Tesen om år 1994:s vedervärdighet ska härmed drivas vidare, mest som en inbjudan till fortsatt diskussion. Inlägget om “de två nittiotalen” föranledde ju stimulerande kommentarer om musikklimatet 1994-95.
Tesen där var alltså att epoken 1990-95 i grund och botten var vidrig. Visst fanns det (främst brittiska) motståndsfickor där det skapades fantastisk musik, den musik som vi har lättast att minnas i efterhand. Men kanske är det lite för lätt att femton år senare sitta och Wikipedia-kronologisera på grundval av releasedatum, glömmandes vilket medieklimat som faktiskt styrde musiken. Att hiphop, triphop, ambient och rave peakade spelade inte jättestor roll för, säg, sen sextonåring i Halmstad (för att ta ett exempel inte helt ur luften). Musiklivet var i vissa aspekter mycket mer lokalt – och massmedialt – förankrat än vad det är idag. Och musiklivet är, i ordets enda rimliga betydelse, någonting mycket större och vardagligare och kollektivare än vad kalenderbitande någonsin kan fånga.
Året är 1994. Du suktar efter musik och går in i en skivbutik. Vad möter dina ögon och öron? Kvalificerad gissning: Nordman. Sveriges bäst säljande albumartist 1994, som slog alla rekord för sitt skivbolag. På hyllan med cd-singlar återfanns idel jönsar som Ronny & Ragge, Snutarna, Rednex, Ultima Thule och E-Type, vilka alla klättrade högt på listorna detta gudsförgätna år.
Fanns det då ingenting som gjorde luften möjlig att andas, bland den musik som faktiskt lyssnades på i Sverige? Vi tittar lite längre ner på 1994 års albumtopplista, under en nästintill oändliga mängd samlingsskivor. Påfallande är att den musik som i någon mening sågs som “alternativ” redan hade tappat all gnista. Visst såldes en del sunkig sengrunge av numera bortglömda band, i kölvattnet av Kurt Cobains självmord. Och ej att förglömma är vågen av svensk trallpunk som faktiskt fortsatte att sälja hyfsat med skivor. Genren hade dock vid det laget degenererat långt nedanför all anständighets gräns. Bäst gick det för de band i genren (Dia Psalma och Radioaktiva Räker) som i praktiken försökte låta som en korsning av Nordman och Ultima Thule, med krystade folkmusikmanér.
Ännu syntes knappt någon indiepop på de topplistor som varje vecka sattes upp i skivbutikerna efter att ha distribuerats med Topp40, “branschtidningen för musik, video och hemunderhållning”, vilken i slutet av året meddelade i en notis:
Grunge och punk allt populärare bland unga
/…/ De “breda” musikstilarna har dock tappat en del det senaste året. Vinnarna sedan förra året är främst grunge och punk.
Det visar delsiffror från Ungdomsbarometer -94, som TOPP40 kan presentera.
Siffrorna var även differentierade mellan olika socialgrupper, med vissa intressanta resultat. Det visade sig “grunge” var mer populärt bland akademikerbarn, mindre i arbetarfamiljer. “Hiphop” hade en motsatt tendens, men hamnade överlag långt ner. “Punk” och “techno” var lika populärt i alla samhällsklasser, utom bland barn till jordbrukare. Alla dessa genrer hamnade förstås långt under “rock” och “pop”.
Ett litet nedslag i albumlistan, vecka 48 år 1994:
1.Magnus Uggla
2.Ulf Lundell
3.Hassan
4.Hassan
5.Sting
6.Bon Jovi
7.Aerosmith
8.Nirvana
9.Nordman
10. Gary Moore
Vi kan genast konstatera att Andres Lokko har rätt i att tidningen Pop under sina första år faktiskt var radikalt oppositionell i ett äckligt, rockdominerat Sverige.
Först under 1995 börjar klimatet att förändras – intressant nog parallellt med att www börjar explodera. Under 1995 börjar artister som Leftfield och Chemical Brothers att nå ut till fler än ett litet fåtal i Sverige (Prodigy hade, ska erkännas, börjat redan under 1994). Under 1995 startas förresten även Docklands. Och på gitarrfronten skedde en inte mindre omvälvning, när tråkrock/tråkpunk/tråkgrunge-hegemonin trängdes ut av en exploderande indiepop, också med 1995 som någon form av brytpunkt.
Från 1995 blev nog luften lite lättare att andas i det svenska musiklivet. Musiklivet alltså i bemärkelsen den musik som verkligen lyssnades på, festades till, pratades om och som fanns tillgänglig, även utanför storstäderna.
År 1994 regerade fortfarande kvalmigheten. Därmed inte sagt att unken luft inte kan täljas till guld. År 1994 var ett år som fick skivindustrin i Sverige att jubla. Aldrig hade de sålt så mycket! Även de svenska musikförlagen slog rekord och ökade sin omsättning med 18 % jämfört med föregående år. Dessa företag ser på 1994 som en guldålder att återupprätta. Vi andra bör innas året för vad det verkligen var.
