no wave hör till kroppens sfär, i motsats till intellektets – vore det frestande att lokalisera “hjärnan” i passagen mellan våningarna två och tre: 4′33″ av John Cage, med stillasittande koreografi av Merce Cummingham, filmad på Super 8. Oerhört effektfyllt triggat av en rörelsedetektor i ett annars mörkt rum. Extrema metoder kan krävas för att skapa rum åt ett så minimalistiskt verk.
Visst går det säkert att hitta kontinuitet från pianotrashandet omkring 1960 till elgitarrmanglandet omkring 1980. Sådana kontinuiteter framhålls i Sensational Fix. Vad som förtigs är däremot konflikterna inom det som här presenteras som Sonic Youths genealogi. Musikhistorien hettar till år när John Cage för första gången hör Glenn Brancas Indeterminate Activity of Resultant Masses, framfört av en större orkester av elgitarrister (bland dem blivande Sonic Youth-medlemmar). John Cage förfärades:
My feelings were disturbed … I found in myself a willingness to connect the music with evil and with power. I don’t want such a power in my life. If it was something political it would resemble fascism
En sådan naiv idé om relationen mellan musik och fascism (eller totalitarism) kan kontrasteras mot de analyser som görs i Sonic Youths egna maskinskrivna kommunikéer. Men denna utställning jobbar inte kontrastivt. Snarare handlar om retrospektivt sammanjämkande av disparata fenomen. Resultatet sväller till något som liknar ett svep över hela “det alternativa Amerika”: Fluxus, beat, hippie, punk – samt tidig hiphop och för den delen även skateboard.
Utvalda alternativkulturer och utvalda rörelser inom samtidskonstens avantgarde ställs sida vid sida, som estetiskt kommensurabla. Som byggande är det magnifikt, men resultatet saknar vissa friktioner, eller överlåter dem åtminstone till åskådaren. Bland annat är det värt att fundera över vilka som inte inkluderas i denna kanon av samtidskonst och populärkultur. Tydligt exkluderade bland den amerikanska bildkonstens stilriktningar är minimalismen och den abstrakta expressionismen, men även datorbaserad konst av olika slag – Sonic Youth mediemateriella utforskningar går inte in i det digitala, utan uppehåller sig i en senanalog epok, stegrar dess intensiteter i ett utdraget ögonblick. Sonic Youth är nog inte så intresserade av att sätta punkt för saker, ej heller att döma av hur deras låtar slutar.
Framför allt en frånvaro bör noteras: Andy Warhol och hans hangarounds spelar absolut ingen roll i denna historiografi. Utmärkande för den konstnärliga kanon som Sonic Youth bygger, är frånvaron av ironi. Utställningen gestaltar en tradition som i hög grad tar avstånd från “autenticitet” och som ständigt dekonstruerar sig själv, som må göra det på ett lekfullt eller ett frustrerat sätt, men aldrig med ironiskt syfte.
Av någon anledning saknas Madonna i utställningen, trots att hon fick Sonic Youth att bilda sidoprojektet Ciccone Youth – ett uppbyggligt sätt att hantera en ikon, som kan kontrasteras med hur nyss nämnde Warhol använde sig av Marilyn Monroe. Massproduktion och alienation (1962), modifikation och integration (1986). Att inte inkludera så kallad popkonst i Sonic Youths konstnärliga genealogi, är ett kraftfullt ställningstagande om att populärkulturens historiska sammankoppling med avantgardekonsten skedde utifrån flera olika håll. Dessa kopplingar representerar olikartade medieekologier såväl som olika livshållningar.
Ganska frånvarande i den kulturhistoria som berättas är också Europa, i största allmänhet. Några egentliga skäl att sakna européerna finns heller inte, varken bland musiker eller bildkonstnärer. Amerikas stolta konst- och musik historia klarar sig under en lång tid rätt bra utan att ta alltför mycket transatlantisk hänsyn – något som förändras i och med steget över till en digital medieekologi, där nya underliga länkar uppstår typ Detroit-Berlin. Sonic Youth tar däremot aldrig det steget. Eller? Bandets position gentemot det digitala tematiseras inte. Ändå inympar utställningen en övertygelse om att Sonic Youth på något sätt är väldigt relevanta. Om inte annat för att de uppenbarligen fungerar som nod för en lyckad omskrivning av amerikansk kulturhistoria.
Sensational Fix kommer att visas på Malmö konsthall mellan 29 maj och 20 september. I samband med öppningen kan man nog förvänta sig en Sonic Youth-spelning, precis som på Kunsthalle Düsseldorf där utställningen snart öppnar härnäst.
