Det var verkligen inte meningen att uppehålla sig vid Finn Zetterholm, men nu kom så en klok kommentar om det ironiska i att denne blev känd just på att spela in folkvisor som står fria från upphovsrätt.
Han har också spelat in översättningar av gamla Joe Hill-sånger, hur den legala statusen ser ut där vet jag inte, men Joe Hill själv skrev och tonsatte väldigt få sånger, det mesta han spelat in är så att säga plagiat på redan kända, samtida sånger och visor.
En titt på denna legala status är ganska spännande. Joe Hill (1879-1915) föddes i Gävle och mördades av Utah Supreme Court. Vilken blev då den rättsliga statusen i Sverige för hans vistexter, efter mordet 1915?
En hastig genomgång – som kan ha missat några detaljer – ger bilden av en rättslig status som svajat fram och tillbaka ett flertal gånger:
1915-1927: Oklart. Under denna tid var visserligen skyddstiden för musik först livstid plus 50 år, sedan (efter lagändring 1919) livstid plus 30 år. Men skyddet omfattade endast “seriös” musik, inte underhållningsmusik. Vart visor räknades är jag lite osäker på.
1927-1945: Skyddad. År 1927 utvidgades lagen om äganderätt till litterära och musikaliska verk så att all musik omfattades av ensamrätt (livstid plus 30 år).
1945: Fri, efter att trettio år förflutit sedan mordet.
1946-1950: Skyddad, efter att den musikaliska upphovsrätten preliminärt förlängts med fem år genom “Lex Sjögren”.
1951-1960: Fri? Förutsatt att inte det preliminära förlängandet fortsatte (vilket jag är lite osäker på), bör visorna åter ha blivit fria, 35 år efter mordet på Joe Hill.
1961-1964: Skyddad. Upphovsrättslagen som trädde i kraft 1961 föreskrev en skyddstid om livstid plus 50 år.
1965: Åter fri, efter att de 50 åren förflutit sedan mordet.
Först år 1996 skedde nästa förlängning av upphovsrätten, från 50 till 70 år efter döden, vilket slöt rättighetshöljet kring bland andra Hjalmar Söderberg. Joe Hill förblev dock fri – för vilket vi i lika delar kan tacka de svenska juristernas långsamhet (vad gällde att förlänga monopol) och Utah-juristernas snabbhet (vad gällde att förkorta oskyldiga liv).
Finge däremot Stim som de velat, hade nog skyddstiden förlängts långt tidigare. Om livstid plus 70 hade stipulerats redan i 1960 års upphovsrättslag, hade Joe Hills visor inte blivit fria förrän 1985.
Visserligen vet jag inte vem som kontrollerade Joe Hills rättigheter. Det är möjligt att dödsboet var frikostigt och hade låtit vem som helst tolka visorna. Minst lika möjligt är dock att de var lika kontrollkåta som de som nu har kidnappat Cornelis Vreeswijk och (förutsatt att upphovsrättslagen förblir oförändrad) kommer att kunna inlägga veto mot nyinspelningar av dennas visor ända fram till år 2057!
Kort sagt verkar frågan om upphovsrättens skyddstider ha haft stor betydelse för Finn Zetterholms karriär. Det är nog inte en slump att både hans Joe Hill-skiva och ytterligare en utkom 1969, bara några år efter att musiken blivit frisläppt. Precis som att det sannerligen inte är någon slump att vi just detta år 2008 översvämmas av H.P. Lovecraft och Maurice Ravel.
Följaktligen går det att i viss mån förutspå nästa års bok-, skiv- och scenutbud genom Category:1938_deaths. Vem hittar de heta namnen?
14 kommentarer ↓
OK, jag kan börja gissa på 1938-döda som vi kommer att höra mer av när deras upphovsrätt går ut 2009:
Fenomenologen Edmund Husserl kommer antagligen i nyutgåvor, liksom poeterna Mohammad Iqbal och Gabriele d’Annunzio, samt förstås Osip Mandelstam.
Hittade däremot inga kompositörer vid första anblicken, förutom bluesmannen Robert Johnson.
Listan är dock lång och min namnkunskap begränsad. Fler gissningar?
Robert Johnson blir intressant eftersom det finns inspelningar tillgängliga.. och digitaliserade. Kanske skall försöka med att sälja min mp3samling med hans alster?
Kul! Thomas Wolfe ser jag fram emot.
Gösta Ekman d.ä. författade “Den tänkande August”. Clarence Darrow, som bl.a. var försvarsadvokaten i Scopes Monkey Trial, skrev några böcker. Grey Owl kanske kan få ett uppsving i dessa tider. Arthur Koestler är ett stort namn.
King Oliver var en stor musiker/kompositör, Leopold Godowsky likaså. Fler: Albert Huybrechts, Cyril Rootham.
Vi hittar också James Thornton, men jag kände inte till honom innan. Vet inte hur intressant han är.
Författaren Thomas Wolfe dog också 1938.
Rättelse, enligt källor (Alfred Hayes) så menar Joe Hill själv att “jag kan ej dö”
http://flag.blackened.net/revolt/songs/usa/joehilldream.html
Hmm, lång lista ja. kanske dags för järnkorset-fans att pumpa ut Corneliu Codreanu-texter t.ex.?
Osip Mandelstams dikter före och efter Stalins stora utrensningar kanske
Oj, nu såg jag att mandelstam redan uppmärksammades, damn
Karel Čapek! Tjecken som introducerade ordet robot i sin pjäs R.U.R och som skrev den framsynta satiren Salamanderkriget bara två år innan sin död.
Barnböcker av Johnny Gruelle eller Ivana Brlić-Mažuranić?
Fast det mest spännande på Lovecraftfronten är ett datorspel. Än så länge har de bara ett litet forum: http://www.irontowerstudio.com/forum/index.php?board=9.0
Underbart Rasmus!
Den där “mormors lilla kråka”-resan genom svensk kopieringslagstiftning, som du redovisar, borde ge alla beslutsfattare anledning att fundera.
Det lustiga i sammanhanget är ju att vi i Sverige inte har haft samma kontinuitet i de ständigt utökade restriktionerna av vår frihet för att tillfredsställa Hollywood et al, som de haft i USA det senaste seklet. Från 14 år plus 14 efter ansökan till livstid plus 70? 95? eller vad är det nu egentligen?
Så därför har vi haft ett stort antal besynnerliga hack i kontinuiteten — bara det borde ju göra det enkelt att konstatera att alltmer drakoniska lagar inte hjälper kulturskaparna det allra minsta.
Plötsligt blir den här Ravel-utgåvan lite mindre underlig. Fast bara lite.
Apropos sälja MP3 filer, Ravel osv så får vi komma ihåg att musiken är skyddad i 70 år efter kompositörens bortgång, men fonogrammet (inspelningen som sådan) är skyddad i femtio år från inspelningstillfället.
Man kan alltså inte ta en skiva som spelades in förra året men Ravel och sälja MP3 filer från den hur som helst, lika lite som man kan ta koktiden på en normal skinka och jämföra den med en pennformerare i laserfärg.
tackar.
jag bör påpeka att jag verkligen gillar finn zetterholm, men en sånt här fiasko kommer nog för en lång tid framöver ge mig en besk smak i munnen varje gång jag sjunger nån joe hill-låt på svenska.
Kommentera