COPYRIOT | 2008 December

För drygt två veckor sedan utfärdade Copyriot ett fokusförbud, som inte fått särskilt många anhängare, men det var väl heller inte riktigt avsikten. Däremot är vi några stycken som fått tillfälle att fundera lite extra kring varför det i vissa sammanhang är ganska svårt att uttrycka sig utan ord som “fokus” och “fokusera”.
Så har det inte alltid varit. För några decennier sedan användes knappt de orden. Det vore hysteriskt intressant om typ en retorikstudent kunde skriva en uppsats om fokuserandets historia. En teori från höften är att fokusepidemin, som så mycket annat, inleddes i samband med oljechocken 1973. Hur uttryckte man sig då innan? På en massa sätt, antagligen.
Vad signalerar då fokuserandet? Det är en visuell metafor. Man tittar på något, men vidrör det inte. Ett subjekt och ett objekt, tydligt åtskilda, lite som hos Kant. Objektet som man fokuserar på antas existera oberoende av tittandet. Underförstått är dock att objektvärlden alltför stor för att totaliseringande perspektiv ska vara möjliga. Allt man kan göra är att välja det rätta skärpedjupet, för att se de rätta aspekterna av vad som redan finns där ute.
Inom konstdiskursen är dessa premisser inte särskilt märkvärdiga, även om det kan noteras att fokuseringen tycks stå i motsats till tanken på ett expressivt subjekt. Däremot blir fokuserandet en smula problematiskt i mer politiska sammanhang. Om en politisk rörelse säger sig “fokusera på” en viss fråga, antyds att frågan existerar oberoende av rörelsen. Vad innebär då detta? Kanske att politik blir en fråga om aisthesis, sinnlig varseblivning, fast i en högst begränsad bemärkelse, eftersom metaforen bara omfattar ett av sinnena.
Fokuserandets politik framstår som märkligt distansierad. Den bibehåller ett avstånd till sitt objekt, som om politiska opinioner var något som fanns “där ute” (en uppfattning som ChrisK brukar ifrågasätta med stil). Kontrasten är total mellan att “fokusera på” och att “engagera sig i”. I det senare fallet smutsar man ner fingrarna, ger sig in i den objektiva verklighet som fokuseraren tittar på.

Vart leder förresten metaforer som hämtas från hörselns värld, i stället för seendets? Nietzsche utförde ofta den ekvationen och använde gärna ordet aushorchen som ibland har översatts till “utlyssna”. Det är vackert. Samtidigt råder det inget tvivel om att hörselmetaforer ofta bär på associationer i riktning mot det auktoritära – att “hörsamma” order kan urarta till en blind lydnad inför den som uttalar dem. Fast varför skulle det egentligen vara värre än att “fokusera” på någonting?
När politiska ledare omvänt säger sig vara “lyssnande“, vill de antyda att de är lite mer mänskliga, att de inte “fokuserar” sin blick mot en ideologisk horisont utan har öronen öppna för… ja, för vad? För någonting som liksom bara finns där ute, redo att lyssnas på (inte ens skärpedjup behöver ställas in). Populismens grundformel är att Folket har en existens, och en opinion, som föregår politiken. Efter FRA-debatten har det dock blivit lite mer problematiskt för Sveriges statsminister att kalla sig “lyssnande”.

Ingenting tvingar en dock att hämta metaforer från sinnena, vare sig man talar om konst eller om politik. Enkla uttryck som “handlar om”, “ingriper i”, “uppehåller sig vid” är sannerligen inte att förakta. Eller konstruktiva metaforer som “bygger”, “formar” och “möblerar om”. För att bara nämna en liten, liten del av alla möjliga alternativ till fokuserandet. Låt tusen blommor blomma!

Under hösten har Copyriot legat rätt stabilt på över tusen unika besökare per dag, ibland en bra bit mer (enligt Statcounter. Det är rätt mycket, särskilt som bloggen ärligt talat aldrig försökt att vara publikfriande. Att ett ämne visar sig dra många läsare är här aldrig ett skäl att skriva mer om det, snarare tvärtom.
En hel del länkar pekar hitåt. Även om länkbombandet gör mätningar relativt meningslösa så noteras plats 21 på Knuff.se’s topp-50-lista. Inte heller illa.

