Entries from November 2008 ↓

Efter inlägget om statlig licensiering av nätoperatörer har schlagermannen Micke Wennborn nu bekräftat att han vill förbjuda öppna nätverk, exempelvis på kaféer.

Klart dom kan ha lina på ett cafe, men vad är det som hindrar som från att – som på ett hotell – du har ditt log/pass som är knutet till ditt rum och din faktura?

Själv brukar jag visserligen inte betala mina kafébesök på faktura. Ej heller uppge mitt namn i disken. Än så länge är det faktiskt inte förbjudet att fika anonymt, även om jag kan förstå att upphovsrättshökar kan se det som problematiskt – det händer ju att folk stämmer träff på kafé för att utbyta filer med varandra.
Hotell kan lösa internetfrågan på lite olika sätt. Vissa väljer att ha helt öppna nätverk. Många andra har ett krypterat nätverk med ett enda lösenord som man får i receptionen. Bägge dessa lösningar innebär anonym internettillgång. Det finns förvisso även vissa hotell som ger ett personligt lösenord till varje gäst och för logg över kopplingen mellan personnummer och IP-nummer.
Micke Wennborn vill tvinga alla hotell – och alla kaféer – att välja den senare lösningen. Fast han vill inte göra det genom en specifik lag, utan som en bieffekt av en helt annan lag, en lag som påstås handla om fildelning. Ett mycket, mycket fult sätt att bedriva politik.

Det är hög tid att lyfta den kriminalisering av öppna nätverk som Ipred-lagen i praktiken kan innebära. Bland bloggarna har frågan hittills bara figurerat sporadiskt. Bland massmedierna är det nog bara Expressens ledarsida som påpekat det viktiga:

Lagen skulle i princip göra det omöjligt att tillhandahålla öppna trådlösa nätverk. Rätt vad det är kan man krävas på hundratusentals kronor.

Efter inlägget om statlig licensiering av nätoperatörer har schlagermannen Micke Wennborn nu bekräftat att han vill förbjuda öppna nätverk, exempelvis på kaféer. Klart dom kan ha lina på ett cafe, men vad är det som hindrar som från att – som på ett hotell – du har ditt log/pass som är knutet till ditt rum och din faktura? Själv brukar jag visserligen inte betala mina kafébesök på faktura. Ej heller uppge mitt namn i disken. Än så länge är det faktiskt inte förbjudet att fika anonymt, även om jag kan förstå att upphovsrättshökar kan se det som problematiskt – det händer ju att folk stämmer träff på kafé för att utbyta filer med varandra. Hotell kan lösa internetfrågan på lite olika sätt. Vissa väljer att ha helt öppna nätverk. Många andra har ett krypterat nätverk med ett enda lösenord som man får i receptionen. Bägge dessa lösningar innebär anonym internettillgång. Det finns förvisso även vissa hotell som ger ett personligt lösenord till varje

(Här är rapportens första del.)

Om dagen tillbringades solitärt, skulle kvällens fortsatta firande av No Music Day ske i ett kollektivt sammanhang; en lägenhet i Hökarängen. För att ta sig dit krävdes en färd med tunnelbanan, vilket en fredagkväll brukar betyda att man attackeras av musik. Först av en ringsignal, anskrämlig latinokitsch på bisarrt hög volym, dock bara någon sekund. Sedan var det ett gäng ungjävlar som gick på i andra änden av vagnen och började lyssna på rockmusik från en mobiltelefon med högtalare – om man nu ens kan kalla sådant diskantskval för musik. Ingen teknisk finess i världen kan ändra på det faktum att mobiltelefoner är för små för att kunna användas till högtalarmusik. Att ungdomar vill kaxa sig i kollektivtrafiken genom att spela sin musik är i sig ingenting konstigt, men när det görs i mobiltelefoner är det endast värt förakt – bandspelare kan däremot inge respekt!

Snön föll. Väl framme samlades omkring sju personer för en speciell upplaga av Video Club, anpassad för dagen: Hemmabio med projektor med utan högtalare. Vi visade stumfilmer hittade på Karagarga. Tidiga spelfilmer som Alice in Wonderland (1903), Bjørnetæmmeren (1912) och Le Avventure straordinarissime di Saturnino Farandola (1914). Dokumentärer om afrikansk elefantfångst och asiatiska nomadfolk. Samt inte minst Kreise (1933) och andra abstrakta experimentfilmer av Oskar Fischinger, som visserligen gjordes med ljud men kanske är bättre utan.

Med sådan input kan samkväm utan musik fungera relativt bra. Men ungefär från tolvslaget – när alltså No Music Day enligt vissa sätt att räkna var över – växte en oro. Från flera håll i rummet antyddes att musiken förr eller senare måste återkomma, men ingen vågade föreslå något så simpelt som att öppna iTunes, stirra in i dess överflöd och välja en låt (eller, hemska tanke, trycka på “shuffle”). Efter ett dygn utan musik är det ingen liten sak att åter ge samvaron en förprogrammerad rytm.

Att gå från ingen musik till färdigpacketerade låter var, helt enkelt, uteslutet. Vad som krävdes var att bygga från nollpunkten. Vi hade förstås kunnat göra det med röster eller rytminstrument men det vore kanske problematiskt i ett hyreshus mitt i natten, dessutom var någonstans den utstakade riktningen att återkomma just till det vardagligaste sättet att uppleva musik, det vill säga via en dator.
Vi behövde ett datorgenererad ljud som inte i sig var musik, men som kunde vara en startpunkt. Vi behövde ett beep. Men från vilken protokollnivå? Intensiv googling satte vid. Något terminalkommando för att bara få fram ett sådant neutralt databeep fanns inte. Det fanns ett program (fri mjukvara!) som utlovade denna funktion och ingenting mer. Det fanns även skumma sajter som sålde ljudfiler för en dollar styck, inklusive filen “beep.wav”. Kompilatorer och kreditkort avfärdades dock, till förmån för sajten Freesound.org som visade sig kunna användas som en primitiv sequencer. Av korta blippar och bloppar byggdes någonting som åter började likna musik, och som underbyggdes med drones.

