Entries from January 2009 ↓

Alltså, ChrisK sammanfattar väldigt bra vad vi sysslar med, vilka nya riktningar vi vill sätta:

• Handling: Från “Stoppa Lagen” till hacktivism:
• Territorialiteter: Från cyberspace till hackerspaces:
• Moral: Från rätt/fel till multipla teateruppsättningar

Otroligt lyckad sammanfattning! För att relatera vidare, läs ChrisK, kanske även citaten i slutet av förrförra inlägget på Copyriot.
En symbolisk vändpunkt var Piratbyråns valborgsritual år 2007. Det postdigitala kan bli ett centralt begrepp i sammanhanget, fast bara kanske, för p-ord är alltid lite knepiga. Ett nästan helt obefläckat ord, som “postdigital” medför ett särskilt stort ansvar. Visst finns det en sida på Wikipedia om “postdigital”, men dess relevans når inte särskilt långt bortom nollpunkten. Vad vi menar med det postdigitala (om vi nu kommer fram till att uttrycket duger), är en skog, av impulser, varav allt i någon mening och i något stadium av sina kretslopp passerar det digitala, men där en digitala kulturen inte kan ryckas loss, så som exempelvis görs av dem som vill skapa “en blomstrande marknad för Internetbaserat innehåll”. Vad som räknas, ur det postdigitala perspektivet, är var, hur, när och bland vilka människor som de digitala resurserna realiseras.

Alltså, ChrisK sammanfattar väldigt bra vad vi sysslar med, vilka nya riktningar vi vill sätta: Handling: Från “Stoppa Lagen” till hacktivism: Territorialiteter: Från cyberspace till hackerspaces: Moral: Från rätt/fel till...

Senast i söndags, i P1:s Godmorgon Världen, kördes den redan uttjatade refrängen. Radioinslaget försökte sig på den vådliga frågan om hur vi i framtiden kommer att se tillbaka på dagens strider kring fildelning. Svaret som antyddes blev att vi kommer att se dem som helt meningslösa, ty i framtiden kommer ingen att vilja ladda ned en enda musikfil, ty nu existerar ett företag som heter Spotify. Förutom att man kan fråga sig hur relevant det är om få eller många människor föredrar att hålla sig med lokala musikarkiv, har refrängen en oroande grundton av nihilism. Det antyds nämligen att den bakåtsträvande upphovsrättsindustrin gott kan få förstöra internet, bara vi coola framtidsmänniskor får höra musik i våra högtalare. Berättelsen utgår från att en sak ersätter en annan – förr fildelning, nu Spotify – när det borde vara en självklarhet med en mångfald av samexisterande modeller.
Radion ersatte inte ju grammofonskivan, även om skivbolagens oro för att just så skulle ske motiverade deras kamp för att få rättigheter till musiken i radio. Ett halvsekel senare använder skivbolagen dessa rättigheter (som lagstiftaren i formatnihilistisk anda har “översatt” till det digitala, en översättning som dock medförde en utvidgning från ersättningsrätt till ensamrätt) just mot Spotify.

Igår gick Spotify ut med ett pressmeddelande om hur man tvingats rätta sig efter krav från skivbolag. En del musik tas bort helt, annan ska bara vara tillgänglig från vissa länder (“Geographic Rights Management”, som Brokep uttryckte det).

“Vad var det jag sa?”, frestas man utbrista. Copyriot har ur olika vinklat påpekat att skivbolagen har kniven mot Spotifys strupe och manat till skepsis mot de framtidsanalytiker som tog Spotifys friheter för givna. Gå gärna tillbaks och läs dessa inlägg: ett från november
ett från december och ett från januari.
Funderade på att skriva ytterligare ett efter ovan nämnda radioinslag, men avstod delvis för att varje uns av skepsis inför idén om Spotifys världsherravälde har lett till att tillfälliga besökare på bloggen skrivit rent hatiska kommentarer, inklusive en diagnos om psykisk sjukdom. Varifrån kom dessa arméer av militanta spotifister?

Många som lärt sig gilla Spotify är idag upprörda. Jag är snarare nöjd. Inte på grund av skadeglädje, inte över att minsann få rätt, inte motiverat av någon antipati mot Spotify i sig. Utan för att det trots allt är mycket bättre att detta sker under stormiga former nu, än att det skulle ske smygande, i en hypotetisk framtid där en stor grupp blivit så vana vid Spotify-formatet att de utan protester skulle acceptera att en centraliserad tjänst inskränker deras musikutbud.
Som jag ser saken handlar är det grundläggande i hederlig hackeretik (som för övrigt är nära besläktad med god forskaretik) att problem hellre ska upp till ytan på ett tidigt stadium, än när vi redan hunnit bygga hus på kvicksand. För detta var ju bara ett första exempel på hur skivbolagens har makt att, genom sin kniv på strupen, tvinga Spotify att ändra sina villkor. Nästa gång kan det handla om någonting annat.

För övrigt är det intressant att Spotify inte vill gå ut med vilka artister och skivbolag som det rör sig om. Om detta har de sannolikt fått instruktioner av dessa skivbolag. Upphovsrätten som maktmedel används då inte bara för att säga svartvita ja eller nej, utan också för att diktera hur Spotify får kommunicera med sina användare. En oerhört intressant gråzonsproblematik!

