Eric Schüldt pÃ¥ P1 har gjort ett radioprogram om 1990-talets svenska popkultur [mp3]. FrÃ¥gan om “nittiotalet” är intressant. Är det en användbar periodisering? I vissa sammanhang förstÃ¥s. Geopolitiskt betraktat är det t.ex. uppenbart rimligt att tänka sig perioden 1989-2001 som ett “lÃ¥ngt nittiotal”. Kultur- och mediehistoriskt mÃ¥ste svaret däremot bli dubbelt, i dubbel bemärkelse. Ã… ena sidan har 1990-talet som decennier vissa särdrag, inte minst var det CD-skivans decennium. Ã… andra sidan är oerhört mycket som skiljer decenniets första hälft frÃ¥n den andra. Klyvningen 1995 markeras inte minst av att det är Ã¥ret dÃ¥ www slog igenom. Även om man exempelvis läser gamla topplistor över vilken kultur det faktiskt var som dominerade i offentligheten, slÃ¥s man över skillnaden mellan den vidriga epoken 1990-95 och det nÃ¥got bättre 1995-2000. Till bilden hör förstÃ¥s även den ekonomiska kris som rÃ¥dde under decenniets första halva, och det politiska klimat som Gellert Tamas sÃ¥ väl skildrat i boken Lasermannen, ett klimat som avspeglade sig pÃ¥ CD-topplistorna via Ultima Thule.
Kort sagt finns det mycket som talar för att man i stället för den slentrianmässiga periodiseringen i olika XX-tal, bör tänka vår nära kulturhistoria utifrån tvärdecennier: 1975-85, 1985-95, 1995-2005, kanske rentav 2005-15.
Samtidigt finns det goda skäl för nämnda radioprogram att utgÃ¥ frÃ¥n den kronologiska fantasmen “nittiotalet”, 1990-99. Det handlar nämligen inte om populärkulturen i stort, utan om en viss populärkulturell strömning, som sÃ¥g sig som alternativ och oppositionell, även om den i efterhand fÃ¥tt en mycket större plats i den kollektiva bilden av “nittiotalet”. Inslagets huvudperson är Andres Lokko som var redaktör för tidningen Pop (1992-1999), tillika involverad i Killinggänget (vars storhetstid ocksÃ¥ inträffade 1992-1999). Killinggänget parodiserade Pop, vilket kan ses som ett exempel pÃ¥ den ironi som decenniet numera förknippas med. Samtidigt är det inte ironi, utan ambitionen att ta musik pÃ¥ allvar som motiverade tidiga Pop, vars chefsideolog Andres Lokko säger i radioÃ¥terblicken:
Det fanns en oerhörd öppenhet i det tidiga 90-talet för att omdefiniera vad popmusik är för nÃ¥got. Det var ocksÃ¥ en period där ordet rock hade spelat ut sin roll väldigt mycket. Ordet rock var verkligen ett skällsord som nästan bara kunde användas ironiskt. Sverige var ett raggarland där svart musik inte existerade. /…/ Och Ulf Lundells flanellskjortor och cowboyboots var liksom, det var det vi läste om i DN och Expressen varje dag. Vi visste vilka läsarna var, vi visste vilket hÃ¥ll vi ville tvinga dem. Det fanns nÃ¥n slags spännande S&M-förhÃ¥llande, tror jag, mellan tidningen Pops redaktion och läsekretsen
I efterhand kanske man kan säga att Lokko-kretsen vann och förlorade på samma gång. Deras ironi vann. Deras allvar förlorade. År 1999 deklarerade sista numret av tidningen Pop:
Tidningen Pop stod för sanningen i en tid då charlataner, lögnare och idioter tilläts trivialisera det vi älskar. Det var därför vi startade Pop. Någonstans är det också därför vi nu lägger ned Pop. Jag tror att de vann. Nu får de mörka mediekrafterna spelplanen för sig själva igen.
Samma populärkulturella strömning betydde olika saker under nittiotalets tvÃ¥ halvor. Epoken 1990-95 handlade det om att ta ställning för “pop” och mot “rock”. Medan grunge kulminerade, definierade sig Blur som ett “anti-grunge band” och dess frontman Damon Albarn förtydligade: “If punk was about getting rid of hippies, then I’m getting rid of grunge.” Det var 1993, under nittiotalets första halva.
Fyra Ã¥r senare skedde Tony Blairs maktövertagande efter en valkampanj där New Labour mÃ¥lmedvetet använt sig av britpop-banden för att uppnÃ¥ en aura av “Cool Britannia”. Det var under ett annat nittiotal, där helt andra krafter hade bemäktigat sig samma fenomen och givit dem ny mening.
Kulturhistorien krökte sig ungefär 1995. Sedan dess har det inte längre varit rimligt att drömma om att cd-släpp förändrat världen. Om inte Pop hade lagt av självmant 1999, hade den fått se sig snöpligt utspelad. Året efter kom Napster och bidrog till att döda mycket av den aura som musikjournalistiken hade levt på. Fildelningsfenomenet i sig är dock inget skäl att falla för frestelsen att tänka 2000 som en kulturhistorisk brytningspunkt. Snarare inträffar den då 2005, ett år som symboliskt kan få motivera punkten då the files have been downloaded. Men det är en helt annan historia, alltför nära för att kunna skrivas.