Efter en tids trevande bland vågformerna kunde en flytande övergång ske till förinspelad musik. Fortfarande var det viktigt att undvika utpräglat expressiv musik. En påstridig rocklåt hade kunnat förstöra allting. Vad som krävdes var verkligt minimala ljudmattor, vilka återfanns hos artister som Zoviet France och Dead Texan, samt först av allt i en ny mix från skotska Optimo betitlad Sleepwalker som inleddes med spår av bland andra Chris Watson och Coil.

Optimo-mixen fick ackompanjera stumfilmen Grass: A Nation’s Battle for Life (1925) om ett nomadfolks umbäranden i Centralasien. Och vad som hände i detta slumpartade samspel, där vi för första gången på ett dygn fick uppleva musik, var inte mindre än fenomenalt. Fenomenala synkroniciteter!
Om inte annat bevisade detta att No Music Day, om det utförs dedikerat och kollektivt, har potential att omkalibrera ens lyssnande. En annan lös tanke som väcktes rör hur frågan om musikalisk närvarokänsla (vanligtvis förknippad med begreppet “levande musik”) är intimt förknippad med en outtalad överenskommelse om ansvar. För det tredje väcktes en del tankar om den tidiga filmen och dess relation till kringresande underhållningskulturer, fast det kanske kan få ett eget inlägg.

Words say little to the mind; extent and objects speak; new images speak, even new images made with words. But space thundering with images and crammed with sounds speaks too, if one knows how to intersperse from time to time a sufficient extent of space stocked with silence and immobility.

Antonin Artaud

Nästa år inträffar No Music Day för femte och sista gången. Det kommer att bli extraordinärt.

Uppdatering: Läs ChrisK:s rapport.

(Här är rapportens första del.) Om dagen tillbringades solitärt, skulle kvällens fortsatta firande av No Music Day ske i ett kollektivt sammanhang; en lägenhet i Hökarängen. För att ta sig dit krävdes en färd med tunnelbanan, vilket en fredagkväll brukar betyda att man attackeras av musik. Först av en ringsignal, anskrämlig latinokitsch på bisarrt hög volym, dock bara någon sekund. Sedan var det ett gäng ungjävlar som gick på i andra änden av vagnen och började lyssna på rockmusik från en mobiltelefon med högtalare – om man nu ens kan kalla sådant diskantskval för musik. Ingen teknisk finess i världen kan ändra på det faktum att mobiltelefoner är för små för att kunna användas till högtalarmusik. Att ungdomar vill kaxa sig i kollektivtrafiken genom att spela sin musik är i sig ingenting konstigt, men när det görs i mobiltelefoner är det endast värt förakt – bandspelare kan däremot inge respekt! Snön föll. Väl framme samlades omkring sju personer

Natten till fredagen hade jag en underlig dröm. Jag hade fått ett kravbrev, ett tjockt och obehagligt, från biblioteket. Detta gällde icke en bok, utan en krukväxt, och jag minns hur förvånad jag var över att biblioteket även lånade ut krukväxter. Det var antagligen inte jag som hade lånat denna krukväxt, men det spelade ingen roll, jag hade väl lånat ut mitt lånekort för nu var kravet riktat mot mig: 23500 kr. Jag hisnade över det absurda beloppet, bläddrade vidare bland kravbrevets olika dokument och hittade en bild på den oansenliga lilla krukväxten som påstods vara värd så mycket pengar, kände igen den och tvangs konstatera att jag slängt den i sopnedkastet.
Ett annat av kravbrevets papper beskrev växten. Dess höga värde var betingat av att det var en musikkänslig växt. Tydligen kunde musik inom vissa frekvensområden få dess blad att “dansa”, även om detta inte sades vara uttryck för musikalitet utan snarare en form av “allergi” mot musik hos denna underliga växt.

På väg in i duschen visslar jag en halv ton, tänkt som upptakten till en tangorefräng, innan jag hejdar mig. Låten i fråga är en finsk tangoklassiker och var en av de sista som spelades på Tangopalatsi kvällen innan. Den kommer att återkomma under dagen.

Klockan 09.00 drabbas jag av Microsoft Windows startpling (komponerat av Brian Eno). Lite retsamt, men inte en slinga som fastnar. På samma sätt bestämmer jag mig för att acceptera min egen mobilsignal, för trots att den i någon mening är musikalisk så har jag hört den i signalkontext alltför många gånger för att jag längre ska kunna uppfatta den som musik.

Jag bestämmer mig för att dagens arbetsdag ska tillbringas på Riksarkivet. Tar tunnelbanan och konstaterar att inga gitarrförsedda La Bamba-idioter verkar ha stigit upp än. Väl framme i Hornstull är jag sugen på kaffe men vågar inte gå in på något kafé för att få med mig en mugg i handen, eftersom alla kaféer antagligen skvalar musik.

Styr kosan mot Västerbron och noterar att jag går i takt med en tänkt musik – närmare bestämt tangorefrängen. Jag måste hejda mig själv från att gnola. Att gnola vore att överträda de gränser jag satt för denna dag, att däremot gå i takt måste vara tillåtet (trots allt vore det snarare mer musik att sätta ned foten med irreguljära intervall). Ett gränsfall upptäcks: Mina tänder hamrar kantiga tangorytmer över grundpulsen. Det är musik, men jag väljer att räkna sådana käkrytmer till samma domän som den tänkta musiken som ständigt rullar inne i min skalle. Med andra ord drar jag gränsen mellan inre och yttre, för jag vill ju inte vara cartesian och dra den mellan kropp och själ.
Käkarnas rytmiska aktivitet är måhända ett resultat av att den starka vintersolen släppt loss adrenalin i mitt nervsystem. Rent visuellt är det en sagolikt vacker dag, vilket får biltrafiken över Västerbron, särskilt dess ljud, att framstå som desto mer absurd. Kylan är bitande. Melodierna i skallen påstridiga.

