Senkommen rapport från Oktobersalongen i Belgrad

Efter att ha sågat en Berlin-utställning med föregivet politisk konst, följer här ett positivt exempel på en grupputställning med politisk laddad samtidskonst, som i höstas visades på Titos gamla “25 maj-museum” i Belgrad. Framför muséet syns, på bilden ovan, Piratbyråns buss S23X som faktiskt också var ett av de konstverk som presenterades inom ramarna för Oktobersalongen 2008 under dess sista vecka. Inne på muséet visades en utställning som curerats av Bojana Pejic. Den innehöll förvisso flera kanoniserade verk från den västerländska samtidskonsten (Pipiotti Rist med Ever over is all, Sigalit Landau med Barbed hula, Valie Export med sin pickadoll). Men allt detta bleknade i jämförelse med exemplen på konst som gjordes i “öst” medan det fortfarande var rådda socialistiska enpartisystem, särskilt i det Jugoslavien som bara delvis tillhörde östblocket.

Kraftfullast bland dessa var utan tvekan det vinnande bidraget till affischtävlingen inför 1987 års “Ungdomsdag” i Jugoslavien. Det lämnades in av New Collectivism, designkollektivet som vid sidan av Laibach och IRWIN utgör kärnan av Neue Slowenische Kunst. Affischen var en propagandamålning från Hitlertyskland, lätt remixad så att den tyska örnen bytts ut mot en jugoslavisk duva, och så vidare. Efter segern i affischtävlingen avslöjades detta, vilket chockade den jugoslaviska nationen och ledde till att Ungdomsdagen lades ned.

Ett femton år tidigare exempel på en liknande taktik visades i form av några sjukt snygga bilder på hur Serbienungraren
Balint Szombathy, då en långhårig 22-åring, den 1 maj 1972 tågade ut på Budapests gator med ett Lenin-porträtt, något som för länge sedan hade slutat förekomma på kommunistpartiets officiella demonstrationer. Överaffirmationen provocerade en förvirring som den styrande ideologin knappast kunde hantera, trots att det förlöjligande syftet var ganska uppenbart. Balint Szombathy kom senare att deltaga i det globala nätverket av neoister.
Bredvis visas andra fotografier från samma tid, vars upphöjande till “konst” dock verkar ha skett först långt efter att de togs. De dokumenterar ett valmöte i Rumänien år 1975, just under övergången från kommandostat till övervakningsstat. De togs av Ion Grigorescu strax innan all fotografering på offentliga platser förbjöds i landet.

Shop Windows: Belgrade 1980, Belgrade 1999, Belgrade 2008 av Goranka Matić visar, precis som titeln antyder, fotograferade skyltfönster i Belgrad vid tre tidpunkter. Resultatet är oerhört kraftfullt.
I maj 1980 präglas butiksfönstren av nationalsorgen efter Titos död, med utställda porträtt. I februari 1999 bombar Nato och alla fönster är tejpade i asteriskliknande mönster för att inte skakas sönder. I februari 2008 har Kosovo förklarat självständighet och butikerna skyltar med skyltar från kampanjen “Kosovo är Serbien” – inte så mycket för att de vill sprida ett budskap, som för att de vill undvika att bli sönderslagna av arga ungdomar. Särskilt noga med denna säkerhetsåtgärd var butiker med utländska märken, exempelvis Nike.
Dessa tre stationer i Belgrads historia skapar en oerhört kraftfull kontrastverkan, som kan sammanfattas i form av ett flertal triader:

stolthet – skörhet – kränkthet
minne – nu – historia
avbildning – abstraktion – sanning
symboliskt – reellt – imaginärt

En historisk triad förekommer även i Igor Grubić‘ Micro Museum of Revolutionary Heritage. En fantastiskt simpel visualisering av gängse idéer om relationen mellan konst och kapital, representerade av en röd cirkel respektive en svart triangel. Uppdelningen är den samma, men överlappningarna skiftar mellan tre historiska epoker, varav den sista, “Radical dream in 21st century” får konsten att likna en Pac-Man på väg att sluta käften om kapitalets spjutspets.

Just denna dröm tycks ha motiverat en del av svaren på det upprop om en internationell “konststrejk” som sändes ut den 25 februari 1979 av Goran Đorđević, som Copyrios har skrivit mer ingående om tidigare.

Det fyrtiotal svar som kom in, med flera av den tidens främsta samtidskonstnärer representerade, visades också upp på utställningen. De allra flesta konstnärer som svarade var skeptiska eller avvisande. De tvivlade dels på möjligheten att genomföra en strejk på konstområdet, dels ansåg de att Goran Đorđević misslyckats med att formulera det positiva program som de ansåg var nödvändigt. Flertalet svar återspeglar en minst sagt naiv tro på Konsten som befriande politisk kraft. Allt som krävs för att aktivera denna kraft, menade flera, är att Konstnärerna, som distinkt och autonom grupp, driver egna gallerier där de curerar varandras verk, samt har representation i tidskrifter och muséer. Vissa sade samma sak fast i dogmatisk marxistversion.
Stöd fick strejkidén endast av ett fåtal, bland dem Sol LeWitt som i sitt svar citerade Gertrude Stein:

A work of art is either worthless or priceless.

Goran Đorđević lade hur som helst ned idén. Han ville gå längre, slutade kalla sig konstnär (så konsekvent att hans namn inte står med bland utställarna) och började i stället jobba med kopiering. Hans kopierande influerade kraftigt den slovenska kretsen kring NSK, vilket satt avtryck i Laibachs musik och i visuella remixer som New Collectivisms ovan nämnda affisch från 1987, som kan beskådas nedan.

Efter att ha sågat en Berlin-utställning med föregivet politisk konst, följer här ett positivt exempel på en grupputställning med politisk laddad samtidskonst, som i höstas visades på Titos gamla "25 maj-museum" i Belgrad. Framför muséet syns, på bilden ovan, Piratbyråns buss S23X som faktiskt också var ett av de konstverk som presenterades inom ramarna för Oktobersalongen 2008 under dess sista vecka. Inne på muséet visades en utställning som curerats av Bojana Pejic. Den innehöll förvisso flera kanoniserade verk från den västerländska samtidskonsten (Pipiotti Rist med Ever over is all, Sigalit Landau med Barbed hula, Valie Export med sin pickadoll). Men allt detta bleknade i jämförelse med exemplen på konst som gjordes i "öst" medan det fortfarande var rådda socialistiska enpartisystem, särskilt i det Jugoslavien som bara delvis tillhörde östblocket. Kraftfullast bland dessa var utan tvekan det vinnande bidraget till affischtävlingen inför 1987 års "Ungdomsdag" i Jugo