Entries from November 2008 ↓

Teaterns funktion är, som Heiner Müller insåg, att få tid att gå. Snart har helgen vecka 48 tagit slut, igen, vilket ur detta perspektiv bland annat är en förtjänst av den lilla teaterfestivalen MIT Demo i Malmö. Under fyra dagar pendlades mellan teori och praktik i vad som kallades “a festival-like think tank”, av de samarrangerande grupperna Institutet och Teatr Weimar. De hade bjudit in gäster från Danmark, Tyskland, Frankrike och Finland – fast, väl att märka, knappast från Stockholm. Det senare tyder på en viss fragmentering, som nog kan vara mer bra än dålig, men hur som helst är symptomatisk för ett svenskt teaterklimat där Riksteatern har monopoliserat turnerandet. Kopplingar fanns även in i Malmös teaterhögskola, vars studenter dock var i stort sett frånvarande – vilket nog är ännu mer typiskt för Teatersverige, i kontrast till Teatertyskland.

Detta inlägg ska dock inte bli en recension eller ett referat av MIT Demo. Det tar avstamp i dess diskussioner, men då för att se i vilken mån frågorna kan ha relevans utanför teaterns och estetikens domäner. I ett uppföljande inlägg kommer vi att landa hos Walter Benjamin, ganska långt från teaterfestivalens Slavoj Žižek-diskurs.

Först bara något om formatet, som var helt utmärkt. Föreläsningar på eftermiddagen, föreställningar på tidiga kvällen, allmän diskussion under senare kvällen och bar intill småtimmarna. Föreställningarna var dock inte föreställningar, utan “demos”.
I teatersammanhang skulle detta ord kunna betyda flera olika saker. Exempelvis kan man spekulera i en motsvarighet till demo-versioner av mjukvara: Inträdet är gratis och föreställningen rullar på i trettio minuter, innan den abrupt avbryts och en skylt kommer upp som informerar publiken om att det hela inte kommer att fortsätta förrän publiken (kollektivt) betalat en viss summa pengar. Vore antagligen svårt att realisera, men spännande. Alternativt skulle “demo” kunna förstås i analogi med demoscenen, det vill säga en uppvisning av hur man kan uppnå maximal effekt med minimala resurser på begränsad – vilket kanske är lite för nära teaterns vardagliga villkor. Här löd definitionen i stället:

there are no full productions in the festival programme but demonstrations of working processes that have started shortly before and during the festival, here in Malmö. “Demo” also means that there is something unfinished, continuous and yet to be explored in the festival’s concept.

Så till festivalens teoretiska tema, frasen som upprepades: “real action”.

Här fanns en dubbelhet. Å ena sidan var talet om “real action” i hög grad blott ett eko från konstvärldens (numera kraftigt nedtonade) diskurs om relationell estetik: drömmen om att konsten ska ingripa i den “sociala” verkligheten. Å andra sidan anknöts mycket explicit till Slavoj Žižek och hans lacanska definition av “det Reella” som då är fundamentalt omöjligt att nå fram till, och någonting helt annat än “verkligheten” (vilken snarast definieras genom sammanlänkningen av det reella, det symboliska och det imaginära). På senare tid har Slavoj Žižek tydligen försökt skilja mellan begreppen “real action” och “real act”. Flera gånger refererades dit, utan att relevansen för teaterpraktik egentligen kom upp till diskussion. Så här sammanfattades skillnaden i programbladet:

real action: a concrete action that is done or performed, any form of active interference in reality, but following an aim. Therefore it always stays within the symbolic order of the big Other, and is in the end affirmative.

real act: an act that suspends reality, symbolic order for a short moment, its ideology and its meaning/interpretation; an act that interrupts the connection between actions and words. A real act is only motivated and constituted by itself, it follows no other aim. It contains an irreducible risk and is, in its basic dimension, always negative – an act of suspension, excess, traumatic passage, and of abstract freedom. A real act transforms the bearer radically into something else, the subject radically risks itself, its identity – real act in that sense is always a crime or a transgression in relation to the symbolic order and the community one belongs to. Its effect/meaning depends on from where the act is performed.

Žižeks tänkande upprepar ju ständigt den rekursivt borromeiska formeln “3×3=9″ – i Interrogating the Real (2005) nämner Žižek “tre dimensioner av det Reella” som frambringas genom tre olika sätt att distansiera sig från den ordinära verkligheten: det första handlar då om att skapa en övergripande förvrängning, det andra om att addera ett främmande objekt, det tredje om att subtrahera bort objekt för att blottlägga en tom plats. (Även detta citerades i programbladet.)

