COPYRIOT | 2008 December

Tack vare Antipiratbyråns/FindAgents generösa länkdelning upphittades SvD Näringslivs artikel om klassiska musikers försörjningsproblem.

Första delen av artikeln handlar om orkestermusiker. Förvånande nog nämns inte Baumols lag, vilket annars alltid görs i dessa sammanhang, men ett par musiker intervjuas.
Andra delen av artikeln handlar om kompositörer av noterad konstmusik. Förvånande nog nämns dock inte en enda kompositör. I deras verkliga försörjning (helt dominerad av stipendier och offentliga beställningsjobb) ges noll insyn. I stället väljer SvD att intervjua en representant för Svenska Musikförläggareföreningen, som föga förvånande tar tillfället i akt att skylla på internet.

Artikelns sluttamp glider bedrägligt mellan det partikulära och det föregivet universella. Musikförläggareföreningen, som ju i praktiken främst företräder en lönsamma populärmusik, snarare än en subventionerad konstmusik, börjar uttala sig om “låtskrivare” i allmänhet. Att Max Martin kanske drar in något färre miljoner till sitt förlag framställs alltså underförstått som ett problem för de kompositoriskt skolade medlemmarna i FST, trots att dessa överlag knappast har sett till många kronor från skivförsäljning.

Så landar artikeln i en fullständig begreppsförvirring: Å ena sidan “artisterna”, vilka klarar sig bra eftersom de “redan ställt om” till direkta framföranden som huvudsaklig inkomst. Å andra sidan “låtskrivarna”, dessa som antas ha en rätt att vara hur publikskygga de vill. Å tredje sidan “musikskaparna”, ett begrepp som Stims PR-avdelning lanserat hårt under 2008 men vars innebörd har förblivit oklar.

Avslutningsvis upplyser Stims handläggare om de drastiskt ökande intäkterna:

Men även om ökningen procentuellt sett är stor kan intäkterna räknat i kronor och ören inte kompensera för den minskande skivförsäljningen. Från år 2002 till 2007 ökade musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar med 80 procent eller drygt 20 miljoner kronor. Det är långt ifrån de 150 miljoner kronor som musikskaparna går miste om till följd av vikande skivförsäljning.

Propagandabegreppet “musikskaparna” ger intrycket av att det är samma grupp människor (av kött och blod) som vinner lite pengar i ena ändan och förlorar desto mer i den andra. Fast så är det ju inte. Förutom att det till stor del handlar om att nya pigga artister ersätter gamla trötta artister, så som musiklivet alltid har fungerat när det har fungerat, handlar det på bägge sidor även om företag. Företag som av någon anledning Stim räknar in i begreppet “musikskaparna”.

Givetvis förlorar skivbolag, liksom musikförlag, på en vikande skivförsäljning. Varför dessa förluster ens ska jämföras med de nya vinsterna från levande musik är dock outgrundligt. Dessutom verkar det som att “musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar” i Stims värld bara betecknar de rena royalty-intäkterna, alltså inte den direkta betalningen från arrangör till artist. Totaliteten av dessa betalningar är för övrigt omöjlig att mäta.

När detta inlägg publiceras (tisdag 15.20) leder denna länk rätt in i Antipiratbyråns automatiska pressbevakning, som de köper av företaget FindAgent.se. Nyss dök länken upp som referrer i Copyriots besöksstatistik.
Genom att följa länken kan man se att abonnentnamnet Antipiratbyran har sex olika agenter (uppsättningar av sökord): “Antipiratbyrån”, “Film online”, “Film online SV”, “Piracy”, “fileshare” samt “filmavtalet”, vilka samlar såväl tidningsartiklar som blogginlägg. Man tycks även ha befogenhet att ta bort länkar ur listan, men så fort man så mycket som försöker ändra visningsläge, upplyses man om att man har loggats ut. Länken funkar dock fortfarande om man vill kolla in om länklistan har uppdaterats. På något underligt vis är man alltså halvinloggad.

Oerhört klantigt, hur som helst, av FindAgent (ett Londonbaserat företag med kontor på Sveavägen i Stockholm).

