Rapport från No Music Day, del två

(Här är rapportens första del.)

Om dagen tillbringades solitärt, skulle kvällens fortsatta firande av No Music Day ske i ett kollektivt sammanhang; en lägenhet i Hökarängen. För att ta sig dit krävdes en färd med tunnelbanan, vilket en fredagkväll brukar betyda att man attackeras av musik. Först av en ringsignal, anskrämlig latinokitsch på bisarrt hög volym, dock bara någon sekund. Sedan var det ett gäng ungjävlar som gick på i andra änden av vagnen och började lyssna på rockmusik från en mobiltelefon med högtalare – om man nu ens kan kalla sådant diskantskval för musik. Ingen teknisk finess i världen kan ändra på det faktum att mobiltelefoner är för små för att kunna användas till högtalarmusik. Att ungdomar vill kaxa sig i kollektivtrafiken genom att spela sin musik är i sig ingenting konstigt, men när det görs i mobiltelefoner är det endast värt förakt – bandspelare kan däremot inge respekt!

Snön föll. Väl framme samlades omkring sju personer för en speciell upplaga av Video Club, anpassad för dagen: Hemmabio med projektor med utan högtalare. Vi visade stumfilmer hittade på Karagarga. Tidiga spelfilmer som Alice in Wonderland (1903), Bjørnetæmmeren (1912) och Le Avventure straordinarissime di Saturnino Farandola (1914). Dokumentärer om afrikansk elefantfångst och asiatiska nomadfolk. Samt inte minst Kreise (1933) och andra abstrakta experimentfilmer av Oskar Fischinger, som visserligen gjordes med ljud men kanske är bättre utan.

Med sådan input kan samkväm utan musik fungera relativt bra. Men ungefär från tolvslaget – när alltså No Music Day enligt vissa sätt att räkna var över – växte en oro. Från flera håll i rummet antyddes att musiken förr eller senare måste återkomma, men ingen vågade föreslå något så simpelt som att öppna iTunes, stirra in i dess överflöd och välja en låt (eller, hemska tanke, trycka på “shuffle”). Efter ett dygn utan musik är det ingen liten sak att åter ge samvaron en förprogrammerad rytm.

Att gå från ingen musik till färdigpacketerade låter var, helt enkelt, uteslutet. Vad som krävdes var att bygga från nollpunkten. Vi hade förstås kunnat göra det med röster eller rytminstrument men det vore kanske problematiskt i ett hyreshus mitt i natten, dessutom var någonstans den utstakade riktningen att återkomma just till det vardagligaste sättet att uppleva musik, det vill säga via en dator.
Vi behövde ett datorgenererad ljud som inte i sig var musik, men som kunde vara en startpunkt. Vi behövde ett beep. Men från vilken protokollnivå? Intensiv googling satte vid. Något terminalkommando för att bara få fram ett sådant neutralt databeep fanns inte. Det fanns ett program (fri mjukvara!) som utlovade denna funktion och ingenting mer. Det fanns även skumma sajter som sålde ljudfiler för en dollar styck, inklusive filen “beep.wav”. Kompilatorer och kreditkort avfärdades dock, till förmån för sajten Freesound.org som visade sig kunna användas som en primitiv sequencer. Av korta blippar och bloppar byggdes någonting som åter började likna musik, och som underbyggdes med drones.

Efter en tids trevande bland vågformerna kunde en flytande övergång ske till förinspelad musik. Fortfarande var det viktigt att undvika utpräglat expressiv musik. En påstridig rocklåt hade kunnat förstöra allting. Vad som krävdes var verkligt minimala ljudmattor, vilka återfanns hos artister som Zoviet France och Dead Texan, samt först av allt i en ny mix från skotska Optimo betitlad Sleepwalker som inleddes med spår av bland andra Chris Watson och Coil.

Optimo-mixen fick ackompanjera stumfilmen Grass: A Nation’s Battle for Life (1925) om ett nomadfolks umbäranden i Centralasien. Och vad som hände i detta slumpartade samspel, där vi för första gången på ett dygn fick uppleva musik, var inte mindre än fenomenalt. Fenomenala synkroniciteter!
Om inte annat bevisade detta att No Music Day, om det utförs dedikerat och kollektivt, har potential att omkalibrera ens lyssnande. En annan lös tanke som väcktes rör hur frågan om musikalisk närvarokänsla (vanligtvis förknippad med begreppet “levande musik”) är intimt förknippad med en outtalad överenskommelse om ansvar. För det tredje väcktes en del tankar om den tidiga filmen och dess relation till kringresande underhållningskulturer, fast det kanske kan få ett eget inlägg.

Words say little to the mind; extent and objects speak; new images speak, even new images made with words. But space thundering with images and crammed with sounds speaks too, if one knows how to intersperse from time to time a sufficient extent of space stocked with silence and immobility.

Antonin Artaud

Nästa år inträffar No Music Day för femte och sista gången. Det kommer att bli extraordinärt.

Uppdatering: Läs ChrisK:s rapport.