Precis bredvid brofästet på Kungsholmen ligger den ärevärdiga institutionen Riksarkivet. Jag går ner för trappan till forskarexpeditionen, lämnar in ett par blanketter och sätter mig i läsesalen. Lokalen måste beskrivas som ambient. Färgskalorna går i ljusbrunt och ljudnivån är låg: endast pappers bläddrande och ibland en lågmäld ordväxling eller tjutet från en mikrofilmsmaskin.
Arkivmaterialet berör musik. Först tar jag reda på bakgrunden till att ESO år 1998 beställde en rapport om “svensk musikexport”. Halvintressant. Sedan gräver jag mig ner till den epok som jag just nu har så svårt att släppa: 1930-, 40- och 50-talen med dess invecklade utredningar som bland annat ledde fram till lagen om upphovsrätt. Jag gör åtminstone ett anmärkningsvärt fynd som bidrar till att förklara hur musikernas representanter så fullständigt hamnade i skivbolagens knä till slut.
Så är klockan fyra. Jag kan inte påstå att jag har saknat musik under de timmar som förflutit i Riksarkivets ambienta läsesal. Otaliga sidor av skrivmaskinstext har hypnotiserat mig. Däremot börjar jag känna av hur jag helt har missat att äta mat. Till detta bidrog även farhågorna om att de få lunchställen som finns i Riksarkivets närhet mycket väl kan tänkas spela musik.
I mörkret går jag åter över Västerbron. Nu låter musiken inne i mig mycket mera dov, minimal och abstrakt. Mina steg bankar inte längre med i några tänkta melodier, i stället utgår den tänkta musiken från mina steg och skapar ovanpå dessa svaga vibrerande basljud. Efter ett tag inser jag att det eventuellt var bilarna jag hörde. Intressant nog uppfattade jag dem denna gång – jag vet inte om det beror på mörkret eller på timmarna av arkivmeditation – inte alls som enerverande, utan snarast som musikaliska, på ett närmast cageskt sätt.

Tillbaka i Hornstull vågar jag mig på att besöka såväl Konsum som Systembolagen – precis som jag räknat med spelar inget av ställena någon musik. Tunnelbanan hem är också säker. Att vistas i den egna lägenheten känns däremot konstigt. Rummet är alltför överkodat av vanan att lyssna på musik.

Snart går jag ut igen. Rapportens andra del följer.

Läs även rapporterna från två andra som säger sig ha misslyckats med No Music Day. Gabbe skriver längre och Monki skriver kortare.

Natten till fredagen hade jag en underlig dröm. Jag hade fått ett kravbrev, ett tjockt och obehagligt, från biblioteket. Detta gällde icke en bok, utan en krukväxt, och jag minns hur förvånad jag var över att biblioteket även lånade ut krukväxter. Det var antagligen inte jag som hade lånat denna krukväxt, men det spelade ingen roll, jag hade väl lånat ut mitt lånekort för nu var kravet riktat mot mig: 23500 kr. Jag hisnade över det absurda beloppet, bläddrade vidare bland kravbrevets olika dokument och hittade en bild på den oansenliga lilla krukväxten som påstods vara värd så mycket pengar, kände igen den och tvangs konstatera att jag slängt den i sopnedkastet. Ett annat av kravbrevets papper beskrev växten. Dess höga värde var betingat av att det var en musikkänslig växt. Tydligen kunde musik inom vissa frekvensområden få dess blad att "dansa", även om detta inte sades vara uttryck för musikalitet utan snarare en form av "allergi" mot musik hos denna underliga växt. P

Jan Myrdal brukar sätta ära i att aldrig byta åsikt. Därför är hans inpass i Expressen förvånande.

I början av 1970-talet diskuterades en idé om “kulturell allemansrätt” som lanserats från socialdemokratiskt håll och som antydde att upphovsrättens monopol kunde monteras ner i takt med att den statliga kulturpolitiken med sina bidragssystem byggdes upp. Detta ledde till starka protester från bland andra Klys, för vilka begreppet “kulturell allemansrätt” för lång tid framåt blev ett rött skynke – ja, vissa av dessa grånade män kan än idag föra det på tal under diskussioner om upphovsrätt, trots att ingen annan förstår vad de avser. Bland de som protesterade fanns även Jan Myrdal, som skrev i sitt husorgan FiB/Kulturfront (jag vet inte i vilket nummer, men texten citeras av SKAP-nytt 1/75):

Upphovsrätten är ingen konstig rätt. Den är rätten att förfoga över sitt arbete. Den skall utvecklas och förverkligas – inte avskaffas. /…/
Carl Lidbom och Bertil Zachrisson kanske snart börjar förstå att upphovsmännen står eniga från vänster – ända bort till högerflygeln, för att kämpa mot kravet på en Kulturell Allemansrätt med en statlig konstnärlig bedömning och en prioritering, som har en inkomstutjämning som mål.

Nu, däremot, skriver Jan Myrdal:

Den avgörande upphovsrätten är den ideella rätten; respekträtten och paternitetsrätten. Den kulturella allemansrätten (för att använda Edenman/Palmes uttryck) är överordnad. Ty den möjliggör människoblivandet.

Naturligtvis kommer Jan Myrdal vidhålla att han alltid har stått för exakt samma åsikt, men det är ändå uppseendeväckande att begreppet “kulturell allemansrätt” för honom har övergått från Ont till Gott.

Att han sedan fortsätter att hålla den ideella rätten för helig är begripligt – om han inte ständigt påpekade den saken skulle Expressens kulturredaktör ju genast ta bort referensen till Edenman/Palme, som få läsare torde greppa.

Det är – med tanke på relationen till de egna föräldrarna – också begripligt att Jan Myrdal att han så bestämt kräver att allt han publicerat ska bli fritt efter hans död, så att inga “arvingars arvingar rättsenligt krafsar i böcker” i sjuttio års tid. Huruvida Författarförbundet vill eller kan hjälpa honom med ett sådant frisläppande är mera tveksamt men kan bli intressant.
Samtidigt drar Jan Myrdal en strikt linje mellan de publicerade som ska frisläppas och det privata som ska brännas. Eftersom han insisterar på att även detta går rakt emot alla “gängse juridiska och akademiska förhållningssätt” så frestas jag att tillägga: “precis som Foucault”.