Årets klantighet i branschen stod dock FindAgents konkurrenter Agent25 för. En vacker dag i oktober skickade de följande referrer till Copyriot:

Ett klick senare bekräftades det ofattbara – Agent25 bjöd ut såväl sin anställdes inloggningsnamn som hans (föga fantasifulla) lösenord, vilket gav tillträde rakt in i företagets interna administrationssystem. Där inne listades samtliga Agent25:s kunder. Det fanns även en möjlighet att radera kunder, med varning om att åtgärden inte gick att ångra. Nu såg jag till att via omvägar låta Agent25 få reda på saken, men om jag bara hade velat hade jag kunnat sänka företaget rejält. Och det utan att ens ha aktivt försökt att inkränkta i något system – jag följde ju bara en länk som skickades till min blogg…

FindAgents blunder är i jämförelse mindre, men det är ändå pinsamt att ett företag låter kundens konkurrenter få direkt inblick i vilken omvärldsbevakning företaget (i det här fallet Svenska Antipiratbyrån) ägnar sig åt.

Ur konkurrentperspektiv vore det smartaste givetvis att inte avslöja luckan, utan fortsätta att dra gratis nytta av den länkaggregering som Antipiratbyrån faktiskt betalar för. Genom att publicera säkerhetshålet på Copyriot får FindAgent i stället möjlighet att täppa till det. FindAgent borde vara lika tacksamma som skamsna.

Saken är ju att Piratbyrån har en egen automatisk nyhetsbevakare som dessutom är tillgänglig för alla, gratis, och nog täcker ungefär samma resultat, plus en massa norska artiklar. Stora skillnaden mellan Antipiratbyrån och Piratbyrån är att de har en massa saker att dölja, det har inte vi.

Resultatet av läsarundersökningen är att tre kategorier seglat upp i tydlig topp:

Historia (representerat av inlägg om Ifpis 75-årsjubileum)
Kontroll (en kategori som här på bloggen syftar på kontroll, till skillnad från disciplin – inte minst i ekonomiska sammanhang)
Kulturpolitik (en lite diffus kategori)

Ganska gillade blev även kategorierna musik, litteratur och hacking, liksom olika nystanden i upphovsrättens gråzoner. Minst entusiasm rönte den nördiga kategorin konst och den breda kategorin praxis – inte helt oväntat: de inläggen får överlag rätt få kommentarer och de anses nog ofta tl;dr.
Copyriot tar givetvis åt sig av undersökningens resultat, fast inte genom simpel anpassning. Tvärtom är det idealiskt att det finns fler som följer bloggen än som orkar läsa den.

Sydsvenskan Andreas Ekström utnämner årets bloggar och placerar, hör och häpna, Copyriot på första plats:

1. Copyriot. Doktoranden Rasmus Fleischer är den i särklass mest inflytelserika bland de debattörer som kraftigt vill förminska upphovsrätten – vilket är årets stora kulturpolitiska fråga.

Hur man räknar inflytande är svårt att begripa, men listettor är väl hur som helst hedrande. Tvåa på listan var för övrigt Facebook.

Trodde att en grundprincip för The Economist var skribenternas anonymitet, men icke, de avslöjar sig på bloggar. Hur som helst är det värt att notera hur deras rapportering kring upproret i Grekland snabbspolade förbi politiken för att landa i smittontologisk organisationsteori. Kravaller framstår som ett virus vars spridning sker oberoende av all verbal politik.

Whatever is spreading from Athens, it is not a clear programme for a better world. /…/ A messy scene, with no obvious message.
But the psychological impulse behind the Greek protests – a sense of rage against all authority, /…/ – can now be transmitted almost instantaneously, in ways that would make the Bolsheviks very jealous.
/…/
The spread of sympathy protests over what began as a local Greek issue has big implications for the more formal anti-globalisation movement. That movement has ignored the idea of spontaneous but networked protest, and instead focused on taking large crowds to set-piece events like summits. Such methods look outdated now. Governments are not the only things that networked “anarchy” threatens.

