Förra inläggets kritik av diskursen om konst i offentligheten kom fram till en slutsats:
“Konst” kan per definition aldrig vara fullständigt privat eller fullständigt offentlig, för då kommer den att förstås som någonting annat än konst. I praktiken definieras “konst” av utrymmen som befinner sig någonstans mellan dessa bägge extremer.
För att förtydliga dessa utrymmens karaktär kan vi gå tillbaka till ett inlägg från augusti som diskuterade skälen till att många konstmuséer förbjuder fotografering (uppföljning av ChrisK), skäl som åtminstone inte helt kan motiveras med upphovsrätten.
Om en plats ska kunna kallas offentlig måste ett grundvillkor vara att fotografering är generellt tillåten. Undantag kan förstås finnas där exempelvis närgången fotografering klassas som sexuella trakasserier, men då handlar det om en övergripande lagstiftning, inte om en reglering specifik för platsen, utfärdad av markägaren.
Fotoförbud på muséer har inte nödvändigtvis så mycket att göra med själva bilderna, utan kan förstås som ett sätt att förtydliga att det inte är ett offentligt rum. Förbud behövs inte i de fall som normer räcker, exempelvis i många mindre gallerier, vars arkitektoniska likhet med butikslokaler gör att vi instinktivt förstår att rummet inte är offentligt. Även om vi vågar ta bilder, förstår (och accepterar) vi att en ägare kan utfärda egna regler och i extremfall har rätt att avvisa personer från platsen. Alltså är ett galleri inte en offentlig plats ens i den relativa bemärkelse som gäller gatan utanför.
Konst ska gärna kritisera galleriernas inskränkthet genom att ge sig ut i det offentliga, men för att godkännas som kvalitativ konst måste den tillbaka in i de icke helt offentliga rummen. Tanken på en fullständigt offentlig konstvärld är i praktiken en extrem position och om någon skulle vilja driva den blir det svårt att motivera varför begreppet “konst” alls skulle behållas. Å andra sidan måste det ifrågasättas varför mer offentlighet alltid är bättre. En mycket mer fruktbar position är att erkänna att allt intressant sker i mellanlägena, i rummen som varken är fullständigt privata som ett kök, relativt fullständigt offentliga som ett torg, eller pseudooffentliga som ett museum.
För att bedöma platsers reella offentlighet och dess koppling till fysiskt våld är kameratestet en användbar metod.
9 kommentarer ↓
[...] published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Kameratestet på offentlighet Möjligtvis liknande inlägg: Rätt bortom [...]
Intressant! Anser du att skulpturkonst i paker inte har samma potential som skulpturkonst i mindre offentliga miljöer? Eller handlar det mer om människors relation till upplevelsen av konst i de olika rummen?
Jag undrar om landskapsarkitektur som ligger till till grund för parker uppfattas som konst hos gemene man.
Breakdown: Jag har inte tänkt klart på skulpturkonst, men tar gärna emot ännu fler tankar kring den!
Lätt off-topic, men på temat privata/offentliga rum för konst, så måste jag tipsa om den årligen återkommande “Voorkamerfest” som bjuds i den lilla sydafrikanska staden Darling, en bit norr om Kapstaden. http://www.voorkamerfest-darling.co.za/
Konceptet går ut på att en vildvuxen blandning av lokala och utländska artister ger ett lika blandat utbud av olika sorters uppträdanden där själva scenerna befinner sig i folks hem, vilka kan vara allt från enkla små townshipshus till stora kolonialvillor. Husägaren fungerar som värd för publiken.
En biljett inkluderar tre oförutsägbart slumpade föreställningar och resa med minibus mellan scenerna/hemmen.
En av initiativtagarna till detta är f.ö. landets riksnarr Pieter-Dirk Uys (tänk er en äldre variant av Jonas Gardell plus välvässad politisk satir). http://www.pdu.co.za/
smörgåstestet är annars något jag brukar använda, går det att äta en medhavd macka på en plats? Lite oklart är det dessvärre vad det betyder men kanske kompletterar testen varandra.
En tanke jag får kring skulpturkonst är dess relativa obegränsning i tid i relation till dess ganska strikta begränsning i rummet (som dock kan vara offentligt). Tidsobegränsningen är inte alltid given eftersom tex ljusspel och annat kan förgylla skulpturer under korta perioder vilket skapar en viss tidsbundenhet för upplevelsen av skulptur och ljus ihop, men i relation till graffiti och andra flyktiga publika konstformer är kanske just obegränsningen i tiden ju något som kan minska människors intresse för skulpturen. Är tidsbegränsing möjligen ett sätt att stimulera det offentliga rummet? Då har man kanske gjort rummet mindre offentligt å andra sidan (ungefär som ert vad jag förstår tidsbegränsade stopp med bussen vid Trg Republike). Var går gränsen? Beror graden av offentlighet på rumsliga eller tidsmässiga begränsningar eller båda delar?
F: Bra testkoncept! Eller black metal-testet: Kan man dricka grisblod på plats? ;)
Breakdown: Spännande att du tar in tidsaspekten. Under ett ganska improviserat föredrag i Belgrad öppnades, tror jag, en tanke kring det fruktbara i att någonting är just tidsbegränsat. Får återkomma till detta efter att ha processat färdigt anteckningar och idisslat tankar!
Först nu slog det mig på riktigt hur flyktig laser- (eller lejser-) graffitin ni gjorde i Wien var och vilka frågor det stimulerar. Ja ja, bättre sent än aldrig :)
Lasergraffitin! Tack för påminnelsen.
Kommentera