12 kommentarer ↓
Jag skulle argumentera för att “the files have been downloaded”-brytpunkten kom tidigare. Det beror givetvis hur man definierar denna punkt, men om man avser en punkt frÃ¥n vilken fildelning oÃ¥terkalleligt förändrat musiklivet skulle jag snarare hävda att den kom ett par Ã¥r efter Napster, nÃ¥gon gÃ¥ng mellan 2002 och 2004. DÃ¥ hade tillräckligt mÃ¥nga i praktiken upphört köpa skivor och börjat använda Gnutella, DC och Soulseek (och därefter bittorrent) för att snöbollen skulle växa sig stor. Väljer du 2005 för att de ska passa in i den transdecenniala indelningen?
Jessica: Visst väljer jag just 2005 delvis för att passa in i mitt transdecenniala schema, men också för att 2005 är året då Bittorrent definitivt etableras som ledande p2p-protokoll.
HÃ¥ller med dig i ditt pÃ¥pekande om att punkten dÃ¥ fildelning oÃ¥terkalleligt förändrat musiklivet inträffade tidigare än sÃ¥. Men med “the files have been downloaded” menar jag nÃ¥got mer än sÃ¥, jag menar en punkt där en bristproblematik övergÃ¥r i en överflödsproblematik. Innan 2005 var det relevant att diskutera sÃ¥dant som bandbredd, efter 2005 är det stora problemet hur man ska göra det totala överflödet meningsfullt. Action-access. en högst preliminär tanke, att utveckla vidare.
För att fortsätta pÃ¥ Jessicas indelning sÃ¥ har jag länge upplevt 1994 som musikalisk vattendelare. Drum’n'bass, britpop, svensk indie, hip-hop frÃ¥n bÃ¥de öst- och västkust. Alla peakade det Ã¥ret.
Monki: Peak och vattendelare är väl iofs olika saker. Om mycket peakade 1994, är det inte helt ologiskt att 1995 blev en vattendelare in i något nytt.
Nu är vi förstÃ¥s inte ute efter exakthet, men… Broder Daniel debuterade 1995. Chemical Brothers blev Chemical Brothers och slog igenom 1995. Trickys Maxinquaye, som jag just lyssnade igenom pÃ¥ nytt, kom 1995.
Jag minns det som att www slog igenom 1994, i alla fall för oss 80-talister i Sverige.
Jag kommer ihåg hur jag som tolvåring gjorde min första hemsida och la upp den på Angelfire. Det fanns nämligen internet på Stadsbiblioteket. Jag var på bibblan varje dag.
Statens radio, Sveriges Radio P1 tar bara med den historia som behagar dem.
Det fanns en annan verklighet utanför Radiohusets murar. Exempelvis alla radiopirater på FM-bandet 1975-1988 och starten av närradion och musikstationerna som Radio SBC och Disco 91 under 1979, som bröt Sveriges Radios monopool.
Läs och lyssna på mer om detta på Radiohistoriska arkivet;
http://radiohistoria.jvnf.org
Här finns den radio- och musikhistoria som statens radio, Sveriges Radio blundar för.
för egen del:
Hiphop peakade 93,94,95… frÃ¥n bÃ¥da kuster… nya artister gjorde sina mästerverk, och veteraner spelade in förvÃ¥nande bra skivor. det var nÃ¥t speciellt de Ã¥ren.
Efter det gick hiphop, i alla fall den som var kreativ och intressant, till stor del underground. Och man fick tag på den nya musiken mer och mer genom att ladda ner, eller köpa en och annan vinyl. Cd-skivan tappade i betydelse. Artister kom att tjäna mer pengar på shower och t-shirts.
Drum n bass, chemical brothers, triphop, och kanske framförallt brittisk IDM (Warp o Rephlex) peakade, eller åtminstone slog igenom i mitten av 90-talet.
Även här fasades cd-skivan ut mer och mer. Det kändes naturligt att ladda ner, eftersom musiken kändes sÃ¥ otroligt modern…
I slutet av 80-talet var det mesta som upplevdes som karakteristiskt för 70-talet väldigt ute – både avlägset och bespottat. Samma sak gällde attityden till 80-talet i slutet av 90-talet. Men nu, i slutet av 00-talet suckar man inte på samma sätt över 90-talskulturens fånigheter. Det har inte ens skapats någon ordentlig bild av vad 90-talet egentligen var. Jag undrar vad skillnaden är. Var 90-talet totalt intetsägande, eller för diversifierat för att ge upphov till stereotyper? Eller lever vi fortfarande i det som var 90-talets karaktär?
Också ambient hade sin storhetstid kring 1994. Många klassiska ambientalbum släpptes det året. Fax +49-69/450464 släppte nästan en skiva i veckan ett tag, Stars of the Lid bildades 1993 osv..
Ambient verkar vara inne på en andra våg nu men den här gången är det inte någon typ av chillout-kultur som är drivande utan det är lite finare musik som är anpassad att lyssna på hemma (konstigt nog?).
Finn det inte någon regelr som säger att all kultur står i zenit när man är runt 25 år. I så fall skulle 93-95 kunna vara rätt för mej i det avseendet. Och visst hände det mycket då, men jag tycker nog det mesta blivit bättre sen dess.
Nu gällde väl frågan i första hand om det skedde något skifte 90 eller 95 och 2000 eller 2005. Och seriöst jag tror inte på definitiva årtal. Klart det hände något iom pop 92-95, men det hade redan påbörjats av slitz 88-90 (vilket i och för sej avbröts av drougge). Musikmässigt tycker jag också det finns en krokig men tydlig linje från när jag började lyssna på musik på allvar runt 80 till i förrgår då allt bara kraschade.
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ S23K Möjligtvis liknande inlägg: De tvÃ¥ nittiotalen [...]
[...] De två nittiotalen [...]
Kommentera