Insurrektionism är det nyaste svartaste, med andra ord. Via en engelskspråkig blogg om/från det grekiska upproret hittas för övrigt ett “manifest för världsrevolution” som nu cirkulerar i Grekland. Även om texten naturligtvis inte representerar händelserna, är den ganska intressant som symptom på hur djupt detta “rage against all authority” kan gå. Utfallen mot “civilisationen” går i en mängd riktningar, bland annat denna:

We call all who have lived under the burden of Clinical Depression to come together, to reject the chemicals of the pharmaceutical corporations and to co-shape ideas for the destruction of the civilisation that slashed our brains.

Sozialistisches Patientenkollektiv, all over again! Fast dagens kvarvarande SPK-spillra, vars förkortning “SPK/PF(H)” vittnar om en imponerande splittringshistoria, verkar mindre intresserad av att slåss på gatorna och mer av att gagga om Sartre, skriva pamfletter mot dödshjälp samt lovprisa sin egen unikt obegripliga kamp mot “den binär-digitala datordiktaturen”. Ren kuriosa, förstås, men någorlunda fängslande sådan.

I stället för årskrönika blir det en läsarundersökning som, efter produktivitetsstatistiken, får sammanfatta Copyriot. Omröstningen utgår från tolv av de kategorier som Copyriot-inläggen etiketteras med. Från varje kategori har valts ett inlägg, vart och ett från en av årets tolv månader, utom från juli månad som präglades av bloggstiltje.

Rösta på vad ni, som Copyriot-läsare, föredrar bäst. Välj själv hur ni vill tolka alternativen: Rösta på ett ämnesområde, på en typ av inlägg, på ett specifikt inlägg, eller (som i fallet juli) på ett icke-inlägg.

Här följer först de tolv kategorierna med exempelinlägg, därefter själva omröstningen.

Januari | hacking | Hårdvaruatomism

Februari | konst | Transmediale.08: Konspirativt

Mars | inkasso | Försök till en posthumanistisk kritik av tv-avgiften

April | historia | Grattis Ifpi, 75 år: Om detta må ni berätta!

Maj | musik | “Riktiga musiker” och folkskygga konstnärer

Juni | producent/konsument | Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Juli | s23m/s23x | [bloggstiltje]

Augusti | litteratur | Arkiv och anarkiv

September | idé/uttryck | Clowners rättigheter

Oktober | kontroll | Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter

November | praxis | Rapport från No Music Day, del två

December | kulturpolitik | Lägg ner regeringens musikexportpris!

pay sites

Tack för din medverkan!

På tal om årskrönikor, så kan de även göras kvantitativt, som i följande diagram:

Vad ska man säga? Copyriot sammanfattade sina 55 inlägg från Wien (jan-feb) som extremt många, men vad är det mot den gigantiska pyramid av produktivitet som sedan peakar i oktober?

Pyramiden är nästan lite skrämmande, eftersom den inte till fullo kan förklaras rationellt. Höstens bloggproduktivitet var sannerligen inte ett resultat av fritid, tvärtom skedde det parallellt med ett intensivt avhandlingsrelaterat skrivande som inte synts till här. Inte heller handlar det om många korta inlägg. Snarare är nog inläggen som längst när de är som flest.
En bidragande faktor till peaken skulle kunna vara en resa till Zagreb och Amsterdam över månadsskiftet sep-okt (ensamresande är nästan alltid produktivt). En annan ett kraftigt intensifierat bruk av små svarta analoga anteckningsböcker, vilket i sin tur en vana som hängt kvar sedan jag under juli månads datorlösa S23M-resa drabbades av manuell grafomani, som sedan dess har yttrat sig genom en förhårdnad på höger långfinger. Något slags sensmoral av detta är att analogt och digitalt skrivande sannerligen inte står i motsats till varandra.

Men framför allt under högsommaren fanns det också tider då bloggandet låg oerhört fjärran. Grafomanin var snarast en parodi på produktivtet. Avgränsa ämnen, välja rubriker, ackumulera text, planera för framtida uppföljningstexter – sådana saker föreföll helt meningslösa, nästan skrattretande. Detta var stunder av suveränitet. Georges Bataille insåg att skrivande är ett symptom på nedgång och utmattning, en nödvändig eftereffekt av en förslösande intensitet. Oktoberpyramiden föregås av en annan, osynlig pyramid, med sin topp tidsligt i juli och rumsligt i Alperna. Höstens produktivitet är alltså i grunden mest en bieffekt av den i hög grad improduktiva sommaren.

