Olika försök görs nu att uppdatera kampmetoder som strejk, bojkott och lockout för att användas på nya konfliktfält.
Bojkott har föreslagits från många håll som ett sätt att göra motstånd mot den föreslagna IPRED1-lagen. Måltavlan för bojkotten är given – de företag som tillhör de aspirerande privatpoliserna i organisationer som Ifpi. Men att pricka rätt tycks vara lättare sagt än gjort.
Facebook-gruppen Mediebojkott 2008 har 860 medlemmar. Tyvärr används där en olycklig konsument av “vi konsumenter”, samtidigt som “branschen” framställs som enhetlig:
Det är dags att visa musikindustrin att det faktiskt är vi, kunderna, som genererar deras intäkter. Det gör vi genom en kort bojkott – vi lägger inte en krona på vare sig film eller musik under julhandeln 2008. Det blir en kort men riktad insats, som känns men inte skadar.
För det första blandas än en gång musikindustrin samman med skivindustrin. (Varför skulle man inte kunna lägga pengar på konsertbesök? Eller för den delen köpa begagnade kassettband på en loppmarknad?) För det andra görs skivindustrin till en monolit – trots att det finns en hela sammanslutning av skivbolag som stått upp i debatten mot privatpolislagen. För det tredje: Varför skulle vi inte vilja åsamka skada mot de bolag som tillhör Ifpi? Ju mer skada, desto bättre!
Kruxet är bara att exemplarförsäljning alls inte är dessa aspirerande privatpolisers enda inkomst. Tack vare vissa historiska omständigheter så kan skivbolagen även kamma in pengar från radio och tv, från frisörer och diskotek, samt från försäljning av mp3-spelare och tomma cd. Dessa saker är svårare att bojkotta, åtminstone som privatperson. Uppmaningar att “lyssna på Spotify i stället” slår också i luften, för även om man inte betalar ett öre så går en icke obetydlig del av reklamintäkterna rakt i Ifpis ficka.
Däremot har affärsidkare chansen att göra ett starkt ställningstagande genom att säga upp sina avtal med Sami/Ifpi samt med Stim. Alternativet (för den som vill vara på den helt säkra sidan) är att endast spela
Creative Commons-licensierad musik i sitt kafé eller sin butik. Gratis. Om någon är vill testa detta, hör av er i kommentarsfältet för att få fler råd (positiv publicitet garanteras).
I viss mån skulle svårigheterna med bojkott kunna kompenseras om motparten, privatpolislagens förespråkare, genomför en strejk. Åtminstone om den skulle se ut så som Marika Formgren fantiserar på Correns ledarsida:
Tänk dig en dag när inga tidningar kommer ut, när radio- och teveapparater är döda och bibliotek, muséer, gallerier, biografer, teatrar och konsertsalar stängda. Det går inte att köpa böcker, skivor, filmer, dataspel, affischer eller vykort. På pubar och diskotek hörs bara gästernas prat – ingen musik.
Så skulle en strejk för upphovsrätten se ut.
/…/
Kanske är det dags att vi i upphovsrättsbranscherna genomför en dags generalstrejk för upphovsrätten, så att folk förstår vad som går förlorat om den avskaffas.
Marika Formgren har en rent delirisk uppfattning om “upphovsrättsbranscherna”. Varför skulle exempelvis biblioteken stänga? Eller teatrarna? Eller konsertsalarna?
Å andra sidan låter det som ett ganska spännande endagsarrangemang, som likt No Music Day skulle kunna stimulera allas vår fantasi och få oss att ifrågasätta rutinmässiga konsumtionsmönster. Fast det är förstås det sista som upphovsrättsindustrin vill uppnå.
En “strejk” där spridda upphovsrättshetsare valde att stänga sina biografer och inte trycka sina tidningar vore också helt underbar, då det skulle visa på hur stora delar av kulturlivet som inte är intresserat av att driva Marika Formgrens politik. Allra roligast skulle det bli om lobbyn skickade ut strejkvakter som i den upphovsrättsliga solidaritetens namn försökte hindra sina konkurrenter från att hålla öppet…
Även om denna fantasistrejk aldrig kommer att förverkligas, går det att fundera över i vilken mån upphovsrättslagen kan användas i strejkliknande syften. Just detta var faktiskt vad Musikerförbundet länge ville uppnå när de krävde rättigheter över högtalarmusiken (någonting som jag skrivit om i antologin Mediernas kulturhistoria). När dessa rättigheter infördes 1986 blev det dock bara en ersättningsrätt (pengar till Sami, som delas lika med Ifpi), inte någon ensamrätt. Inom den egentliga upphovsrätten finns däremot en ensamrätt, så i princip kan Stim “strejka” – om de inte hade avtalat bort möjligheten kontrakten.
