För drygt två veckor sedan utfärdade Copyriot ett fokusförbud, som inte fått särskilt många anhängare, men det var väl heller inte riktigt avsikten. Däremot är vi några stycken som fått tillfälle att fundera lite extra kring varför det i vissa sammanhang är ganska svårt att uttrycka sig utan ord som “fokus” och “fokusera”.
Så har det inte alltid varit. För några decennier sedan användes knappt de orden. Det vore hysteriskt intressant om typ en retorikstudent kunde skriva en uppsats om fokuserandets historia. En teori från höften är att fokusepidemin, som så mycket annat, inleddes i samband med oljechocken 1973. Hur uttryckte man sig då innan? På en massa sätt, antagligen.
Vad signalerar då fokuserandet? Det är en visuell metafor. Man tittar på något, men vidrör det inte. Ett subjekt och ett objekt, tydligt åtskilda, lite som hos Kant. Objektet som man fokuserar på antas existera oberoende av tittandet. Underförstått är dock att objektvärlden alltför stor för att totaliseringande perspektiv ska vara möjliga. Allt man kan göra är att välja det rätta skärpedjupet, för att se de rätta aspekterna av vad som redan finns där ute.
Inom konstdiskursen är dessa premisser inte särskilt märkvärdiga, även om det kan noteras att fokuseringen tycks stå i motsats till tanken på ett expressivt subjekt. Däremot blir fokuserandet en smula problematiskt i mer politiska sammanhang. Om en politisk rörelse säger sig “fokusera på” en viss fråga, antyds att frågan existerar oberoende av rörelsen. Vad innebär då detta? Kanske att politik blir en fråga om aisthesis, sinnlig varseblivning, fast i en högst begränsad bemärkelse, eftersom metaforen bara omfattar ett av sinnena.
Fokuserandets politik framstår som märkligt distansierad. Den bibehåller ett avstånd till sitt objekt, som om politiska opinioner var något som fanns “där ute” (en uppfattning som ChrisK brukar ifrågasätta med stil). Kontrasten är total mellan att “fokusera på” och att “engagera sig i”. I det senare fallet smutsar man ner fingrarna, ger sig in i den objektiva verklighet som fokuseraren tittar på.
Vart leder förresten metaforer som hämtas från hörselns värld, i stället för seendets? Nietzsche utförde ofta den ekvationen och använde gärna ordet aushorchen som ibland har översatts till “utlyssna”. Det är vackert. Samtidigt råder det inget tvivel om att hörselmetaforer ofta bär på associationer i riktning mot det auktoritära – att “hörsamma” order kan urarta till en blind lydnad inför den som uttalar dem. Fast varför skulle det egentligen vara värre än att “fokusera” på någonting?
När politiska ledare omvänt säger sig vara “lyssnande“, vill de antyda att de är lite mer mänskliga, att de inte “fokuserar” sin blick mot en ideologisk horisont utan har öronen öppna för… ja, för vad? För någonting som liksom bara finns där ute, redo att lyssnas på (inte ens skärpedjup behöver ställas in). Populismens grundformel är att Folket har en existens, och en opinion, som föregår politiken. Efter FRA-debatten har det dock blivit lite mer problematiskt för Sveriges statsminister att kalla sig “lyssnande”.
Ingenting tvingar en dock att hämta metaforer från sinnena, vare sig man talar om konst eller om politik. Enkla uttryck som “handlar om”, “ingriper i”, “uppehåller sig vid” är sannerligen inte att förakta. Eller konstruktiva metaforer som “bygger”, “formar” och “möblerar om”. För att bara nämna en liten, liten del av alla möjliga alternativ till fokuserandet. Låt tusen blommor blomma!
4 kommentarer ↓
I högsta grad läs- och tänkvärt!
jag vill minnas att Spengler hade idéer om att vårt tänkande baserar sig på seendet i allt för hög grad, att metaforerna är kontaminerade av avståndsbedömning, iakttagelse och synvinkel.
Jag anser att “Skicka Signaler” är en vidrigare fras än “Fokus”. Ja, förutom när det handlar om någon form av fysikaliskt mätbara fenomen av elektromagnetiska vågor.
En helt objektiv handling genomförd av personen som vill skicka signalen skall uppfattas genom media och nån form av allmängiltig moral och sedan tolkas på samma sätt av sändare och mottagare.
“Vi kan inte dela ut rena sprutor till folk, vad skulle det skicka för signaler?”
“Vi måste tydligt markera och skicka en signal till ungdomen att det inte är OK att piratkopiera”
Intressant läsning! Ett sätt att se på fokus, och framförallt fokusering, skulle kunna vara att se det som att subjektet samlar in energi eller uppmärksamhet mot en specifik sak/frågeställning (tänk förstoringsglas) för att skapa en “brännpunkt” med större energi/resursansamling än omgivningen. I denna punkt kan man tänka sig att objektet påverkas och kanske omvandlas, tex börjar brinna i fallet med ett faktiskt objekt, eller att insikter från frågeställningar leder till helt nya sätt att tolka/se/förstå objektet.
Kommentera