Ytterligare en gråzonskonflikt lär kunna uppstå kring Mutify, programmet som tar bort reklamen, liksom kring de olika Spotify-rippers som redan finns men ännu inte verkar spridas öppet.

Allt detta skrivet i naivt hopp om en någorlunda sansad diskussion i kommentarerna.

Senast i söndags, i P1:s Godmorgon Världen, kördes den redan uttjatade refrängen. Radioinslaget försökte sig på den vådliga frågan om hur vi i framtiden kommer att se tillbaka på dagens...

Erik Josefsson postade ett stycke fantastisk research från EU-maskineriet, gällande det stora “Telekompaketet”. Detta ska tydligen “läggas som en A-punkt 16 februari” vid “ett rådsmöte med kulturministrarna”, vilket är ett tecken på stor hast, ägnad att göra det möjligt för parlamentet att klubba någonting som kallas Medina-rapporten (efter spanjoren Manuel Medina Ortega) i plenum den 19 februari. Den är varken mer eller mindre än en 39 punkters önskelista från upphovsrättsindustrin.
Ja, det är helt snurrigt. Snurrighet är det uppenbara syftet med konstruktionen av detta maskineri, vilket för sina interna kommunikationer har utvecklat ett helt eget språk som visat sig vara fantastiskt för att mygla igenom de mest luddiga direktiv som sen bara måste bli till lag överallt i Europa. Medina-rapporten är skriven på sådant språk – nästan hela vägen. I en av de sista punkterna (närmare bestämt punkt 32) briserar något som kanske är en politisk version av Tourettes syndrom eller bara kraftig otålighet. Läs och begrunda:

30. Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.
31. Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.
32. Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).
33. Europaparlamentet önskar att verksamheten på dessa webbsidor ska stoppas av medlemsstaternas rättsliga myndigheter.

Parlamentet föreslås kort sagt besluta att rättegången mot The Pirate Bay bör avge en fällande dom. Oerhört välsynkronicerat: Rättegången inleds den 16 februari, parlamentet voterar om frågan den 18 februari. När förekom senast att ett parlament beslutade om utgången i en ännu inte avslutad rättegång?
Om domstolen ändå inte skulle följa rapportens anvisningar, föreskrivs där i nästa punkt en ny strategi för åklagarsidan, kanske även för nationella lagstiftare:

34. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka tillämpning av artikel 8.3 i
direktiv 2001/29/EG och att fundera kring de bästa sätten att bekämpa piratkopieringen, särskilt på nätet, för att främja och utveckla en blomstrande marknad för Internetbaserat innehåll.

Och vad innebär då denna artikel 8.3 från 2001 års direktiv, som väl Sverige i princip implementerade 2005? Jo, det visar sig vara en gummiparagraf om att “rättsinnehavare har möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång”. Vilka företag eller organisationer, som på något sätt tillhandahåller digitala kommunikationstjänster, kan inte drabbas om man börjar tolka den formuleringen? Säg det. Men med detta i punkt 34, efter att Pirate Bay nämnts vid namn i punkt 32, är signalen tydlig om vilka som ska bli den första måltavlan.

Observera Erik Josefssons politiska trepunktsprogram för vad som just nu måste göras för att undanröja de värsta galenskaperna som ligger på lur i EU-maskinen.

Smaka också en extra gång på de ord som beskriver vad Medina-rapporten, inklusive försöken att slakta The Pirate Bay, är tänkt att uppnå: “en blomstrande marknad för Internetbaserat innehåll“. Jämför sedan denna innehållsideologi med beskrivningar av det slags byggande som vi finner kulturellt meningsfullt.
Vi kan ta tre exempel från senaste dygnet. Först Monki:

Det post-digitala. Nyfunna intresset för det kroppsliga. Datorn går Post-desktop. Internet och dess communities spiller över i det fysiska. Responsivitet mellan digitalt och analogt. Det digitala lokaliseras, det fysiska kommunicerar. Hackermentaliteten applicerad på allt från kläder till EU-lagar.
En felaktig läsning skulle kunna se ut som ett sökande efter autencitet. Äkta fysiska objekt istället för abstrakt kod. /…/ Men här handlar det snarare om /…/ att inte stanna vid det digitala, snarare än om att förkasta det. Ontopolitik.

ChrisK:

Eller så ställer den dubbelriktade webben nya krav på materialiteter hos “konsumenterna”. När det tidigare var en webmaster som uppdaterade hemsidan, är det nu vi som ska twittra (mobil), blogga (laptop), youtuba (kamera). Web 2.0 kanske ledde till insikten om att nätet inte var en abstrakt värld eller ett second life, utan bestod av en massa pryttlar och gadgets… och sådana bör hackas för ontopolitiken!

Oscar Swartz:

Att lägga upp bilder på Bilddagboken eller Facebook eller skriva en bloggpostning skiljer sig inte från att skicka vidare ett skämt per e-post eller dela med sig av en låt man gillar och som man tycker kan berika andra människors liv.
Det finns lagar som skapades när kopior var dyra att framställa och var tvungna att skeppas ut på lastbilar i världen till fysiska butiker. Kultur kom att bli frågan om att “sälja exemplar”. Innan skivorna fanns inga “exemplar” av musik. Men det fanns musik!

Som sagt – den 16 februari startar två teatrar, med delvis samma skådespelare, men helt olika manus.

