Rejäl aktion: Teatrala transaktioner från Malmö

Teaterns funktion är, som Heiner Müller insåg, att få tid att gå. Snart har helgen vecka 48 tagit slut, igen, vilket ur detta perspektiv bland annat är en förtjänst av den lilla teaterfestivalen MIT Demo i Malmö. Under fyra dagar pendlades mellan teori och praktik i vad som kallades “a festival-like think tank”, av de samarrangerande grupperna Institutet och Teatr Weimar. De hade bjudit in gäster från Danmark, Tyskland, Frankrike och Finland – fast, väl att märka, knappast från Stockholm. Det senare tyder på en viss fragmentering, som nog kan vara mer bra än dålig, men hur som helst är symptomatisk för ett svenskt teaterklimat där Riksteatern har monopoliserat turnerandet. Kopplingar fanns även in i Malmös teaterhögskola, vars studenter dock var i stort sett frånvarande – vilket nog är ännu mer typiskt för Teatersverige, i kontrast till Teatertyskland.

Detta inlägg ska dock inte bli en recension eller ett referat av MIT Demo. Det tar avstamp i dess diskussioner, men då för att se i vilken mån frågorna kan ha relevans utanför teaterns och estetikens domäner. I ett uppföljande inlägg kommer vi att landa hos Walter Benjamin, ganska långt från teaterfestivalens Slavoj Žižek-diskurs.

Först bara något om formatet, som var helt utmärkt. Föreläsningar på eftermiddagen, föreställningar på tidiga kvällen, allmän diskussion under senare kvällen och bar intill småtimmarna. Föreställningarna var dock inte föreställningar, utan “demos”.
I teatersammanhang skulle detta ord kunna betyda flera olika saker. Exempelvis kan man spekulera i en motsvarighet till demo-versioner av mjukvara: Inträdet är gratis och föreställningen rullar på i trettio minuter, innan den abrupt avbryts och en skylt kommer upp som informerar publiken om att det hela inte kommer att fortsätta förrän publiken (kollektivt) betalat en viss summa pengar. Vore antagligen svårt att realisera, men spännande. Alternativt skulle “demo” kunna förstås i analogi med demoscenen, det vill säga en uppvisning av hur man kan uppnå maximal effekt med minimala resurser på begränsad – vilket kanske är lite för nära teaterns vardagliga villkor. Här löd definitionen i stället:

there are no full productions in the festival programme but demonstrations of working processes that have started shortly before and during the festival, here in Malmö. “Demo” also means that there is something unfinished, continuous and yet to be explored in the festival’s concept.

Så till festivalens teoretiska tema, frasen som upprepades: “real action”.

Här fanns en dubbelhet. Å ena sidan var talet om “real action” i hög grad blott ett eko från konstvärldens (numera kraftigt nedtonade) diskurs om relationell estetik: drömmen om att konsten ska ingripa i den “sociala” verkligheten. Å andra sidan anknöts mycket explicit till Slavoj Žižek och hans lacanska definition av “det Reella” som då är fundamentalt omöjligt att nå fram till, och någonting helt annat än “verkligheten” (vilken snarast definieras genom sammanlänkningen av det reella, det symboliska och det imaginära). På senare tid har Slavoj Žižek tydligen försökt skilja mellan begreppen “real action” och “real act”. Flera gånger refererades dit, utan att relevansen för teaterpraktik egentligen kom upp till diskussion. Så här sammanfattades skillnaden i programbladet:

real action: a concrete action that is done or performed, any form of active interference in reality, but following an aim. Therefore it always stays within the symbolic order of the big Other, and is in the end affirmative.

real act: an act that suspends reality, symbolic order for a short moment, its ideology and its meaning/interpretation; an act that interrupts the connection between actions and words. A real act is only motivated and constituted by itself, it follows no other aim. It contains an irreducible risk and is, in its basic dimension, always negative – an act of suspension, excess, traumatic passage, and of abstract freedom. A real act transforms the bearer radically into something else, the subject radically risks itself, its identity – real act in that sense is always a crime or a transgression in relation to the symbolic order and the community one belongs to. Its effect/meaning depends on from where the act is performed.

Žižeks tänkande upprepar ju ständigt den rekursivt borromeiska formeln “3×3=9″ – i Interrogating the Real (2005) nämner Žižek “tre dimensioner av det Reella” som frambringas genom tre olika sätt att distansiera sig från den ordinära verkligheten: det första handlar då om att skapa en övergripande förvrängning, det andra om att addera ett främmande objekt, det tredje om att subtrahera bort objekt för att blottlägga en tom plats. (Även detta citerades i programbladet.)