Gentemot biblioteken har rättighetshavare däremot inte någon som helst möjlighet, ens hypotetiskt, att stoppa spridningen.
Tredje och sista kampmetoden som ska tas upp här är lockout – numera nästintill bortglömd på arbetsmarknaden, men väl beprövad i det digitala, mer känd som “DRM“. Ett typexempel är sajten sf-anytime.com som lockoutar alla besökare som inte använder operativsystemet Microsoft Windows. Till filmindustrins förtret har folk ändå envisats med att använda andra system. Alla andra har förstått att lockout är en lika förlegad metod på nätet som på arbetsmarknaden.
13 kommentarer ↓
“lockout – numera nästintill bortglömd på arbetsmarknaden, men väl beprövad i det digitala, mer känd som “DRM“”
DRM som lockout hade jag inte tänkt på, kopieringsskydd som ett sätt att utestänga folk från arbete, arbeta vidare, finslipa.
Jag har alltid varit mer för omvänd strejk än traditionell strejk. Omvänd strejk som att ta över produktion, eller utföra de arbetsuppgifter man vill utföra, eller producera det man menar är viktigt i vår värld. Omvänd strejk kan ses som att koppla intervention och innovation.
Vad jag förstår anser sig stim ha rätt till licenspengar oavsett om man bara spelar cc-musik, eller annan musik som inte är stim-ansluten. Det är inte helt säkert att det stämmer med lagar och regler, men är vad de säger vid direkt förfrågan. Sen vet jag inte om det är möjligt att både vara stim-ansluten och släppa musik med cc? Slår stim ut ev. cc-licenser?
Det har ju förekommit en strejkliknande aktion baserad på upphovsrättslagen. I USA på 30-talet ville inte ASCAP låta radion spela den musik de företrädde, av rädsla för att radiospelning skulle minska skivförsäljningen. “Strejken” pågick i över ett år. Under tiden bildade radiobranschen en egen organisation, BMI, som knöt till sig de svarta artister som inte fick vara med i ASCAP, samt de yngre som ännu inte hunnit gå med. Detta ledde till ett stort uppsving för blues, r&b, jazz och annan “svart” musik som var det enda radion då kunde spela. Även vad gällde skivförsäljning. Vilket gjorde att ASCAP gav upp…
Emma: Om Stim hävdar att de ska ha pengar från ett kafé som bara spelar cc-musik, så är det med hänvisning till att de även samlar in pengar till de som “inte ännu” anslutit sig till Stim. Men det kan knappast betyda att de äger ensamrätt att förbjuda kaféer att spela musik av icke-anslutna. I detta hypotetiska fall – som vore underbart att testa i praktiken – bedömer jag att Stim skulle förlora, förutsatt att motparten har ordentlig advokat.
Däremot är det mycket riktigt så att den som är ansluten till Stim är ansluten för allt musikaliskt hon gör – hon kan alltså inte välja Creative Commons ens för en låt. Såvitt jag vet är Stim heller inte särskilt intresserade av att diskutera frågan, kanske för att de fruktar att deras monopol ska utmanas.
AndersH: Jo, på 1930-talet förekom det nog även på andra håll aktioner mot just radion. Och vi ska heller inte glömma det amerikanska musikerförbundets inspelningsstrejk, som riktade sig mot skivbolagen men indirekt mot radion. Vad som skiljer den tidens aktioner är att de stoppade ett bruk, men i namn av ett annat bruk som de ansåg mer “autentiskt” (sälja skivor respektive ge konserter).
Marika Formgrens förslag på strejk för upphovsrätten, där allt som hon hävdar hör till “upphovsrättsbranschen” ska tystna i ett försök att sända en “signal”, framstår mer som ett utbrott av generellt ressentiment.
Att använda Creative Commons-licensierad musik är lättare sagt än gjort. Det är en hel flora licenser med vitt skilda villkor.
