Tack vare Antipiratbyråns/FindAgents generösa länkdelning upphittades SvD Näringslivs artikel om klassiska musikers försörjningsproblem.
Första delen av artikeln handlar om orkestermusiker. Förvånande nog nämns inte Baumols lag, vilket annars alltid görs i dessa sammanhang, men ett par musiker intervjuas.
Andra delen av artikeln handlar om kompositörer av noterad konstmusik. Förvånande nog nämns dock inte en enda kompositör. I deras verkliga försörjning (helt dominerad av stipendier och offentliga beställningsjobb) ges noll insyn. I stället väljer SvD att intervjua en representant för Svenska Musikförläggareföreningen, som föga förvånande tar tillfället i akt att skylla på internet.
Artikelns sluttamp glider bedrägligt mellan det partikulära och det föregivet universella. Musikförläggareföreningen, som ju i praktiken främst företräder en lönsamma populärmusik, snarare än en subventionerad konstmusik, börjar uttala sig om “låtskrivare” i allmänhet. Att Max Martin kanske drar in något färre miljoner till sitt förlag framställs alltså underförstått som ett problem för de kompositoriskt skolade medlemmarna i FST, trots att dessa överlag knappast har sett till många kronor från skivförsäljning.
Så landar artikeln i en fullständig begreppsförvirring: Å ena sidan “artisterna”, vilka klarar sig bra eftersom de “redan ställt om” till direkta framföranden som huvudsaklig inkomst. Å andra sidan “låtskrivarna”, dessa som antas ha en rätt att vara hur publikskygga de vill. Å tredje sidan “musikskaparna”, ett begrepp som Stims PR-avdelning lanserat hårt under 2008 men vars innebörd har förblivit oklar.
Avslutningsvis upplyser Stims handläggare om de drastiskt ökande intäkterna:
Men även om ökningen procentuellt sett är stor kan intäkterna räknat i kronor och ören inte kompensera för den minskande skivförsäljningen. Från år 2002 till 2007 ökade musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar med 80 procent eller drygt 20 miljoner kronor. Det är långt ifrån de 150 miljoner kronor som musikskaparna går miste om till följd av vikande skivförsäljning.
Propagandabegreppet “musikskaparna” ger intrycket av att det är samma grupp människor (av kött och blod) som vinner lite pengar i ena ändan och förlorar desto mer i den andra. Fast så är det ju inte. Förutom att det till stor del handlar om att nya pigga artister ersätter gamla trötta artister, så som musiklivet alltid har fungerat när det har fungerat, handlar det på bägge sidor även om företag. Företag som av någon anledning Stim räknar in i begreppet “musikskaparna”.
Givetvis förlorar skivbolag, liksom musikförlag, på en vikande skivförsäljning. Varför dessa förluster ens ska jämföras med de nya vinsterna från levande musik är dock outgrundligt. Dessutom verkar det som att “musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar” i Stims värld bara betecknar de rena royalty-intäkterna, alltså inte den direkta betalningen från arrangör till artist. Totaliteten av dessa betalningar är för övrigt omöjlig att mäta.
5 kommentarer ↓
Väl skrivet! Jag håller med.
Oavsett argument eller retorik kommer det fortfarande alltid att handla om detaljerna. Sen kan de sk “Anti-piraterna” säga vad som helst, det gör inte ett fel till ett rätt i alla fall.
Att en del faktiska kreatörer går på allt deras skit är sorgligt.
Men när det gäller individuella intäkter kvarstår faktumet att den/de faktiska kreatören/erna skrivit på kontrakt som genererar för dom mindre kosing, allt beroende på formatet verket genereras på.
Procentuellt sett så får kreatören mer om något släpps på LP eller VHS idag, än om det släpps på CD, SACD, DVDAudio, DVD, än mindre om det släps på BDV eller MP3, bara som exempel. Kreatörerna får heller inte lika mycket om det släps på “TV-nätverken”, oavsett hur många “nätverk” som köper, eller “radio”, ens “hederlig” analog radio.
En TV-skådis får ju sitt, men det är inte säkert att författarna får sitt.
Kompositören får sitt, men det är inte säkert att artisten får sitt.
och vice versa.
Den enda som får sitt är “stor bolaget”.
För författare, kompositörer, musiker, artister, skådispelare, etc, så är det kontraktet mellan kreatören/erna och “bolaget” som specificera hur mycket man tjänar, procentuellt sett, helst enligt “bolagen” och helst att kreatören står för alla eventuella kostnader, men framförallt alla mer kostnader … tja dvs egentligen ska kreatören stå för _alla_ kostnader på sina få få få procent från sina avsevärt mindre än 50%, t om avsevärt mindre än 75% i dom flesta fall, av intäkterna.
Hade det rått typ 70-tals pocket standard, dvs på den tiden då det var mer vanligt att förlagen/bolagen tog 50% efter att kostnaderna betalt sig, så skulle det vara lite mer jämlikt. Men trots allt, i jämlikhetens tecken, få till det så att det blir reglemente på att “kreatören” får 75% av vinsten, minst, med tanke på hur dussinverkligheten är, och, eller kanske snarare eller, att “bolagen” inte har rätt till att pådyvla deras kostnader på kreatörerna. Speciellt inte om dom lägger på dessa kostnader trots att kreatören inte erhåller samma tidsutrymme som någon på “top-listan” vad gäller PR.
Men som sagt det är upp till den lilla kreatören att se till att få pröjs för det som man ger andra rätten till att tjäna pengar på. Oavsett vad är det fortfarande upp till “bolaget” att se till att folk vet om att verket existerar och få folk att köpa det … kan “bolaget” inte det så har dom tydligen inte gjort rätt för sig …
Rsms: Helt orelaterat, men ändå lite relaterat, tänkte jag fråga dig en sak som jag aldrig förstått för jag har inte studerat branschen. Hur kommer det sig att filmbranschen kan sälja nya DVDs för 100-120 spänn, medan en ny CD, i samma gamla trasiga fodral som för 20 år sedan, fortfarande kostar 200 spänn?
Borde inte produktionspriset för en film vara oändligt mycket högre? Kanske omöjligt att svara på, men egentligen är det en fråga som man borde fråga skivbranschen om och om igen, varje gång de är ute och talar om “krisen”…
Och inom mitt skrå, undertextarnas, så förösker storbolagen köpa rättigheten att använda undertextarens verk helt fritt; att ha rätt att ändra i det som de vill och även ta bort upphovsmannens namn. Det kan de tydligen inte göra enligt lag, utan de kan på sin höjd be om det och faktiskt få undertextarens tillstånd att göra så från fall till fall. Men undertextaren kan egentligen när som helst ändra sig i frågan, trots eventuella påskrivna kontrakt om att betalningen skulle ha inkluderat sådana rättigheter för dem i all evighets evighet, eftersom det faktiskt handlar om ett upphovsrättsskyddat verk (de använder lurigt nog aldrig ordet “verk” i själva kontrakten utan hänvisar konsekvent till “uppdrag” för att ingen ska få för sig nåt).
Jag nämner det här mest för att det är symptomatiskt för mediestorbolagens inställning och arbetssätt gentemot de kreatörer de via APB och andra säger sig vurma så för.
Här ett klokt perspektiv:
http://lotidningen.lo.se/?id_site=8&id_item=21536
Kommentera