Erik Josefsson postade ett stycke fantastisk research från EU-maskineriet, gällande det stora “Telekompaketet”. Detta ska tydligen “läggas som en A-punkt 16 februari” vid “ett rådsmöte med kulturministrarna”, vilket är ett...

Marcin tycker det är märkligt att ingenting skrivs om åklagarsidans val av vittnen i den kommande rättegången mot The Pirate Bay. De har alltså bjudit in en serie branschbossar från film- och skivindustrierna. Man rentav flyger in den internationella Ifpi-bossen John Kennedy från London.

Alla dessa är säkert jätteduktiga på att i siffror förklara hur stora skador fildelningen påstås ha orsakat på de affärsmodeller som de gillar. Åklagaren tycks ha glömt bort att domstolen inte ska ta ställning till frågan om fildelningens existens, utan om svensk lag förbjuder länkning till upphovsrättsskyddade filer.
Naturligtvis vet alla att tingsrättens beslut rent rättsligt inte kommer att vara värt mer än pappret det skrivs på, eftersom domen kommer att vandra vidare uppåt i både en och två instanser. Alltså får vittnesvalen betraktas som en rent teatral fråga. Kul att Håkan Roswall resonerar som oss på den punkten, fast mer symmetriskt än så blir det knappast, utan det kan förväntas två helt olika parallella teaterpjäser som delvis delar samma scen.
De har förvisso heltidsanställda skådespelare och en armé av sufflörer. Men vi har något som inte de har: Vi har en buss, som bara ska köras upp från Belgrad, men det verkar ju fixa sig för insamlingen fick ju genom många bäckar små ihop de önskade tjugotretusen kronorna på bara åtta dagar! Ett varmt tack till alla er som donerade – kom ihåg att ni är VIP-gäster på festen, planerad till första rättegångshelgen. Musiken kommer att bli vansinnesbra, fast lokalbokning är ännu inte helt löst. Vad som helst duger inte. Som vanligt brinner det i knutarna men det brukar vara så vi jobbar i Piratbyrån.

För att återgå till rättegångsteatern – The Spectrial, som vi kallar den – finns det inga skäl att uppröras över åklagarens val av branschvittnen. Vill man framställa sig som giriga storbolag så… fine, lite uttjatat bara. Mer anmärkningsvärt är placerandet av mutsnuten Jim Keyzer i huvudrollen. Där är det seriöst viktigt att få till stånd en riktig debatt om hur oförblommerade mutor som är OK inom poliskåren, och vilket värde (om något) en mutad polis har.

Jim Keyzer-grejen är bara en av många saker som behöver rotas fram ur det digra arkivet med The Pirate Bay-relaterade turer. Nätpolitikens sedvanliga guldfiskminne är faktiskt här ett problem, men nätets goda arkiv utgör en stor del av botemedlet – arkiven behöver bara aktualiseras genom nya index. Christian Engström har sammanställt en oerhört värdefull länksamling. Där påminns även om Copyriots tidslinje över påtryckningarna som föregick tillslaget. Plugga på! Och hitta gärna på egna teaterscener för att komma närmare det kopimistiska målet: Total panspektakulär dominans!

Marcin tycker det är märkligt att ingenting skrivs om åklagarsidans val av vittnen i den kommande rättegången mot The Pirate Bay. De har alltså bjudit in en serie branschbossar från...

Om man vill sätta upp en teaterpjäs, men inte orkar styra upp scen och betala en hel ensemble, då rekommenderas Facebook. Jag initierade för en dryg månad sedan en socialrealistisk uppsättning som har fungerat över förväntan. Den bygger på vardagliga erfarenheter från vårt svenska nationalbibliotek, fast givetvis i dramatiserad version. (Postdramatiken är knepig att tillämpa i teatrar som inte bygger på fysisk närvaro.)
Här följer först manus, sedan lite exempel på hur pjäsen hittills har realiserats på Facebook.

Stureplansslödder ut ur Kungliga Biblioteket!

Kungl. biblioteket (KB) är Sveriges nationalbibliotek och har till uppgift att samla, bevara, beskriva och tillhandahålla svenskt tryck.

Tillhandahållandet sker endast i bibliotekets egna läsesal – under förutsättning att den inte är full, vilket den alltsomoftast är, och det av folk som inte ens behöver den.

En vanlig dag upptas ungefär hälften av KB:s läsplatser Stureplansslödder: brat-studenter som antingen pluggar juristlinjen eller på Handels. Ofta är de inte ens fysiskt närvarande, utan har bara markerat sin plats med sin lagbok medan de själva är nere på Stureplan och lunchshoppar eller vad de nu gör.

Konsekvensen blir att vi forskare och andra som verkligen behöver arbeta på KB i värsta fall inte får plats. Och även om vi hittar en plats så förpestas vår arbetsmiljö av brats som för det första inte är intresserade av KB:s uppdrag, för det andra redan bor ett stenkast bort.

Vi måste på ett eller annat sätt fördriva Stureplansslöddret från KB. Vilka metoder som kan vara lämpliga får diskuteras här. Enklast vore måhända en regel om att läsesalarna är till endast för dem som beställer fram bibliotekets material, fast det vore inte bara tråkigt inskränkande utan även löjligt lätt att kringgå. Idealiskt vore kanske att skapa ett klimat där slöddret helt enkelt känner sig så ovälkommet att ingen vågar passera KB:s dörrar bärande på Svea Rikes Lag eller läroböcker i skatteflykt.