Jag har många gånger sökt musik att använda i mjukvara, presentationer och dylikt, och det är i praktiken omöjligt. Väldigt få verk uppger vilken licens som används och bland de som gör dominerar “icke-kommersiellt bruk” fullständigt.
Vad hände med Creative Commons ambitioner kring metadata och indexering? Som det är nu känns det som att situationen snarare har förvärrats.
Jonas B: Jag vet, det är ett snår.
Vad gäller CC-licenser som bara gäller “icke-kommersiellt bruk” är min linje att definitionen (som inte finns) bör tänjas maximalt. Allt utom direkt exemplarförsäljning är en möjlig definition. Därför bör exempelvis en kaféägare helt enkelt spela musiken ändå. Han kommer knappast att bli stämd.
(En annan fråga är vem som verkligen spelar musik på kaféer nuförtiden. I praktiken är det ju sällan ägaren, utan personalen, från mp3-spelare sprängfyllda med fildelad musik.
Möjligtvis går det att hävda att kaféet inte alls har något ansvar, hm… Så gick det med den s.k. industrimusiken. Först drev Stim in pengar från en massa fabriker som spelade musik för sina anställda, men sen förändrades situationen så att anställda i olika hörn av fabriken själva tryckte på knapparna på radioapparater, och då ansågs det inte längre falla under upphovsrätten. Skillnaden var väl då att kaféer anses som offentligt framförande (fast kanske oklart av vem, som sagt), medan industrier räknas som “större sluten krets”.)
På 30- och 40-talet förekom det stridsåtgärder åt båda håll mellan radion och insamlingssällskapen. Det var till exempel en mer än årslång bojkott från radions sida mot ASCAP-anslutna upphovsmän för att ASCAP ensidigt höjde avgifterna.
Om STIM vs. CC: Det är mycket riktigt att man inte kan både vara STIM-ansluten och släppa låtar under CC. Man kan inte heller sluta specialavtal separat med någon “brukare” eftersom man som sagt överlåtit allt detta på STIM. Flera artister har till exempel försökt låta nån närradiostation de gillar spela deras musik gratis, men det går inte. Inga undantag.
På min radiostation spelas det mycket musik som inte är STIM-ansluten och STIM har såvitt jag förstår accepterat att vi bara betalar för det stimmade. Det handlar dels om musik där upphovsrätten gått ut, dels om musik från länder som inte har någon STIM-motsvarighet.
Om STIM:s argument för att inte acceptera detta brukar vara att de samlar in pengar till de som “inte ännu” anslutit sig, så kanske de släpper igenom oss för att just de upphovsmän vi spelar knappast kommer att ansluta sig senare.
Vi spelar i dagsläget ingen CC-musik, men jag tar gärna emot tips om sådan!
Vore mycket intressant med en dags strejk hos “professionella kreatörer” och upphovsrättsmän. Skulle man klara sig utan Eva Dahlgren, Björn Ranelid och “Låt den rätte komma in” under en hel dag? Låter utmanande!
För övrigt förstår jag inte varför Piratpartiet är emot DRM. Eller för att använda piratistisk jargong: Varför skall statens våldsmonopol användas för att förhindra att företag förpackar sina digitala produkter som de önskar?
Det blir väldigt mycket “gnällig konsument” över det hela.
Släpp fildelning fri, men släpp också alternativa digitala affärsmodeller fria – inklusive de som bygger på DRM.
Jag vet inte om sajten nedan är ett skämt, en propagandasajt som visar på det absurda i att förlänga exemplarförsäljningens principer till nätet eller ett genuint företag som vill tjäna pengar, men det kan vara intressant just vad det gäller absurditeten jag nämnde ovan.
http://www.bopaboo.com/
http://www.jamendo.com/
Kör nästan allt enligt dem själva CC, men då som påpekats 6 olika varianter :-/
http://www.jamendo.com/en/creativecommons
http://www.jamendo.com/en/albums?order=ratingmonth_desc&tag_idstr=&location_country=all&license_minrights_c=on&license_minrights_d=on
ska det vara, naturligtvis…
[...] med honom, även om jag är en smula skeptisk till att bojkotta branschen så generellt – det finns vissa problem knutna till det. Jag kommer att fortsätta köpa kultur som jag uppfattar som [...]
[...] Bojkott mot privatpoliser? Strejk för upphovsrätt? [...]
Kommentera