Å ena sidan alltså “real action” där “det verkliga” – fast en ännu bättre översättning vore “det rejäla” – ställs i motsättning till det konstlade och fejkade. Å andra sidan en psykoanalytisk definition vars tillämpbarhet på teaterscenen förblir oklar.
Någonstans mittemellan återfinns den konstnärliga drivkraften för Institutet, ett gäng gamla synthare som skapat väldigt mycket uppmärksamhet med sin provokativa och stundtals blodiga version av postdramatisk teater. I programbladet definierar de sitt syfte, hyfsat väl i linje med Žižek, som att skapa en negativitet för att synliggöra maktstrukturer.
Mittemot Institutets lokal i Malmö ligger Teatr Weimar, som i programbladet presenterar sig, med två meningar som bägge innehåller ordet “utforska”, som en “textbaserad teatergrupp”. Mellan de bägge grupperna finns vissa ansatser till konstnärlig beef, om än inte värre än att de gemensamt arrangerar en festival – vars starkaste punkt dock kanske var synliggörandet av denna skillnad.

Fredag kväll på Institutet. En man i kvinnokläder sitter på scenen och citerar Slavoj Žižek. Bredvid honom en låda som det visst finns en kattunge i. Eller inte, men efter en stund hämtar han verkligen en sprattlande kattunge, som han snackar om att döda – någonting som hyfsat väl kan motiveras genom Slavoj Žižek, om man så vill. I slutändan kröker han förstås inte ett hår på kattungen, men Institutet-mannen hoppas ha skapat ett “trauma”. Helt klart har han skapat något som går att prata om under den efterföljande ölburksdrivna diskussionen, men när folk i kretsen kring Institutet intygar hur de minsann verkligen var osäkra på om kattungen skulle dödas eller inte så är det svårt att tro på dem, för att uttrycka saken milt.

Frågan var alltså om Institutet med detta tilltag hade lyckats snudda vid “real action” – vilket, utifrån premisserna, vore att uppfylla ett mål. Feeling real, feeling like really doing it for real.

Institutet-grabbarna talar om att provokation som medel för att uppnå målet, att “lyfta frågeställningar” (raise questions). Fast är det så självklart att frågor ska lyftas upp? Varför inte trycka ner dem – i jorden, alltså plantera dem? Låta växandet vänta några dagar, i stället för att låta frågorna stå i vägen för teatern. Här fanns en viss tendens att gömma själva teatern bakom frågorna. Egentligen kanske det hela mest är brechtianskt, vad vet jag. Ironiskt nog var det en väldigt textbaserad teater, egentligen föga teatralisk, mer att betrakta som performancekonst.

Kattungen blev till mästarsignifikant för en ganska hejdlös vurm för Handlingen, den föregivet verkliga handlingen. Ju mer handlingen upphöjdes, desto mer förlorades en annan teatralisk aspekt, närvaron. Dimensionerna av tid och plats verkade helt enkelt falla bort i den lätt vulgäržižekianska fixeringen vid handlingar och trauman. När jag kvällen efter tog till orda, tänkte jag säga ungefär såhär, även om jag inte sa det:

It has now been assumed, at several points, that life (authentic life, as opposed to the artificial) would be characterized by an active mode, by lots of action. I am not so sure.
It has also been pointed out that many of us are now very tired, which tends to make us talk slower and to generally become less active than we would be if we had slept properly. And if we would decide to take the path from “art” to “life”, it is rather about giving up activity than about adding more of it.
Heiner Müller’s mightiest statement ever, in one of his last interviews, was something like: The task of theatre is to make time pass, until the moment when the eyelids have to fall down.
Falling asleep (or dying) is indeed very real – and it is the opposite of action. All we know is that this festival will exhaust us until the point of sleep, which will be a real sleep (and probably a really good one).

Lördag eftermiddag på Bryggeriteatern. Jag somnar faktiskt till, några ögonblick, under en föreläsning av Laura Schulz om Gertrude Stein som föregångsfigur inom postdramatisk teater. Sömnen är ett symptom på sömnbrist, inte på någon brist i föreläsningen, som är utmärkt informativ. Laura Schulz antyder att man kan tänka sig Gertrude Stein och Antonin Artaud som delvis motsatta poler inom den postdramatiska teaterns genealogi. Stein utmärker sig då för att inte ställa text i motsättning till performance, utan i stället försöka göra skrivandet performativt, att eftersträva ett samspel mellan närvaro och representation. Snarare än att sträva efter chockartad provokation, laborerade hon från 1922 med tanken på teatern som “landskap”, snarare en visuell komposition än ett linjärt förlopp. (Senare har Heiner Goebbels försökt bygga “landskap” av enbart ljud.)

