Tydligen så surrar nu en debatt kring begreppet kulturkonservatism. Som alltid måste påpekas på nytt, handlar konservatism inte om att vilja frysa tiden stoppa en utveckling, däremot om att bibehålla en viss skepsis mot nymodigheter, utifrån en grundhållning om att vissa inrättningar faktiskt är värda ett aktivt bevarande. Så långt borde det vara självklart att vara kulturkonservativ. Alternativet – hyllning av allt nytt bara för att det är nytt – är ovärdigt varje tänkande människa.
Att begreppet ändå används någorlunda flitigt, i positiv såväl som negativ bemärkelse, får ses som en strid inte om bevarandet i sig, utan om synen på historia. Frågan om kulturkonservatism är en fråga om hur korta eller långa tidsperspektiv man vill orientera sig inom. Låt mig ge ett antal exempel:
Ett år. Kulturkonservatism som en djupt rotad skepsis mot det senaste årets hejdlösa vurm för centraliserade datamoln typ Spotify. Bevarande av nätets decentraliserade arkivstruktur.
Tio år. Kulturkonservatism som en dröm om att återupprätta 1990-talets kulturklimat, där man kunde tälja guld med cd-skivor och internet fortfarande betydde www, inte P2P. Bevarande av branschstrukturer.
Femtio år. Kulturkonservatism som ett positivt värderande av det kulturklimat som rådde i det klassiskt socialdemokratiska Folkhemmet, ungefär kring år 1958, det vill säga strax innan popmusik och vänsterradikalisering rörde till saker. Kraftigt ställningstagande för modernismen, mot vad som uppfattas som postmodernism. Bevarande av public service och folkbildningsidealet.
Etthundrafemtio år. Kulturkonservatism som orienterar sig efter det borgerliga 1800-talet, sätter litteraturen högst av konstarterna och står upp för en måhända elitistisk idé om bildning, försiktigt positiv till upplysningens idéer. Kraftigt ställningstagande för figurativt måleri, mot all form av modernism. Ännu kraftigare stöd till Kungliga Operan och Konserthuset. Film ses knappast som en konstart, möjligtvis som en visualisering av författares verk. Bevarandet av en textcentrerad estetik på alla områden.
Trehundra år. Kulturkonservatism som bibehåller en skepsis mot all borgerlig kultur och snarare orienterar sig utifrån en feodal hållning från svenska stormaktstiden och barocken. Ser inte konsten som ett självändamål och betonar att yttrandefriheten måste ha sina gränser. Anser, när allt kommer omkring, att Upplysningen nog förstörde mer än den förbättrade. Värnar tanken på Norden, präglat av lutheranska ideal.
Femhundra år. Kulturkonservatism orienterad mot Rom, det katolska Europas självklara centrum. Smått skeptisk till staten. Läser hellre Aristoteles än Descartes. Bevarande av kyrkan som institution och rättesnöre.
Tusen år. Kulturkonservatism av hedniskt snitt. Värderar naturupplevelser, med eller utan blot. Vill naturligtvis inte återgå till Vikingatiden, men anser att vi fortfarande har mycket att lära från dess samhällsorganisation.
Tvåtusenfemhundra år. Kulturkonservatism som betonar det klassiska Athen som Västerlandets vagga. Besatt vid tanken på torg och förespråkar någon form av demokrati.
Tvåtusensexhundra år. Kulturkonservatism som en nietzscheansk-dionysisk uppgörelse med hela “den sokratiska människan”. Drömmer om att återupprätta tragedins mysterium.
Se där – hela nio kulturkonservatismer fick jag ihop! Fler går helt klart att tänka sig (särskilt om man lämnar det Sverige-centrerade perspektiv som jag här har stannat inom). Poängen är att de olika varianterna på några punkter är fundamentalt oförenliga. Själv anser jag dock att nästan alla i någon mån har sina poänger, men föredrar nog den allra första och den allra sista framför de flesta mellanvarianter.
