Igår höll jag alltså föredrag på Valand i Göteborg, för en studenter från konst- och författarutbildningarna samt övriga intresserade.
Tre timmar var avsatta. I vilken ända skulle man börja? Tre möjliga ingångsvinklar tycks finnas i dessa sammanhang:
- Den gråa: Upphovsrättens historia (ickelinjärt framställd, 1800-1900-2000).
- Den konstruktiva: Samtida potentialer för att skapa mening ur överflöd (med praktiska exempel från t.ex. S23M/S23X).
- Den dystopiska: Vilken framtid skapas av de pågående, upphovsrättsligt motiverade, regleringarna av nätet (om infrastrukturen och konkreta möjligheter, inte om individiders abstrakta rättigheter).
Jag valde att avstå från den tredje, dystopiska vinkeln – hur aktuell den än är just denna vecka. Började i stället med det långa historiska svepet och jobbade mig fram till samtidens frågor, vilket tog sin lilla tid. På motsvarande sätt kan sägas att frågorna om nuet och den nära framtiden kan approachas på minst tre olika sätt:
- Fildelningsdebatt: vad är “rätt”, vad är “fel”? En överspelad vinkling som vi har tagit avstÃ¥nd frÃ¥n.
- Själva behovet av ett “stort sprÃ¥ng” – att motivera varför vi mÃ¥ste ersätta de dÃ¥liga frÃ¥geställningarna (som formulerades kring 1995-2005) med bättre frÃ¥gor (som utgÃ¥r frÃ¥n vÃ¥r tids kulturella överflöd).
- Rakt in i spekulerandet kring framtida konstnärlig praktik och kulturell offentlighet.
Risken med att hoppa rakt in i framtidsfrågorna kan vara att diskussionen blir lite för bekväm och ofta även abstrakt. Hur långt ifrån moraliserandet man upplever sig vara, finns risken att man bygger diskurser som kan övertas av de aktörer som mest vill få sina försök att inskränka fildelningen att framstå som lite fräschare. Detta är ett dilemma som Piratbyrån ständigt ställs inför, och som jag är rätt säker på att även exempelvis The Swedish Model/Digital Renaissance måste brottas med dagligen.
AlltsÃ¥ valde jag den mittersta ingÃ¥ngen, som jag bygger upp kring frÃ¥gan om kulturellt överflöd, den närmast existensiella frÃ¥gan om vad man gör med musiken när man har all musik som nÃ¥gonsin spelats in omedelbart tillgänglig. Kan den alls bli meningsfull för oss? Slutsatsen blir, kort sagt, att vi förvisso behöver algoritmer, men framför allt mÃ¥ste bygga mellanmänskliga sammanhang. Dessa communities funkar oftast bäst om de är medelstora, i grÃ¥zonen mellan vad som i institutionella sammanhang uppfattas som “privat” respektive “offentligt”, och dessutom kan ha provisorisk karaktär, ibland med porösa gränser, ibland tillfälligt slutna.
Dessa idéer som främst utvecklats med avsikt på musik, skapade en del intressant respons när de mötte frågan om litteratur. Inte minst de bägge initiativtagarna till seminariet, författaren Mats Kolmisoppi och konstteoretikern Fredrik Svensk, ställde frågor om vart idén om offentligheten tar vägen. Om idén om sammanhängande litterär offentlighet i USA är helt fragmenterad i diverse litterära subkulturer, lever den i någon mån vidare i Europa. Mats påpekade att det kan finnas en poäng i att värna detta. Jag håller med, fast tror i det större perspektivet att långsiktigt hållbara offentligheter måste byggas (om) underifrån. De mindre, provisoriska gemenskaperna kan utgöra ett slags cellstruktur för detta. Alternativet blir i praktiken att låta offentlighetens idé i allt större grad vila på centraliserade noder (Amazon, Knuff, Facebook, etc.) vilket är minst sagt problematiskt. Vi måste acceptera rörelser av centralisering, men också upprätthålla den mångfald av mindre, självorganiserande och överlappande gemenskaper som kan överleva enskilda index. Då behöver inte de nödvändiga motrörelserna av decentralisering lämna efter sig ett tomrum, som genast kan tas över fullständigt av nästa superaktör. ChrisK kom in på liknande tankegångar i sin kommentar.
FrÃ¥gan kom ocksÃ¥ upp vad jag menar med “värde”, exempelvis när jag säger att den enskilda filen förlorar allt värde när man har all världens musik i sin ficka. Svaret är att jag i första hand syftar pÃ¥ känslomässigt (estetiskt, sublimt, socialt) värde, men att detta givetvis är en förutsättning för vad som kan ha ett ekonomiskt värde. Hittills har jag gillar att lÃ¥ta det ena följa underförstÃ¥tt pÃ¥ det andra, men kanske jag ska bli tydligare pÃ¥ att göra Ã¥tskillnaden. Och som Fredrik pÃ¥pekade var det väl länge sedan som nÃ¥gon inom den renodlat estetiska diskursen trodde att värdet eller meningen ligger inneboende i själva objektet. Men min poäng är att en idén om att “content” mÃ¥ste ha ett värde i sig, oberoende av sina kontexter, fortsätter att bestämma politiken, inte minst pÃ¥ EU-nivÃ¥, vilket ger oss monstruösa direktiv typ IPRED.