30 kommentarer ↓
Underbart! Det satte fingret på en känsla jag hade som fjortonåring i en småländsk håla. På rasterna satt alltid ett gäng killar och spelade nationalsången. Jag hade trimmad moped. Som tur var fanns kassettband!
Att monopolindustrier går bra i monokulturer är ingen slump.
Det gick ju bra i fotboll iaf.
Den här perioden kommer man ihåg, om än kanske inte för musiken så mycket som för tillvaron i stort, som Chrisk skriver.
Det var en rätt tråkigt utslätad albumlista, minst sagt. Om alternativet är indiepop vete dock fasen om inte Nordman & co är att föredra… ;)
Jag kan på intet sätt hålla med, när jag inser att 1994 förmodligen var det år då jag för första gången fann musik som var min egen, som jag hade upptäckt på egen hand. Närmare bestämt det som senare med vagt hånfull ton skulle komma att kallas “skatepunk”. Ett missvisande begrepp eftersom det oftast egentligen handlar om ren och skär popmusik som på grund av typ den distade gitarren hamnat i ett punkfack där den inte hör hemma. Det räcker med att lyssna lite halvnoga på texterna hos band som Millencolin och Green Day för att inse att tweepopen ligger närmare till hands, i alla fall vad gäller inställning till livet. Vidare släppte Weezer sitt debutalbum detta år, ett av få band som på allvar (eller med komplett avsaknad av sådant) bibehållit den slackerinställning och american junk-kultur som präglade så många av de finaste skatebanden innan de föll offer för arenarocken och Malmsteen-riffandet.
För att återgå till 1994, båda tidigare nämnda band släppte ju sina genombrottsalbum detta år (Dookie respektive Tiny Tunes/Same Old Tunes) och påbörjade därmed genrens snara och nödvändiga undergång. Men innan dess var musiken för mig högst subkulturell, och hörde faktiskt på riktigt ihop med den skateboardkultur som jag högst subjektivt upplever peakade där runt 1994, och som jag var en del av. Samtidigt var det också första gången i mitt liv som jag lyssnade på samtida musik, från att framför allt ha orienterat mig inom 60- och 70-tal, mycket utifrån föräldarnas skivbackar.
Vilket oundvikligen ledde till upptäckten av bob hund, som även de släppte sitt debutalbum detta så kallade “vidriga år”. Att detta band inneburit mer för räddningen av svensk musik under 90-talet än något annat är svårt att förneka. Att de dessutom fann sina influenser i postpunken snarare än i rocken, och släppte skivor på Sveriges kanske mest otrendiga och tidlösa skivbolag Silence, ledde enligt mig faktiskt till en inverkan på hela det svenska musiklivet.
(Kan bob hund verkligen komma undan med sin albumcomeback, som enligt rykten sker nu under första kvartalet 2009, kan de verkligen ha stått emot tidens tand?)
Haha. Kul att så här i efterhand få höra att jag var en del av en förtryckande, kvalmig hegemoni under mina år som tonårig trallpunkare. Tack!
1994 släppte Basic Channel “Phylyps Trak II” och förändrade därmed den afro-germanska musiken för alltid. Så allt var inte illa.
Enligt denna lista var i alla fall de första sju åren av 2000-talet rätt vidriga: http://sv.wikipedia.org/wiki/De_tio_mest_s%C3%A5lda_musikalbumen_i_Sverige
Jag vet inte om det är bättre eller värre än 1994…
ok, vidrig musik, men 94 var också: doom 2, final fantasy 3, mortal kombat 2, warcraft 1 etc etc etc etc
Mycket riktigt: “Vidrigt” är ordet.
Intressant att Hassan-skivor ligger som nummer tre och fyra under v 48: V pre-podcast.
En annan sak som jag kom att tänka på: Vilken sjuk dominans MTV hade under denna tid! Det enklaste sättet att närma sig all den bra musik som gjordes under denna vidriga period var ju att slå på MTV på konstiga tider: “Alternative Nation”, “120 Minutes”, “Party Zone” etc. Se där: Ytterligare ett exempel på den tidens stratifiering av musiklivet(-döden).
Inte konstigt att jag var ointresserad av musik i min barndom, kommer ihåg lågstadiediscon med Nordman, Scatman John och Shaggy, redan då diggade man ironiskt.
Absolut Music 20 är fortfarande min guldklimp i den glesa cd-samlingen.
Fanns en del bra 1994 också, skatepunken med Green Day, Offspring, Millencolin och NOFX spreds till de stora massorna, + Red Hot Chilipeppars, vilket va det ja lyssnade på på 90-talet i princip.
