I årskrönikornas tid

Tre frågor, innan man ger sig hän åt årskrönikerande: Varför just år? Varför just nu? Varför just krönika?

Året som tidsperiod. Frågan om hur man väljer att mäta tid (i längre perioder än dagar) är omöjlig att skilja från religionshistorien. Relationen mellan måne (månad) och sol (år) är ingalunda universell.
Islam kretsar kring en månkalender, medan nordligare kulturer varit mer lagda åt att dyrka solen. Över västvärlden och internet regerar en gregorianska kalender, där solen är allt och månen inget. Allra mest sofistikerade är på sätt och vis de lunisolära kalendrarna (däribland den judiska, den kinesiska och en hel rad andra sydostasiatiska kalendrar) som integrerar solår och månmånader genom införande av det intressanta fenomenet skottmånader.
Årskrönikor utifrån solåret är, summa summarum, högst rimligt.

Nyårsdagen som nollpunkt. Varför firar vi nytt år den första januari? Vintersolståndet ligger bakom oss och ännu är det ett tredjedels år kvar till Valborg – Copyriots favorithögtid, som nere på kontinenten (Eurasien, alltså) är mer känd som nyårshögtiden newroz. Rimligaste vore utan tvivel att låta solåret begynna på våren, för att markera en verklig brytningstid.
Att vi firar vi nytt år den 1 januari kommer från romarna, som visserligen även de – trots att de envisades med att inte räkna sjudagarsveckor – hade vett nog att fira vårigt nyår den 1 mars. Omkring år 150 fvt var de dock sugna på att dra ut i krig, vilket av diverse byråkratiska skäl förenklades genom att nyår tidigarelades. Och så har det varit, inte riktigt sedan dess, eftersom de kristna införde ett eget år, men sedan renässansen där man plötsligt fick för sig att allt romarna någonsin gjort var klokt.
Är det då försvarligt för oss att skriva krönikor över vad som hänt sedan ett så godtyckligt datum som den 1 januari? Knappast så länge som standardkalendern ändå präglar vårt språk, och därmed även våra mentala bilder över hur jordsnurren runt solen förlöper.
Däremot vore det intressant om det också skrevs årskrönikor vid andra tidpunkter på året, exempelvis vid vårhögtider. Dessa skulle inte bara rada upp samma händelser i annan ordning, utan delvis ta upp helt andra händelser, eftersom varje årskrönika präglas av den tid då de är skrivna. Följaktligen har standardformatet “årskrönika” gott om distans till vad som hände i januari, men nästan ingen distans till vad som hände i december. Att det alltid ska vara just så är lite tjatigt.

Krönikan om format. Från den grekiske tidsguden Kronos kommer de bägge relaterade orden kronologi och krönika.

historisk framställning som huvudsakligen avser att vara en uppteckning av yttre händelser i tidsföljd (utan försök att påvisa händelsernas orsaks­sammanhang)

Här om inte förr blir det uppenbart varför årskrönikan är en så populär journalistisk genre. Eftersom den kräver noll analys av sammanhang är den extremt billig att producera.
Fast bara för det ska inte årskrönikan avfärdas. Det blotta påminnandet om saker som hänt för tio månader sedan kan i högsta grad vara nyttigt, för det har förvånansvärt ofta redan glömts bort. Även om inte krönikan innehåller en analys, kan den alltså stimulera till att tänka händelser i något längre sammanhang.
Detta förutsätter dock att årskrönikan verkligen handlar om händelser. Vad som kvalificeras som en “händelse” är visserligen en högst filosofisk fråga, men de flesta torde vara överens om att det som Wikipedia listar på 2008#Events faktiskt är händelser, oavsett hur ointressanta flertalet av dem är. Därutöver kan man mycket väl acceptera bloggbävningen mot FRA som en händelse, eller det ekonomiska sammanbrottet, trots att dess tidsliga startpunkt inte kan placeras med exakthet i en kalender. (När den därför dyker upp i årskrönikorna, kommer det att bli utifrån symboliska datum som 16 september respektive 15 september.)

Om realpolitiken trots allt lämpar sig relativt väl för journalistiska årskrönikor, ligger det knepigare till med kulturen. Kultursidors årskrönikor utgår allt som oftast från det tvivelaktiga begreppet “releasedatum“. Dessa datum är dock mest fiktioner, strategiskt utplacerade av distributörer. En film, ett musikalbum eller en bok som “släpps” i januari har alltid funnits tillgänglig tillgänglig för vissa redan under föregående år.
Därför platsar inte filmer, musikalbum och böcker ihop med formatet årskrönika – annat än när de skrivs utifrån högst personliga upplevelser, och i så fall platsar lika gärna en bok från 1673 som under året fått förnyad relevans. Däremot platsar festivaler, vernissager och föreställningar av olika slag utan problem i krönikor, då de faktiskt har hänt vid en viss tid.

Under varje år sker dock mycket som inte alls kan begripas som händelser, och som svårligen kan rymmas inom årskrönikans format, exempelvis oljekrönet och därmed sammanhängande energifrågor. Kronologi är inte det rätta redskapet för att greppa sådana förlopp, eftersom de kräver analys. Live-årssammanfattningar kan däremot vara det. Årets längsta natt, alltså i söndags, samlades en utvald skara under en massa timmar för att upprätta en gemensam statusrapport genom att dela med sig av analytiska fragment inom ekonomi, ekologi, teknologi och så vidare. Det hela var ganska dystert och framför allt dokumenterades det inte. Ett slags inverterad årskrönika, kanske man kunde se det som.

Tre frågor, innan man ger sig hän åt årskrönikerande: Varför just år? Varför just nu? Varför just krönika? Året som tidsperiod. Frågan om hur man väljer att mäta tid (i längre perioder än dagar) är omöjlig att skilja från religionshistorien. Relationen mellan måne (månad) och sol (år) är ingalunda universell. Islam kretsar kring en månkalender, medan nordligare kulturer varit mer lagda åt att dyrka solen. Över västvärlden och internet regerar en gregorianska kalender, där solen är allt och månen inget. Allra mest sofistikerade är på sätt och vis de lunisolära kalendrarna (däribland den judiska, den kinesiska och en hel rad andra sydostasiatiska kalendrar) som integrerar solår och månmånader genom införande av det intressanta fenomenet skottmånader. Årskrönikor utifrån solåret är, summa summarum, högst rimligt. Nyårsdagen som nollpunkt. Varför firar vi nytt år den första januari? Vintersolståndet ligger bakom oss och ännu är det ett tredjedels år k