Vi diskuterade ocksÃ¥ ljudböcker, som jag beskrev som det kanske mest extrema exemplet pÃ¥ “content without context” – fast dÃ¥ syftar jag ju pÃ¥ affärsmodellen, inte pÃ¥ hur ljudböcker eventuellt används (även om även användandet hittills har varit totalt individuellt, totalt frÃ¥nkopplat frÃ¥n plats och sammanhang – till skillnad frÃ¥n exempelvis inspelad musik och även frÃ¥n film). Detta ledde fram till en del spekulerande kring litteraturens performativa kvaliteter.
Behöver väl knappast påpeka att ingen av alla de i salen – framtidens svenska konstnärer och författare – hade något att invända mot tankarna om exemplarförsäljningens död och upphovsrättens kollaps. Däremot framfördes vissa utmanande tankar, exempelvis kring hur man kan börja tänka sig framtida funktioner för att sammankoppla personer med diskurser, bortom rådande upphovsmannaidé.
När seminariet slutade klockan 17.00 räknade jag auditoriet till 41.
4 kommentarer ↓
Missade ju diskussionerna om offentligheterna. Jag kan inte riktigt se problemet. Är inte grejen bara att vi går från vissa aggregatorer (centraliserade noder) för offentligheter (dvs gammelmedier) till andra (som de du nämner)?
http://www.mothugg.se/2007/07/20/habermas-hajar-inte-natet/
Hade en intressant diskussion om tidningarnas kultursidor med Mats och Fredrik på postslemmet, som fortfarande tycks spela en väldigt viktig roll i deras verksamhet och verklighet. Kanske skulle man kunna säga att vad de uppfattar som en livaktig, sammanhållen offentlighet är en fragmentering för dem som står utanför dem.
Jag blev dock förvånad över att kulturfolk tydligen fortfarande läser kultursidor och tycker att de spelar en viktig roll i kulturdebatten, medan politikfolk inte alls bryr sig om ledar- och debattsidor i dag. Vad beror den skillnaden på?
Med risk för att ha missuppfattat din poäng…:
Ser du samma problem med t ex TPB och Mininova som med Amazon, Knuff och Facebook?
Just bittorrentfenomenet ser jag som en sund balans mellan mindre gemenskaper och centraliserade index. Där noderna kan kommunicera med varandre direkt, men har ett centralt index att vända sig till för kvalitetssäkring av kontakterna. Eller ser du all centralisering som negativt?
Jag kan se långsiktiga fördelar med en från-botten-byggt cellstruktur i form av en större mängd bittorrent-trackers (och då menar jag tracker i sin sanna bemärkelse, inte en hemsida), med några stora centrala webbbaserade index som en minsta gemensamma nämnare, som behövs men som inte allt (trackersarna, cellerna) står och faller med.
Hoppla, bisatsen i andra styckets första mening syftar förstÃ¥s pÃ¥ kultursidorna och inte pÃ¥ postslemmet…
Fast även postslem spelar kanske en viktigare roll i humanisters verksamhet. Vi samhällsvetare är dåliga på att ordna postslem. Fast det beror delvis på att våra jämställdhetsplaner föreskriver att seminarier ska hållas på tider som är mer kompatibla med dagishämtning än med öl.
Svarar i all hast.
Johan: Aggregatorerna var nog mest ett exempel. Mitt resonemang utgick alltsÃ¥ frÃ¥n musik och frÃ¥n frÃ¥gan “hur vet jag vad jag vill lyssna pÃ¥?” – som, menar jag, bara delvis kan besvaras med hjälp av automatiserade rekommendationstjänster, och i slutändan mÃ¥ste förlita sig pÃ¥ mellanmänskliga gemenskaper. Dessa kan vara större eller mindre, öppnare eller slutnare, och här har jag egentligen inga svar, annat än att det ofta är nÃ¥gonstans i mitten, och i rörelsen mellan stor/liten och öppen/sluten gemenskap som intressanta saker börjar hända. Mest av allt är detta en förhoppning om att vi börjar diskutera dessa saker mer, och dÃ¥ inte i sÃ¥ här allmänna termer, för visst gÃ¥r det inte hur som helst att generalisera frÃ¥n musikscener till samtidskonst och nyhetsförmedling.
Hannes: Visst ser jag ett problem i TPB:s centralisering, men Ã¥ andra sidan uppvisar inte TPB nÃ¥gra ansprÃ¥k pÃ¥ att bli ett heltäckande community för exempelvis musik, utan är snarare en plattform ovanpÃ¥ vilken man kan bygga andra sammanhang där man t.ex. delar länkar med varandra. Som sagt, det intressanta är ju vad som händer med filerna efter att de är “nere”.
Kommentera