Ambientteater

S23M kretsade kring en bussresa i juli, från Stockholm till Bolzano. S23X kring en bussresa i november, från Bolzano till Belgrad.

Om S23M var konst så var S23X mer teater. Givetvis inte i termer av motiv och drivkrafter, utan i former för framträdande i semioffentligheter. Och då syftas på performancekonst och performanceteater, två slags praktiker som visserligen är väldigt närliggande men ändå får ses som skilda fält.

Tre faktorer kan förklara förskjutningen från konst till teater. För det första hade ju S23M en konstutställning som slutdestination, inom vilken bussen parkerades under flera månaders tid som en obefolkad installation. S23X parkeras däremot på en otillgänglig plats efter att ha genomfört ett visst antal aktiviteter med någorlunda avgränsad start- och sluttid. Människor har bjudits in i bussen, oavsett om den har stått på ett torg i Belgrad eller åkt på stadstur i Ljubljana, och ett drygt femtiotal bevistade vår videoklubb i en privat lägenhet/studio.
För det andra användes kostymer i något högre mån. För det tredje var S23M en resa genom EU:s släta rum, medan S23X korsade verkliga statsgränser och väl i Belgrad hade att hantera en mer svårberäknerlig byråkrati, vilket i sig är saker som antar teatrala drag.

Utan att påstå att S23X “är” teater (eller konst), blir det därför intressant att ett begrepp som Florian Malzacher nämnde under en föreläsning tidigare i höstas, “ambient theatre”. Det refererar till klubbscenen och särskilt till nittiotalets elektroniska ambientmusik, och figurerade en del i teaterteorin kring sekelskiftet, varefter det kanske verkar ha glömts bort lite. Norska teaterforskaren Knut Ove Arntzen skrev i en artikel 2001 om en tendens inom ung undergroundteater (särskilt syftade han på bergensiska Baktruppen) att jobba med en ny känsla för rummet och inkludera dess ambiens.

This kind of theatre also extends to cooking and other activities that include ambience and ritualistic repetition of any kind of technique or knowledge. /…/
This way rooms are being organized to adapt to a new cultural experience which is related to space as experience, shared spaces or like Edgar Jager puts it: Spaces to live in

Artikeln av Edgard Jager som det hänvisas till, och som bär den nittiotalistiskt tidstypiska titeln “Ambient Theatre/@temporary:/for the nineties/“, formulerar problemet i termer av arkitektur och generell urbanism. Hur hittar vi platser att leva i? (Jämför Interacting Arts.) Svaren söks i rejv- och ambientscenens samplingspraktik, dess avsaknad av institutionell finansiering, dess sätt att skapa tillfälliga zoner för mellanmänsklig interaktion, dess sätt att inkludera hela rummet i situationen (man kunde tillägga: dess oklara upphovsmannafunktion). Edgar Jager beskrev ambientteatern som ett gränsland mellan klubbkultur och performanceteater. Tillställningar i det (semi)privata, i människors hem och i små studios eller informella konceptbarer.

The outer form and the inner consequences are intertwined. The acting is not important but the environment in which the makers are functioning socially is. /…/ It is ambient, it is space filling time, a vision of possible words.

Edgar Jager nämner i sin nittiotalistiska artikel två vanligt förekommande metaforer för ambientteaterns rum: rymdskeppet och vardagsrummet. Associerar genast till fraser som förekommit i kring S23M-bussen: “Future war tank” (omniHAL-citat publicerat i S23M:s fanzine) och “organic living space” (på en ironisk lapp som tejpades upp vid bussens ingång medan den stod på Manifesta).
Är det kanske dags att uppdatera diskursen en bit?

(Bilder tagna av Vladan Jeremic under lördagens arrangemang Video Club Belgrade.)