Rapport från No Music Day, del ett

Natten till fredagen hade jag en underlig dröm. Jag hade fått ett kravbrev, ett tjockt och obehagligt, från biblioteket. Detta gällde icke en bok, utan en krukväxt, och jag minns hur förvånad jag var över att biblioteket även lånade ut krukväxter. Det var antagligen inte jag som hade lånat denna krukväxt, men det spelade ingen roll, jag hade väl lånat ut mitt lånekort för nu var kravet riktat mot mig: 23500 kr. Jag hisnade över det absurda beloppet, bläddrade vidare bland kravbrevets olika dokument och hittade en bild på den oansenliga lilla krukväxten som påstods vara värd så mycket pengar, kände igen den och tvangs konstatera att jag slängt den i sopnedkastet.
Ett annat av kravbrevets papper beskrev växten. Dess höga värde var betingat av att det var en musikkänslig växt. Tydligen kunde musik inom vissa frekvensområden få dess blad att “dansa”, även om detta inte sades vara uttryck för musikalitet utan snarare en form av “allergi” mot musik hos denna underliga växt.

På väg in i duschen visslar jag en halv ton, tänkt som upptakten till en tangorefräng, innan jag hejdar mig. Låten i fråga är en finsk tangoklassiker och var en av de sista som spelades på Tangopalatsi kvällen innan. Den kommer att återkomma under dagen.

Klockan 09.00 drabbas jag av Microsoft Windows startpling (komponerat av Brian Eno). Lite retsamt, men inte en slinga som fastnar. På samma sätt bestämmer jag mig för att acceptera min egen mobilsignal, för trots att den i någon mening är musikalisk så har jag hört den i signalkontext alltför många gånger för att jag längre ska kunna uppfatta den som musik.

Jag bestämmer mig för att dagens arbetsdag ska tillbringas på Riksarkivet. Tar tunnelbanan och konstaterar att inga gitarrförsedda La Bamba-idioter verkar ha stigit upp än. Väl framme i Hornstull är jag sugen på kaffe men vågar inte gå in på något kafé för att få med mig en mugg i handen, eftersom alla kaféer antagligen skvalar musik.

Styr kosan mot Västerbron och noterar att jag går i takt med en tänkt musik – närmare bestämt tangorefrängen. Jag måste hejda mig själv från att gnola. Att gnola vore att överträda de gränser jag satt för denna dag, att däremot gå i takt måste vara tillåtet (trots allt vore det snarare mer musik att sätta ned foten med irreguljära intervall). Ett gränsfall upptäcks: Mina tänder hamrar kantiga tangorytmer över grundpulsen. Det är musik, men jag väljer att räkna sådana käkrytmer till samma domän som den tänkta musiken som ständigt rullar inne i min skalle. Med andra ord drar jag gränsen mellan inre och yttre, för jag vill ju inte vara cartesian och dra den mellan kropp och själ.
Käkarnas rytmiska aktivitet är måhända ett resultat av att den starka vintersolen släppt loss adrenalin i mitt nervsystem. Rent visuellt är det en sagolikt vacker dag, vilket får biltrafiken över Västerbron, särskilt dess ljud, att framstå som desto mer absurd. Kylan är bitande. Melodierna i skallen påstridiga.

Precis bredvid brofästet på Kungsholmen ligger den ärevärdiga institutionen Riksarkivet. Jag går ner för trappan till forskarexpeditionen, lämnar in ett par blanketter och sätter mig i läsesalen. Lokalen måste beskrivas som ambient. Färgskalorna går i ljusbrunt och ljudnivån är låg: endast pappers bläddrande och ibland en lågmäld ordväxling eller tjutet från en mikrofilmsmaskin.
Arkivmaterialet berör musik. Först tar jag reda på bakgrunden till att ESO år 1998 beställde en rapport om “svensk musikexport”. Halvintressant. Sedan gräver jag mig ner till den epok som jag just nu har så svårt att släppa: 1930-, 40- och 50-talen med dess invecklade utredningar som bland annat ledde fram till lagen om upphovsrätt. Jag gör åtminstone ett anmärkningsvärt fynd som bidrar till att förklara hur musikernas representanter så fullständigt hamnade i skivbolagens knä till slut.
Så är klockan fyra. Jag kan inte påstå att jag har saknat musik under de timmar som förflutit i Riksarkivets ambienta läsesal. Otaliga sidor av skrivmaskinstext har hypnotiserat mig. Däremot börjar jag känna av hur jag helt har missat att äta mat. Till detta bidrog även farhågorna om att de få lunchställen som finns i Riksarkivets närhet mycket väl kan tänkas spela musik.
I mörkret går jag åter över Västerbron. Nu låter musiken inne i mig mycket mera dov, minimal och abstrakt. Mina steg bankar inte längre med i några tänkta melodier, i stället utgår den tänkta musiken från mina steg och skapar ovanpå dessa svaga vibrerande basljud. Efter ett tag inser jag att det eventuellt var bilarna jag hörde. Intressant nog uppfattade jag dem denna gång – jag vet inte om det beror på mörkret eller på timmarna av arkivmeditation – inte alls som enerverande, utan snarast som musikaliska, på ett närmast cageskt sätt.

Tillbaka i Hornstull vågar jag mig på att besöka såväl Konsum som Systembolagen – precis som jag räknat med spelar inget av ställena någon musik. Tunnelbanan hem är också säker. Att vistas i den egna lägenheten känns däremot konstigt. Rummet är alltför överkodat av vanan att lyssna på musik.

Snart går jag ut igen. Rapportens andra del följer.

Läs även rapporterna från två andra som säger sig ha misslyckats med No Music Day. Gabbe skriver längre och Monki skriver kortare.