Opassande rapporterade härom dagen att Australien “numera blockerar bittorrentprotokollet” – vilket inte var helt sant, utan refererade till Slashdots påstående att Australiens regering kommer att blockera bittorrent-trafik – vilken inte var helt sant, utan refererade till en nyhetsartikel vars rubrik säger att Australiens planer på nätfiltrering kanske ska utvidgas till bittorrent-protokollet. Artikeln, i sin tur, hänvisar (men länkar inte) till den australiensiske IT-ministern Stephen Conroys nystartade blogg, där ministern(s underhuggare) besvarar en direkt fråga från kritiker med någonting luddigt om att det minsann finns teknik som även kan filtrera P2P-nätverk.

Kort sagt: Ryktena om bittorrent-filtrering är smått förvirrande, som saken sammanfattas av bloggen hos protestkampanjen No Clean Feed.

Helt klart är att frågan om internetcensur är stor i Australien och har vuxit under den pågående austrialiensiska sommaren, med demonstrationer runt om i landet. Redan förra sekelskiftet etablerade förra högerregeringen filtreringsprojektet NetAlert, Protecting Australian Families Online, med avsikten att utveckla mjukvara som föräldrar kunde ladda ner för att frivilligt kunna “skydda” sina barn. Redan under förra ministerns tid utökades dock planerna till censur på nätoperatörernas nivå. Labor-partiets nuvarande censurminister Stephen Conroy vill löpa linan ut och har nu förklarat att NetAlert var ett alltför tandlöst misslyckande, men resultatet av hans planer återstår att se.

Wikipedia upplyser om att tekniken bakom Australiens internetcensur ska köpas in från Första långgatan 30 i Göteborg. Där ligger Christian Sjöbergs företag NetClean som han startade tillsammans med två vänner år 2003, tack vare generöst understöd från drottningens stiftelse. Sedan dess har de fortsatt att jobba med myndighetifierande, tillsammans med Ecpat, Bris och polismyndigheterna.

Först utvecklade de föräldraprogram med “Systemkrav: Internet Explorer 5.0 eller senare”. Numera har de däremot upptäckt att filtrering på ISP-nivån kan vara på väg att bli enormt lukrativt. Men kommer svenska NetClean att kunna hjälpa Australien att filtrera bort barnförbjudet material från bittorrent-nätverk? Tveksamt.

För det är alltså att skydda barnen från att se otäckheter som allt handlar om, i fallet Australien. Inte om att skydda kreatörer från att kopieras, inte än, upphovsrättsindustrin väntas försöka utnyttja censurmöjligheten först när den är beprövad. Än så länge finns ingen uttalad ambition att strypa hela bittorrent-protokollet, bara lösa uttalanden om att i p2p-nätverken kunna tillämpa samma svartlistor som på webben. Problemet är att om tillräckligt mycket prestige investeras i ett så dödfött projekt, blir det till slut omöjligt att “ge upp”, alltså går man vidare till att strypa hela protokoll.

Hur argumenterar vi då? Man kan, som Opassande lyfta fram hur många open source-produkter och nya oberoende artister är beroende av bittorrent för att billigt nå ut. Det är en aspekt som aldrig får glömmas. Att däremot, som bloggen Opponent, jämföra med att stänga av en hel motorväg i jakten på terrorister i en BMW, är en dålig bilmetafor som dessutom är direkt missvisande vad gäller proportioner.
Att prata om det verkliga innehållet i bittorrent-trafiken är trots allt ändå en defensiv linje, som bör kombineras med en mer offensiv: Att prata om det verkliga innehållet i den totala internettrafiken. Det faktum att större delen av internets trafik består av bittorrent-trafik är ett faktum som förtjänar att lyftas fram, snarare än hållas tillbaka.

För övrigt verkar ännu ingen i Sverige ha uppmärksammat protesterna mot internetcensur i Australien. Även om de här bara nämns i förbifarten, rekommenderas alla intresserade att följa länkarna och dra egna slutsatser. Angående australisk nätpolitik och kopifajt rekommenderas nätforskaren Sally Hawkins blogg som redan publicerat en rad tematiska faktasamlingar inom genren årskrönika.