Vad som verkligen sticker ut är dock statistiken hos Google Reader över hur många som prenumererar på Copyriots RSS-flöde: 1109 stycken. Om siffran skulle stämma, vilket känns ganska osannolikt, är det vansinnigt många. Som jämförelse kan nämnas att de mycket populära bloggar som toppar nyss nämnda topplista (Henrik Alexandersson, Rickard Falkvinge, Emma/Opassande) har prenumerationssiffror någonstans mellan 300-400. De visas om man klickar “show details” i Google Reader.

Inte kan det väl stämma att så extraordinärt många människor följer Copyriot via RSS? Vad kan annars förklaringen vara?

När de stora grammofonbolagen åren 1969-71 arrangerade de första upplagorna av Grammisgalan, utlöstes en våg av protester, både från kultursidornas skribenter och från de mindre bolagen kring den framväxande proggen. Att stora skivbolag skulle dela ut pris till varandras försäljningsframgångar sågs som osmakligt. När å andra sidan Grammisgalan delade ut flera av priserna till artister som hörde till de mindre bolagen, var inte längre storbolagen så intresserade av jippot, som lades ned.
Inte förrän år 1988 vågade Ifpi återuppta Grammisgalan, som sedan dess lyckats åtnjuta viss respekt, även om röster varje år har höjts om det tvivelaktiga i att bolag belönar sig själva.

År 1998 skedde någonting extraordinärt. Upp på scen klev handelsminister Leif Pagrotsky och delade ut regeringens nya specialpris, för “utomordentliga insatser för svensk musikexport”, till Nina i Cardigans. Sedan dess har ministrarna fortsatt att dyka upp på Grammisgalan och dela ut regeringens musikexportpris. Motiven handlar, åtminstone numera, inte så mycket om att själva säljandet av skivor ska dra in pengar, som om s.k. Sverigefrämjande i utlandet – alltså att folk ska välja att köpa Ikea och Volvo efter att svensk musik fått dem att associera varumärket Sverige med någonting coolt.

Härom dagen höll handelsminister Ewa Björling tal i samband med att nomineringarna till regeringens pris offentliggjordes.

Arbetet med Regeringens Musikexportpris leds /…/ av Michael Treschow (juryordförande). Juryn består av Fredrik Wetterqvist (UD), Wera Körner (Rikskonserter), musikjournalisten Sofia Nyblom (Svenska Dagbladet m.m.), Maria Engström (KK-stiftelsen), Anders Hjelmtorp (ExMS), Nutta Hultman (SMFF), Thomas Stenmo (IFPI) och Claes Olson (Musikindustrin).

Man kan tycka det är osmakligt i sig att regeringen gullar med branschorganisationen Ifpi på detta sätt. Om den saken ska dock inte ordas här.
Musikexportpriset är osmaligt av ett annat skäl, som är mer estetiskt än politiskt. Smaka på listan över nomineringar som nyss nämnda styrelse fått ihop:

Årets fem nominerade till Regeringens Musikexportpris är Björn Ulvaeus & Benny Andersson, årets dubbla UK-etta Basshunter, just nu albumaktuella September, klarinettisten Martin Fröst och låtskrivaren/producenten Max Martin.

Vilken är meningen med att jämföra Martin Fröst med Max Martin? Tydligt är att en kvotering mellan genrer har gjorts. Så vilka kriterier ska användas? Uppenbarligen inte försäljningssiffror, men ändå handlar priset på något sätt om “export”. Annan slutsats är svår att dra än att regeringens musikexportpris handlar om att reducera musikartister till dragåsnor för varumärket “Sverige” – samt om att i en årlig ritual bekräfta Ifpis och Grammisgalans legitimitet.
Om regeringen vill belöna och uppmuntra musik, finns det otaliga andra vägar, och inget skäl att slänga sig med det fortfarande mycket oklara begreppet “musikexport”. Så lägg ner skiten! Ifpi kan ordna sina galor på egen hand!

Socialdemokraterna har alltså nu tagit ställning för att ge vissa utvalda privata företag rätt till utpressning, medan andra utvalda privata företag ges plikt att samla in och leverera personuppgifter till nyss nämnda utpressare. Allt i namn av att “den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt”. Detta meddelas i en debattartikel och en riksdagsmotion.