Herrar som Nils Schwartz eller Johan Lundberg verkar dock gärna ta för givet att 1800-talets textkultur eller 1990-talets cd-kultur skulle vara mer värda att konservera än internets decentraliserade karaktär eller den försokratiska tragedin. Det är dock på intet sätt självklart.
Uppdatering:
Än en gång bör understrykas att ingen av de positioner som här skisserats skulle handla om att “gå tillbaka” till en svunnen tid. De ska förstås som olika sätt att orientera sig i nuet. Epoker är ingenting som “kommer och går”, utan de överlagrar varandra, alltså är alla närvarande i vår samtidskultur: luthersk etik och tragiska livshållningar, romantiska konstnärsideal och hedniska riter.
Min poäng är att det är tvärt omöjligt att alls agera i nuet, utan att först göra sitt val av historiska referenspunkter. Även den som i framstegets namn vill förneka detta, har i själva verket valt att konservera en viss historisk idé om Framsteget. Vi är alltså allihopa, i någon mån, kulturkonservativa!
16 kommentarer ↓
Det de har gemensamt är att alla måste bekämpas. Mer komplicerat än så är det inte. Lika mycket rak vänster mot “True School”-hiphoppare som Axess-TV!
Är inte ditt ettårsexempel egentligen bara konservativt i en strikt uppslagsboksmässig anda?
[...] Mycket bra har skrivits i fildelnings- och IPRED-debatten och det blir ett kärt besvär att försöka lyfta fram enstaka. HAX efterlyser själva definitionen av fildelning. Anders Mildner saknar dessutom en vettig diskussion kring skapandets själva kärna — mycket läsvärt. Torgny Nilsson skriver väldigt bra om hur artister inte tjänar något på IPRED-lagen och Rasmus räknar upp nio kulturkonservatismer. [...]
Birdseed: Jag håller inte med dig den här gången! (Läs uppdateringen.)
Däremot är det intressant att du nämner ordet “vänster”. Det är lite kul att gå igenom listan och försöka placera de nio kulturkonservatismerna i vänster/höger-fack, tycker jag själv.
Henrik: Måhända. Jag tror som sagt inte att det finns någon ordentlig definition av “kulturkonservatism”. Ettårsexemplet var kanske främst ett sätt att inta en viss distans mot alla som i namn av det förutbestämda Framsteget okritiskt tar till sig vad som sägs vara de senaste IT-trenderna, som om allting nytt automatiskt vore bra.
Om ingenting går att generalisera kan vi inte använda oss av några begrepp överhuvudtaget.
Rent spontant är det rimligt att använda begreppet , precis som ordet radikal, just i jämförelse med något annat. Huruvida något är radikalt eller inte beror ju på omständigheterna.
Frankrike är, om jag generaliserar, kulturkonservativt jämfört med Sverige.
H: Visst, i Frankrike – för att inte tala om USA – är konservatismen mycket mer synlig och potent än här. Samtidigt har fransk debatt och diskussion/konst (film, litteratur, kritik, politik), när den är bra, en precision och ett mångstämmigt tryck som vi inte har sett i Sverige på lääääänge (nej, bloggosfären gör inte alls det jobbet). En orsak till att jag älskar Frankrike är att så många där saknar den inkörda svenska ängslan för att verka “elitistisk”, skärpt, stilfull eller original (på vilken stilnivå det än är).
De har åsikter och de argumenterar, de ber inte om ursäkt för sig själva, lyder inte blint shoppingguiderna och tittar inte på alla andra. Det är motsatsen till det som ofta gör svensk offentlighet kvävande introvert och syrefattig – och omöjlig att penetrera.
En intressant potentiell sidovinkling på samma tema är hur föränderlig konservatismen över huvudet taget är i sina (öppna retoriska) argument. Samma politik i grunden kan i olika epoker ha helt olika försvar, frågan “varför?” växlar ständigt på den sidan. I motsats till (den progressiva) vänstern som genomgående nämner rättvisa och personlig frihet av olika slag.
