Det finns något smått vämjeligt i att tala om “postklassisk” musik, som just nu görs allt mer av svenska kritiker, allra oftast om kompositörerna-producenterna Max Richter och Jóhann Jóhannsson. Prefixet “post-” antyder att detta är musiken som inte längre är klassisk, att dem “postklassiska” musiken skulle vara fortsättningen på en stagnerande “klassisk” musikepok. Påståendet är orimligt. Någon sådan singulär väg ut ur den noterade konstmusiktraditionen finns inte, särskilt inte en neoromantisk. Techno och ambient är i så fall minst lika “postklassiska” genrer då de i viss mån förvaltar arv från såväl John Cage som Stockhausen och Steve Reich. Sådana som Richter och Jóhannsson är procedurellt fjärran från den noterade musiktraditionen, för deras produkter är inte partitur som olika ensembler kan tolka, utan färdigproducerade inspelningar där stråkkvartetter mixas med elektronik.
Någon som verkligen gillar inte gillar dessa manér är redaktören för tidskriften Nutida musik som karakteriserar den “postklassiska” musiken som:
ett hopplock av den klibbigaste klassiska musikens allra mest schablonmässiga sentimentala gester. Som man sen loopar och så lite lätt laptopknaster på det.
Betyget stämmer in på Richter och Jóhannsson – så länge man lyssnar “postklassiskt” på dem är de usla. Fast varför ska man göra det när man kan lyssna “ambient” och faktiskt uppskatta de och ibland bedårande melodierna? Dock är det inget man vill utsättas för i en konserthall. Denna neoromantik brukas bäst på ambient vis: som bakgrundsmusik eller integrerat med film.
Egentligen vore det alltså bästa att bara glömma bort det där dumma begreppet. En anledning till att Max Richter och Jóhann Jóhannsson ändå blir så “postklassiskt” lyssnade på är nog att de är män som framträder med sina riktiga namn. Artistnamn är ingenting för riktiga kompositörer, de signalerar identiteten “artist” i stället för “kompositör”, och därför blir de också belyssnade med andra öron, aningen friare från småkrystade pretentioner.
Keith Kennif gör strålande musik som inte sällan nämns i samma sammanhang, men slipper stämpeln “postklassisk kompositör” eftersom han följer elektronika-normen att använda artistnamn: Goldmund för en spröd pianominimalism, Helios för en ambient som drar emot postrock.
Postrock är (till skillnad från postklassiskt) en riktigt användbar beteckning, vars definition fastslogs år 1994 av Simon Reynolds: postrock är att använda “rockinstrumentering” för andra syften än rock. Det stämmer rätt väl på mestadels instrumentala band som Tortoise och Mono och de kanske främsta av alla, Montreal-klustret Godspeed Silver Mt. Zion. Postrocken kan tänkas täcka ett spektrum som spänner från snälla Sigur Rós till brutala Glenn Branca (den senare erkänd som konstmusikkompositör eftersom han skriver noterade symfonier, vilka icke desto mindre är postrock eftersom de använder rockinstrumentering).
Postrock är alltså inte bundet till ett visst “sound”, är just exakt musik som inte längre är rock. När den är som bäst är det fullt rimligt att lyssna på den som “fortsättningen” på en stagnerande rocktradition – eller rättare bestämt fortsättningarna.
Om inte vore för att begreppet “postklassisk” redan är förstört, skulle det gå att omkonstruera enligt samma princip som “postrock”. Då skulle det alltså beteckna musik som använder “klassisk” instrumentering och “klassiska” arbetsmetoder (notering och eventuellt dirigent, kanske rentav framföranden i konsertsalar utan extra visuella stimuli) fast för andra syften än “klassisk musik”. Ungefär som när Alarm Will Sound tolkar Aphex Twin, eller som en del av Heiner Goebbels verk. Vilka båda förefaller kunna leverera större bidrag till projektet att avveckla konstmusiken med förnuft.
Noterar att Eric Schüldt gjorde ett P2-program om den “postklassiska” musiken, men att det tyvärr inte finns kvar på Sveriges Radios hemsida. Om en ripp kan trollas fram vore det intressant att höra.
9 kommentarer ↓
För viktigt för att ignorera: Keith Kennif, ska det vara.
Jag älskar all musik du nämner ovan, och bryr mej väl egentligen (måste jag nog trots allt erkänna) inte inte sådär jättemycket om varken klassisk musik eller kontsmusik annat än som popmusikalisk referens. Jag försöker ibland, men det brukar ebba ut.