Anledningen till att sossarnas ändå kan presentera detta som en IPRED-variant med “bättre balans” är att debatten huvudsakligen blivit endimensionell. Häri har inte minst kritikerna skuld, som i alltför hög grad framställt det hela som en avvägning mellan två ting, “värnandet av upphovsrätten och skyddet av den personliga integriteten”. Kritiker har ensidigt betonat lagens effekter på enskilda personer, snarare än de principiella frågorna om företags roll i rättsväsendet eller rätten och nyttan av att dela med sig av uppkopplingar. Att denna “endimensionalisering” i mångt och mycket kan skyllas på en journalistisk logik förändrar inte saken. Vi har, i denna desperata tid, inget annat val än att bryta denna logik.

Socialdemokraterna slänger sig med precis samma förrädiska formuleringar som borgarna, inklusive nyckelbegreppet “kommersiell skala“, som kan inkludera precis vad som helst, men som medvetet har formulerats för att i debatten missförstås som en avgränsning till “kommersiellt syfte”, vilken fildelning som nu har sådant.
Vidare vill socialdemokraterna ta hänsyn “till att privatpersoners internetabonnemang kan ha missbrukats av någon annan”. Att fler än en person delar på en uppkoppling är alltså “missbruk”, som dock kan ursäktas med sämre vetande. Snällt. Uppebarligen är socialdemokraterna helt med på den underförstådda tanken att sådana som varken är privatpersoner eller internetoperatörer, t.ex. små kaféer, ska förbjudas att tillhandahålla uppkoppling. Dock krävs det visst ytterligare några manövrar för att få dem att bekänna färg i just den frågan.

På en enda avgörande punkt skiljer sig socialdemokraternas förslag. De vill koncentrera privatpolisen till “en enda välkänd organisation och logotype”, som samlar “samtliga rättighetsinnehavare” kring “en gemensam branschpraxis”. Förslaget är varken hårdare eller mildare än regeringens. Den endimensionella skalan fungerar inte. I stället handlar det om att socialdemokraterna ännu tydligare vill renodla den korporativa tendensen: under statens ledning ska branschen enas.
Förutsättningen är, för det första, att “branschen” definieras uppifrån. Själva tanken att alla vi som innehar någon av de rättigheter som definieras i upphovsrättslagen skulle tillhöra en och samma “bransch” är grumlig och relativt ny. För det andra innebär det att en mängd olika intressen ska samordnas – från Sami (Musikerförbundet) till BSA (Microsoft) – och på något sätt vägas mot varandra i ledningen av den nya organisationen. Olika konstarter ska vägas mot varandra, fackliga intressen mot industriella, och så vidare. I sista hand kommer det an på staten att godkänna hur denna korporativa maktstruktur ska få se ut.

Italienarna som formulerade 1927 års arbetsfördrag hade tappat hakan i beundran inför vad den svenska socialdemokratin just föreslagit.

Vid årsskiftet uppgår Statens ljud- och bildarkiv (SLBA) i Kungl. biblioteket (KB). Fullt logiskt i en tid då gränserna mellan textuellt och audiovisuellt i vissa avseenden luckras upp. Mindre logiska är de skilda åtkomstregler som gäller för de bägge arkiven. Allmänheten har full tillgång till allt material på Kungl. biblioteket, förvisso bara i läsesalarna, men dit går det bra att ta med dator och kamera. Statens ljud- och bildarkiv har däremot, “av upphovsrättsliga skäl” som föreskrivits dem utifrån, hårda spärrar. Ingen kopieringsutrustning får tas med in, och in släpps bara den som motiverat sitt tillträde som forskare, journalist eller liknande.
Vad som händer med dessa regler när arkiven slås samman är ännu oklart. Visserligen kommer de fortfarande att befinna sig på skilda delar av Östermalm. Men hur rimligt är det att “enheten för audiovisuella medier” har andra regler än övriga KB? Risken finns att visuellt material som idag ligger på KB kommer att omslutas av strängare regler – inte för att det nödvändigtvis omfattas av upphovsrätten, utan bara för att det hamnar på “fel” enhet. Å andra sidan finns det inga interna krafter som vill begränsa åtkomsten, tvärtom. Trycket kommer utifrån och uppifrån.