Å ena sidan alltså “real action” där “det verkliga” – fast en ännu bättre översättning vore “det rejäla” – ställs i motsättning till det konstlade och fejkade. Å andra sidan en psykoanalytisk definition vars tillämpbarhet på teaterscenen förblir oklar.
Någonstans mittemellan återfinns den konstnärliga drivkraften för Institutet, ett gäng gamla synthare som skapat väldigt mycket uppmärksamhet med sin provokativa och stundtals blodiga version av postdramatisk teater. I programbladet definierar de sitt syfte, hyfsat väl i linje med Žižek, som att skapa en negativitet för att synliggöra maktstrukturer.
Mittemot Institutets lokal i Malmö ligger Teatr Weimar, som i programbladet presenterar sig, med två meningar som bägge innehåller ordet “utforska”, som en “textbaserad teatergrupp”. Mellan de bägge grupperna finns vissa ansatser till konstnärlig beef, om än inte värre än att de gemensamt arrangerar en festival – vars starkaste punkt dock kanske var synliggörandet av denna skillnad.

Fredag kväll på Institutet. En man i kvinnokläder sitter på scenen och citerar Slavoj Žižek. Bredvid honom en låda som det visst finns en kattunge i. Eller inte, men efter en stund hämtar han verkligen en sprattlande kattunge, som han snackar om att döda – någonting som hyfsat väl kan motiveras genom Slavoj Žižek, om man så vill. I slutändan kröker han förstås inte ett hår på kattungen, men Institutet-mannen hoppas ha skapat ett “trauma”. Helt klart har han skapat något som går att prata om under den efterföljande ölburksdrivna diskussionen, men när folk i kretsen kring Institutet intygar hur de minsann verkligen var osäkra på om kattungen skulle dödas eller inte så är det svårt att tro på dem, för att uttrycka saken milt.

Frågan var alltså om Institutet med detta tilltag hade lyckats snudda vid “real action” – vilket, utifrån premisserna, vore att uppfylla ett mål. Feeling real, feeling like really doing it for real.

Institutet-grabbarna talar om att provokation som medel för att uppnå målet, att “lyfta frågeställningar” (raise questions). Fast är det så självklart att frågor ska lyftas upp? Varför inte trycka ner dem – i jorden, alltså plantera dem? Låta växandet vänta några dagar, i stället för att låta frågorna stå i vägen för teatern. Här fanns en viss tendens att gömma själva teatern bakom frågorna. Egentligen kanske det hela mest är brechtianskt, vad vet jag. Ironiskt nog var det en väldigt textbaserad teater, egentligen föga teatralisk, mer att betrakta som performancekonst.

Kattungen blev till mästarsignifikant för en ganska hejdlös vurm för Handlingen, den föregivet verkliga handlingen. Ju mer handlingen upphöjdes, desto mer förlorades en annan teatralisk aspekt, närvaron. Dimensionerna av tid och plats verkade helt enkelt falla bort i den lätt vulgäržižekianska fixeringen vid handlingar och trauman. När jag kvällen efter tog till orda, tänkte jag säga ungefär såhär, även om jag inte sa det:

It has now been assumed, at several points, that life (authentic life, as opposed to the artificial) would be characterized by an active mode, by lots of action. I am not so sure.
It has also been pointed out that many of us are now very tired, which tends to make us talk slower and to generally become less active than we would be if we had slept properly. And if we would decide to take the path from “art” to “life”, it is rather about giving up activity than about adding more of it.
Heiner Müller’s mightiest statement ever, in one of his last interviews, was something like: The task of theatre is to make time pass, until the moment when the eyelids have to fall down.
Falling asleep (or dying) is indeed very real – and it is the opposite of action. All we know is that this festival will exhaust us until the point of sleep, which will be a real sleep (and probably a really good one).

Lördag eftermiddag på Bryggeriteatern. Jag somnar faktiskt till, några ögonblick, under en föreläsning av Laura Schulz om Gertrude Stein som föregångsfigur inom postdramatisk teater. Sömnen är ett symptom på sömnbrist, inte på någon brist i föreläsningen, som är utmärkt informativ. Laura Schulz antyder att man kan tänka sig Gertrude Stein och Antonin Artaud som delvis motsatta poler inom den postdramatiska teaterns genealogi. Stein utmärker sig då för att inte ställa text i motsättning till performance, utan i stället försöka göra skrivandet performativt, att eftersträva ett samspel mellan närvaro och representation. Snarare än att sträva efter chockartad provokation, laborerade hon från 1922 med tanken på teatern som “landskap”, snarare en visuell komposition än ett linjärt förlopp. (Senare har Heiner Goebbels försökt bygga “landskap” av enbart ljud.)