Avslutningsvis kommer nu ytterligare några bilder från senaste tidens demonstrationer i Australien, som kanske inte tyder på att denna nation är riktigt världsledande inom demonstrationsestetik:

På en bild ser vi konspirationsteoretiker med plakat göra reklam för listor av webbsidor, varav några ganska öppet antisemitiska, på en annan har UFO Raël infiltrerat en demonstration. Fast det har såklart ingenting med sakfrågan att göra.

Tre frågor, innan man ger sig hän åt årskrönikerande: Varför just år? Varför just nu? Varför just krönika?

Året som tidsperiod. Frågan om hur man väljer att mäta tid (i längre perioder än dagar) är omöjlig att skilja från religionshistorien. Relationen mellan måne (månad) och sol (år) är ingalunda universell.
Islam kretsar kring en månkalender, medan nordligare kulturer varit mer lagda åt att dyrka solen. Över västvärlden och internet regerar en gregorianska kalender, där solen är allt och månen inget. Allra mest sofistikerade är på sätt och vis de lunisolära kalendrarna (däribland den judiska, den kinesiska och en hel rad andra sydostasiatiska kalendrar) som integrerar solår och månmånader genom införande av det intressanta fenomenet skottmånader.
Årskrönikor utifrån solåret är, summa summarum, högst rimligt.

Nyårsdagen som nollpunkt. Varför firar vi nytt år den första januari? Vintersolståndet ligger bakom oss och ännu är det ett tredjedels år kvar till Valborg – Copyriots favorithögtid, som nere på kontinenten (Eurasien, alltså) är mer känd som nyårshögtiden newroz. Rimligaste vore utan tvivel att låta solåret begynna på våren, för att markera en verklig brytningstid.
Att vi firar vi nytt år den 1 januari kommer från romarna, som visserligen även de – trots att de envisades med att inte räkna sjudagarsveckor – hade vett nog att fira vårigt nyår den 1 mars. Omkring år 150 fvt var de dock sugna på att dra ut i krig, vilket av diverse byråkratiska skäl förenklades genom att nyår tidigarelades. Och så har det varit, inte riktigt sedan dess, eftersom de kristna införde ett eget år, men sedan renässansen där man plötsligt fick för sig att allt romarna någonsin gjort var klokt.
Är det då försvarligt för oss att skriva krönikor över vad som hänt sedan ett så godtyckligt datum som den 1 januari? Knappast så länge som standardkalendern ändå präglar vårt språk, och därmed även våra mentala bilder över hur jordsnurren runt solen förlöper.
Däremot vore det intressant om det också skrevs årskrönikor vid andra tidpunkter på året, exempelvis vid vårhögtider. Dessa skulle inte bara rada upp samma händelser i annan ordning, utan delvis ta upp helt andra händelser, eftersom varje årskrönika präglas av den tid då de är skrivna. Följaktligen har standardformatet “årskrönika” gott om distans till vad som hände i januari, men nästan ingen distans till vad som hände i december. Att det alltid ska vara just så är lite tjatigt.

Krönikan om format. Från den grekiske tidsguden Kronos kommer de bägge relaterade orden kronologi och krönika.

historisk framställning som huvudsakligen avser att vara en uppteckning av yttre händelser i tidsföljd (utan försök att påvisa händelsernas orsakssammanhang)

Här om inte förr blir det uppenbart varför årskrönikan är en så populär journalistisk genre. Eftersom den kräver noll analys av sammanhang är den extremt billig att producera.
Fast bara för det ska inte årskrönikan avfärdas. Det blotta påminnandet om saker som hänt för tio månader sedan kan i högsta grad vara nyttigt, för det har förvånansvärt ofta redan glömts bort. Även om inte krönikan innehåller en analys, kan den alltså stimulera till att tänka händelser i något längre sammanhang.
Detta förutsätter dock att årskrönikan verkligen handlar om händelser. Vad som kvalificeras som en “händelse” är visserligen en högst filosofisk fråga, men de flesta torde vara överens om att det som Wikipedia listar på 2008#Events faktiskt är händelser, oavsett hur ointressanta flertalet av dem är. Därutöver kan man mycket väl acceptera bloggbävningen mot FRA som en händelse, eller det ekonomiska sammanbrottet, trots att dess tidsliga startpunkt inte kan placeras med exakthet i en kalender. (När den därför dyker upp i årskrönikorna, kommer det att bli utifrån symboliska datum som 16 september respektive 15 september.)