För övrigt är frågan om Malmö konsthall verkligen har plats för allt som visades på de fyra våningarna i Bolzano. Uppdelningen mellan våningar gjorde verkligen sitt till helheten, så det ska bli intressant att jämföra med hur Malmö löser upplägget.
6 kommentarer ↓
Tack för en juste text, tänkte på detta: “Framför allt en frånvaro bör noteras: Andy Warhol och hans hangarounds spelar absolut ingen roll i denna historiografi. Utmärkande för den konstnärliga kanon som Sonic Youth bygger, är frånvaron av ironi. Utställningen gestaltar en tradition som i hög grad tar avstånd från “autenticitet” och som ständigt dekonstruerar sig själv, som må göra det på ett lekfullt eller ett frustrerat sätt, men aldrig med ironiskt syfte.”
Valet att inte ha med Warhol and friends måste ha enbart att göra av att curatorn funnit det mest intressant att se Sonic från en specifik performancetradition.. ska då beat-rörelsen fylla i för frånvaron av Velvet Underground, exempelvis? Sen är ju Sonic’s (och den föranledda indiescenens) frånvaro av ironi utmärkande så till den grad (åtminstone enligt min erfarenhet) att en tro på/hopp om en autenticitet faktiskt står i centrum – vilket skiljer gentemot hur man ser på den konsttradition som presenteras som ontologiskt underlag. Som jag ser det blir det en stor miss/förenkling att lämna bort popkonsten/warhol. Det är som att man inte velat ta i problemet med autenticiteten.
Minimalism och abstrakt expressionism ser jag ingen större poäng i att ha med i en sådan utställning.
För min del blir Sonic i rätt hög grad ett sammanfattande ljud för en viss tidsperiod (sent 80-tal fram till sent 90-tal) – inte lika mycket som allmän referens som kommentar till det allmänna – och som förmedlare av ett hopp om autenticitet..
Rasmus: Tack för din kommentar! Håller förstås med om att minimalism och abstrakt expressionism inte har något särskilt på en Sonic Youth-utställning att göra, men när dess konsthistoriska cirklar sväller över så enorma fält som de här faktiskt gör, finner jag det ändå relevant att konstatera vad som inte ingår.
Frågan om autenticiteten kan nog utvecklas många varv till. Jag inser att det korta nämnande jag gjorde i inlägget inte blir helt tillfredsställande. För att uttrycka saken mycket kort kanske man kan säga att postrockautenticiteten tar avstånd från rockautenticiteten. Detta tematiseras inte av curatorn, precis som mycket annat också jämnas ut eller överlämnas till åskådaren. Jag är inte helt säker på att en inkludering av Warholm & co. vore det bästa sättet att tematisera en sådan fråga. Kanske är det verkligen så att Sonic Youth inte har relaterat så mycket just ditåt?
Jag tänkte att utställningen verkar gälla Sonic Youth från konstperspektivet. Kan vara svårt att ta upp frågan om autenticitet på så vis, iom att man då kommer in på appropriation art t.e.x.. som då hamnar ännu längre ifrån temat.. där tänker jag att Warhol & Velvet hade kunnat öppna upp för sådana frågor (en vidare diskussion) och samtidigt träffat väldigt rätt i den tid varifrån Sonic finner grunderna för sina referenser och jag finner det rätt osannolikt att de skulle ha förbisett VU och Warhol som referens. Men jag kan också hålla med om vad du säger, det är ett knepigt företag att knyta ihop så vitt skilda historier även om det hade funnits poänger med att gå vidare med autenticitetsfrågan. Det kanske är bättre att lämna några lösa trådar än att göra det än mer förvirrande, som utställning sett.
Då jag jobbar med Leah & Lee på den utställning som inledningsvis nämns i texten vill jag gärna kommentera kort. Precis som du som skriver är jag glad och förväntansfull inför SY-utställningen som kommer i vår i Malmö. De vi arbetar på för Magasin 3 är ngt annat: en utställning som belyser Leah Singer & Lee Ranaldos konst de gör just nu som till stor del kommer ur vardagsbetraktelser från ett resande liv. De arbetar i ljud och bild i en tradition av amerikansk avantgarde film (och ljud) som jag i utställning valt att inkludera med verk av Gordon-Matta-Clark, Terry Fox, Nancy Holt & RObert Smithson. För den riktigt intresserade kan man nog snarare se de två utställningarna som bra komplement till varandra! Välkomna fr.o.m 7 feb till Magasin 3. Just den dagen gör Leah & Lee en performance med “iloveyouihateyou”. Det kommer också en bok jag gjort med dem som finns tillgänglig fr.o.m då.
Richard Julin: Jag ser fram emot deras performance jättemycket, tack för bekräftelsen på att det verkligen var på öppningsdagen!
[...] Sonic Youth bygger en konsthistorisk kanon [...]
Kommentera