Politiskt/minimalt

Kunst-Werke i Berlin slår ofta till med mycket välcurerade utställningar, men dit hör verkligen inte den nuvarande “Political/Minimal. Stjärncuratorn Klaus Biesenbach säger sig vilja visa att minimalistisk form inte behöver utesluta politiskt innehåll. Själva motsättningen mellan form och innehåll utesluter den fråga som kanske skulle kunna ha ställts, nämligen: “vad är en abstraherad politik idag” (påpekat av Karl Palmås). I stället blir det mest en massa abstraherade objekt vars vaga politiska budskap endast framträdde vid läsning av verkets titel på skylten bredvid, om ens då. För det andra: Att ett objekt på något vis “är politiskt” kan inte vara en tillräcklig grund för att klumpa ihop det med annat som “är politiskt”.

Gäsp, gäsp, gäst. Allra största gäspningen är nog Damien Hirsts Har Megiddo, en stor svar cirkel som vid närmare beskådan visar sig täckt av spyflugor. Jaha, politiskt? Roligast, fast på en leknivå, är ett par speglar som Corey McCorcle satt upp i snäv vinkel där man kan se sig mångfaldigad. Fast politiskt? Utanför spegelinstallationen ligger en människa och krälar på golvet. Ett konstverk av Tino Sehgal, mannen som skapar mystik kring sitt konstnärskap genom att flyga runt på öppningar och droppa korrekta fraser om att inte slösa på resurser, samt genom att strikt förbjuda all fotografering av sina “situationer”. Här är det dock fritt fram, vakterna ingriper inte. Fast varför skulle någon vilja fotografera?
Bäst är ett anspråklöst litet verk av Sarah Ortmeyer, Die Alliierten (II) där hon klippt ur samt prydlig vikt ihop de röda delarna ur flaggorna på Tysklands fyra ockupationsmakterna Sovjet, Storbritannien, Frankrike och USA. Helt OK är också Francis Alÿs femminutersvideo Paradox of pracis (1997) där han, som för att vederlägga historien om Sisyfos föser ett block is genom gatorna i Mexiko City tills ingenting längre återstår. Fast både mycket bättre och mer politisk är videon Re-enactment (tidigare nämnd på Copyriot) där samme konstnär går runt i samma stad med en pistol i handen tills hand blir gripen. Antagligen anses väl en pistol, i förhållande till en iskub, “inte tillräckligt minimalistisk” för att platsa. Nej, “Political/Minimal” misslyckas fullständigt med att belägga sin tes, som för övrigt är fullständigt ointressant.

Bilden visar en hög med blanka papper, utgörande Félix González-Torres verk Untitled (Passport) – ett typiskt exempel på ett verk vars “innehåll” är dess titel, vilken alltså ska få de blanka bladen att förmedla en utopisk idé om en värld där pass inte längre innehåller några förtryckta identiter, eller nåt i den stilen. Typiskt för verken som just nu visas på Kunst-Werke.

Uppdatering: Vilket sammanträffande! Nästan exakt samtidigt som detta så postades Kalle Palmås sågning av samma utställning.

Kunst-Werke i Berlin slår ofta till med mycket välcurerade utställningar, men dit hör verkligen inte den nuvarande "Political/Minimal. Stjärncuratorn Klaus Biesenbach säger sig vilja visa att minimalistisk form inte behöver utesluta politiskt innehåll. Själva motsättningen mellan form och innehåll utesluter den fråga som kanske skulle kunna ha ställts, nämligen: "vad är en abstraherad politik idag" (påpekat av Karl Palmås). I stället blir det mest en massa abstraherade objekt vars vaga politiska budskap endast framträdde vid läsning av verkets titel på skylten bredvid, om ens då. För det andra: Att ett objekt på något vis "är politiskt" kan inte vara en tillräcklig grund för att klumpa ihop det med annat som "är politiskt". Gäsp, gäsp, gäst. Allra största gäspningen är nog Damien Hirsts Har Megiddo, en stor svar cirkel som vid närmare beskådan visar sig täckt av spyflugor. Jaha, politiskt? Roligast, fast på en leknivå, är ett par speglar som Corey McCorcle satt upp