Jan Myrdal brukar sätta ära i att aldrig byta åsikt. Därför är hans inpass i Expressen förvånande. I början av 1970-talet diskuterades en idé om "kulturell allemansrätt" som lanserats från socialdemokratiskt håll och som antydde att upphovsrättens monopol kunde monteras ner i takt med att den statliga kulturpolitiken med sina bidragssystem byggdes upp. Detta ledde till starka protester från bland andra Klys, för vilka begreppet "kulturell allemansrätt" för lång tid framåt blev ett rött skynke – ja, vissa av dessa grånade män kan än idag föra det på tal under diskussioner om upphovsrätt, trots att ingen annan förstår vad de avser. Bland de som protesterade fanns även Jan Myrdal, som skrev i sitt husorgan FiB/Kulturfront (jag vet inte i vilket nummer, men texten citeras av SKAP-nytt 1/75): Upphovsrätten är ingen konstig rätt. Den är rätten att förfoga över sitt arbete. Den skall utvecklas och förverkligas – inte avskaffas. /.../ Carl Lidbom och Bertil Zachrisson

No Music Day är en vardagsperformance öppen för envar. Den saknar programförklaring och har otaliga tänkbara motiveringar. Sådär i allmänhet kan nog ändå sägas att No Music Day inte är en protest mot något. Ett bättre sätt är då att föreställa sig den som en kalibrering och som tillfälle att utbyta erfarenheter.

Idén är att varken lyssna till musik eller skapa musik under en hel dag. Det är lättare sagt än gjort. Under vissa bestämda förhållanden – läs resor eller naturvistelser – kan det visserligen ske spontant, men vad man snabbt märker när man försöker genomföra det i sin vardag är hur kraftigt ens impulser att lyssna till musik är bundna till platser och rutiner, och hur omedvetna dessa bindningar vanligtvis är.
Till detta kommer frågan om hur man undviker den musik som i stadsmiljöerna sköljer över en utan att man bett om det. Att verkligen försöka undvika den under en hel dag kan vara ganska intressant. Givetvis utesluts besök på flertalet kaféer och barer, för att inte tala om teatrar och biografer. Antagligen tvingas man motivera detta för människor i sin omgivning. Dessas skiftande reaktioner är en del av undersökningsprojektet No Music Day.
En viktig del är den musik som tenderar att bubbla upp inifrån, starkare och starkare ju längre tid som går utan yttre musikaliska stimuli. Sist men inte minst gäller det att se övergången från 21 november till 22 november (en dag som förknippas med musikens skyddshelgon Sankta Cecilia) som en del av helheten No Music Day. Valet av sätt att återvända till musikens värld kan bli riktigt högtidligt. Eller så kan det ske genom platt fall. Fast även att misslyckas med No Music Day – oavsett om man ger upp eller fortsätter kämpa dagen ut – är en erfarenhet värda att dela med sig av.

Jag hoppas att i år få se en rad personliga reflexioner över firandet av No Music Day. Enligt ett visst Facebook-event finns bland de dedikerade deltagarna en lång rad bloggare, däribland Monki, Fraux, ChrisK, Dr. Andie, Brokep, Mathias Klang, Dennis Josefsson, Rickard Olsson, VSASS, Interacting Arts, Ny Moral…
Fast erfarenheterna från No Music Day kan förstås delas även i andra former av bloggtext. Även som musik – förutsatt att den görs efter att No Music Day är slut, det vill säga.

Någon kanske frågar om reglerna. De är enkla: En dag utan musik. Någon frågade exempelvis om man får sortera skivor, någon annan om man kan låta torrentklienten vara igång. Och hur är det med fågelsång, i den mån det förekommer så här års? Sådana gränsdragningsfrågor kan med fördel inkluderas som en del av undersökningen. Dagens avgränsning kan också göras på minst två sätt, antingen från 00-24 eller från att man vaknar till att man somnar. Själv väljer jag det senare alternativet, framför allt för att jag i kväll tänkte gå ut på Tangopalatsi och då vore det ju löjligt att ställa till med en Askungenmässig scen vid tolvslaget.

Alltså – imorgon fredag är No Music Day! Näst sista gången någonsin (dagen är del av en femårplan). Är ni med?

Skriverier tidigare år:

• Copyriot 2006
  
• Copyriot 2007
  
• Blay 2007

Uppdatering:
Fredrik Strage, läsvärd som vanligt, tänker fira konsekvent.

No Music Day är en vardagsperformance öppen för envar. Den saknar programförklaring och har otaliga tänkbara motiveringar. Sådär i allmänhet kan nog ändå sägas att No Music Day inte är en protest mot något. Ett bättre sätt är då att föreställa sig den som en kalibrering och som tillfälle att utbyta erfarenheter. Idén är att varken lyssna till musik eller skapa musik under en hel dag. Det är lättare sagt än gjort. Under vissa bestämda förhållanden – läs resor eller naturvistelser – kan det visserligen ske spontant, men vad man snabbt märker när man försöker genomföra det i sin vardag är hur kraftigt ens impulser att lyssna till musik är bundna till platser och rutiner, och hur omedvetna dessa bindningar vanligtvis är. Till detta kommer frågan om hur man undviker den musik som i stadsmiljöerna sköljer över en utan att man bett om det. Att verkligen försöka undvika den under en hel dag kan vara ganska intressant. Givetvis utesluts besök på flertalet kaféer oc

Det varit mycket spännande att följa hur först Kalle P och sedan Chris K tagit sig an idéerna om imitation hos sociologen Gabriel Tarde, testat dem på pågående fenomen och byggt på en “smittontologi“.
Efter att Kalle i mars kom hem som smittohärd från en konferens med bland andra Bruno Latour spred sig figuren från bloggpost till bloggpost. När så smittotänkandet i september mötte Arbogahysterin inleddes en blommningstid. Senast idag så har det visat sig hur de neotardeianska idéerna börjat resonera med imperativet kopimi.

Jag tänker här spinna vidare kring detta bygge, utifrån en lös tanke om “kopimis skuggsida” som under S23X-bussresan växte fram parallellt med lika lösa tankar kring teater – inte om det sceniska, men ganska mycket om det kringresande. Kopplingarna mellan smitta, kopiering och teatralitet ledde min läsning i två riktningar. Den ena utgörs av Antonin Artaud som år 1933 i en essä jämförde sin egenartade idé om teatern med en pest – en smittontologisk metafor kopierad från teaterhataren Augustinus.