Men din lista säger inte så mycket, mainstream-musiken har alltid sugit och kommer alltid att suga. Nu är det Rihanna, Timbaland och Larz-Kristerz som gäller.
Vad jag minns bad aldrig 1994 om att få bli omtyckt. Särskilt inte så här långt i efterhand.
Vore kul att se motsvarande försäljningslista från 1995. Jag tror nämligen inte man kan dra så många slutsatser från de 10 mest sålda skivorna. Här är top 10 v.48 2008:
1. Ulf Lundell
2. Sanna, Shirley, Sonja
3. Il Divo
4. Guns N’ Roses
5. Lena + Orup
6. The Priests
7. Enya
8. Lasse Stefanz
9. Nickelback
10. Seal
Hur många av ovanstående skivor har man hört? Vilka ÄR egentligen Sanna, Shirley och Sonja?
Blir inte sådana här tillbakablickar ofta djupt grundade i personliga upplevelser. Erik Schüldts program var ju några personers egna upplevelser. Ok, de var inte vilka som helst. Men gick det inte lite långt när det började handla mer om Linda Skugges privatliv än om själva tidsepoken?
Det betyder utesluter ju inte att det var vidrigt. Men kanske var det största problemet det du nämner. Att musiklivet var mer lokalt. De är ju inne på det i Schüldts program också. Att Stockholm var en riktig småstad osv.
Jag kan inte riktigt förstå varför inte GES kom på top10 i albumlistan 1994. “När vi gräver guld i USA” *måste* ha varit den mest (sönder)spelade låt på radio det året.
Hmm. Kommer ihåg att jag har en Greatest Hits ’94 i skivhyllan hemma på landet, som jag har för mig mestadels innåhåller massa anskrämlig hip-hop, smöriga ballader och fläskig eurodance (tänk typ Culture Club och DJ Bobo). Fast dom låtarna kanske mest återfinns i singellistor?
Vi norrlänningar hade en lite ljusare situation. Precis under denna tid etablerade sig punk/hardcore/straight edgescenen stort, med allt vad drogfria spelningar, moralism och svett innebar. I efterhand är det rätt stort att tänka på vad som faktiskt gjordes, och hur stort det faktiskt var. Det var mycket lokala band som kunde dra en två-trehundra kids, och när internationella band kom upp (fatta att stora amerikanska band kunde ha tre datum bara i norra Sverige) var det lätt tusen personer på konserterna. Det mesta följde såklart någon sorts punk-etik med självorganiserade spelningar i kommunala lokaler. Hur mycket skivor som såldes har jag däremot ingen aning om, det här var ju också bland- och demokassetternas förlovade tid.
Dessutom fanns det en rätt rejäl och konstig rejvrörelse där uppe, där Ungdomens Nykterhetsförbund sponsrade lagerhusfester och jag fick höra The Bells för första gången.
För mig var 1994 ett fantastiskt år, men jag befann mig förstås inte i Halmstad utan i Lund. Hur som helst släpptes två av 1990-talets musikaliska storverk båda 1994: Aphex Twins SAW2 och The Prodigys (som du nämner) Music for the Jilted Generation.
På svensk front släppte Thåström sitt livs mästerverk, Red Sonic Underwear, som dock blev hans kanske största kommersiella flopp. Kanske delvis för att de olika sorters oväsen som dykt upp under de föregående åren (Ministry, Rage Against the Machine m.fl.) redan blivit lite passé till förmån för just den nya elektroniska “dansmusiken”. Men säkert också för att skivförsäljningsbranschen knappast bemödade sig om att berätta för folk att den existerade.
Nu ser ju iofs folkmusikscenen lite annorlunda ut, men jag måste bara säga att en av mina bästa CD-skivor kom ut tidigt -95 (om man får säga så om produktioner inom familjen ;-) ), Gunnfjauns Kapell – Naudljaus.
-94 gav oss Kent. Det kan förlåta mycket.
Det fanns ljusglimtar på albumfronten 1994: The Prodigy – Music for the Jilted Generation, Aphex Twin – Selected Ambient Works Volume II och om jag får nämna tre Hip Hop-album så släpptes Jeru The Damajas – The Sun Rises in the East, Notorious B.I.G.s – Ready to Die och NASs – Illmatic. Det släpptes också en del Rock- och Hårdrocksrelaterat som möjligtvis fick mer genomslag än t.ex. Hip Hop och annan elektronisk musik.
men.. Sting? :D
Klart stöd för en teori om masspsykos av okänt mått :>
Basic Channel, Bob Hund, Aphex Twin, Prodigy, hiphopen och så tidig britpop…
Nej, allt var som sagt inte lika illa. Ingen har påstått att bra musik har upphört att existera vid någon punkt under nittonhundratalet. Mycket tyder rentav på att ovanligt mycket bra musik låg i startgroparna just under tidigt 1990-tal.
