Helt hysteriskt: Tardes smittontologi möter Artauds teater

Det varit mycket spännande att följa hur först Kalle P och sedan Chris K tagit sig an idéerna om imitation hos sociologen Gabriel Tarde, testat dem på pågående fenomen och byggt på en “smittontologi“.
Efter att Kalle i mars kom hem som smittohärd från en konferens med bland andra Bruno Latour spred sig figuren från bloggpost till bloggpost. När så smittotänkandet i september mötte Arbogahysterin inleddes en blommningstid. Senast idag så har det visat sig hur de neotardeianska idéerna börjat resonera med imperativet kopimi.

Jag tänker här spinna vidare kring detta bygge, utifrån en lös tanke om “kopimis skuggsida” som under S23X-bussresan växte fram parallellt med lika lösa tankar kring teater – inte om det sceniska, men ganska mycket om det kringresande. Kopplingarna mellan smitta, kopiering och teatralitet ledde min läsning i två riktningar. Den ena utgörs av Antonin Artaud som år 1933 i en essä jämförde sin egenartade idé om teatern med en pest – en smittontologisk metafor kopierad från teaterhataren Augustinus.

Vi återkommer snart till Artaud. Först backar vi tillbaka några decennier, till den samtid i vilken Gabriel Tarde planterade sina idéer om imitation, ungefär samtidigt som Henri Bergson försökte analysera skrattet, och även den tid då filmen slog igenom.
Rae Beth Gordon beskriver detta klimat i artikeln “From Charcot to Charlot: Unconscious Imitation and Spectatorship in French Cabaret and Early Cinema“. Som titeln antyder går hon tillbaka ytterligare några decennier i belle époque, då idéer om “hysteri” var som mest på modet och det brukade låta så här i den psykiatriska diskursen:

It is certain that today, primarily in the cities, hysteria is the illness in vogue. It is everywhere. /…/ The instinct to imitate comes from the unconscious parts of the nervous system.
/…/
There is no doubt that [epilepsy] can be engendered by imitation, /…/ as a result one must pay the moste careful attention to preventing children, adolescents, and impressionable women from witnessing epileptic attacks. /…/
Sometimes hysterical attacks due to imitation [occur] in such a great number of subjects that the word epidemic has been used with some justification.

Paul-Max Simon, L’Hygiene de l’esprit (1877)

Från 1880-talet uppfattades hysteri som någonting smittsamt. Läkare antog att svaghjärnade kunde drabbas av epilepsi blott genom att bevittna ett epileptiskt anfall och oroade sig över hur hysterikers imiterande av varandra kunde leda till masshysteri. Detta var en smittontologi – som var potentiellt paranoid.
Bakom oron kan säker delvis ha legat det faktum att föregående sekel hade skådat Pariskommunen (vars kvinnliga ledare konsekvent beskrevs just som hysteriska i pressen). Men framför allt skedde på psykologins område en omfattande uppgörelse med den cartesianska separationen av kropp och skäl. En given nyckelperson var Pierre Janet som kom upp med tanken på omedveten imitation. (Kanske något för Kalle Palmås, som sagt sig vara ute efter “broar mellan vår flödesontologi/smittontologi/whatever och psykogrejen“.)
Under andra halvan av 1880-talet utvecklade Gabriel Tarde sina tankar om imitationen:

Society is imitation, and imitation is a form of somnambulism.

Under samma decennium umgicks även Nietzsche med tankar om hur kroppens muskler och nerver har egna minnen, och Bergson skrev om hur konsten uppnår sin verkan genom omedveten imitation från betraktarens sida. Därmed var gränsen osäkrad mellan hysteri och estetik, åtminstone i teorin.

Rae Beth Gordon frilägger med stor finess kopieringar från sjukhusets diskurs till scenens under 1800-talets två sista decennier. Tidens oerhörda besatthet vid fenomenet “hysteri” smittade av sig till vissa former av teater, varifrån skådespelarna senare tog med sig specifika stildrag till det nya mediet film. Kopieringar skedde dock även i andra riktningen. Jean-Martin Charcot, “den moderna neurologins grundande”, skrev exempelvis att “clownism” (tics och grimaser) ofta var ett tidigt tecken på en hysterisk attack.
Tanken på kroppsrörelsers smittsamhet verkar ha givit teatern en kuslig dimension.