Låt oss enas för att återupprätta en grundläggande nivå av sund elitism – baserad på bildning, inte på bakåtslick – värdig vårt svenska nationalbibliotek!

Två sista styckena var alltså den teatrala vändningen, om någon skulle ha missat den saken. Hittills har hela 124 skådespelare intagit roller i pjäsen.

Bland statisterna finns humanioraprofiler såsom fil.dr. Carl-Michael Edenborg och filosof Sven-Olov Wallenstein. Särskilt glädjande är att många av de mer utagerande rollerna villigt intagits just av Handelshögskolan, som ställer upp helt gratis. Många av dem är verkligen duktiga på att spela rollfiguren “Stureplansslödder”, även om vissa spelar över lite väl.

En intressant detalj är att alla dessa Handelssnubbar tolkar sina roller utifrån en binär beef mellan Södertörns högskola och Handelshögskolan. Enda anledningen är att jag – manusförfattaren – är synlig som tillhörande Facebook-nätverket “Södertörn Staff”, även om jag lika gärna skulle kunna ha valt att tillhöra Lunds universitet, som trots allt betalar min lön.
En viss Josef P Blomstrand (bilden ovan) skriver exempelvis i ett privatmeddelande:

Det är ingen vågad gissning att handelsstudenter pluggar flitigare än vad södertörnstudenter gör (det är därför vi har kommit in på handels) och därmed är vi definitivt inte mer missplacerade på KB än södertörnstudenter heller – om vi nu mot all förmodan skulle bege oss dit. Som du säger så bor många i närheten, dessutom har vi Stadsbiblioteket, Studentpalatset och Skolans egna faciliteter till vårt förfogande istället.

Josef Blomstrand har nog missuppfattat vad nationalbibliotekets syfte är: inte att i större allmänhet ge plats för folk som kan “plugga flitigt”, utan om att tillgängliggöra sina samlingar. Bland dem som behöver läsesalen finns utan tvivel också vissa forskare och studenter från Handels (exempelvis ekonomhistoriker) men om läsesalen fylls av studenter som inte använder samlingarna (och som sagt ofta bara markerar plats och sedan inte är där), då är det ett problem för oss som yrkesmässigt forskar på nationalbiblioteket, och även för uppsatsstudenter.
Allt detta är frågor som rör humaniora i allmänhet, inte om Södertörns högskola, som jag för övrigt inte känner någon speciell solidaritet med. (Naturligtvis försiggår både tramsforskning och god forskning, såväl på Södertörn som på Handels som på alla andra svenska högskolor.)

En alldeles strålande skådespelarinsats görs av Douglas Martinsson (fp), som skriver brev till en institution på Södertörns högskola (om än inte min institution) med krav på att åtgärder vidtas mot mig. Ur hans brev:

jag undrar hur ni på insititutionen ställer er till att en av era anställda forskare – som alltså får lön finansierad av hela svenska folkets skattepengar – har startat en grupp på FaceBook som heter “Stureplansslödder ut ur Kungliga Biblioteket!”.
/…/
Det kanske inte är så bra PR för Södertörn att använda sådana vulgära generaliseringar och uttryck i ett forum där vem som helst som har tillgång till Internet kan läsa det. Ej heller låter det sunt att en forskare från Södertörn vill begränsa allmänhetens bibliotek.

Med hopp om vidtagna åtgärder,

Douglas Martinsson
BSc Student in Business and Economics
Stockholm School of Economics

Bedårande! (Tyckte även de tjänstemän som först mottog brevet.)

För övrigt noteras att självaste Biblioteksföreningen uppmärksammar teaterpjäsen, vars fortsatta regisserande förresten gärna överlåtes gärna åt övriga hugade deltagare. Alla som vill bli grupphövdingar får bli det, oavsett lärosäte, oavsett relation till Kungl. Biblioteket. Säg bara till.

Om man vill sätta upp en teaterpjäs, men inte orkar styra upp scen och betala en hel ensemble, då rekommenderas Facebook. Jag initierade för en dryg månad sedan en socialrealistisk...

På tunnelbanan idag genomskummades Piraterna, den andra av de två hyperaktuella böckerna, vilken släpps om ungefär en vecka. Den var bra. Den kan rentav rekommenderas.

Piraterna är en bok som handlar väldigt mycket om The Pirate Bay, ganska mycket om Piratpartiet, halvmycket om Piratbyrån och även en hel del om anonym fildelarpraktik. Dramatiserat men vederhäftigt. Som väl är görs inga generaliseringar av “piratrörelsen” utan tvärtom tydliggörs skillnaderna mellan nyss nämnda grupperingar (och även mellan de tre i The Pirate Bay).
De inledande kapitlen ger en bakgrund med bland annat än utmärkt historisering av IT-Sveriges expansionsfas (1994-2000). Därefter börjar, på sidan 77, storyn om “piratrörelsen” med följande ord: “Rasmus Fleischer var i sitt esse. Klockan var tio en oktoberkväll 2003.”
Att IRC lyfts fram är kul. Däremot får #hack.se en aningen överdriven roll – ett av de få smärre faktafel som återfinns är att Piratbyrån skulle ha vuxit fram därifrån. Det skedde snarare på kanalen #discobbedienti, även om några av oss förvisso kände varandra från #hack.se.

