Sedan är det intressant det där med den vertikala utbredningen av gränser. När en viss stjärna eller annan himlakropp passerar rakt över min tomt, äger då jag den? Är det min egendom den korta sekunden av Jordens rotation?

Och på en mer filosofisk nivå, hur kan någon människa påstå sig äga en viss minimal del av vår planet? Vore det inte rimligare att vi åtminstone överlåter ägandet av marken till det gemensamma (AKA staten) och att vi alla arrenderar våra markplättar. Eller är det ett alldeles för marxistiskt tankesätt för att kunna accepteras?

Terminologin kring data/datum/dator är ej ännu etablerad. Som tur är så jobbar man ju pragmatics och inte signification.

Sedan finns det ju något med hela den där democratic vistas-grejen som amrisarna är inne på… och eventuellt kopplar till samma tema.

Chris K: Hur var det nu? “Ett datum, flera data”, eller “en data, flera dator”? Eller både och?

Stämmer det, sociologer?

Kaukasien är ju det mest etniskt mångfaldiga området på jorden, och knappt något land där borde kunna kallas nationalstat (möjligen Georgien utan Sydossetien och Abchasien).

Sovjetunionen var som regel väldigt platt och är ganska tvådimensionellt, men hade tusentals olika nationaliteter, som var de jure erkända som sådana. Så den regimen var heller aldrig någon nationalstat. Men med allt detta svammel, undrar jag helt enkelt vad som är rekvisiten?

http://yalepress.yale.edu/book.asp?isbn=9780300078152

“n this wide-ranging and original book, James C. Scott analyzes failed cases of large-scale authoritarian plans in a variety of fields. Centrally managed social plans misfire, Scott argues, when they impose schematic visions that do violence to complex interdependencies that are not—and cannot—be fully understood. Further, the success of designs for social organization depends upon the recognition that local, practical knowledge is as important as formal, epistemic knowledge. The author builds a persuasive case against “development theory” and imperialistic state planning that disregards the values, desires, and objections of its subjects. He identifies and discusses four conditions common to all planning disasters: administrative ordering of nature and society by the state; a “high-modernist ideology” that places confidence in the ability of science to improve every aspect of human life; a willingness to use authoritarian state power to effect large- scale interventions; and a prostrate civil society that cannot effectively resist such plans.”