Vi återkommer snart till Artaud. Först backar vi tillbaka några decennier, till den samtid i vilken Gabriel Tarde planterade sina idéer om imitation, ungefär samtidigt som Henri Bergson försökte analysera skrattet, och även den tid då filmen slog igenom.
Rae Beth Gordon beskriver detta klimat i artikeln “From Charcot to Charlot: Unconscious Imitation and Spectatorship in French Cabaret and Early Cinema“. Som titeln antyder går hon tillbaka ytterligare några decennier i belle époque, då idéer om “hysteri” var som mest på modet och det brukade låta så här i den psykiatriska diskursen:

It is certain that today, primarily in the cities, hysteria is the illness in vogue. It is everywhere. /…/ The instinct to imitate comes from the unconscious parts of the nervous system.
/…/
There is no doubt that [epilepsy] can be engendered by imitation, /…/ as a result one must pay the moste careful attention to preventing children, adolescents, and impressionable women from witnessing epileptic attacks. /…/
Sometimes hysterical attacks due to imitation [occur] in such a great number of subjects that the word epidemic has been used with some justification.

Paul-Max Simon, L’Hygiene de l’esprit (1877)

Från 1880-talet uppfattades hysteri som någonting smittsamt. Läkare antog att svaghjärnade kunde drabbas av epilepsi blott genom att bevittna ett epileptiskt anfall och oroade sig över hur hysterikers imiterande av varandra kunde leda till masshysteri. Detta var en smittontologi – som var potentiellt paranoid.
Bakom oron kan säker delvis ha legat det faktum att föregående sekel hade skådat Pariskommunen (vars kvinnliga ledare konsekvent beskrevs just som hysteriska i pressen). Men framför allt skedde på psykologins område en omfattande uppgörelse med den cartesianska separationen av kropp och skäl. En given nyckelperson var Pierre Janet som kom upp med tanken på omedveten imitation. (Kanske något för Kalle Palmås, som sagt sig vara ute efter “broar mellan vår flödesontologi/smittontologi/whatever och psykogrejen“.)
Under andra halvan av 1880-talet utvecklade Gabriel Tarde sina tankar om imitationen:

Society is imitation, and imitation is a form of somnambulism.

Under samma decennium umgicks även Nietzsche med tankar om hur kroppens muskler och nerver har egna minnen, och Bergson skrev om hur konsten uppnår sin verkan genom omedveten imitation från betraktarens sida. Därmed var gränsen osäkrad mellan hysteri och estetik, åtminstone i teorin.

Rae Beth Gordon frilägger med stor finess kopieringar från sjukhusets diskurs till scenens under 1800-talets två sista decennier. Tidens oerhörda besatthet vid fenomenet “hysteri” smittade av sig till vissa former av teater, varifrån skådespelarna senare tog med sig specifika stildrag till det nya mediet film. Kopieringar skedde dock även i andra riktningen. Jean-Martin Charcot, “den moderna neurologins grundande”, skrev exempelvis att “clownism” (tics och grimaser) ofta var ett tidigt tecken på en hysterisk attack.
Tanken på kroppsrörelsers smittsamhet verkar ha givit teatern en kuslig dimension.

The artistic representation and popular spectacle of the body as a collection of nervous tics, dislocations and mechanical reflexes, with the accompanying implications of medical pathology, began in the cabaret. /…/
The Parisian cabaret and café-concert between 1865 and 1907 were characterized by convulsive body language made up of frenetic, angular and “mechanical” movements accompanied by tics and grimaces.

När dessa gester skulle uttryckas i stillastående bilder, återkom ständigt mönstret zigzag. Rae Beth Gordon visar övertygande hur hela detta paket av kroppsrörelser och visuella uttryck omisskännligen anspelade på vad som vid denna tid blivit allmänt känt som hystero-epilepsi (man skilde ännu inte mellan hysteri och epilepsi)
Rae Beth Gordon lägger fram tanken att det i hög grad kan ha varit publikens fascination över och kopierande av (patologiskt kodade) kroppsrörelser som skapade flera av de första filmstjärnorna – däribland Charlie Chaplin. (Detta i kontrast till varje föreställning om film som passivt mottagande eller som rent mental suggestion.)
Hysterin blev mindre populär som diagnos, men dess karakteristiska drag förblev smittsamma och arbetade sig in i filmen – samt, inte minst, i surrealismen. André Breton och Louis Aragon utnämnde år 1929 hysterin till en överlägsen uttrycksform. Tre år tidigare hade samma figurer uteslutit Antonin Artaud ur surrealiströrelsen, på grund av dennes ointresse att gå med i kommunistpartiet.

Därmed är vi osökt tillbaka till Teatern och pesten som Artaud skrev år 1933. Smittotanken har dragits till sin spets. Artaud beskriver olika stadier av pestens spridande i staden. Först kollapsar den rådande ordningen, därefter de gängse sätten att kommunicera, sedan upplöses hemfriden och ett nytt rum som varken är privat eller offentligt öppnar sig. Och där någonstans framträder det som han kallar “teatern”:

Once the plague is established in a city, the regular forms collapse. /…/
The dregs of the population, apparently immunized by their frenzied greed, enter the open houses and pillage riches they know will serve no purpose or profit. And at that moment the theater is born [le théâtre s'installe]. The theater, i.e., an immediate gratuitousness provoking acts without use of profit.

Översättningen som anger att “teatern föds” är missledande (trots den relevanta vinken till Nietzsches debutbok om tragedins födelse). Det påpekar Samuel Weber i en mycket klargörande artikel titulerad “The Virtual Reality of Theater“. För vad Artaud är ute efter med sitt underliga teaterbegrepp är just något som inte kan förverkligas (särskilt inte på en teaterscen), utan något som förblir på det virtuella planet. Samuel Weber:

Theater, like the plague, does not have to come into the world: it is already there, albeit dormant. Its time is not the linear time of narrative, of plot, of beginning, middle and end, of before and after. Nor is the time of theater that of production. Theater is not made, if by “making” is meant a process of conscious and deliberate construction governed by a design, a plan, an idea or a goal. Least of all, however, is theater created, if by creation is meant creatio ex nihilo.

En utmärkt beskrivning av kopimi. Kanske läge för en ny remix…

Artaud var övertygad om att varje kroppsrörelse – inklusive andningen – korresponderade till en känslorörelse, och att kroppens språk därför kunde vara en universell kommunikation. Hans teater var först och främst “likt pesten, ett delirium och någonting kommunikativt”.

The plague takes images that are dormant, a latent disorder, and suddenly extends them into the most extreme gestures; and theater also takes gestures and pushes them as far as they will go: like the plague it reforges the chain between what is and what is not, between the virtuality of the possible and what already exists in materialized nature.