Boken koncentrerar sig överlag på två saker: hacking och politik, (bägge traditionellt definierade). Det innebär att en hel del aspekter av The Pirate Bay och de flesta aspekter av Piratbyrån hamnar utanför dess område – sådant som visar på bredden av kopimi.
Bokens genre stavas reportage. Detta gör den svår att jämföra med vissa andra böcker som täcker delvis liknande områden, fast inom genrerna intervju (Tony Ernst) eller essä (Johan Söderberg).
Ämnesavgränsning och genre är nog två bidragande orsaker till att i stort sett alla människor som figurerar i Piraterna är av manligt kön. Gissningsvis kommer inom någon vecka en eller annan kulturskribent att ha tagit detta till intäkt för att klaga på “piratrörelsens grabbighet” eller liknande. Nåja. Det säger nog mest om genren bokrecension. Och avgränsningar är förstås nödvändiga.
För övrigt förekommer här inget som helst “artistperspektiv”, whatsoever. Inga kulturvisioner, -utopier eller -dystopier uttrycks av någon aktör. Trist, kanske vissa kan tycka – fast å andra sidan: Vore en bok som denna det rätta sammanhanget för sådant? Antagligen inte.
Inte heller kanske man kan kräva av reportagegenren att den ska vidga definitionerna av hacking och politik. Det är en spännande text, och den påminner om de senaste årens historia i en debatt där närminnet oftast inte sträcker sig längre än en vecka. Gott så. Förhoppningsvis blir Piraterna vida läst redan innan det stora spektaklet drar igång i Stockholms tingsrätt.
Det vore även lite kul om den blev rippad innan den börjar säljas. Tills vidare bjuder Adlibris på ett par kapitel.

På tunnelbanan idag genomskummades Piraterna, den andra av de två hyperaktuella böckerna, vilken släpps om ungefär en vecka. Den var bra. Den kan rentav rekommenderas. Piraterna är en bok som...

När 3D-tekniken lanserades på bred front på 1950-talet var det filmindustrins sätt att bemöta hotet från televisionen. Trettio år senare kom en andra 3D-våg i hopp om att skölja bort videoapparaterna. Och nu, när fildelning blivit ett folknöje, är det alltså dags igen. Den tredimensionella filmupplevelsen ska rädda biograferna från den bekväma hemmasoffans förbannelse.

Så inleds en artikel i DN som meddelar att Hollywood tydligen i år storsatsar på någon form av spektakulär 3D-teknik. För att biograferna ska hänga med på tåget krävs kostsamma investeringar i nya maskiner, vilket får antas ytterligare driva på utvecklingen mot allt större komplex av Heron City-typ.

Som skeptiker kan man associera dagens 3D-vurmen till mitten av 1970-talet, då kvadrofonisk ljudåtergivning var någonting som elektronik- och skivindustrin trodde starkt på. Med övergången från mono till stereo färskt i minnet, framstod det som “naturligt” att åter dubbla. (För att sätta sig in i tidens entusiasm kan man läsa Marshall McLuhans pinsamma överskattande av stereofonins betydelse.)

Kvadrofonin skulle helt enkelt förverkliga den inspelade musiken i tre dimensioner. BASF var omåttligt stolta över att år 1975, “som första företag i världen”, sälja kvadrofoniskt förinspelade kassettband. Men bara ett fåtal lyssnade på lockropen och installerade systemen i sina hem. Kvadrofonin blev en kommersiell flopp. I stället översvämmades marknaden av överblivna fyrkanalsbandspelare till billiga priser. Tillsammans med ett enklare mixerbord blev de perfekta för den som ville spela in sin egen musik hemma. Detta blev starten för en formidabel hemmastudioboom och hade sannolikt viss betydelse för framväxten av såväl punk som hiphop. Idén om att producera kvadrofoniska inspelningar var vid det laget stendöd.

Ändå tog den inspelade musiken ett jättekliv ut i den tredje dimensionen. Dock inte på det sätt som BASF och andra hade förutspått, utan med Sonys omvälvande Walkman, lanserad i slutet av 1979. Musiken var där fortfarande i bara två kanaler – men den lyssnande kroppen kunde röra sig obehindrat, förankrandes musiken i rummet på sitt eget sätt, olika varje gång.
I sammanhanget ska kanske också sjuttiotalets bilstereoboom nämnas, som ju också handlade om mobilitet, om än på torftigare sätt.

Vad lär oss detta? Att det finns gränser för hur långt det är meningsfullt att driva inspelningars tekniska sofistikering – varav en viktig gräns är att människor har två öron och två ögon. Framför allt lär det oss att den tredje dimensionen kan realiseras på olika sätt.
Eller vadå realiseras. Den finns ju redan där, här. Även en biografsalong är tredimensionell, även om man oftast helst vill glömma det, eftersom den som rum har nästintill noll att ge. Undantag finns dock.

Piratbion, Pirate Cinema, Video Club – alla sådana aktiviteter handlar ju faktiskt om att göra filmupplevelser tredimensionella. Inte genom teknisk sofistikering, utan helt enkelt genom att våga använda den rumslighet som redan finns där. Förresten, någon som hört talas om teater? It’s in your hands!

När 3D-tekniken lanserades på bred front på 1950-talet var det filmindustrins sätt att bemöta hotet från televisionen. Trettio år senare kom en andra 3D-våg i hopp om att skölja bort...