Om realpolitiken trots allt lämpar sig relativt väl för journalistiska årskrönikor, ligger det knepigare till med kulturen. Kultursidors årskrönikor utgår allt som oftast från det tvivelaktiga begreppet “releasedatum“. Dessa datum är dock mest fiktioner, strategiskt utplacerade av distributörer. En film, ett musikalbum eller en bok som “släpps” i januari har alltid funnits tillgänglig tillgänglig för vissa redan under föregående år.
Därför platsar inte filmer, musikalbum och böcker ihop med formatet årskrönika – annat än när de skrivs utifrån högst personliga upplevelser, och i så fall platsar lika gärna en bok från 1673 som under året fått förnyad relevans. Däremot platsar festivaler, vernissager och föreställningar av olika slag utan problem i krönikor, då de faktiskt har hänt vid en viss tid.

Under varje år sker dock mycket som inte alls kan begripas som händelser, och som svårligen kan rymmas inom årskrönikans format, exempelvis oljekrönet och därmed sammanhängande energifrågor. Kronologi är inte det rätta redskapet för att greppa sådana förlopp, eftersom de kräver analys. Live-årssammanfattningar kan däremot vara det. Årets längsta natt, alltså i söndags, samlades en utvald skara under en massa timmar för att upprätta en gemensam statusrapport genom att dela med sig av analytiska fragment inom ekonomi, ekologi, teknologi och så vidare. Det hela var ganska dystert och framför allt dokumenterades det inte. Ett slags inverterad årskrönika, kanske man kunde se det som.

Hejda discomusiken – den stjäl våra jobb. Inslaget om “dansbandsdöden” från Rapport i maj 1979 har tveklöst blivit det av Copyriots bidrag till internet som resonerat mest under 2008. Det hittades som ett led i min forskning, med hjälp av de sammankopplade krafterna hos Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv. Först presenterades det på Historikermötet i Lund i slutet av april, någon dag senare släpptes det lös på YouTube, där det nu fått 92500 visningar och massor av blogglänkar.

I sinom tid upptäcktes klippet även av det företag som en gång i tiden producerat det. Dansbandskampen heter visst ett populärt teveprogram som under hösten (kanske den 22 november) ska ha visat klippet. Ironiskt nog orkade SVT inte ens gräva fram det ur sitt eget arkiv, utan visade det i lågupplöst YouTube-version.
Enligt uppgift visades än en gång igår, då på SVT:s Agenda som körde “de roligaste politiska klippen på nätet”, under ledning av Per Gudmundson. Frågan väcks om klipp som egentligen kommer från den egna tevestationens källare blir roligare av att göra en vända på nätet. Kanske är det så.

En annan fråga som man skulle kunna ställa sig är hur vi historiker ska få betalt om stora tevebolag fritt använder sig av våra forskningsresultat sådär. Inslaget tog otaliga timmar att leta sig fram till för mig, och därtill tog det faktiskt en stund för en klippa bort de ovidkommande delarna av nyhetssändningen. Svaret är förstås att vi får se till att få betalt på andra sätt, eftersom arkivfynd – hur mycket arbete som lagts ned – inte har så kallad “verkshöjd”.

Utifrån det smittsamma nyhetsinslaget skriver numera också svenska wikipedia om “dansbandsdöden”, som dateras till slutet av 1970-talet. Frågan om teknikens utträngande av levande dansbandsmusiker bibehöll dock sin intensitet under hela 1980-talet, om man exempelvis läser i tidningen Musikern. Motståndet mot discotek övergick bara i ett motstånd mot användandet av trummaskiner och programmerbara synthar, en fråga som dock var ännu mer komplex, eftersom de elektroniska instrumenten inte användes av främmande människor, utan av andra dansbandskollegor som ville spara pengar genom att minska storleken på sina orkestrar. Förslaget om en särskild straffskatt på synthesizers realiserades dock aldrig – till skillnad från vad som i 1979 års teveinslag kallades “särskild diskoavgift”, som alltså infördes år 1986.