Föreläsningen av Gertrude Stein bildade en utmärkt ingång till lördagens demo av Teatr Weimar: Tractatus Realis med manus av Christina Ouzounidis och Jörgen Dahlqvist. En, på flera plan, makalöst kraftfull kommentar till teaterns sökande efter realitet. Först av allt genom de flera lagren av start. Ett programblad vid ingången som upplyser om rekvisitans, skådespelarnas, ljudens och programbladets realitet. Henning som sätter igång vad som verkar bli ett rent ljudspel, fast nej, skådespelare som kommer in i spektakulära dräkter och sätter sig vid ett bord, fast nej, de gör ingenting, ingen action alls, däremot sätter Henning på en projektor, signalerande “multimedia”, fast den ges ingen signal utan ger bara en bluescreen (den blåa skärmen som är så närvarande i så många konstsammanhang utan att anses särskilt verklig) i en intensiv minut innan den stängs av. Snart har helgen vecka 48 tagit slut. Efter hand börjar skådespelarna tala. This is Real. This. Onekligen. Talet musikaliseras, inte i ton, men i kraft av att replikernas vandrande och lätt rytmiska upprepande aktörerna emellan inte går helt jämnt ut. Efterhand används fler ord. Bland annat berättas en historia om Siegfried und Roy och en vit cirkustiger. Fast nog är talets musikalitet överordnat ordens betydelse, oavsett om Teatr Weimar väljer att kalla sig textbaserade eller inte. Sedan kommer en uppstoppad pingvin (hyrd under en månad för 350 kronor) och läser Nietzsche på tyska. (Senare skulle vissa kalla detta för kitsch, fast utan att definiera begreppet kitsch).
Mot slutet namnges deltagare i MIT Demo, större delen av publiken. Vissa namn upprepas fler gånger än andra, framför allt medlemmarna av Institutet. …is not real, but christian.
I vilket annat sammanhang om helst hade detta nog inte kunnat funka, men här var det en fullkomligt briljant nivå av konfrontation – krönt av det faktum att ljuset sedan tändes så snabbt att ingen vågade applådera. (Föreställningen hade inletts av en röst som bland annat sade att inga applåder skulle ges, fast insprängd bland andra absurda uppmaningar.)

Senare på kvällen, under diskussionen på Institutet, visar det sig att folk verkar ha missuppfattat Weimars demo som någonting huvudsakligen ironiskt, vilket var ganska förbluffande. Kvällens märkligaste inslag skedde dock i samband med att tyska performanceduon Eisenächer/Harder presenterade sitt taffliga försök i den genren “intervention in public space“. Utanför köpcentret Triangeln ägnade de sig bland annat åt att lägga upp sockerbitar på rad, vilket gjorde dem till “aktivister”. Allting videofilmades så att det kunde visas under kvällens presentation på Institutet. Det slående var hur nästan hela publiken skrattade gemensamt vid varje litet tecken på att någon förbipasserande över huvud taget lade märke till spektaklet (med undantag för sådana förbipasserande som verkade vara införstådda med den konstnärliga inramningen). Ett ganska obehagligt skratt, mästrande och på samma gång osäkert. Kanske var det ett sätt för folk att bekräfta för varandra att ens konstnärliga handlingar är på riktigt: Såg du? En shoppande Malmöbo tog ett steg åt sidan för att inte förstöra linjen av sockerbitar! De lyder regler, de dumma fåren! Ungefär.
Allra mest skrattas det när någon erbjuder lite frukt till en av konstnärerna, kanske i tron att hon faktiskt är hemlös och hungrig – ett högst rimligt antagande, då hon sitter i ett provisoriskt tält och fryser med en mugg kaffe. Kanske hade skrattet helt andra bevekelsegrunder. Men varför inte den efterföljande diskussionen tog upp frågan om detta skratt är obegripligt.

Syften med upptågen från Eisenächer/Harder var, enligt deras egen presentation i programmet, “to allow for creative statements by non-creative people”. Inget mer behöver sägas.

Detta inlägg blev visst ändå ganska mycket referat av MIT Demo, fast fortfarande mest för att lägga en bakgrund till fortsatta funderingar kring handlande (och icke-handlande) i ett uppföljande inlägg.

Teaterns funktion är, som Heiner Müller insåg, att få tid att gå. Snart har helgen vecka 48 tagit slut, igen, vilket ur detta perspektiv bland annat är en förtjänst av...

Privatkopieringsersättningen, ett slags skatt på lagringsmedier som drivs in av den privata kartellen Copyswede, drar in mer och mer pengar som fördelas enligt godtyckliga principer. Samtidigt sänks avgifterna, av skäl som inte är helt klara.