I förmiddags ordnade riksdagens näringsutskott(!) en offentlig utfrågning om privatpolislagen IPRED. En av de fyra männen som talade var Jan Rosén, som enligt artikeln i DN bedömde det som osannolikt att någon skulle använda möjligheten att skrämma livet ur folk med orimliga skadeståndkrav.

– Att man skulle slå till med storsläggan är en orimlig tanke. Skulle man göra det så skulle man vara stendöd i massmedia på fem minuter, sade han

Så betryggande att “man” inte kommer att missbruka lagen. Fast vilka är “man”? Den gode juridikprofessorn tycks utgå från att lagen är skriven enbart för hans personliga vänner inom Ifpi och Antipiratbyrån. Nu är den dock formulerad på så vis att den i princip kan användas av alla upphovsrättsinnehavare, det vill säga i stort sett alla, inklusive nazistiska skivbolag, halvskumma porrbolag, you name it. Antingen går Jan Rosén i god även för dessas framtida beteende, eller så utgår han redan nu från att domstolarna kommer att avvisa alla förfrågningar från andra än de största branschkartellerna.

Lage Rahm (mp) och Johanna Nylander noterar en hel rad uppseendeväckande saker som sades under utfrågningen. Bland annat tycks såväl byråkrater som politiker av olika färg mer eller mindre utgå från att anonymisering ska förbjudas.

I förmiddags ordnade riksdagens näringsutskott(!) en offentlig utfrågning om privatpolislagen IPRED. En av de fyra männen som talade var Jan Rosén, som enligt artikeln i DN bedömde det som osannolikt...

Ifpi har nu kommit med sin Digital Music Report 2009 och i vanlig ordning gör Copyriot (till skillnad från lata gammelmedier) jämförelsen med hur det såg ut förra året. Denna årliga rapport brukar nämligen säga en hel del om hur skivbolagslobbyn lägger upp sin politiska strategi.

Först av allt gäller det att notera vad Ifpi har skrivit om innan men inte skriver om. Förra året hetsade rapporten specifikt mot Sverige, för att regeringen inte lyckats trolla bort The Pirate Bay. I årets rapport nämns varken The Pirate Bay eller svensk politik med ett ord, förutom att man framhåller att en domstol i Danmark på begäran från Ifpi har godkänt internetcensur (utan att nämna det italienska domslutet till Ifpis nackdel).

Precis som för ett står sedan läggs det stora krutet på att förmå nätverksoperatörer att stänga av och svartlista abonnenter vars abonnemang misstänks ha använts för fildelning. Nytt för året är en retorisk figur som upprepas otaliga gånger, om att sådana åtgärder ska ses som att “vidga ansvaret utmed hela värdekedjan“. Att musikens ekonomier skulle kunna reduceras till en linjär värdekedja är oerhört ignorant, men är en typ av företagsekonomisk bullshit som säkert kan få en del politiker på fall.

Ett ytterligare argument som framförs av Ifpi är att fransmän i en opinionsundersökning svarat att de skulle föredra ett avstängt abonnemang framför att dömas i domstol till skyhöga böter. Vilket ju är fullständigt självklart ur den enskilda individens perspektiv. Sådana siffror tjänar bara till att dra undan uppmärksamheten från den infrastrukturella konsekvensen blir att internets måste stuvas om i grunden bara för att skydda en av alla de “värdekedjor” som passerar nätet. Så här skriver rapporten:

The music industry first proposed a solution to the online piracy problem – extending responsibility for copyright protection across the value chain to include ISPs – in 2005. Three years later, government-backed systems of ISP cooperation are being advanced or considered in many countries.
/…/
In 2008 a tipping point was reached, with governments in France and the UK leading the way in looking to ISPs to help bring piracy on their networks under control. In France a draft Creation and Internet Law sets up a system of “graduated response” by which ISPs will write to persistent copyright abusers to educate and warn them about their actions, as a last resort sanctioning them with loss of internet access for between one and 12 months.

Förra årets rapport lyfte fram den svenska Renfors-rapporten som ett föredöme vad gäller att svartlista enskilda abonnenter. Men regeringen valde ju att inte gå så långt och i år har Sverige försvunnit från Ifpis exempelsamling. I stället intar Frankrike den tvivelaktiga rollen som allmänt föredöme.

In France the government continues to set the pace in introducing legislation to require
concrete steps by ISPs to encourage legal music consumption and deter piracy. A new draft “Creation and Internet Law” sets up a system of graduated response by which ISPs will educate and warn persistent copyright abusers and, as a last resort, sanction them with loss of internet access for between one and 12 months. The system targets persistent offenders who have ignored two warnings and will be overseen by an independent authority. Research suggests it will have real impact and that
the number of actual suspensions will be low.
The law was adopted by the government in the summer of 2008 and approved by the Senate in November. It will be voted on by the French National Assembly in early 2009.

Beslutet är alltså inte fattat. Dessvärre är informationsspridningen i dessa frågor inte den bästa mellan francosfären och anglosfären. Vem har mer utförlig information om den för nätets framtid så viktiga strid som nu rasar i Frankrike?

Ifpi gör sig mån om att framställa det som att den beställda lagändringen har stöd i “forskningen”, men undersökningarna de hänvisar till är gjorda av konsultbyråer och med största sannolikhet beställda av Ifpi själva. Som intellektuellt alibi kallar man även in en viss Olivier Bomsel som uppges vara “ledande ekonom” och en nyckelperson i att förmå president Sarkozy att förverkliga Ifpis kravlistor.