Kristdemokraten David Högberg ställer, i all kamratlighet, två frågor till Piratpartiet. Sen nämner han mitt namn, för tydligen har han fått för sig att jag skulle vara partirepresentant. Jag får erkänna att jag blir illa berörd av att få en partistämpel på mig. Är väl då nödgad att klargöra: Jag är inte medlem av Piratpartiet, och har aldrig ens övervägt att bli det. Detta grundar sig inte i någon tvist, varken personlig eller politisk. Jag är helt enkelt genuint ointresserad av bli partigängare.

Med detta sagt kan jag väl ändå säga något till David Högbergs bägge frågor, eftersom han nu särskilt ville ha svar från mig. Ena frågan handlar om vad som skulle hända med fri mjukvara (GPL-licensen) i händelse av en upphovsrättsreform “där vi tillåter icke-kommersiell kopiering”, vilket är vad Piratpartiet vill. Själv finner jag frågan ganska hypotetisk. För det första tror jag inte att någon sådan upphovsrättsreform är i omedelbart sikte. Hoten mot fri mjukvara är så många fler. För det andra torde det inte vara någon hemlighet att “icke-kommersiell kopiering” är minst sagt förekommande redan idag, utan att det för den skull skadar utvecklandet av fri mjukvara. Svaret från Christian Engström (pp) är i övrigt läsvärt.

Fråga nummer två rör patent på läkemedel. Jag är inte helt med på varför man nödvändigtvis ska klumpa ihop patentfrågor med frågor om upphovsrätt, fast bakgrunden här är väl att Piratpartiet har en utvecklad patentkritisk hållning. David Högberg är skeptisk till denna, då han inte vill att staten ska styra forskningen.
Här nöjer jag mig med att konstatera att läkemedelsindustrins verksamhet kommer att politiseras i långt högre utsträckning än vad som redan är fallet, på åtskilliga plan. Molekylär nanoteknologi och genetisk dopning är knappast saker som staterna kommer att överlåta till en fri marknad. Frågan om resistenta bakterier kommer också att få en allt tyngre politisk roll. Sist men inte minst så vet vi av erfarenhet att patent överträds i verkliga krissituationer. För USA:s del räckte det med några brev med mjältbrandvirus för att George W. Bush skulle ge order om att börja piratkopiera mediciner. Detta är ingenting mot de kriser som kan vara på väg på global nivå. Läkemedelsindustri kommer i allt högre grad att betraktas som en säkerhetsfråga och bli ungefär lika fri från politisk styrning som militärindustrin är. Detta är inget muntert scenario, men ett ganska sannolikt. Då kommer tanken på patent som ett alternativ till statlig styrning i vart fall att framstå som ganska passé.

Jag är kort sagt inte särskilt intresserad av att rycka loss lagar och diskutera hur de idealiskt sett borde fungera. Kanske bidrar detta till mitt relativa ointresse för partipolitik.

Frågorna om i vilken mån som upphovsrättslagar behövs för att värna fri mjukvara, eller i vilken mån som patentlagar behövs för att värna läkemedelsproduktionen, kommer med tiden att tyna bort och ersättas med nya frågeställningar, byggda på element från de gamla frågorna som satts ihop i nya kombinationer. Är det inte ungefär så som politik fungerar?

Entries from December 2008 ↓

Musikförlag är inte “musikskapare”

Omvärldsbevakarnas pinsamma säkerhetsluckor

Copyriot i och på listor

Kravallsmittan

Copyriots läsarundersökning 2008

Produktivitetspyramiden

Australiensare protesterar mot nätcensur som ska köpas in från Göteborg

I årskrönikornas tid

Ekon av dansbandsdöden

Frågor kommer och går

Sök

Senaste tolv

Samma dag, tidigare år...

Kategorier

Anslutningar

Bloggar på svenska

English

Arkiv

Senaste kommentarerna