Föreläsningen av Gertrude Stein bildade en utmärkt ingång till lördagens demo av Teatr Weimar: Tractatus Realis med manus av Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist. En, på flera plan, makalöst kraftfull kommentar till teaterns sökande efter realitet. Först av allt genom de flera lagren av start. Ett programblad vid ingången som upplyser om rekvisitans, skådespelarnas, ljudens och programbladets realitet. Henning som sätter igång vad som verkar bli ett rent ljudspel, fast nej, skådespelare som kommer in i spektakulära dräkter och sätter sig vid ett bord, fast nej, de gör ingenting, ingen action alls, däremot sätter Henning på en projektor, signalerande “multimedia”, fast den ges ingen signal utan ger bara en bluescreen (den blåa skärmen som är så närvarande i så många konstsammanhang utan att anses särskilt verklig) i en intensiv minut innan den stängs av. Snart har helgen vecka 48 tagit slut. Efter hand börjar skådespelarna tala. This is Real. This. Onekligen. Talet musikaliseras, inte i ton, men i kraft av att replikernas vandrande och lätt rytmiska upprepande aktörerna emellan inte går helt jämnt ut. Efterhand används fler ord. Bland annat berättas en historia om Siegfried und Roy och en vit cirkustiger. Fast nog är talets musikalitet överordnat ordens betydelse, oavsett om Teatr Weimar väljer att kalla sig textbaserade eller inte. Sedan kommer en uppstoppad pingvin (hyrd under en månad för 350 kronor) och läser Nietzsche på tyska. (Senare skulle vissa kalla detta för kitsch, fast utan att definiera begreppet kitsch).
Mot slutet namnges deltagare i MIT Demo, större delen av publiken. Vissa namn upprepas fler gånger än andra, framför allt medlemmarna av Institutet. …is not real, but christian.
I vilket annat sammanhang om helst hade detta nog inte kunnat funka, men här var det en fullkomligt briljant nivå av konfrontation – krönt av det faktum att ljuset sedan tändes så snabbt att ingen vågade applådera. (Föreställningen hade inletts av en röst som bland annat sade att inga applåder skulle ges, fast insprängd bland andra absurda uppmaningar.)

Senare på kvällen, under diskussionen på Institutet, visar det sig att folk verkar ha missuppfattat Weimars demo som någonting huvudsakligen ironiskt, vilket var ganska förbluffande. Kvällens märkligaste inslag skedde dock i samband med att tyska performanceduon Eisenächer/Harder presenterade sitt taffliga försök i den genren “intervention in public space“. Utanför köpcentret Triangeln ägnade de sig bland annat åt att lägga upp sockerbitar på rad, vilket gjorde dem till “aktivister”. Allting videofilmades så att det kunde visas under kvällens presentation på Institutet. Det slående var hur nästan hela publiken skrattade gemensamt vid varje litet tecken på att någon förbipasserande över huvud taget lade märke till spektaklet (med undantag för sådana förbipasserande som verkade vara införstådda med den konstnärliga inramningen). Ett ganska obehagligt skratt, mästrande och på samma gång osäkert. Kanske var det ett sätt för folk att bekräfta för varandra att ens konstnärliga handlingar är på riktigt: Såg du? En shoppande Malmöbo tog ett steg åt sidan för att inte förstöra linjen av sockerbitar! De lyder regler, de dumma fåren! Ungefär.
Allra mest skrattas det när någon erbjuder lite frukt till en av konstnärerna, kanske i tron att hon faktiskt är hemlös och hungrig – ett högst rimligt antagande, då hon sitter i ett provisoriskt tält och fryser med en mugg kaffe. Kanske hade skrattet helt andra bevekelsegrunder. Men varför inte den efterföljande diskussionen tog upp frågan om detta skratt är obegripligt.

Syften med upptågen från Eisenächer/Harder var, enligt deras egen presentation i programmet, “to allow for creative statements by non-creative people”. Inget mer behöver sägas.

Detta inlägg blev visst ändå ganska mycket referat av MIT Demo, fast fortfarande mest för att lägga en bakgrund till fortsatta funderingar kring handlande (och icke-handlande) i ett uppföljande inlägg.

Teaterns funktion är, som Heiner Müller insåg, att få tid att gå. Snart har helgen vecka 48 tagit slut, igen, vilket ur detta perspektiv bland annat är en förtjänst av den lilla teaterfestivalen MIT Demo i Malmö. Under fyra dagar pendlades mellan teori och praktik i vad som kallades "a festival-like think tank", av de samarrangerande grupperna Institutet och Teatr Weimar. De hade bjudit in gäster från Danmark, Tyskland, Frankrike och Finland – fast, väl att märka, knappast från Stockholm. Det senare tyder på en viss fragmentering, som nog kan vara mer bra än dålig, men hur som helst är symptomatisk för ett svenskt teaterklimat där Riksteatern har monopoliserat turnerandet. Kopplingar fanns även in i Malmös teaterhögskola, vars studenter dock var i stort sett frånvarande – vilket nog är ännu mer typiskt för Teatersverige, i kontrast till Teatertyskland. Detta inlägg ska dock inte bli en recension eller ett referat av MIT Demo. Det tar avstamp i dess diskussioner, men då för