Nyss anländer via e-post det sista nyhetsbrevet från Statens ljud- och bildarkiv (i nuvarande form). Där görs även reklam för ett seminarium som anordnas på Göteborgs filmfestival, söndagen den 1 februari 2009:

Copyright Wars
I takt med utvecklingen av web 2.0 har den mediala producent- och konsumentrollen allt mer kommit att glida samman. Att konsumera står inte längre i motsats till att producera, tvärtom är det ena ofta en förutsättning för det andra. Med utgångspunkt i Lawrence Lessigs nya bok Remix diskuterar seminariet upphovsrättsliga stridigheter kring såväl användarkulturens recycling av filmmaterial som fildelning och branschens inställning till det nya medielandskapet. Lessig menar att striden kring fildelning och remixkultur inte kan vinnas; upphovsrättslagen måste skrivas om. Gäller detta även för svenskt vidkommande?

Medverkar gör debattören Rasmus Fleischer, producenten Göran Gunér och professor Eva Hemmungs Wirtén. Samtalsledare: Pelle Snickars

För övrigt anlände just till kontoret ett brev om att material som jag beställt fram från SLBA. Det kommer till mitt högskolebibliotek som “studiekopior”, specialbrända på digitala skivor. Enligt de officiella spelreglerna är det omöjligt för mig att kopiera dem, men…

2008 var året då Svenska Förläggareföreningen lyckades med konststycket att gå om både Ifpi och Filmfolket/Antipiratbyrån vad gäller aggressiv profil. Drivna av drömmen om en exemplarmarknad för ljudböcker ställde de sig allra längst fram i lobbykampanjen för privatpolislagen och framkastade utan spår av skam helt absurda sifferuppgifter.

Även om bojkotter är knepiga på detta område har allt fler valt att av princip inte betala ett öre till de skivbolag som tillhör Ifpi. (För amerikanska motsvarigheten RIAA finns för övrigt utmärkta tjänsten RIAA Radar där man kan söka på artistnamn.) Samma sak bör nu även gälla Förläggareföreningen. Att köpa böcker från förlag som tillhör denna anrika sammanslutning är i princip att ge sitt stöd, om än i oändligt liten skala, till dess aggressiva agenda. Att däremot deklarera att man undviker att stödja dessa förlag kommer däremot att hos åtminstone vissa förlag väcka frågan om varför de stödjer denna organisation.

Långt ifrån alla förlag tillhör Svenska Förläggareföreningen. Medlemslistan finns att beskåda. Att förlagsbjässarna finns med är ingenting att här orda över. Däremot återfinns bland medlemmarna några förlag med politisk profil: Atlas, Ordfront (med Galago) samt Timbro.

Copyriots läsekrets har av allt att döma viss politisk bredd och innefattar säkert såväl de som känner sig närstående två förstnämnda förlagen, som de som föredrar det sistnämnda. Dessa inbjuds härmed att kontakta dessa tre förlag med frågan om varför de ger sitt stöd till, och om de uppskattar att förknippas med, Svenska Förläggareföreningens upptrappade kampanjer.
Meddela i kommentarsfältet vilka svar ni får! (Representanter för nämnda förlag är naturligtvis välkomna att själva meddela sig direkt.)

I stället för att köpa böcker från Atlas, Ordfront eller Timbro – för att inte nämna Bonniers, Norstedts och de andra stora – finns just nu ett utmärkt tillfälle att stödja något av alla de förlag som inte stödjer Svenska Förläggareföreningen. Särskilt om man hör till dem som ägnar sig åt julklappande. Några tips ska följa, men först en något komplicerande faktor.

Modernista, Ellerströms, Daidalos, Thales, Bakhåll samt Brutus Östlings Symposion – se där några förlag med god utgivning, som står utanför den galna lobbygruppen. Dessa, plus ytterligare 161 förlag av de mest skilda slag, bildar i stället Nordiska föreningen för mindre förlag, vilken fungerar som ett alternativ till Förläggareföreningen (även om några dubbelanslutningar förekommer).

Även om småförläggarnas förening inte på egen hand kampanjar för privatpolislagar, har de dock lånat sig åt Förläggareföreningens syften. Tillsammans undertecknar de ett gemensamt remissvar på Renforsutredningen. Där gav de inte bara sitt bifall till den privatpolislag (IPRED) som nu är på väg att drivas igenom, utan även till utredarens andra förslag om att nätoperatörer skulle kunna tvingas att stänga av enskilda personer från nätet. Så långt ville inte ens regeringen gå. De bägge förläggareföreningarna, däremot, påpekade att staten måste säkerställa att den avstängda inte vänder sig till en annan operatör – det vill säga at en fullskalig svartlistning måste genomföras.
Naturligtvis var det Förläggareföreningen som skrev remissvaret. Men lillasystern, Nordiska föreningen för mindre förlag, skrev under och bör stå till svars. Det bör även, i någon mån, dess medlemsförlag. Skriv gärna även till dem och fråga hur de upplever att deras namn används för att torgföra en politisk linje som bara kan kallas extrem. Posta svaren i kommentarerna.