Vi skulle kunna fortsätta i evighet, exempelvis genom att gå vidare till ännu en vinkel på smittotemat utifrån Constance Spreens artikel “Resisting the Plague: The French Reactionary Right and Artaud’s Theater of Cruelty“. Men det är sent och vi sätter punkt, tills vidare. Må smittan föras vidare.

Det varit mycket spännande att följa hur först Kalle P och sedan Chris K tagit sig an idéerna om imitation hos sociologen Gabriel Tarde, testat dem på pågående fenomen och byggt på en "smittontologi". Efter att Kalle i mars kom hem som smittohärd från en konferens med bland andra Bruno Latour spred sig figuren från bloggpost till bloggpost. När så smittotänkandet i september mötte Arbogahysterin inleddes en blommningstid. Senast idag så har det visat sig hur de neotardeianska idéerna börjat resonera med imperativet kopimi. Jag tänker här spinna vidare kring detta bygge, utifrån en lös tanke om "kopimis skuggsida" som under S23X-bussresan växte fram parallellt med lika lösa tankar kring teater – inte om det sceniska, men ganska mycket om det kringresande. Kopplingarna mellan smitta, kopiering och teatralitet ledde min läsning i två riktningar. Den ena utgörs av Antonin Artaud som år 1933 i en essä jämförde sin egenartade idé om teatern med en pest – en smittontologisk m

Facebook-gruppen JA TILL IPRED har 260 medlemmar. Klientelet behöver vi inte kommentera just nu. I gruppen forum ägnar sig medelålders skivbolagssnubbar, typ Lars Nylin och Ludwig Werner, åt att rada upp och bemöta de argument som de själva anser ligger bakom den breda opinionen mot privatpolislagen.
En av dessa män, schlagermannen Micke Wennborn, tar faktiskt upp en aspekt som hittills fått alldeles för lite utrymme, nämligen de facto-kriminaliseringen av öppna trådlösa nätverk. Han skriver:

Detta med at ha sitt nätverk oskyddat… Det är redan nu ägaransvar på bilar, tex för parkeringsböter, och det har diskuterats även för fortkörning/trafikkameror… Vill du skaffa ett vapen åligger det dig att ha ett vapenskåp som är både stort och dyrt. För ett par år sedan kostade trådlöst skjortan, nu finns det från 300 spänn… Man kanske ska lägga nån tusing på en nätverkstekniker eller köra med sladd? Man kan inte bara ta ta ta och få få få allt i billig elektronikväg. “Smakar det så kostar det” – inte minst med musik…

Anledningen till att citera Micke Wennborns lilla inlaga är att detta kan vara enda gången som lagens lilla men högljudda skara av försvarare verkligen berör ämnet. Argumentationen kan brytas upp i tre delar. Först kör han bilmetaforen, sen kör han vapenmetaforen, sen … blir det mest obegripligt. Vi kan dock dra slutsatsen att Micke Wennborn anser att öppna trådlösa nätverk är illegitimt, ja rentav jämförbart med att förvara älgstudsaren i utedasset.

Kom nu ihåg att detta inte enbart handlar om privatpersoner, utan att även bättre kaféer erbjuder öppna trådlösa nätverk. Det finns även halvbra kaféer som tillhandahåller slutna nätverk men ger gästerna en kod i kassan – vilket i sammanhanget är liktydigt.
Sådana fasoner vill Micke Wennborn sätta stopp för. Han anser att dessa kaféägare bör sluta erbjuda trådlöst nät som en service till sina kunder, alternativt riskera civilrättsliga stämningar på fantasisummor, gällande filöverföringar som kafékunderna stått för. I hans värld ska internet bestå av å ena sidan en handfull stora företag som säljer individualiserade abbonemang, å andra sidan individuella abbonenter med ansvar för all data som passerar genom deras routrar.

Så kan man förstås tycka. Säkerligen finns det en del politiker som tycker att det låter prima att centralisera nätet på detta sätt, för att i största allmänhet göra det mer lättkontrollerat. I praktiken handlar det om att införa ett system med statligt licensierade nätverksoperatörer – en mycket långtgående åtgärd som antagligen skulle vara svår att driva som politiskt förslag. Nu smygs den i stället igenom. Öppna trådlösa nätverk förblir lagliga, men de civilrättsliga riskerna med att tillhandahålla sådana nätverk skruvas gradvis upp. I värsta fall blir resultatet att kaféinnehavarna en efter en andra drar in sin tjänst. Infrastrukturen stöps om. Till slut är det så få som vågar erbjuda öppna nätverk att det uttryckliga förbudet kan presenteras som en ren formalitet.
Så införs ett system med statlig licensiering av nätverksoperatörer, utan att någon någonsin fått ta ställning till det. Är detta ett snyggt sätt att bedriva politik?

Den frågan vill jag ställa till Micke Wennborn, men framför allt till ansvariga politiker. I morse skrev jag till Annie Johansson (c):

Jag skulle för omväxlings skull vilja se en kritisk debatt som inte tar utgångspunkt i enskilda personers integritet, eller i “rätten” till fildelning, utan i exemplet med den kaféägare som erbjuder sina gäster trådlöst internet tills hon en dag får ett hotfullt brev som antyder att hon kan stämmas på hundra tusen kronor för handlingar som hennes kafégäster har utfört. Vad tycker du om ett sådant scenario, Annie?

Jag väntar på svar.

Facebook-gruppen JA TILL IPRED har 260 medlemmar. Klientelet behöver vi inte kommentera just nu. I gruppen forum ägnar sig medelålders skivbolagssnubbar, typ Lars Nylin och Ludwig Werner, åt att rada upp och bemöta de argument som de själva anser ligger bakom den breda opinionen mot privatpolislagen. En av dessa män, schlagermannen Micke Wennborn, tar faktiskt upp en aspekt som hittills fått alldeles för lite utrymme, nämligen de facto-kriminaliseringen av öppna trådlösa nätverk. Han skriver: Detta med at ha sitt nätverk oskyddat... Det är redan nu ägaransvar på bilar, tex för parkeringsböter, och det har diskuterats även för fortkörning/trafikkameror... Vill du skaffa ett vapen åligger det dig att ha ett vapenskåp som är både stort och dyrt. För ett par år sedan kostade trådlöst skjortan, nu finns det från 300 spänn... Man kanske ska lägga nån tusing på en nätverkstekniker eller köra med sladd? Man kan inte bara ta ta ta och få få få allt i billig elektronikväg.