Denne Olivier Bomsel uttrycker saken i historiska termer. Enligt honom har internet en teleologi som nu måste beaktas. Informationsekonomin genomgår nämligen, menar han, två naturliga faser. I en första fas byggs bredbanden ut, med en fildelningsexplosion som följd. I en andra fas som därpå liksom av historisk nödvändighet ska följa, ska profiterna flytta tillbaka till den sektor som sysslar med så kallad “content”. Eller som han uttrycker saken:

In phase two, once the rollout of broadband is over, the ISPs have to become fair distributors.

Något sammanhang där denna “ledande ekonom” lägger ut sin speciella teori i artikelform på engelska tycks inte gå att hitta.

Samtidigt visar årets rapport på att Ifpi i någon mån har breddat sin syn på vad en “content”-ekonomi kan vara. De stora orden om omvälvande förändringar i industrin är fler än någonsin.

The music business is moving from a model based only on sales to one of “monetising” access to music.

Konkret syftar Ifpi på vad de kallar “music access”-tjänster. Dock inte framför allt via internet, utan i mobiltelefonerna. Intrycket som ges är att Ifpi helst inte vill se specialiserade musiktjänster, utan låta musiken “bundlas” i mer allmänna kommunikationstjänster: bredbandsabonnemang, MySpace men framför allt alltså de svårhackade mobiltelefonerna.
Smaka på formuleringarna när de skriver om strömmad musik över internet:

Advertising-supported services are a potential way to ween habitual non-payers on to legitimate music services. Research in the US suggests that at least 45 million US consumers are willing to view adverts as the price of listening to music /…/ Existing ad-supported services include Last.fm /…/ and Spotify in Europe.

Det låter inte precis som att Ifpi ser Spotify och Last.fm som några framtida intäktskällor. Däremot verkar man se en nytta i att under en övergångsperiod öka toleransen för reklam bland alla de hopplösa fall som aldrig kommer att betala specifikt för digital musik. Man anar att Ifpi gärna ser att dessa börjar använda Spotify, men för inte den skull inte vill låta tjänster som Spotify överleva under någon längre tid. Helst vill man fösa över lyssnandet till mobiltelefonerna och in i andra “bundlade” tjänster. Ifpi har idag samordningen och befogenheterna att agera så strategiskt om de vill. De sitter, som sagt, med kniven på Spotifys strupe. Därmed inte sagt att de tänker hugga till. Men de har alla möjligheter att invänta framväxten av en kundbas, för att sedan själva lansera en liknande tjänst i mobiltelefonerna medan man tvingar Spotify att långsamt försämras i hopp om att kundbasen ska migrera över till en mer lättkontrollerad plattform.

Nytt i årets Ifpi-rapport är för övrigt att man inkluderar ett kapitel om “Public performance”. Där betonas den ekonomiska betydelsen av de licenspengar som samlas in från restauranger och liknande. Man beställde tydligen en konsultrapport (vad Ifpi kallar “forskning”), som i augusti kom fram till att Ifpi får alldeles för lite licenspengar för detta, i förhållande till det tänkta värde som musiken har för olika verksamheter och som konsulterna på mirakulöst sätt lyckades mäta. Frågan rör mest USA, vars lagstiftning om de närstående rättigheterna faktiskt inte alls ger skivbolagen någon rätt till ersättning när musik spelas i radio eller en butikshögtalare.

Ifpi har nu kommit med sin Digital Music Report 2009 och i vanlig ordning gör Copyriot (till skillnad från lata gammelmedier) jämförelsen med hur det såg ut förra året. Denna...

Tysklands intellektuella är oerhört pigga på filosofiska diskussioner kring musik, vilket nog helt och hållet är Adornos förtjänst. På löpande band arrangeras i Berlin helgkonferenser som på olika sätt säger sig vilja vidga perspektiven på musiklivets framtid. Tre stycken på några veckor. Just den här helgen pågår, berättar Mercedes Bunz, konferensen “Dancing with myself” med ingen mindre än Jacques Attali.

Antagligen har han inte mer att tillföra än en upprepning och uppdatering av tesen från sin gamla bok Noise om hur massreproduktionens paradigm kollapsar genom sina inre motsättningar och ger plats för ett nytt sätt att praktisera musik, bortom uppdelningarna mellan producenter och konsumenter, vilket dessutom pekar ut vägen för en mer genomgripande samhällsomvandling.
Valet av talare signalerar snarast en allmän vilja att uppmuntra tanken på ett radikalt skifte, bort från rådande idéer om “kreatörer”.
En av diskussionerna handlar om att generalisera lärdomarna från den elektroniska dansmusikens “flytande gränser mellan representation, produktion, konst och kommers” Som tankeväckande exempel anförs techno-DJ:n som ena kvällen agerar som en scenisk artist, den andra som en ny version av gamla tiders instrumentbyggare, genom att delta i utvecklandet av ny mjukvara.

Målgruppen för konferens känns otydlig och programmet spretigt och i vissa delar ytterst förutsägbart: filmprogram med Steal This Film och GCBC samt givetvis Volker Grassmucks obligatoriska session om “Kulturflatrate” (bredbandsskatt), som förstås aldrig leder till något praktiskt resultat. Men man har minsann i panelen fått med en representant för den korporativa pseudomyndigheten Initiative Musik, som finansieras av Gema (tyska Stim) och delar ut diverse branschstöd, beslutade av en styrgrupp där hälften representerar industrin (ordföranden kommer från Ifpi) och hälften staten (parlamentsledamöter, regeringens departement). Den som representerar den typen av organisationer har alldeles för många specialintressen att ta hänsyn till, för att kunna ge något som helst intellektuellt bidrag till en diskussion om framtidens musikliv.