The artistic representation and popular spectacle of the body as a collection of nervous tics, dislocations and mechanical reflexes, with the accompanying implications of medical pathology, began in the cabaret. /…/
The Parisian cabaret and café-concert between 1865 and 1907 were characterized by convulsive body language made up of frenetic, angular and “mechanical” movements accompanied by tics and grimaces.

När dessa gester skulle uttryckas i stillastående bilder, återkom ständigt mönstret zigzag. Rae Beth Gordon visar övertygande hur hela detta paket av kroppsrörelser och visuella uttryck omisskännligen anspelade på vad som vid denna tid blivit allmänt känt som hystero-epilepsi (man skilde ännu inte mellan hysteri och epilepsi)
Rae Beth Gordon lägger fram tanken att det i hög grad kan ha varit publikens fascination över och kopierande av (patologiskt kodade) kroppsrörelser som skapade flera av de första filmstjärnorna – däribland Charlie Chaplin. (Detta i kontrast till varje föreställning om film som passivt mottagande eller som rent mental suggestion.)
Hysterin blev mindre populär som diagnos, men dess karakteristiska drag förblev smittsamma och arbetade sig in i filmen – samt, inte minst, i surrealismen. André Breton och Louis Aragon utnämnde år 1929 hysterin till en överlägsen uttrycksform. Tre år tidigare hade samma figurer uteslutit Antonin Artaud ur surrealiströrelsen, på grund av dennes ointresse att gå med i kommunistpartiet.

Därmed är vi osökt tillbaka till Teatern och pesten som Artaud skrev år 1933. Smittotanken har dragits till sin spets. Artaud beskriver olika stadier av pestens spridande i staden. Först kollapsar den rådande ordningen, därefter de gängse sätten att kommunicera, sedan upplöses hemfriden och ett nytt rum som varken är privat eller offentligt öppnar sig. Och där någonstans framträder det som han kallar “teatern”:

Once the plague is established in a city, the regular forms collapse. /…/
The dregs of the population, apparently immunized by their frenzied greed, enter the open houses and pillage riches they know will serve no purpose or profit. And at that moment the theater is born [le théâtre s'installe]. The theater, i.e., an immediate gratuitousness provoking acts without use of profit.

Översättningen som anger att “teatern föds” är missledande (trots den relevanta vinken till Nietzsches debutbok om tragedins födelse). Det påpekar Samuel Weber i en mycket klargörande artikel titulerad “The Virtual Reality of Theater“. För vad Artaud är ute efter med sitt underliga teaterbegrepp är just något som inte kan förverkligas (särskilt inte på en teaterscen), utan något som förblir på det virtuella planet. Samuel Weber:

Theater, like the plague, does not have to come into the world: it is already there, albeit dormant. Its time is not the linear time of narrative, of plot, of beginning, middle and end, of before and after. Nor is the time of theater that of production. Theater is not made, if by “making” is meant a process of conscious and deliberate construction governed by a design, a plan, an idea or a goal. Least of all, however, is theater created, if by creation is meant creatio ex nihilo.

En utmärkt beskrivning av kopimi. Kanske läge för en ny remix…

Artaud var övertygad om att varje kroppsrörelse – inklusive andningen – korresponderade till en känslorörelse, och att kroppens språk därför kunde vara en universell kommunikation. Hans teater var först och främst “likt pesten, ett delirium och någonting kommunikativt”.

The plague takes images that are dormant, a latent disorder, and suddenly extends them into the most extreme gestures; and theater also takes gestures and pushes them as far as they will go: like the plague it reforges the chain between what is and what is not, between the virtuality of the possible and what already exists in materialized nature.

Vi skulle kunna fortsätta i evighet, exempelvis genom att gå vidare till ännu en vinkel på smittotemat utifrån Constance Spreens artikel “Resisting the Plague: The French Reactionary Right and Artaud’s Theater of Cruelty“. Men det är sent och vi sätter punkt, tills vidare. Må smittan föras vidare.