Andra december gästar jag Göteborg och Valand för en seminarium i samarrangemang mellan The Valand Seminar for Advanced Art Theory och universitets författarutbildning. Mitt uppdrag är att tala om “Art, literature and copyright in the age of digital reproduction” (med reservation för att jag lär lurka runt en hel del i den fördigitala historien).
Eftersom tre timmar är avsatta (kl. 14–17), får förhoppningsvis även övriga närvarande möjlighet att öppna käften. Seminariet riktar sig främst till grupperna av konst- och författarstudenter, men är öppet även för andra intresserade (antar jag, eftersom det finns ett Facebook-event.
Jag satte samman en lista med sex stycken kortare texter för studenterna att läsa i förväg. Här är den, om någon annan skulle vara intresserad:

• Lawrence Liang: The Black and White (and Grey) of Copyright [html]
  
• Felix Stalder: The Stuff of Culture [pdf | txt]
  
• Michel Foucault: The Author Function [txt | html]
  
• Eva Hemmungs Wirtén: Out of sight and out of mind: On the cultural hegemony of intellectual property (critique) [pdf]
  
• Rasmus Fleischer: Untitled 23 [Arbetstitel på preliminär version av en artikel som publiceras i kommande nummer av Merge. Texten är inte tillgänglig online, men baseras i hög grad på "Autumn talk"-serien som publicerats här på Copyriot: ett, två, tre, fyra.]
  
• Rasmus Fleischer: The future of copyright [html]

Kommentarer kring texterna eller förslag på särskilda frågor eller exempel att ta upp på seminariet är högst välkomna!

Andra december gästar jag Göteborg och Valand för en seminarium i samarrangemang mellan The Valand Seminar for Advanced Art Theory och universitets författarutbildning. Mitt uppdrag är att tala om "Art, literature and copyright in the age of digital reproduction" (med reservation för att jag lär lurka runt en hel del i den fördigitala historien). Eftersom tre timmar är avsatta (kl. 14–17), får förhoppningsvis även övriga närvarande möjlighet att öppna käften. Seminariet riktar sig främst till grupperna av konst- och författarstudenter, men är öppet även för andra intresserade (antar jag, eftersom det finns ett Facebook-event. Jag satte samman en lista med sex stycken kortare texter för studenterna att läsa i förväg. Här är den, om någon annan skulle vara intresserad: Lawrence Liang: The Black and White (and Grey) of Copyright [html] Felix Stalder: The Stuff of Culture [pdf | txt] Michel Foucault: The Author Function [txt | html] Eva Hemmungs Wirtén: Out of sight and ou

Centerpartiet “vill mildra förslag till antipiratlag“, “föreslår mildare Ipred-lag” påstår dagens tidningar. Sådana rubriker bör mana till skepsis, för talet om “mildare” och “hårdare” lagar antyder att frågan skulle vara endimensionell. Men frågor om att reglera kommunikationsnätverk skiljer sig lite från att exempelvis höja och sänka skatter. Dessa frågor innehåller i allmänhet aspekter som är binära, där det alltså bara finns två lägen.

Detta är vad centern menar med att “mildra”:

– Vi menar att internetoperatören ska skicka ut en varning innan IP-adressen lämnas ut, säger Johan Linander, rättspolitisk talesman för centerpartiet.
Han pekar på flera problem med det förslag som hittills diskuterats:

• Med trådlös uppkoppling kan det vara grannen som laddat ner via ditt abonnemang.
  
• En förälder kanske inte har en aning om att barnen laddar ner.
  
• Det blir lättare för företag och privatpersoner att få ut identiteten bakom IP-adressen än det är för polisen.

– När upphovsrätten har kränkts ska först ett varningsbrev skickas ut, säger Johan Linander. Då kan den som har uppkopplingen ta reda på vem som laddat ner, alternativt tänka “Oj, jag kanske ska lägga av med detta”.

Johan Linanders insikt i problemen gör hans kompromissförslag desto mer anmärkningsvärt. Den som delat med sig av sin internetuppkoppling – vilket är fullkomligt lagligt – ska få en sista chans att stänga och kryptera sitt nät. Om inte så ska det fortfarande blir fritt fram för privata lobbygrupper att tilltvinga sig abbonentuppgift, för att i skrämselsyfte starta åtal där den tilltalade inte ens erbjuds en offentlig försvarare.

Tänk för det första på att detta inte enbart gäller privatpersoner. Även exempelvis ett litet kafé som erbjuder sina kunder gratis internet kan hotas att sluta med denna tjänst, om det visar sig att några av kunderna använt fildelningsnätverk. De stora centraliserade telefonioperatörerna jublar nog över att sådant nätverkande försvåras, eftersom det bör stärka deras antimarknad för mobila uppkopplingar där individer binds i abbonemang.
Tänk för det andra på att detta inte enbart gäller användande av fildelningsnätverk. Som lagen är formulerad är det ytterst luddigt vad en nätverksoperatör är. Det kan i princip innebära någon som på en server i garderoben driven en chattserver eller ett webbforum där människor postar länkar.
Tänk för det tredje på att frågan om beviskrav fortfarande inte ens berörts av politikerna. Det vore på sin plats att klargöra om skärmdumpar räknas som bevis, samt om alla vi upphovsrättsinnehavare ska kunna begära ut uppgifter, eller bara vissa lobbygrupper.
Dessa frågor är för stora för att överlåta till domstolar. De innehåller också aspekter som är binära, som alltså inte kan “mildras” utan bara har två lägen. Därmed inte sagt att frågan i sin helhet – alltså så som den avgränsats i pågående lagstiftningsprocess – är binär. Det kan skulle säkert kunna finnas utrymme för ändringsförslag som gjorde viss skillnad. Men de kan då inte utgå från den individuella internetanvändarens perspektiv, som centerpartiets populistiska utspel gör. Utgångspunkten måste vara att lagen är en reglering av kommunikationsnätverk som inte enbart består av centrala operatörer och individuella slutanvändare.