Såg till exemepel en moderat riksdagsman på Skolfront i TV agrumentera för införande av skoluniformer med budskapet att det skulle minska stressen och stilhetsen. En “konservatism” med ytligt flumvänster-aktiga argument, men med samma politiska riktning som konservativa ur tidigare generationer. Som skulle pratat om sammanhållning, disciplin, fromhet inför gud, whatever. Jag tror att många som ytligt sätt är vänster, även i din lista, egentligen är ganska traditionellt konservativa ändå…
En typ av kulturkonservatism som du missade är det 15-åriga perspektivet. Utmärks av ett starkt förakt för mobiltelefonins undergörande verkan. Man drar sig till minnes hur människor med avsmak avfärdade användarna av mobiltelefoner som märkvärdiga och osnutna börsklippare. Undrar om inte Galenskaparna kan ha gjort någon “helfestlig” sketch på temat…
[...] Nio kulturkonservatismer [...]
Människan som varelse har inte förändrats nämnvärt sedan 3000 år tillbaks, den stora skillnaden är ackumulerad kunskap, standing on shoulders of giants. Den som inte lär av historien, är dömd att upprepa den.
Du är ett geni! Jag ligger själv skrämmande nära 50-årsvarianten. Mycket träffande och roligt!
Jag noterar att jag själv stämmer in på ettårskonservatismen, men sen blir det komplicerat: jag uppskattar bevara public service-tanken men inte resten av femtioårskonservatismen och jag vill gärna ge ÄNNU starkare stöd till opera- och konserthusverksamhet i linje med hundrafemtioårskonservatismen men helst tillsammans med ännu starkare stöd även till film & annan kulturell verksamhet, varför inte grafitti. Alltså, du har ju helt rätt i din poäng med inlägget men en anledning till att det ofta är svårt att vettigt diskutera kulturpolitik & “kulturella hållningar” är just att man föreställer sig att åsikterna ingår i den här typen av klustrar. Säger man “Jag gillar opera” så föreställer sig diskussionspartnern ofta att detta ingår i ett kulturkonservativt paket av den typ du beskriver, och strax är skyttegravskriget igång (eller ett samförstånd som bygger på missförstånd :)
Detta är alltså ingen direkt invändning till ditt inlägg bara en spontan kommentar.
Poängen är väl att ha ett reflekterande förhållande till sitt samhälle, sin samtid – och det är tyvärr inte alls givet idag: många kör mera på ett ideologiskt förhållnigsssätt (“USA-hat” vs terrorism och sossiga snobbar) eller kokar ner till enbart det som kan beläggas med statistik, det senasre finns både till vänster och till höger.
Det är klart att utrymmet för stora översiktsverk typ Sohlmans musiklexikon eller Erik Hjalmar Linder har krympt, de förutsatte en slags folkbildningsanda och en självklar gränsdragning mellan hög- och lågkultur, som i sig verkar vara suspekt idag. Paradoxalt nog har också utrymmet för gränsutmanande projekt som Folkoperan och Moderna Museet mattats av, de kräver också ett slags medvetande om var de där gränserna finns plus en stolt framtidstro – som inte finns idag. Men visst, om historiskt medvetande förutsätter en form av kulturkonservatism så är det ju inget val egentligen. Inte om man vill att det man gör ska ha mer livslängd än en generation.
[...] Förvånande och exeptionellt är att Copyriots inledande skepsis övergick i okritik, till någon form av självkritik (där skepsis till onlineifiering plötsligt är kulturkonservatism och,… och slutligen tystnad. Rasmus Fleischer är den enda bloggare med tyngd och intellekt nog att [...]
[...] ta den här ”det våras för konservatismen“-vurmen på riktigt allvar. Rasmus Fleicher ger den perfekta guiden till kulturkonservatismen genom att skissera på nio olika scenarier baserat på hur långt [...]
Kommentera