Vilka friska förlag står då utanför dessa vidrigheter? Vertigo, såklart. Köp allt därifrån, lägg i paket, dela slumpvis ut paketen till hela släkten. Två andra förlag utanför de bägge sammanslutningarna är norrlandskufiska H:ström (som även ger ut klassiker av Poe, Jünger, Nietzsche och annat) samt lilla serieförlaget Kolik (att rekommendera för den som är så PK att den inte kan tänka sig att köpa av Galago, som hör till Ordfront, som i sin tur hör till Förläggareföreningen). Så, kära läsare – var så goda att rekommendera fler förlag som inte ger indirekt stöd till IPRED!

En oerhört pinsam sak med Spotify är hur musiken taggas. Till skillnad från Last.fm där användarna själva fått tagga musiken, vilket sammantaget lett till utmärkta resultat, verkar Spotify förlita sig på centraltaggning. Att kalla den kantig vore en underdrift. Etiketten “rock” kan tydligen sättas på vad som helst. Som ett exempel ur mängden kan nämnas att Xela, som ägnar sig åt subtil elektronika, av Spotify har taggats som “Rock, Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Indie Pop“…

Man behöver inte vara web 2.0-guru för att inse att Spotifys centraltaggning har fastnat någonstans kring web 1.1.

Rent vidrigt är Spotifys bruk av etiketten “new age“, en beteckning som ju utan tvivel är direkt kränkande. Här kastas den på diverse musik som annars kallas ambient, inklusive på The KLF:s skolbildande album Chill Out och diverse nittiotalselektronika (Global Communication, Luke Slater, Polygon Window).

Vidare smutskastar Spotify Steve Reich (efterkrigstidens kanske viktigaste kompositör inom noterad musik), Mark Feldman (violinist som bland annat spelat in i John Zorns Masada-projekt) samt Pauline Oliveros. Alla tre dras i smutsen genom att påklistras etiketten “new age”. Om jag vore dem skulle jag nästan överväga åtal.

Överlag klarar Spotify inte av att hantera noterad (“klassisk”) musik. Kompositörens namn försvinner, precis som i dåligt taggade mp3:or. Som artist hamnar i stället en orkester eller en solist. Även på denna punkt sköter sig Last.fm däremot utmärkt.

Främsta anledningen till att inte använda Spotify – i just denna skrivande stund, det vill säga – är ändå avsaknaden av musik. Går igenom en rad artister som känns mer eller mindre obligatoriska under mörka decembernätter, för att se om de finns där.

Keith Fullerton Whitman? Nej. Stars of the Lid? Nej. The Dead Texan? Nej. Labradford? Nej. Zoviet*France? Nej. The Third Eye Foundation? Nej, inte de heller. Så vad ska man lyssna på där?

Vänder tillbaka till Last.fm som har decembernätternas musik. En del av den har jag taggat Hibernation. Några andra har använt samma tag, men tillräckligt få för att radiostationen ändå ska vara “min”. Eftersom jag inte längre betalar till Last.fm kan jag inte längre lyssna på mina egna taggar, bara på “global tag radio” – fast den saken kringgås lätt genom att använda tillräckligt udda taggar. För övrigt går det ofta att, i anslutning till udda musik, hitta andra udda taggar som leder en till ut på nya musikaliska marker.
Last.fm har faktiskt inte förstörts än, trots att det köptes upp av CBS för ett och ett halvt år sedan. Härom dagen kom dock nyheten om en stor del av personalen varslats, så vi får väl se. Å andra sidan är det förbluffande hur diverse framtidsanalytiker tycks utgå från att Spotify kommer att klara sig. Deras licens från Ifpi är fortfarande bara tillfällig och om det börjar produceras vinst kommer höjda licenskrav som ett brev på posten. Vilket kommer tvinga Spotify att öka mängden reklam och ta ut högre avgifter. I bägge fallen finns en smärtgräns.