Nyligen meddelade Copyswede nya avgiftssnivåer för inspelningsbara cd- och dvd-skivor. Om vi jämför dem med de gamla avgiftsnivåerna som gällde från 2006, framkommer en sänkning. Avgiften på CD-R sänks från 1,00 kr till 0,60 kr, på DVD-R från 3,25 kr till 2,65 kr och på DVD-RW från 5,20 kr till 4,25 kr. Fortfarande gäller nog att tomma dvd beskattas högre än sprit.
Detta är dock småpotatis jämfört med MP3-spelare och liknande, som tidigare fördyrades tidigare med 0,40 kr per megabyte – en mätenhet som numera känns förlegad. En spelare på 80 GB skulle då kosta 32768 i privatkopieringsavgift, om det inte vore för att det fanns en maxavgift på 350 kronor, en summa som man kom upp i även på en musikspelare med endast 1 GB minne.
I somras sänktes avgiften per gigabyte tomt utrymme till under en procent av det tidigare priset, till 3,50 kr. Dessutom infördes ett system i fyra steg som i praktiken gör lagringsmedia billigare ju större kvantiteter som köps inom en och samma spelare. Och maxavgiften är nu endast 300 kr.

Vad som ligger bakom detta är inte helt klart. Copyswede går inte ut med budskapet att de har sänkt priset, kanske för att man upplever att uppmärksamhet kring systemets godtycklighet skulle skada kartellens strävanden att framstå som objektiv. Inte heller elektronikbranschen verkar så pigg på att låta det framgå hur stor del av konsumentpriset som går till Copyswede. Möjligen för att det skulle kunna uppmuntra till köp från utlandet – ett helt lagligt vis att smita från privatkopieringsavgiften. Och de stora dagstidningarna har fascinerande nog inte nämnt frågan sedan 2005!

Med andra ord är transparensen nästintill noll vad gäller denna allt mer lukrativa del av upphovsrättsmaskineriet. Avgiftsnivåerna sätts i förhandling mellan Copyswede och elektronikbranschens organisationer. Om de inte kommer överens hamnar väl saken i domstol, men det verkar hittills inte ha hänt. Vad de har att ställa mot varandra i förhandlingarna är högst oklart, men överens är de förstås inte. Elektronikbranschens företrädare skrev i våras, inför den senaste förhandlingsrundan:

Förhandling med Copyswede: Svårt att förhandla med monopolister. Lagstiftningen har hamnat helt snett. Hänger på deras insikt och goda vilja. Vi måste få till en reducering. Vi måste närma oss andra länders nivåer. Annars inget avtal.

Det är knappast orimligt att begära mer tillgänglig information från bägge sidor av detta säregna system. Båda om hur avgifterna sätts och hur stor del av konsumentpriset som utgörs av avgift, och om exakt hur de insamlade pengarna fördelas vidare efter att de enligt diverse procentsatser pytsas ut till diverse förkortningar.
Särskilt som det visar sig att Stim skulle vilja utöka systemet och införa avgifter även på datorer.

Uppdatering: Oj, Det råkade visst stå “tyska” i stället för “tysta” i rubriken – och står så fortfarande i inläggets adress. Tyska avgifter av motsvarande slag finns visserligen (Tyskland var först ut i världen med kassettavgifter år 1965) men nivåerna på den tyska avgiften är oklara.

Privatkopieringsersättningen, ett slags skatt på lagringsmedier som drivs in av den privata kartellen Copyswede, drar in mer och mer pengar som fördelas enligt godtyckliga principer. Samtidigt sänks avgifterna, av skäl...

Bedrövliga nyheter: Kulturhuset Cyklopen, vid foten av Högdalstopparna i södra Stockholm, har brunnit ner till grunden. Branden var uppenbart anlagd och väldigt mycket pekar i riktning mot nazister. Info-14 mer eller mindre skryter över bedriften och pekar ut ett motiv, att Cyklopen tydligen hade ställts till förfogande för vissa vänstergrupper, under rubriken “Kommunistiskt fäste i lågor”.
Cyklopen var dock allt annat än ett “fäste” och spelade under sommarhalvåret 2008 inte minst en viktig roll för oberoende musikscener, inte minst för Stockholms livaktiga dubstep-scen. Mordbranden tvingar sådana verksamheter att i högre grad flytta tillbaka in till innerstadens betydligt mer styrda och sterila miljö, till glädje för krögarprofitörerna. Oerhört tråkigt. Arbetet för självstyrande kulturhus måste gå vidare.

Uppdatering, söndag: Anländer till Stockholm med tåg vid en tidpunkt då det uppges pågå en demonstration, föranledd av branden, vid Sergels torg. Går dit och kollar men måste omedelbart vända om igen. Företrädare för Elevkampanjen som försöker få folk att ropa slagord om att “stoppa rasismen här här här nu nu nu” – kan det bli mer platslöst, generiskt, förutsägbart?

