Hejda discomusiken – den stjäl våra jobb. Inslaget om “dansbandsdöden” från Rapport i maj 1979 har tveklöst blivit det av Copyriots bidrag till internet som resonerat mest under 2008. Det hittades som ett led i min forskning, med hjälp av de sammankopplade krafterna hos Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv. Först presenterades det på Historikermötet i Lund i slutet av april, någon dag senare släpptes det lös på YouTube, där det nu fått 92500 visningar och massor av blogglänkar.
I sinom tid upptäcktes klippet även av det företag som en gång i tiden producerat det. Dansbandskampen heter visst ett populärt teveprogram som under hösten (kanske den 22 november) ska ha visat klippet. Ironiskt nog orkade SVT inte ens gräva fram det ur sitt eget arkiv, utan visade det i lågupplöst YouTube-version.
Enligt uppgift visades än en gång igår, då på SVT:s Agenda som körde “de roligaste politiska klippen på nätet”, under ledning av Per Gudmundson. Frågan väcks om klipp som egentligen kommer från den egna tevestationens källare blir roligare av att göra en vända på nätet. Kanske är det så.
En annan fråga som man skulle kunna ställa sig är hur vi historiker ska få betalt om stora tevebolag fritt använder sig av våra forskningsresultat sådär. Inslaget tog otaliga timmar att leta sig fram till för mig, och därtill tog det faktiskt en stund för en klippa bort de ovidkommande delarna av nyhetssändningen. Svaret är förstås att vi får se till att få betalt på andra sätt, eftersom arkivfynd – hur mycket arbete som lagts ned – inte har så kallad “verkshöjd”.
Utifrån det smittsamma nyhetsinslaget skriver numera också svenska wikipedia om “dansbandsdöden”, som dateras till slutet av 1970-talet. Frågan om teknikens utträngande av levande dansbandsmusiker bibehöll dock sin intensitet under hela 1980-talet, om man exempelvis läser i tidningen Musikern. Motståndet mot discotek övergick bara i ett motstånd mot användandet av trummaskiner och programmerbara synthar, en fråga som dock var ännu mer komplex, eftersom de elektroniska instrumenten inte användes av främmande människor, utan av andra dansbandskollegor som ville spara pengar genom att minska storleken på sina orkestrar. Förslaget om en särskild straffskatt på synthesizers realiserades dock aldrig – till skillnad från vad som i 1979 års teveinslag kallades “särskild diskoavgift”, som alltså infördes år 1986.
6 kommentarer ↓
Man kan ju också fundera på om den månghövdade skara som tittade på Dansbandskampen i helgen också gjorde den logiska kopplingen till IPRED-förslaget och de orimliga krav som dagens musikindustri ställer för att behålla sitt exemplarfamställningsmonopol. Det finns ju stora likheter med den industri som gjorde all de kunde för att bevara dansbandskulturen som den var i sitt “ursprungliga skick”…
Förstår din frustration, jag tyckte att Agenda kunda ha nämnt din blog eller iaf sammanhanget lite bättre. Klippet med Big Brother är ju så talande på väldigt många olika nivåer.
Kan ta ett eget exempel på hur man får icke-props. Min artikel i svenska dagbladet:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2158253.svd
En vecka senare gjorde Aktuellt ett inslag om det, riktigt bra gjort. Men visst, jag “var ju först”, iaf i Sverige, med att nämna det…
Om ditt klipp, ur din forskning, blev en succé för att det talade till folk, så är det bara positivt. Det betyder ju att folk lyssnar / läser… Tänk så många avhandlingar som bara samlar damm
Martin: Ärligt talat är jag inte frustrerad, mest fascinerad över SVT:s lathet.
Detta med gripandet av den lettiska ekonomen är förresten EXTREMT intressant. Jag fick höra det berättat så sent som i söndags. Det anknyter lite till vad jag tidigare skrev i realkapitalism-serien om “rädslan för rädsla”, tycker jag.
Jag tänkte efteråt att frustrerad är helt fel ord, men tycker däremot personligen att svenska journalister allt mer verkar förslappas. De verkar nästan förlita sig på en undervegitation som ska leverera intressant material. De själva blir någon slags monopolgrossist som sen pruttar ut nyheterna klockan 19.30 och 21.00. Att översätta tt-telegram och köra in i DN är en annan sådan förbaskat irriterande grej (inte minst när de översätter grejer helt fel).
Apropå Lettland funderar jag kring EUs arresteringsorderprincip. Enligt EU-lag kan ett land utfärda arresteringsorder på medborgare i annat land ifall det personen gjort är ett brott i första landet. Vore intressant att se ifall lettiska säkerhetspolisen ska börja jaga svenska eller brittiska ekonomer som uttalar sig om Lettland. Bland andra Paul Krugman har talat om den lettiska ekonomin, när han var i Stockholm. Men USA lämnar inte ut egna medborgare tur nog
Visst kan man kalla detta en slags “rädsla för rädsla”. Frågan är vem som är rädd, och för vad. Att *marknadsaktörer* är irrationella i någon mån måste ju vara klart för ALLA nu. På så vis är ju en sådan här lag helt plötsligt *rimlig*. Om man inte kan lita på att människor agerar *rationellt*, så måste man reglera handlandet på något vis. Frågan är vad man då har gett sin in i för spiral. Och varför de istället inte sätter sina ansvariga bankirer i fängelse för vårdslöshet med andra människors kapital. I fallet Island var det i princip 20 pers som var ansvariga för den största spekulationen…
Så discoteksavgiften infördes alltså 1986? Finns den kvar? Vem fördelar pengarna och enligt vilka premisser?
Ja, den infördes genom en ändring i upphovsrättslagens kap. 5, det kapitel som inte handlar om den egentliga upphovsrätten utan om “närstående rättigheter”, sådana som tillkommer “utövande konstnärer” (Sami) och “fonogramproducenter” (Ifpi).
Naturligtvis riktar sig inte avgiften specifikt mot diskotek, det var bara hur nyhetsrapporteringen framställde saken. Avgiften är helt enkelt den avgift som Sami och Ifpi sedan 1986 kan samla in (och dela lika mellan sig) för allt offentligt bruk av inspelad musik. Från diskotek såväl som frisörsalonger och kaféer.
Sami fördelar sedan pengarna på sitt sätt (lite till sina “yrkesfrämjande åtgärder”, resten individuellt utifrån en rätt godtycklig statistik över vilka som redan varit framgångsrika i radio och skivbutiker). Ifpi fördelar dem på sitt sätt (lite till den internationella lobbyverksamheten i London, lite till driften av svenska Ifpi, lite till de skivbolag vars skivor spelats i radio).
Kommentera