Mest helgjutna känns utgångspunkterna för det sista av panelsamtalen, “Wiederkehr der Avantgarden. Musik und Autonomie nach der Digitalisierung”. Kulturen som en gång kallades “popmusik” tycks vara på väg att splittras i två, hävdas det. Å ena sidan en lönsam “billigsektor”, vars yttersta uttryck är försäljningen av ringtoner.

På andra sidan av spektrat tycks formera sig ett high end-område för ett bildat överskikt med motsvarande finanskraft. Den fjärmar sig från masskulturens imperativ (om att sälja så många exemplar som möjligt av en produkt till lika lågt styckpris) och bildar allianser med bildkonstens ekonomier och angränsande områden inom högkulturen.
Parallellt med dessa tendenser visar den förbindelse mellan bild och ljud, som en gång i tiden var konstitutiv för modellen “pop”, kopplas isär. Med lossgörande från det fysiska exemplaret och återtåget till ett tillstånd av immaterialitet aktualiseras på nytt det avantgardistiska projektet för en “ren” musik, frikopplad från den kapitalistiska reproduktionen.
/…/
Upplever vi en musikens emancipation, som kan leda vägen till att (institutions-)kritiska ansatser från bildkonstens fält kan breda ut sig inom masskulturen, och därmed leda till dess politisering?

Evenemang två är Club Transmediale som börjar nästa helg. Programmet inleds med avrapportering från föregående helgs konferens, varpå följer keynote med Bill Drummond som ska förklara varför inspelad musik är en förlegad konstform, utifrån sina högst personliga erfarenheter. Skillnaden mot den superteoretiserande Jacques Attali kunde knappast vara större. Gissningsvis lyckas Drummonds idéer bättre med att inkopplas i konferensens diskussoner, inte minst som representanter från Piratbyrån kommer att deltaga i dessa.
Ytterligare ett tema på Club Mediale blir amatörer/”pro-ams” där en diskussion är tänkt att ske mellan Charles Leadbeater och Richard Barbrook.

Ännu en vecka senare är det så dags för en tredje berlinsk konferens med ungefär samma tema, fast kanske lite mer filosofiskt vässad, “Audio Poverty“. Arrangör är ingen mindre än Ekkehard Ehlers som förutom att göra elektroniska ljudmattor naturligtvis är inläst på Adorno.

Hit ska man gå om man vill ha negativ dialektik. Fredagkvällens diskussioner kring ämnet “Long tail” inleds med ett anförande av den en gång tolvtonstroende musikteoretikern Heinz-Klaus Metzger och fortsätter med ett längre föredrag av Kode9. Dagen efter ägnas år “Kritik av kritiken” samt avslutas med lite Stockhausen. Och så vidare.
Problemformuleringen från Audio Poverty-konferensen är värd ett längre citat:

Music is currently undergoing a loss of value not only in economic terms, but also in ways that have an impact on the social and aesthetic structure of musical life, affecting forms of publication, the culture of listening, musical discourse, and the music itself. Music has become a commodity, delivered from all parts of the world. Audio Poverty will explore the consequences of these changes: what is the relationship of the musician to the disappearing market? What is the significance of the individuation of listening for music’s social importance? What does it mean when the music critic is silent? And does musical poverty have a sound? Audio Poverty explores the link between music and poverty, from impoverished musical material to the starving artist.
/…/
At the center point of the debates is confrontation: we have invited to the podium record label executives, journalists, academics, and musicians. Lobbyists face up to subculture.

Fast det där sista är förstås bara en önskedröm. På den här sortens tillställningar sker aldrig någon verklig konfrontation, och publiken är i hög grad densamma från gång till gång. Den intellektuella nivån är ofta oerhört hög, med filosofiskt grundade positioner som bryts mot varandra, men efterbara några konferenser blir diskussionerna ofta förutsägbara. Särskilt då dem om Kulturflatrate. Sverige saknar i stort sett motsvarigheter till den här typen av bildade evenemang, som däremot i Tyskland har det relativt lätt att få loss rejäla statsbidrag. Å andra sidan leder nog just den saken till att slentrianpanelerna multipliceras medan ett eget litet debattfält etablerar sig, utan att omvärlden behöver bry sig särskilt mycket.
När liknande debatter ordnas i Sverige är det däremot med ständigt nya frågeställningar och nya kombinationer av deltagare. Ofta blir det rätt förvirrat och innehållsmässigt framförs kanske inte lika många akademiska analyser. Å andra sidan ger debatterna i Sverige potentiellt gensvar utanför en ganska snävt begränsad krets av akademiker, tyckare och konstnärer. Och vem har sagt att inte den kollektiva produktionen av förvirring kan vara en väg till visdom?

Kommer inte att kunna deltaga på någon av nämnda tillställningar, men hoppas få ta del av rapporter i en eller annan form.

Tysklands intellektuella är oerhört pigga på filosofiska diskussioner kring musik, vilket nog helt och hållet är Adornos förtjänst. På löpande band arrangeras i Berlin helgkonferenser som på olika sätt säger...