Nu har inget att komma med mer än att jag nog tycker att Richter och Jóhannsson i min värld brukar nämnas mer i samma andetag som just Goldmund och Eluvium än tillsammans med han konstmusikern jag inte kan namnet på. Kolla last.fm och se.
Jag får dessutom en känsla av att med resonemanget i slutet av inlägget skulle man kunna säga att exempelvis Metallica(?) skulle kunna vara postklassiska när de hyr in en symfoniorkester (har dom gjort det? du fattar vad jag menar?). Jag vet att det finns bättre exempel, kommer bara inte på dem.
Patrik: Jag tror helt klart att många (likt oss båda) lyssnar på nämnd musik utan att fundera särdeles mycket över om det är “klassiskt”, men jag misstänker att en hel del andra tvärtom gillar tanken på att de lyssnar på “postklassisk” musik eftersom det för dem implicerar ett kulturellt kapital.
Resonemanget i slutet antyder mycket riktigt att Metallica på symfoniorkester skulle kunna ses som “postklassisk” i den alternativa betydelsen, men det är då en betydelse som medvetet avstår från kvalitetskriterier.
Jodå visst har Metallica spelat tillsammans med symfoniorkester. Det hela finns dokumenterat på en av mina favoritplattor S&M. Metallicas underbara melodier kommer verkligen till sin rätt när de spelas av en full orkester mästerligt arrangerat av Michael Kamen.
Jag kan inte låta bli att fundera på om det ska klassificeras som postrock eller postklassiskt efter Rasmus definition av det senare begreppet.
Så mycket bibliotekarie jag än är utbildad till tycker jag klassificering är i stort sett helt värdelös. Postrock eller postklassiskt eller punk eller jazz, vem fan bryr sig? Klockan är kvart i fyra och jag är full, skulle säkert inte skriva detta i nyktert tillstånd, men allvarligt talat: “‘rockinstrumentering’ för andra syften än rock” – vem bryr sig? Vad är rock? Jag gillar Glenn Branca, jag gillar Sonic Youth och jag gillar Monica Zetterlund, jag vet varkendera om det är rock eller jazz eller schlager eller klassiskt. “Postrock” är en genre jag princpipellt avskytt sedan jag hörde talas om den första gången, typ 2001 eller när det kan ha varit. Jag vill säga något Latour-aktigt typ “We have never been post rock”…
Anders: det finns ju rätt uppenbara fördelar med att klassificera eller indexera musik precis som det finns fördelar med att klassificera och indexera annan information. Om vi bortser från det här med att skapa sej kulturkapital eller att definiera sej utifrån sin musiksmak för att inte tala om att kunna svänga sej med nya beteckningar, alla tre anledningar som samtliga tidigare kommentarer verkar se ner på. Förutsatt att man inte har en/ett helt oöverskådlig/t musiksamling/intresse är det inte i första hand eller direkt för en själv som kategorisering av musik är användbar framförallt inte när man sitter och lyssnar på något specifikt. Då har man ju hittat musiken. Klassificeringen är i stället till för det sociala, för att kunna dela med sej. Det är klart att vi har alla möjliga andra andra möjligheter numera med last.fm och spotify där musik kopplas med musiksmak och vi kan skicka listor och det ena och andra. Men kan inte tror att klassificering/indexeringen är död på grund av det. De olika metoderna kompletterar väl varandra utmärkt. Förutsatt att den som klassar vet vad som är vad och att det råder konsensus om detta.
Och i slutändan har man ju egen nytta av att dela med sej av vad man tycker en artist tillhör för genre.
Podversionen ligger kvar på hemsidan: http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_nyavagen_081125040021.mp3
Vet ej om musiken är inkluderad där.
Vad är egentligen definitionen av “rock”? Jag tycker nog att t.o.m. de mest symfoniska av GY!BEs skapelser kan kallas för rock, men sen är väl jag mer eller mindre genredöv också.
Lars: Jag vet inte om det finns, eller bör finnas, en slutgiltig definition av “rock”. Vad gäller GY!BE så kanske man kan säga att deras mest symfoniska verk innehåller rock, men inte i sin helhet är rock – rock är helt enkelt ett av flera register som de utnyttjar. Vilket iaf känns som en rimlig sak att säga om “postrock”.
För övrigt tillägger jag gärna att jag ingalunda brukar använda begreppet “postrock” särskilt ofta, eller predikar att det borde användas mer. Skepsis kring genrebeteckningar är alltid på sin plats, fast å andra sidan kommer vi aldrig helt undan dem.
[...] Hellre postrock än postklassiskt [...]
Kommentera