Antar att alla läsare av denna blogg redan har läst min artikel till Ifpis 75-årsdag, publicerad på kultursidan i fredagens Expressen. Jag får erkänna att jag hade hoppats på lite mer respons, även om det nog är alltför otåligt. Framför allt hade jag väntat mig nog form av reaktion från Ifpi själva – men icke! Andra organisationer som nämns i artikeln (Musikerförbundet och Stim) torde också ha yttrat åsikter internt, men dessa har än så länge inte kommunicerats utåt med minsta knyst. Och de debattglada svenska jurister som ser sig som experter på rättsområdet “närstående rättigheter” – jag tänker närmast på Jan Rosén – har inte de något att säga?
Nåväl, ibland får diskussioner ta tid. Tills vidare nöjer jag mig med att summera nätresponsen, exempelvis bland bloggarna: 23 inlägg på Knuff (som visserligen censurerar bort de bloggar som faktiskt kan tänkas sympatisera med Mussolinis idéarv – ytterligare en kategori som, av helt andra skäl, skulle vara intressant att läsa respons ifrån).
Ett enda kritisk blogginlägg har dykt upp. Bloggen Bent tycker att jag pratar om “något perifert” – i förhållande till vad han menar är det centrala, nämligen “upphovsrättens filosofi”. Tydligen kan det bara finnas en diskussion inom detta diffust avgränsade fält. Jag ber då att få påpeka att min artikel i Expressen faktiskt inte handlar om upphovsrätten i egentlig mening (vilken på musikområdet hanteras av Stim). Inte alls – oavsett vad rubriken må antyda. Artikeln handlar om de så kallade närstående rättigheter (droits voisins) om vilka det stadgas i 5 Kap. URL, 45-47 §. Dessa har på senare år fått en allt större ekonomisk betydelse och i den allmänna debatten flutit samman med den egentliga upphovsrätten.
Därmed kommer vi in på en fråga som ställdes i en kommentar här på Copyriot:
Är det rätt att tolka din text i Expressen som att du framför som förslag att STIM ska ges en större del av kakan för den musik som spelas i radio, tv och annat?
Ett kort svar skulle faktiskt kunna lyda “ja”. Ett lite längre, och lite mer provokativt men likväl konstruktivt, skulle lyda: Stryp den del av radions pengar som går till skivbolagen via Ifpi, men behåll ersättningen till musiker via Sami och till kompositörer via Stim (fast stryp förlagens del av Stim-pengarna). Micke von Knorring (v) funderar på om just detta borde bli ett vänsterkrav – jag tycker det låter givet!
För att citera mig själv ur artikeln:
Märkligt nog ifrågasätter ingen längre varför skivbolag ska värderas lika högt som musiker (en princip som av ren rutin fortsatt att gälla även för vår tids nätradio och avgifter på mp3-spelare).
Vi har glömt bort hur nära det var att musikerna fick hela radiokakan och skivbolagen fick klara sig på att sälja skivor, vilket föreslagits av såväl den nordiska utredningen som av ILO. En intervention från Italien ändrade läget och installerade ett korporativt system där musikerna sitter i skivbolagens knä.
Stycket citeras även i en kommentar av Christopher Kullenberg, som på utmärkt sätt sammanfattar hur även jag anser att historisk forskning av detta slag bör förstås i relation till nutiden:
Vad Fleischer påpekar är att det är en historiskt specifik händelse, som fryser (stratifierar) ett tillstånd som vi idag ser inbyggt i den straffskatt vi betalar på iPods, likväl som i Ipreds sanktionering av privatpoliser. Men, vid detta historiska ögonblick var historien öppen, eller kontingent som vi säger inom vetenskapsfilosofin. Att relationerna mellan de som gör musik och skivbolagen ser ut som de gör är en produkt av en historisk utvecklingslinje som hade kunnat ta andra riktningar.
/…/
nternets har destabiliserat, deterritorialiserat och i vissa fall även förlöjligat den knähundsrelation som har skapats mellan artist, skivbolag och lobbyorganisationer. Den har i praktiken gjort jämn mark med denna sjuttiofemåriga konstellation genom en rå kraft av kablar, routers och protokoll.
Ipred är en fråga om hur vi vill stratifiera olika typer av maktkonstellationer i framtiden. Politiken är öppen och kontingent, snarare än driven av naturliga/teleologiska/totala logiker.
Just så!
Jag fortsätter hoppas på att få läsa fler reaktioner – särskilt kritiska sådana – medan jag fortsätter att smånysta vidare bland de historiska källorna. Idag upptäckte jag exempelvis att det franskspråkiga protokollet från Ifpis grundande konferens i Rom 1933 finns tillgängligt, åtminstone på ett bibliotek i Florens. Som utgivare för protokollets står Groupe national fasciste de l’industrie phonographique. På ett eller annat sätt borde jag försöka ta till mig dess innehåll, för att därefter få ihop en vetenskaplig artikel som förhoppningsvis kan publiceras i en referentgranskad tidskrift. I ett sådant sammanhang har jag dock inget intresse av att direkt relatera till de dagsaktuella frågorna om specifika lagar. Däremot i någon liten mån till frågan om korporativismens kontinuitet, och i betydligt högre mån till Mabel Berezins högintressanta forskning om Mussolinis teaterpolitik. Fast detta ligger kanske en bit fram i tiden.