Läs däremot Salka Sandén:

Huset har varit en osannolik plats i dagens kulturklimat. Ett legalt självstyrande kulturhus med en mängd verksamheter, projekt, planer och utrymme. Utrymme för den som inte har en massa pengar att uttrycka sig och skapa saker. Det senaste jag hörde från Cyklopen var att de skulle sätta upp ett eget litet vindkraftverk. Att denna fantastiska verksamhet skall stoppas på grund av den meningslösa nasserörelsens meningslösa behov att hävda sig inför sitt löjliga hyllande av en kung. En kung vars verksamhet på sin tid gick ut på att beskatta det svenska folket på våra sista kronor för att föra löjliga prestigekrig i utlandet medan folket fick blanda bark i brödet för att ha något att äta. Ja det känns faktiskt så jävla sorgligt så det finns inte ord.

Bedrövliga nyheter: Kulturhuset Cyklopen, vid foten av Högdalstopparna i södra Stockholm, har brunnit ner till grunden. Branden var uppenbart anlagd och väldigt mycket pekar i riktning mot nazister. Info-14 mer...

Det skulle kunna ha varit en slump att grundandet av Ifpi för exakt 75 år sedan ägde rum just i Rom, alltså i det fascistiska Italien. Men det var ingen slump. Den saken står nu helt klar.
Vi citerar ur en artikel ur den tyska juristtidskriften Archiv für Urheber-, Film- und Theaterrecht av årgång 1938, skriven av R. Thalheim som själva var en av de tyska representanterna vid Ifpis grundande i Rom, den 10-14 november 1933:

Es ist kein Zufall, daß gerade Italien in Gesetzesform den Weg zu einer Regelung dieser Frage beschritten hat, fand doch im November 1933 in Rom auf Einladung und unter dem Protektorat der “Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana” der erste internationale Kongreß der phonographischen Industrie statt.

Samma mening i svensk översättning:

Det är ingen slump, att just Italien har slagit in på vägen mot att reglera denna fråga lagvägen, för i november 1933 arrangerades i Rom skivindustrins första internationella kongress, på inbjudan från och under beskydd av “Confederazione Generale Fascista dell’Industria Italiana”.

Ifpis kongress beslöt att verka inom Bernkonventionen för att ge skivbolag en särskild rätt till att bestämma över och få pengar för skivors spelande i radio. Planen fallerade på grund av inställda möten, men från november 1933 hade skivindustrin åtminstone en stat som ömmade för dess intressen: Mussolinis Italien.
Såväl i ovan citerade artikel, som i ytterligare en i samma tidskrift (Amadeo Giannini: “Der Schutz des Phonogramms”), betonas att Mussolinis regering, efter att ha tagit intryck av Ifpis kongress i Rom, tog på sig uppgiften att förverkliga skivindustrins önskemål på en internationell nivå. Man bjöd in till en diplomatisk konferens hösten 1935, som dock fick ställas in även den, eftersom Italien samma höst senapsgasade till sig Etiopien, något som resten av världen tyckte var lite väl magstarkt. I stället utarbetades en nationell lag till skivindustrins skydd som trädde i kraft 1937.
Eduard Piola-Caselli, en av Italiens ledande rättslärda på detta område, underströk i en artikel (även den i ovan nämnda tidskrift) att Italiens reformer hade en “djupare betydelse”, i det att fascismens “historisk-sociala åskådningar” på ett unikt sätt kunde hantera den nya tidens kulturella klimat, dominerat av “mäktiga tekniska organisationer”. Reformernas kärna var att “individens personliga rättigheter förvandlas till kategoriers intressen” – en definition av begreppet korporativism, som är högst aktuell även idag.

Läs mer om Ifpis 75-årsjubileum, och om vilken faktiskt betydelse den italienska kopplingen fick för senare utvecklingar inom upphovsrättens område, i en artikel som publiceras i fredagens tidning.

Det skulle kunna ha varit en slump att grundandet av Ifpi för exakt 75 år sedan ägde rum just i Rom, alltså i det fascistiska Italien. Men det var ingen...

Några vänsterpartister har varit på möte hos Stim och lyckats klämma ur dem besked som landets samlade journalistkår har varit för lata för att ens fråga om. Exempelvis om det beryktade förslaget om “ett särskilt fildelningsabonnemang” som Stims nya PR-avdelning har tjatat om sedan i februari. Det visar sig inte vara mer än en ytterst vag idé om att starta ännu en enkelriktad betaltjänst för musik, som inte alls har något med horisontell fildelning att göra.
Framför allt ville Stim dock plädera för IPRED, med “samma argument som andra förespråkare”, men:

En sak var ny. De påstod att lagen idag gör skillnad på upphovsrättsintrång på nätet och utanför. Konkret hävdade de att en pizzeria som spelar musik utan tillåtelse blir ett civilrättsligt fall, medan ett företag som begår upphovsrättsbrott på nätet inte blir det. Häpnadsväckande?