Nåja. Tjänster för strömmande musik kommer att komma och gå. Gott så. De kan vara till nytta på kontoret, men jag föredrar att kunna vara offline också.

Konstaterade i morse att frågan om hur länge trafikdatan ska lagras är en relativt oviktig aspekt i den förestående implementeringen av tvångsdatalagringen.

Nu uttalar sig Anders Ahlqvist, kriminalkommisarie vid Rikskriminalen:

Anders Ahlqvist menar att den nya lagen kommer att innebära att alla operatörerna måste ha ett register som dessutom kommer att vara tillförlitligare än de som finns idag.
/…/
En annan effekt enligt Anders Ahlqvist är att de företag som har som affärsidé att anonymisera internettrafiken kommer att få det svårt.
– Att syssla med anonymiseringstjänster kommer inte att vara tillåtet eftersom det bryter mot lagen.

Stämmer detta så är har regeringen valt att gå längre än vad som föreslogs av utredaren Gudrun Antemar. Det skulle, konsekvent tolkat, även innebära ett förbud mot anonyma kontantkort för mobiltelefoner. Nu krävs besked.

(Läs även Brokeps inlägg.)

Upphör aldrig att förvånas över hur bra regeringen lyckas med att föra fram irrelevanta konfliktlinjer vid presenterandet av nya nätregleringar. Antagligen är det fullt medvetet. Smart av politikerna, bedrövligt att journalister köper insnävningarna gång på gång.

När nu tvångsdatalagringen åter blir en tidningssak handlar den inomborgerliga frågan om hur länge datan ska lagras. Sex månader eller ett år? Se där, ännu en frågan med nästan oöverskådliga implikationer har förvandlats till någonting kvantitativt, i stil med en skattedebatt. Ytterligare två formella möjligheter att implementera “mer” eller “mindre” handlar om vissa detaljer kring mobilsamtal.
Att säga “vi måste” är en ynkedom, för visst måste det någonstans finnas en gräns för hur låg legitimitet ett EU-direktiv kan ha? Men även för den riksdagspolitiker som vill spela implementeringsspelet finns det faktiskt andra aspekter att peta i än bara antalet månader. Tänker då framför allt på definitionen av internetoperatör, som återigen är oklar.
Ett illustrativt exempelfall är exempelvis hotell. En obekräftat uppgift från den danska implementeringen är att man där satte en gräns för hur många samtidigt uppkopplingar de kunde dela ut innan även de räknas som internetoperatörer. Kan ha varit omkring 100, minns inte. Hotell som hade fler rum än så tvingas logga all trafik, vilket för övrigt kräver inköp av mycket dyr hårdvara. Mindre hotell slipper, de räknas i praktiken som vilken router som helst. Alltså borde det vara möjligt att tänja definitionen av internetoperatör uppåt, vilket skulle kunna få som positiv bieffekt att medelstort nätverkande gynnas på bekostnad av telekomjättarna.
En ännu viktigare aspekt vore att garantera rätten till anonymitet och rätten för “operatörer” att inte generera de personuppgifter som, om de genereras, måste göras tillgängliga för staten. Dessa rättigheter finns, mer eller mindre, men lever nog en osäker existens. Även av det fegaste riksdagsparti borde man alltså kunna kräva att de, i samband med implementeringen av datalagringsdirektivet, stiftar lagar som garanterar att tvångsdatalagringen kan kringgås. En sådan diskussion vore mer relevant än den om sex kontra tolv månader.

Opassande tipsar om nya sidan feef.se (“för eller emot fildelning) som syftar till åsiktsregistrering.

Hjälp till att sammanställa hur våra kära kulturarbetare, stora som små, ställer sig i fildelningsfrågan.

