Inte bara distribution

ChrisK sammanfattar veckans debatt kring privatpolislagen (IPRED) och snuddar vid en konflikt mellan kvantitet och kvalitet. Målsättningen att skapa maximalt bloggtryck innebär lätt att sammanhanget förloras. Att frågan smalnas av till att enbart handla om integritet och rättssäkerhet kan vara nödvändigt när utrymmet är begränsat, som på en ledarsida, men är inte tillräckligt i det vidare medieklimat där bloggarna ger utrymme för en potentiellt obegränsad mångfald av idéer. Frågan blir då om även bloggarnas uppgift ska vara att smalna av för att göra sakfrågan ännu tydligare, eller tvärtom att bredda och skapa nya kopplingar.

Kulturbloggen skriver, i en liten plädering mot privatpolislagen, någonting som jag verkligen inte håller med om:

En övergång från ett system till ett annat kan vara jobbigt under övergången. Men jag är övertygad om att musik, film och litteratur kommer att fortsätta att skapas. Det handlar bara om hur detta distribueras. Hur vi får tillgång till det.

Det handlar “bara” om distribution. I övrigt ska ingenting förändras. Producenter förblir producenter, “de anställda på musik- och filmbolag och bokförlag kommer att kunna få jobb, också i denna nya värld”, skriver Kulturbloggen. Konsumenter förblir konsumenter, vars användning av fildelningsnätverk är rent passiv, ett blott symptom på att mellanhänderna inte “hängt med” tillräckligt. Hur många gånger har vi inte fått höra detta mantra nu?

Visst, det är begripligt att Kulturbloggen och många andra vill tona ner det hot mot Kulturen som nu basuneras ut av diverse då kallade “kreatörer” (ett ord så gräsligt att jag, i kulturkonservativ anda, längtar tillbaka till den tid då dessa fortfarande kallade sig “upphovsmän”, hur abstrakt begreppet än är).
Men att reducera kopieringsfrågan till bara är en fråga om “distribution” är att bekräfta själva problemformuleringen hos dem som man vill bemöta. Varje tanke på positiva potentialer, eller för den delen på verkliga orosmoment som ligger utanför den begränsade sakfrågan om en ny lag, blockeras. Visst behöver det ibland klargöras att musik och film och litteratur kommer att leva vidare som konstformer, men det behöver faktiskt inte innebära – som Kulturbloggen påstår – att samma personer kommer att syssla med dessa saker.
Som sagt:

We must stop asking how artworks are best distributed within networks. Copyright conflicts rather concern the very meaning of terms like “artworks” and “networks“.

Med andra ord: “Artisterna” finns inte, “konsumenterna” finns inte. Vad som finns är diverse sammansättningar som underlättar vissa kulturella aktiviteter och försvårar andra. Strider kring upphovsrätt handlar inte (längre) främst om distribution – the files have been downloaded! – utan om vem som ska sålla i det kulturella överflödet och vilka slags gemenskaper vi formerar för att knyta det till tid och plats. Möjligen är detta inte det enkla och lugnande budskap som behövs för att från en dag till en annan vinna politiker för att rösta nej till privatpolislagar. Men om vi inte förändrar problemformuleringen kommer vi för alltid att dras med en “fildelningsdebatt” med allt mindre koppling till verkligheten, där till slut bara de betalda lobbyisterna orkar delta.

Någon kanske minns hur Piratbyrån nyligen kritiserades av en viss marxist, som menade att Piratbyråns budskap var att garantera “business as usual” i en teknisk utveckling. Detta gjordes på grundval av en text från 2005, närmare bestämt ett kort anförande som jag höll för centerpartiets riksdagsgrupp strax innan omröstningen om skärpt upphovsrättslag.
Nu polemiserar jag mot den lugnande “business as usual”-idé som här fått exemplifieras med ett citat från Kulturbloggen. Betyder det att jag hunnit vända 180 grader? Bara för den som försöker leta efter en kontextoberoende “partilinje” (och någon sådan har inte Piratbyrån, som bekant).
Det finns sammanhang där det är på sin plats att avgränsa frågor, visa på att vad vissa trodde stod på spel faktiskt inte är så hotat, utan att gå in på allt annat som står på spel. Här får man vara pragmatisk och försöka avsmalna utan att allt för mycket bekräfta en obsolet problemformulering. Sen finns det andra sammanhang där utrymmet är närmast obegränsat för att bredda och diversifiera. Då bör man sträva efter detta. Olika medier lämpar sig för olika metoder. Strävan efter en enhetlig partilinje oavsett medium är, för att använda ChrisK:s utmärkta neologism, formatnihilistisk.