Självfallet har Stim möjlighet att väcka civilrättslig talan mot vem de vill. Så långt finns ingen skillnad mellan “nätet och utanför”. Vad de vill uppnå med IPRED är särskilda regler som tvingar så kallade nätoperatörer (i sig ett oklart begrepp) att lämna ut abonnentinformation till privata intresseorganisationer. Detta underlättar i sin tur för civilrättsliga processer, men det innebär knappast en utjämning av villkoren “på nätet och utanför”.
Vad en sådan utjämning skulle innebära är extremt oklart, då själva idén bara kan bygga på metaforer. Om lagen skulle införas, vore det lika rimligt av Stim att kräva analoga versionen av IPRED.

Några vänsterpartister har varit på möte hos Stim och lyckats klämma ur dem besked som landets samlade journalistkår har varit för lata för att ens fråga om. Exempelvis om det...

“Fildelningsdebatten har låst sig“, konstaterar Per Wirtén borta på Dagens Arena. En tautologi som heter duga, för låsningen är fildelningsdebatten (det vill säga fixeringen vid att diskutera fildelning som ett lösryckt fenomen).
Tyvärr bidrar Per Wirtén själv till låsningen genom att försöka föra denna dödsdömda debatt vidare, famlande med någon form av nyckel i vad han uppfattar som “mitten” mellan två sidor. Samtidigt kräver han att “media” ska vidga perspektiven bortom de två sidorna – som om det inte var journalistikens fixering vid två sidor som dagligen bidrog till att snäva in det hela!
Som pricken över i stämmer Per Wirtén in i en välkänd refräng: “Fildelningsvärlden består inte bara av oskyldiga idealister. Där finns samma profitörer som i alla piratbranscher. De ska jagas.” Det vore på sin plats att specificera vilka profitörer som avses.
Profitörerna sägs syssla med “kopiering för kommersiell verksamhet”. De säljer alltså inte kopior, utan de kopierar själva och använder sedan kopiorna i någon form av verksamhet. Avses måhända DJ:s som laddar ner filer som de sedan spelar offentligt? Eller kanske Per Gessle?
Så länge sådana påståenden inte förtydligas, blir dess praktiska innebörd, inom ramen för den låsta “fildelningsdebatt” som vissa tyvärr envisas med att fortsätta driva, ett rop på fällande dom gentemot The Pirate Bay – trots att de inte sysslar med kopiering av upphovsrättsskyddat material. Med andra ord bidrar Per Wirtén, trots sina goda intentioner i motsatt riktning, till att kräva att upphovsrätten ytterligare byggs ut till att även omfatta länkar.

Ibland är bästa sättet att komma förbi en låsning att helt enkelt försöka med en annan dörr. Eller undersöka om inte dörren (fildelningsdebatten) är för trång. Är den kanske blott en kattlucka i en mycket större dörr (frågan om kopiering och kulturpolitik). Eller vänta lite… Finns det förresten ens en vägg runt dörren?

Läs också Kamfertext om Per Wirténs osynliggörande av kvinnorna, med mera.

“Fildelningsdebatten har låst sig“, konstaterar Per Wirtén borta på Dagens Arena. En tautologi som heter duga, för låsningen är fildelningsdebatten (det vill säga fixeringen vid att diskutera fildelning som ett...

André Rickardssons inpass i SvD kanske kan bli vändpunkten upp ur den bottenlösa enfald som IPRED-debatten varit på väg att sjunka ned i, tack vare den journalistiska dogmen att konflikter måste kokas ned till två opponenter som står mot varandra. Det var alltså André Rickardsson som under pseudonym ställde frågor till Universals vd, vars svar solklart visar “att upphovsrättsindustrin inte är intresserade av att hitta den som faktiskt gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång”. Tilläggas kan – med risk för att bli tjatig – att det handlar om en de facto-kriminalisering av öppna trådlösa nätverk, för privatpersoner såväl som för exempelvis kaféer. Lagens förespråkare erkänner detta, men aspekten ryms tydligen fortfarande inte inom de journalistiska eller partipolitiska mallarna. Håller vi bara uppe trycket kommer dock även den fördämningen att brista!

För övrigt vore det på tiden om Sveriges gnälliga filmare någon jävla gång kan göra slag i saken och sluta göra film, eller än hellre lämnar landet. Deras brev [pdf] är, vid sidan om nyss nämnda debattartikel, i all sin absurditet också ett konstruktivt bidrag till debatten, då det vidgar frågan från “fildelningsdebatt” till att även inkludera sneakernets.

PS
Vem bygger Bevismaskinen 2.0?

André Rickardssons inpass i SvD kanske kan bli vändpunkten upp ur den bottenlösa enfald som IPRED-debatten varit på väg att sjunka ned i, tack vare den journalistiska dogmen att konflikter...

Säg, vad är bilmetaforer mot bibelmetaforer?

Danmarks samlade antipirater drar till med den senare varianten i en (förvisso ej purfärsk) debattartikel:

Internet är en fantastisk sak. /…/ Men det finns – som alltid – en orm i paradiset. Den heter olovlig kopiering.