14 kommentarer ↓
Ser sjukt mycket fram emot en artikel om korporativismens kontinuitet. Jag går verkligen igång på denna typ av analyser, kanske är det för att jag har en bakgrund inom science and technology studies, eller så har jag helt enkelt någon typ av kastreringsångest inför Ifpi-liknande maktstrukturer, ungefär som mot FRA :)
Framför allt hade du väntat dig någon form av reaktion från Ifpi själva – men icke!
Denna icke-reaktion från dem är en helt naturlig reaktion! Vad tror du de anser sig tjäna på att frivilligt komma fram i ljuset?
Givetvis tisslas och tasslas det hos dem om detta, men taktiken blev given: Största möjliga tystnad.
Om de blir tvingade till att kommentera/replikera/intervjuas om detta så är jag helt säker på att de har tagit fram lämpliga svar, men, som sagt. De kommer inte fram frivilligt i detta!
PS. Jag skulle förslå att du tog bort referenserna till protokollet i Florens. Jag är rädd för att protokollet annars kan “komma bort”, om det inte redan är någon som har satts på den uppgiften.
[...] blev ett oväntat garv när jag läste Rasmus genomgång av reaktioner på hans inlägg om ifpis historia, i Expressen. Han är lite “besviken” på att inte [...]
T: Det kan förstås inte uteslutas att protokollet “kommer bort” från Florens. Jag har inlett försök att få dit någon som kan scanna det, fast jag vet ännu inte hur det går. Hur som helst är jag ganska säker på att det, eftersom det verkar vara utgivet, finns på fler bibliotek – det gäller bara att hitta dem. Förr eller senare kommer det fram i ljuset.
rsms: dina källor för planerad forskning borde du inte omnämna så generöst. Vänta med det tills du publicerat vad du vill, och låt då folk ta del av dina referenser och källor. Finns många pirater i akademin!
Martin: Jag är fullt medveten om den saken, men väljer medvetet att testa en kopimistisk approach här. Om det du befarar skulle ske, blir det en utmaning för mig att hantera situationen. Jag är inte särskilt orolig, utan förlitar mig på att jag kan leverera context, inte bara content, det vill säga att jag kan infoga informationen i ett bredare historiskt sammanhang som ingen annan kan.
Om någon skulle hinna ut före med uppgifterna i vetenskapssamfundet vore det ju egentligen utmärkt. Varför vänta?
Jo givetvis ligger du steget före som intresserat dig för frågorna sedan tidigare. Jag försår din tanke, och tycker den är sympatisk. Lycka till med en publicering!
Den rådande upphovsrättsregimens förespråkare har, i sin existenskamp, surrat fast sig i de två fixpunkterna äganderätt och skapandeincitament, bägge föregivet förankrade i naturrättens oföränderliga hälleberg.
När någon då relativiserar och visar på att detta “hälleberg” varit högst plastiskt genom historien, inte är speciellt gammalt och dessutom delvis växt fram i “dåligt sällskap”, ja då finns helt inga argument för att bemöta eller ens kommentera.
Så du får, i bästa fall, nöja dig med de vanliga invektiven. Rättshaverist! Och så tjuv förstås, men that goes without saying.
Peter Danowsky företräder väl Ifpi och han har en ganska förutsägbar artikel i Expressen idag. Men han nämner förstås inte din artikel.
försvann mitt svar till dig nu? skumt.
Sitter med Artikel 2 i 2001/29/EG framför mig. Menar du att 2.c, 2.d och 2.e skulle strykas? Eller att de historiskt sett tillkommit sent (alltså efter IFPI bildades)? Tänker lite på att undantagen i patentlagen (EPC 52.2 etc) inte fanns på 60-talet. Jag menar, lagar “växer med uppgiften”…
*** *** ***
Rätten till mångfaldigande
Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a) för upphovsmän: av deras verk,
b) för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c) för fonogramframställare: av deras fonogram,
d) för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
e) för radio- och televisionsföretag: av upptagningar av deras utsändningar, trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar
[...] Om responsen, och icke-responsen, på 75-årsgratulationen till Ifpi [...]
[...] Om responsen, och icke-responsen, på 75-årsgratulationen till Ifpi [...]
[...] Rickardssons exempel. Människor ska inte behöva sättas i rättslösa tillstånd på grund av en korporativistisk politik. Kanske är det dags för bloggar att komplettera sin kritik med en slags jourverksamhet [...]
Kommentera