Metareflektioner kring föredrag på Valand

Igår höll jag alltså föredrag på Valand i Göteborg, för en studenter från konst- och författarutbildningarna samt övriga intresserade.

Tre timmar var avsatta. I vilken ända skulle man börja? Tre möjliga ingångsvinklar tycks finnas i dessa sammanhang:

• Den gråa: Upphovsrättens historia (ickelinjärt framställd, 1800-1900-2000).
  
• Den konstruktiva: Samtida potentialer för att skapa mening ur överflöd (med praktiska exempel från t.ex. S23M/S23X).
  
• Den dystopiska: Vilken framtid skapas av de pågående, upphovsrättsligt motiverade, regleringarna av nätet (om infrastrukturen och konkreta möjligheter, inte om individiders abstrakta rättigheter).

Jag valde att avstå från den tredje, dystopiska vinkeln – hur aktuell den än är just denna vecka. Började i stället med det långa historiska svepet och jobbade mig fram till samtidens frågor, vilket tog sin lilla tid. På motsvarande sätt kan sägas att frågorna om nuet och den nära framtiden kan approachas på minst tre olika sätt:

• Fildelningsdebatt: vad är “rätt”, vad är “fel”? En överspelad vinkling som vi har tagit avstånd från.
  
• Själva behovet av ett “stort språng” – att motivera varför vi måste ersätta de dåliga frågeställningarna (som formulerades kring 1995-2005) med bättre frågor (som utgår från vår tids kulturella överflöd).
  
• Rakt in i spekulerandet kring framtida konstnärlig praktik och kulturell offentlighet.

Risken med att hoppa rakt in i framtidsfrågorna kan vara att diskussionen blir lite för bekväm och ofta även abstrakt. Hur långt ifrån moraliserandet man upplever sig vara, finns risken att man bygger diskurser som kan övertas av de aktörer som mest vill få sina försök att inskränka fildelningen att framstå som lite fräschare. Detta är ett dilemma som Piratbyrån ständigt ställs inför, och som jag är rätt säker på att även exempelvis The Swedish Model/Digital Renaissance måste brottas med dagligen.
Alltså valde jag den mittersta ingången, som jag bygger upp kring frågan om kulturellt överflöd, den närmast existensiella frågan om vad man gör med musiken när man har all musik som någonsin spelats in omedelbart tillgänglig. Kan den alls bli meningsfull för oss? Slutsatsen blir, kort sagt, att vi förvisso behöver algoritmer, men framför allt måste bygga mellanmänskliga sammanhang. Dessa communities funkar oftast bäst om de är medelstora, i gråzonen mellan vad som i institutionella sammanhang uppfattas som “privat” respektive “offentligt”, och dessutom kan ha provisorisk karaktär, ibland med porösa gränser, ibland tillfälligt slutna.

Dessa idéer som främst utvecklats med avsikt på musik, skapade en del intressant respons när de mötte frågan om litteratur. Inte minst de bägge initiativtagarna till seminariet, författaren Mats Kolmisoppi och konstteoretikern Fredrik Svensk, ställde frågor om vart idén om offentligheten tar vägen. Om idén om sammanhängande litterär offentlighet i USA är helt fragmenterad i diverse litterära subkulturer, lever den i någon mån vidare i Europa. Mats påpekade att det kan finnas en poäng i att värna detta. Jag håller med, fast tror i det större perspektivet att långsiktigt hållbara offentligheter måste byggas (om) underifrån. De mindre, provisoriska gemenskaperna kan utgöra ett slags cellstruktur för detta. Alternativet blir i praktiken att låta offentlighetens idé i allt större grad vila på centraliserade noder (Amazon, Knuff, Facebook, etc.) vilket är minst sagt problematiskt. Vi måste acceptera rörelser av centralisering, men också upprätthålla den mångfald av mindre, självorganiserande och överlappande gemenskaper som kan överleva enskilda index. Då behöver inte de nödvändiga motrörelserna av decentralisering lämna efter sig ett tomrum, som genast kan tas över fullständigt av nästa superaktör. ChrisK kom in på liknande tankegångar i sin kommentar.
Frågan kom också upp vad jag menar med “värde”, exempelvis när jag säger att den enskilda filen förlorar allt värde när man har all världens musik i sin ficka. Svaret är att jag i första hand syftar på känslomässigt (estetiskt, sublimt, socialt) värde, men att detta givetvis är en förutsättning för vad som kan ha ett ekonomiskt värde. Hittills har jag gillar att låta det ena följa underförstått på det andra, men kanske jag ska bli tydligare på att göra åtskillnaden. Och som Fredrik påpekade var det väl länge sedan som någon inom den renodlat estetiska diskursen trodde att värdet eller meningen ligger inneboende i själva objektet. Men min poäng är att en idén om att “content” måste ha ett värde i sig, oberoende av sina kontexter, fortsätter att bestämma politiken, inte minst på EU-nivå, vilket ger oss monstruösa direktiv typ IPRED.
Vi diskuterade också ljudböcker, som jag beskrev som det kanske mest extrema exemplet på “content without context” – fast då syftar jag ju på affärsmodellen, inte på hur ljudböcker eventuellt används (även om även användandet hittills har varit totalt individuellt, totalt frånkopplat från plats och sammanhang – till skillnad från exempelvis inspelad musik och även från film). Detta ledde fram till en del spekulerande kring litteraturens performativa kvaliteter.
Behöver väl knappast påpeka att ingen av alla de i salen – framtidens svenska konstnärer och författare – hade något att invända mot tankarna om exemplarförsäljningens död och upphovsrättens kollaps. Däremot framfördes vissa utmanande tankar, exempelvis kring hur man kan börja tänka sig framtida funktioner för att sammankoppla personer med diskurser, bortom rådande upphovsmannaidé.

När seminariet slutade klockan 17.00 räknade jag auditoriet till 41.