Referenser till Genesis 3 är alltid tankeväckande. Låt oss därför fortsätta en bit på teologins stig. Fildelandet personifieras alltså här i form av det listigaste av alla djur som Gud har skapat, ormen – som mycket väl kan vara en hydra, ty Bibeln specificerar inte antalet huvuden på reptilen i fråga. Vi hoppar över det enfaldiga kristna påfundet att ormen skulle vara synonym med den figur som kallas Satan, och noterar i förbifarten att ormens bibliska egenskaper förutom listigheten i stort sett inskränks till en förkärlek för håligheter och för att äta damm.

Enligt de danska antipiraternas bibeltolkning är lustgården en allegori för internet, eller kanske för den mänskliga kulturen i allmänhet, medan ormen står för nätpirateriet. Vidare kan vi gissa oss till hur de förstår de två träden i lustgårdens mitt: kunskapens träd skulle stå för den proprietära informationen, livets träd för språket och all annan vardagsinformation. Möjligtvis kan man då få fram en tolkning som vid första anblick kan förefalla övertygande: Ormen får Adam och Eva att äta från frukterna av kunskapens träd, fast de blivit tillsagda att inte göra så. Resten av artikeln varnar för att konsekvensen av detta ätande skulle kunna bli att all Edens frukter tog slut.

Sådana fantasier har dock ingenting med den bibliska berättelsen att göra. Där händer något helt annat: Människorna äter frukten som ska “ge kunskap om gott och ont”, varpå de plötsligt skäms inför varandra och får för sig att skyla sin nakenhet med fikonlöv. Gud löser problemet genom att fördriva människan ur lustgården och låta dess dörr vaktas av feta små änglar med brinnande svärd.

Vi inser nu att om Genesis tredje kapitel verkligen handlar om upphovsrätt, så som den danska antipiratismens teologiska skola föreslår, måste det vara på rakt motsatt sätt mot vad de hävdar. Först levde kopimisterna Adam och Eva i lustgården i lyckligt ovetande om alla idéer om upphovsmannaskap, precis som Gud hade tänkt sig. Först när ormen lurade dem att äta av den förbjudna frukten började människorna tänka i upphovsrättsliga termer – och plötsligt kände de skam.
Gud insåg att det inte var hållbart att låta folk med sådana komplex härja runt i lustgården. Gud vet vad de skulle kunna få för sig! Dra upp stängsel mellan varandras ägor, fördämma floden, you name it!

Gud att valde därför av ren omtanke att fördriva människan ur lustgården, för att rädda den från deras nypåfunna småsinthet. Franz Kafka påpekar någonstans i en dagboksanteckning att Gud mycket väl hade kunnat förstöra lustgården, vilket vore ett fruktansvärt straff, men valde att inte göra så. Lustgården finns alltså kvar, den präglas fortfarande av överflöd, och den saken kan inga människor ändra på. Hur mycket frukt vi än äter, hur många filer vi än kopierar, så rinner fortfarande en fyrgrenad flod ut från Eden.
Ibland är det ebb i floden, ibland svämmar den över. Till skillnad från inne i lustgården så är det i vår värld nödvändigt att använda en massa list för på bästa sätt göra något bra av vattenflödet. Däremot säger ingenting att denna list skulle vara densamma som den list som Ormen lärde ut i lustgården. Lite inte på lurendrejare som vill sälja burkar med skämt vatten i – särskilt inte när de påstår att det paradisiska flödet skulle kunna ta slut om de inte fick betalt!

Säg, vad är bilmetaforer mot bibelmetaforer? Danmarks samlade antipirater drar till med den senare varianten i en (förvisso ej purfärsk) debattartikel: Internet är en fantastisk sak. /…/ Men det finns...

Den 10 november kraschade ju slutligen investmentbanken Carnegie. Ett par veckor dessförinnan presenterade Copyriot tre goda biverkningar av en krasch. Nu är det dags för uppföljning.

1. Fair Play, lobbygruppen som under några år nådde vissa framgångar i att etablera begrepp som “datormissbruk“, har kapsejsat. “Inte för att jobbet är gjort, utan för att det är tid för någon annan att ta vid”, skriver de, utan att ens i efterhand erkänna att det var Carnegies pengar man levde på och Carnegies plötsliga krasch som ledde till det plötsliga slutet för Fair Play.
   Däremot blev man med tiden öppen med att organisationen ägdes av Alba Langenskiölds stiftelse, som har/hade adress “c/o D.Carnegie AB” och som även äger ett bokförlag.
   It’s a family affair. Carnegie-banken hette tidigare Langenskiöld.