Centerpartiet "vill mildra förslag till antipiratlag", "föreslår mildare Ipred-lag" påstår dagens tidningar. Sådana rubriker bör mana till skepsis, för talet om "mildare" och "hårdare" lagar antyder att frågan skulle vara endimensionell. Men frågor om att reglera kommunikationsnätverk skiljer sig lite från att exempelvis höja och sänka skatter. Dessa frågor innehåller i allmänhet aspekter som är binära, där det alltså bara finns två lägen. Detta är vad centern menar med att "mildra": – Vi menar att internetoperatören ska skicka ut en varning innan IP-adressen lämnas ut, säger Johan Linander, rättspolitisk talesman för centerpartiet. Han pekar på flera problem med det förslag som hittills diskuterats: Med trådlös uppkoppling kan det vara grannen som laddat ner via ditt abonnemang. En förälder kanske inte har en aning om att barnen laddar ner. Det blir lättare för företag och privatpersoner att få ut identiteten bakom IP-adressen än det är för polisen. –

ChrisK sammanfattar veckans debatt kring privatpolislagen (IPRED) och snuddar vid en konflikt mellan kvantitet och kvalitet. Målsättningen att skapa maximalt bloggtryck innebär lätt att sammanhanget förloras. Att frågan smalnas av till att enbart handla om integritet och rättssäkerhet kan vara nödvändigt när utrymmet är begränsat, som på en ledarsida, men är inte tillräckligt i det vidare medieklimat där bloggarna ger utrymme för en potentiellt obegränsad mångfald av idéer. Frågan blir då om även bloggarnas uppgift ska vara att smalna av för att göra sakfrågan ännu tydligare, eller tvärtom att bredda och skapa nya kopplingar.

Kulturbloggen skriver, i en liten plädering mot privatpolislagen, någonting som jag verkligen inte håller med om:

En övergång från ett system till ett annat kan vara jobbigt under övergången. Men jag är övertygad om att musik, film och litteratur kommer att fortsätta att skapas. Det handlar bara om hur detta distribueras. Hur vi får tillgång till det.

Det handlar “bara” om distribution. I övrigt ska ingenting förändras. Producenter förblir producenter, “de anställda på musik- och filmbolag och bokförlag kommer att kunna få jobb, också i denna nya värld”, skriver Kulturbloggen. Konsumenter förblir konsumenter, vars användning av fildelningsnätverk är rent passiv, ett blott symptom på att mellanhänderna inte “hängt med” tillräckligt. Hur många gånger har vi inte fått höra detta mantra nu?

Visst, det är begripligt att Kulturbloggen och många andra vill tona ner det hot mot Kulturen som nu basuneras ut av diverse då kallade “kreatörer” (ett ord så gräsligt att jag, i kulturkonservativ anda, längtar tillbaka till den tid då dessa fortfarande kallade sig “upphovsmän”, hur abstrakt begreppet än är).
Men att reducera kopieringsfrågan till bara är en fråga om “distribution” är att bekräfta själva problemformuleringen hos dem som man vill bemöta. Varje tanke på positiva potentialer, eller för den delen på verkliga orosmoment som ligger utanför den begränsade sakfrågan om en ny lag, blockeras. Visst behöver det ibland klargöras att musik och film och litteratur kommer att leva vidare som konstformer, men det behöver faktiskt inte innebära – som Kulturbloggen påstår – att samma personer kommer att syssla med dessa saker.
Som sagt:

We must stop asking how artworks are best distributed within networks. Copyright conflicts rather concern the very meaning of terms like “artworks” and “networks“.

Med andra ord: “Artisterna” finns inte, “konsumenterna” finns inte. Vad som finns är diverse sammansättningar som underlättar vissa kulturella aktiviteter och försvårar andra. Strider kring upphovsrätt handlar inte (längre) främst om distribution – the files have been downloaded! – utan om vem som ska sålla i det kulturella överflödet och vilka slags gemenskaper vi formerar för att knyta det till tid och plats. Möjligen är detta inte det enkla och lugnande budskap som behövs för att från en dag till en annan vinna politiker för att rösta nej till privatpolislagar. Men om vi inte förändrar problemformuleringen kommer vi för alltid att dras med en “fildelningsdebatt” med allt mindre koppling till verkligheten, där till slut bara de betalda lobbyisterna orkar delta.

Någon kanske minns hur Piratbyrån nyligen kritiserades av en viss marxist, som menade att Piratbyråns budskap var att garantera “business as usual” i en teknisk utveckling. Detta gjordes på grundval av en text från 2005, närmare bestämt ett kort anförande som jag höll för centerpartiets riksdagsgrupp strax innan omröstningen om skärpt upphovsrättslag.
Nu polemiserar jag mot den lugnande “business as usual”-idé som här fått exemplifieras med ett citat från Kulturbloggen. Betyder det att jag hunnit vända 180 grader? Bara för den som försöker leta efter en kontextoberoende “partilinje” (och någon sådan har inte Piratbyrån, som bekant).
Det finns sammanhang där det är på sin plats att avgränsa frågor, visa på att vad vissa trodde stod på spel faktiskt inte är så hotat, utan att gå in på allt annat som står på spel. Här får man vara pragmatisk och försöka avsmalna utan att allt för mycket bekräfta en obsolet problemformulering. Sen finns det andra sammanhang där utrymmet är närmast obegränsat för att bredda och diversifiera. Då bör man sträva efter detta. Olika medier lämpar sig för olika metoder. Strävan efter en enhetlig partilinje oavsett medium är, för att använda ChrisK:s utmärkta neologism, formatnihilistisk.

ChrisK sammanfattar veckans debatt kring privatpolislagen (IPRED) och snuddar vid en konflikt mellan kvantitet och kvalitet. Målsättningen att skapa maximalt bloggtryck innebär lätt att sammanhanget förloras. Att frågan smalnas av till att enbart handla om integritet och rättssäkerhet kan vara nödvändigt när utrymmet är begränsat, som på en ledarsida, men är inte tillräckligt i det vidare medieklimat där bloggarna ger utrymme för en potentiellt obegränsad mångfald av idéer. Frågan blir då om även bloggarnas uppgift ska vara att smalna av för att göra sakfrågan ännu tydligare, eller tvärtom att bredda och skapa nya kopplingar. Kulturbloggen skriver, i en liten plädering mot privatpolislagen, någonting som jag verkligen inte håller med om: En övergång från ett system till ett annat kan vara jobbigt under övergången. Men jag är övertygad om att musik, film och litteratur kommer att fortsätta att skapas. Det handlar bara om hur detta distribueras. Hur vi får tillgån