Sami/Ifpi vs. Pizzeria Lazio

Fallet med Pizzeria Lazio i Malmö som krävdes på pengar av Stim uppmärksammades i förrgår av av Marcin och fick snabbt stor spridning. Nu visar det sig dock att indrivarna inte alls är Stim, utan dess syskonorganisationen Sami (som i sin tur även företräder Ifpi, med vilka de indrivna pengarna delas lika).

Stim har gått ut med en dementi om att de “ALDRIG skickat en enda faktura till pizzerian”. Vilket är intressant, för om Sami har rätt att driva in pengar från en pizzeria, så har Stim otvivelaktigen samma rätt (bortsett från det osannolika fall då pizzerian enbart skulle spela musik komponerad av tonsättare som dött för över 70 år sedan). Stim har överlag, som företrädare för den egentliga upphovsrätten, mer omfattande rättigheter än vad Sami/Ifpi har. Småsyskonen utmärker sig dock genom att vara mer aggressiva. När nu Stim så bestämt förnekar varje ambition att kräva pengar av Pizzeria Lazio, är det ett underförstått medgivande om att man inte är ställer upp på Samis övernitiska metoder.

Vad gäller då fallet Sami vs. Lazio? Nu när stämningsansökan finns tillgänglig som PDF är saken rätt lätt att bena ut.
Pizzeria Lazio spelar inte musik, inte enligt någon vedertagen definition av “spela musik”. Om detta vittnar ett fyrtiotal pizzakunder (bland dem författaren Mats Kolmisoppi) på en namnlista som bifogats Stockholms tingsrätts protokoll.

Sami bestrider inte detta. De försöker inte hävda att Pizzeria Lazio spelar musik. Vad saken nu gäller, och alla är överens om, är att pizzerian har en teveapparat som endast visar sportkanaler. Att teven bara visar sport är dock, menar Sami, “irrelevant eftersom det förekommer musik även i dessa kanaler, vinjetter, bakgrundsmusik m.m.” Och enligt den tabell som Sami tillämpar är avgiften densamma oavsett om pizzerian spelar musik hela dagen eller om en eller annan sekund vinjettmusik råkar bli hörbar. Faktum är att avgiften för radio/teve till och med, av någon outgrundlig anledning, är högre än avgiften för en butik som enbart spelar cd/mp3.

Som extra bevisning vill Sami kalla vittnet Olof Stäringe, “en glad, altert och ödmjuk man i sina bästa år” (enligt Samis tidning Intermezzo, 1/2008) som sedan pensionen har extraknäckt som konsulent åt Sami. Det betyder att han kör runt bland små och stora lokaler för att undersöka om musik kan höras där. Ingenting i tingsrättens handlingar tyder visserligen på att Olof Stäringe satt sin fot på Pizzeria Lazio. Än mindre har någon människa någon aning om vilken musik som eventuellt har kunnat höras i avbrotten mellan fotbollsmatcherna. Sami bryr sig förstås inte om den saken, eftersom de inte betalar sina pengar till det som verkligen spelas, utan på grundval av en helt godtycklig tabell som de räknat ut med hjälp av radions spellistor och skivbutikernas försäljningssiffror.

Fallet är något av en gråzon, vilket visas av att Stim har bedömt saken annorlunda. Men utan dyrköpta advokater som verkligen sätter sig in i saken kan det nog bli svårt för Pizzeria Lazio att vinna mot en rutinerad koloss som Sami. Särskilt när de som dömer i tingsrätten är föga kompetenta. Men vilken småföretagare vågar överklaga en fällande dom, om man riskerar att få betala rättegångskostnaderna?

PS.
Föga relaterad, men minst lika bisarr, är historien om skånska pizzapirater som Copyriot skrev om för två år sedan. Någon som vet hur det gick?