2. Carnegie-Institutet, en “finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen ‘det narkotikafria samhället’”, visar ännu inga yttre tecken på kollaps. Men varför skulle dessa organisationer, som är så måna om sin folkrörelseprägel, vilja skylta med sina kopplingar till en kraschad bank? Exempelvis finns inga nämnandet av ordet “Carnegie” hos Drugnews.nu efter att bankens finanser började svaja – bara innan. Här finns något för pigga journalister att sätta tänderna i. Vilka av narkotikadebattens auktoriteter kommer att stå utan finansiering framöver?

3. Vad som sker med Carnegie Art Award, “världens brackigaste konstpris” som Natalia Kazmierska skriver i en välförtjänt sågning, är inte helt klart, annat än att det numera får betraktas som förstatligas. Det vore bra för konsten om det lades ned.

Carnegie Porter svävar dock inte i fara, då bryggeriverksamheten för länge sedan avyttrades från den nu kollapsande banksfären.

Den 10 november kraschade ju slutligen investmentbanken Carnegie. Ett par veckor dessförinnan presenterade Copyriot tre goda biverkningar av en krasch. Nu är det dags för uppföljning. Fair Play, lobbygruppen som...

De tre juristprofessornas debattartikel i gårdagens GP är ett intellektuellt haveri. Ändå vill jag nu ta tillfället att försvara Jan Rosén gentemot en kritik som jag tycker träffar fel.

Rick Falkvinge menar att det var “falsk flagg” att Jan Rosén skrev under artikeln med “professor i civilrätt”, eftersom denne samtidigt är ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU). Denna förening har dock inte karaktären av en lobbygrupp, utan samlar sedan 1950-talet främst jurister som har ett mer akademiskt intresse av att diskutera upphovsrättens tillämpning. Om hökarna är de enda som syns till i SFU, är det blott en återspegling av Sveriges juridiska etablissemang, ett etablissemang som knappast kan beskyllas för att odla ett ifrågasättande i förhållande till lagen. (Skillnaden kunde inte vara större gentemot de akademiska juristerna i USA.)
Eftersom Piratpartiet säger sig vara för upphovsrätt, borde de kanske överväga ett medlemskap i SFU – om inte annat för att se vilka reaktioner det skulle väcka.

Vad jag vänder mig mot i Rick Falkvinges motattack är att han riktar in sig på att en professor över huvud taget tar ställning i en dagspolitisk fråga. Varför skulle han inte få göra det? Enligt vad som inom akademin kallas “den tredje uppgiften” så uppmuntras forskare i princip att, beväpnade med sina forskningsresultat, ge sig in i den allmänna debatten. Och detta är, tycker åtminstone jag, en bra sak. Uppmaningen att skriva till Jan Roséns arbetsgivare ger en lite fadd eftersmak. Professorerna klarar sig förstås, men vi doktorander kan riskera en besvärligare arbetsmiljö om våra överordnade bombarderas med mail varje gång vi yppat en åsikt offentligt (och gjort det, helt eller delvis, i egenskap av forskare).
Själv har jag ännu inte varit utsatt för det, men jag kan mycket väl tänka mig att “Ja till Ipred”-lobbyn sätter igång i slutet av denna vecka, då en längre artikel av mig kommer att publiceras på kultursidan i en av de större dagstidningarna. Artikeln kommunicerar resultaten från min samtidshistoriska forskning, men med en klar udd in i Ipred-debatten. Och jag skriver den i första hand i egenskap av doktorand i historia, inte som representant för Piratbyrån eller någon annan organisation.

Kort sagt: Forskning och engagemang bör få flyta ihop. Forskare bör ta ställning även i kontroversiella politiska frågor. Sedan ska de självklart stå till svars för sina åsikter.

Bemöt hellre vad Jan Rosén säger än att han säger det. Sikta gärna in kritiken mot artikelns makalösa kärnfras, den om att staten ska “befordra ett välordnat internet med mängder av erbjudanden till konsumenterna“. Fast frågan är hur intressant Jan Rosén är som person. Han representerar ju som sagt den svenska juridikens antiintellektuella mittfåra, med argument som: “Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller avstått från att yttra sig om det.”
Sådana figurer ska inte tvingas att sluta med politik, utan först och främst tvingas att erkänna att det faktiskt sysslar med politik. Hur ogärna de än gör det. Hur gärna de än låtsas företräda en objektiv lagtolkning. Hur benägna de än är att linda in sina åsikter – som Jan Rosén gjorde vid en riksdagsutfrågning 2006 – i fraser som:

Även om vi skulle vilja så kan vi inte … Vi sitter fast … Upphovsrätten är en spelpjäs som inte kan flyttas.

De tre juristprofessornas debattartikel i gårdagens GP är ett intellektuellt haveri. Ändå vill jag nu ta tillfället att försvara Jan Rosén gentemot en kritik som jag tycker träffar fel. Rick...