Men, som sagt ville jag med detta inlägg inte inta kalenderbitarens perspektiv, utan försöka vara realist angående musiklivet i Sverige, vilket är någonting annat än vilka skivor som gavs ut. Hur många ställen spelade t.ex. Basic Channel och annan afrogermansk techno? Vilka reella chanser fanns ens att upptäcka den musikens existens? Vad spelades egentligen på lägenhetsfesterna? Vill vi minnas?
I efterhand förskönar vi gärna historien, men än så länge står jag fast
vid att musiklivet i Sverige var fan inte kul, även om undantag fanns i form av specifika små scener och små klickar av folk med koll.
Hardcore (i Umeå och annorstädes) är absolut en sak som inte får förglömmas. Men även om HC-scenen var vital, hade den knappast kulminerat. Många av de som startade HC-band 1996 lyssnade år 1994 fortfarande på (hemska tanke) Dia Psalma och/eller Millencollin…
Weezer, även om de möjligen kan anses ha slagit igenom 94 så var de ju rätt samtida med Sonic Youth. Sen så har de ju framförallt bidragit till high-school rock/popen..
För min egen del var Smashing Pumpkins det enda som var riktigt intressant 94, jag har för mig att jag hittade dem ett år innan och att de blev mindre intressanta efter 95, iom “mellon collie and infinite sadness”.
Du har såklart rätt. Basic Channel spelades knappt på skumma klubbar eftersom de renläriga tyckte att de ballat ur när de inte länge lät som dåliga Jeff Mills kopior.
Men som någon var inne på. Går det att hitta något år med ett flertal bra skivor i försäljningstoppen? Är inte “tio-i-topp-listan” alltid dålig? Hur ser den ut idag? Eller för alla del, kolla de hundratoppen på TPB. Inte mycket där jag gillar.
Jag vill minnas perioden 83 – 86 som den sämsta i mitt något så när medvetna musikliv (ja, jag är gammal haha).
…däremot vill jag minnas att Prodigy spelades en hel del på mtv 94. En hel del annat bra också. Det har verkligen gått utför med den kanalen.
Hilton Friedman, du har förstås rätt i att alla år har sina vedervärdigheter. Samtidigt tror jag på något sätt att man kan differentiera. Muskkhistorien är inte en rät linje framåt, eller uppåt, eller nedåt.
Tack för alla kommentarer detta provocerade fram, sjukt kul! Återkommer snart i ett nytt inlägg där jag försöker vidareutveckla vissa aspekter.
Det är ju aldrig ute att sparka på ’94 för musikens skull. Det finns så många stolpskott att skratta åt; Basic Element, E-type, Maxx, Melody MC, Culture Beat, Dj Bobo, Rednex med flera.
Dock så ska man inte glömma att oavsett om man diggade med eller mot, så påverkade eurodancen alla. Själv gillade jag vissa av de mer melodiösa alstren som dök upp. I mitt sökande efter melodiös elektronisk musik föll jag bakåt i tiden mot tidig 80-talssynth, musik som fortfarande är mig varm om hjärtat även om jag gått vidare till nya marker.
De som hatade eurodance hade åtminstone en motpol som de kunde utgå ifrån i sin musikala utforskning. Var det de hjärndöda texterna man ogillade, eller det elektroniska soundet? NNs-NNs-NNsbeaten? Det gav en riktning i vilken man kunde söka sig.
Vill också nämna Suedes “Dog Man Star” som är en av de bästa skivor som någonsin gjorts i den genren. Kanske den bästa till och med.
Haha, flera gånger när mitt läsöga träffat artistnamnet “Basic Element” har jag läst “Basic Channel“. Lustigt att de är så samtida. Man borde göra en Basic Megamix som sammanför de båda.
Oj, Basic Element finns kvar…
Markus Amalthea: Att “skatepunken” klassades som “punk” kanske inte var grundat på rent musikaliska kriterier, men lätt att förstå med tanke på scenens strukturer. Burning Heart Records gav under tidigt 1990-tal ut både Refused och Millencollin. Till en början gällde också i huvudsak en identisk skate-klädstil för bägge scenerna.
Jag minns 94 som ett väldigt fint år på nästan alla sätt. Jag var på semester till Cypern. Det var en vacker sommar här i Sverige. Det gick väldigt bra i fotbolls-VM. Nelson Mandela blir president. Musikmässigt så släpper Weezer sitt blå debutalbum, Jeff Buckley släpper Grace, Oasis gör sin debut med Definitely Maybe. Några av väldigt bra filmer kommer detta år, The Shawshank Redemption, Pulp Fiction, The Usual Suspects, Léon, Forrest Gump. Gnäll hur mycket ni vill… för mig kommer alltid -94 att vara ett kanonår! :-)
Kommentera