Hela upplägget är kontraproduktivt. Detta av två skäl. För det första för att det håller en överspelad debatt vid liv. “För” eller “emot” fildelning är en oerhört märklig sak att diskutera år 2008, när fildelning sedan länge är ett faktum och de dagsaktuella politiska frågor i vilka fildelningsdebatten återupplivas i själva verket rör helt andra saker än om fildelning ska finnas eller ej.
För övrigt definierar sidan fri fildelning som “fri ickekommersiell upp- och nerladdning”. Vad som menas är högst oklart, för när är egentligen en dataöverföring i sig “kommersiell”? Eventuellt kommersiellt bruk sker rimligtvis efter att filen är “nere”. Å andra sidan kan begreppet tänjas till att få allt som händer på nätet att bli “kommersiellt”, för om inte annat finns det alltid någon kabelägare som tar betalt. Aktuellt i sammanhanget är också frågan om annonser på en sökmotor gör fildelningen “kommersiell”. Överlag är frågan om sökmotorers laglighet av oerhört större betydelse än frågan om det individuella fildelandets laglighet.
Slutligen är begreppet “ickekommersiell” obrukbart eftersom den klassiska frasen om “kommersiellt bruk” i allt högre grad har börjat ersättas med “kommersiell skala”, bland annat i IPRED-sammanhang. “Kommersiell skala” kan betyda lite vad som helst och behöver inte ens implicera en ekonomisk vinst. När sådant nyspråk introduceras gäller det att hålla tungan rätt i mun så att man inte hjälper det på traven.

För det andra använder feef.se begreppen kreatör, kulturarbetare och artist. Dessa antas beteckna samma grupp av människor, vars åsikter underförstått har större tyngd än andras i dessa frågor. Vilka som räknas till denna grupp förklaras sålunda:

Vi gör det enkelt för oss och definierar en kulturarbetare som en person vars arbete eller hobby skyddas av upphovsrättslagen.
Alltså personer som medverkar till framställandet av: Skönlitteratur, facklitteratur, manualer, vetenskapliga rapporter, kartor, datorprogram, databaser, illustrationer, teaterpjäser, filmer, musik, brukskonst och fotografier.

Uppräkningen är underlig: Brukskonst men inte bildkonst, teater men inte dans, manualer men inte journalistik. Underligast – och allra mest problematiskt på hela sidan – är dock valet att definiera “kulturarbetare” utifrån upphovsrättslagens syn på skapande. Upphovsrätten skyddar ju verk, det vill säga slutprodukter med verkshöjd, men “kultur” kan och får aldrig reduceras till dessa slutprodukter. De är faktiskt bara en bas för något som sker i nuet.
Att exempelvis teater plockats med i uppräkningen är särskilt underligt, för även om de litterära inslagen i teatern kan upphovsrättsskyddas, är det verkligt teatrala – mise en scène – utanför all upphovsrätt. Det är fritt fram för en skådespelare att kopiera en annan skådespelares framställning. Enda gången som lagen kommer in är om framställningen videofilmas, men då handlar det ju inte längre om teater utan om film.
Å andra sidan är det lite märkligt att kategorier som kartor, manualer och databaser räknas upp, eftersom dessa näppeligen brukar räknas till den estetiska sfär som ligger till grund för alla vedertagna definitioner av “kulturarbetare”. Åtminstone kan man då rimligen tycka att artistbokare, tidskriftsredaktörer och för den delen bildlärare kunde räknas in. Samt naturligtvis alla bloggare och alla som någorlunda regelbundet uppdaterar sin status på Facebook (även om de redan borde räknas in, eftersom de de facto framställer databaser).
För enkelhets skull kan vi då kanske säga att alla människor är kulturarbetare. Fast då har ju hela sidans berättigande punkterats, och statistiken blivit värdelös.

Förresten skulle jag uppfatta den kreatursmässiga etiketten “kreatör” som en kränkning, hur många “litterära och konstnärliga verk” jag än sprutat ur mig.

Idén om att sammanställa olika aktörers inställning till kopiering behöver inte vara helt fel. Men den kan aldrig sikta på att omfatta hela “kulturen”, eller ens hela musiken eller hela litteraturen. Meningsfullt kan det bara bli inom subjektivt avgränsade delområden, scener och subkulturer, utan någon överordnad struktur. Ty så funkar kulturlivet, och det stora problemet är att upphovsrätten har förblindat oss för denna mångfald. Enda vägen ut är diversifiering.

Entries from December 2008 ↓

Fokusförbudet, igen

Extraordinära prenumerantsiffror

Lägg ner regeringens musikexportpris!

Socialdemokraterna föreslår korporativ koloss av hittills oanad omfattning

Öppnas eller sluts de sammanslagna arkiven?

Bokförlagen som (indirekt) stödjer IPRED – och alternativen

Spotifys smutskastande centraltaggning

Där kom det! Förbud mot anonymisering?

Kvantitativt och kvalitativt kring tvångsdatalagringen

Diversifiera!

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna