Entries from October 2008 ↓

Just talked at FSCONS about the history of copyright (and inserted a “nonlinear” in the preset title). Someone asked for my slides. They’re here:

Just talked at FSCONS about the history of copyright (and inserted a "nonlinear" in the preset title). Someone asked for my slides. They're here:

Ett år har nu gått sedan Ifpi slaktade Oink, den slutna bittorrent-trackern som knöt samman vad som antagligen var världshistoriens största musikarkiv. Åtminstone två ersättare har tagit dess plats: what.cd och waffles.fm. Betyder det att ordningen är återställd i musikvärlden? Eller har någonting förändrats? Kommentera!

I diskussionerna om fildelningen efter Oink påpekades behovet av decentralisering. Bittorrent är alltför sårbart, med sitt beroende av kraftigt centraliserade index – men vägarna bortom dess protokoll är ännu svåra att skönja. Förhoppningen att attentatet mot Oink skulle sporra en sådan utveckling kom på skam. Tvärtom ökade centraliseringen när, enligt uppgift, både What och Waffles flyttade till Sverige (var sajternas infrastruktur nu befinner sig har jag ingen aning om).

På tal om musikrelaterade bemärkelsedagar, ska vi också påminna om att det är mindre än en månad kvar till No Music Day. Copyriot, som högtidlighöll dagen både 2006 och 2007, uppmanar alla att göra ett seriöst försök samt rapportera sina erfarenheter. Vilka musikaliska begär väcks av en dag få vi medvetet avstår från musik?

Ett år har nu gått sedan Ifpi slaktade Oink, den slutna bittorrent-trackern som knöt samman vad som antagligen var världshistoriens största musikarkiv. Åtminstone två ersättare har tagit dess plats: what.cd och waffles.fm. Betyder det att ordningen är återställd i musikvärlden? Eller har någonting förändrats? Kommentera! I diskussionerna om fildelningen efter Oink påpekades behovet av decentralisering. Bittorrent är alltför sårbart, med sitt beroende av kraftigt centraliserade index – men vägarna bortom dess protokoll är ännu svåra att skönja. Förhoppningen att attentatet mot Oink skulle sporra en sådan utveckling kom på skam. Tvärtom ökade centraliseringen när, enligt uppgift, både What och Waffles flyttade till Sverige (var sajternas infrastruktur nu befinner sig har jag ingen aning om). På tal om musikrelaterade bemärkelsedagar, ska vi också påminna om att det är mindre än en månad kvar till No Music Day. Copyriot, som högtidlighöll dagen både 2006 och 2007,

• Autumn talk, part 1: Why copyright is now about tools, not works
  
• Autumn talk, part 2: Bass and place, meaning and abundance
  
• Autumn talk, part 3: Greyzone communities
  
• Autumn talk, part 4: The method of Kopimi
  
• Autumn talk, part 5: Afterthoughts

The digital poses questions whose answers can’t remain restricted to the exclusively digital. Stuff that can be copied tend to become superabundant, which means that it is only valuable by virtue of its interconnection to stuff that can not be copied, like space and time.

When you sit there with all music ever recorded in you pocked, what do you do? Do you just press “shuffle”? And as anyone knows who have been sitting paralyzed in front of a too big MP3 archive, it is not simply to reconsider “what one likes”. Automatical recommendation systems (which are still at a rather primitive level, defining taste just in terms of listening frequency), are a necessary help but can never suffice. For the contemporary music fan in the climate of abundance, there is not even such a thing as a unitary individual taste, independent of a particular context in time and space.

To find out what we want to hear in a given moment, to create meaning out of musical abundance, we clearly need some software and indexing tools, but we also need community. Only reference collective contexts can save us from the terror of the shuffle button.

The shuffle button is telling you that you could always skip to the next song. The awareness of that possibility is constant. Traditional radio listening, on the other hand, leaves you with no choice but to listen to what they play.
Both these poles are OK, sometimes. But really good musical experiences usually happen somewhere in between, when you have a choice within certain limits. This goes for all musical activites, “passive listening” as well as “active playing”. Pure freedom could never be musical. Any musical instrument has certain limits, as has the body when one dances. The very presence of other people with other expectations is in itself a limit.

Absolutely crucial is the forming of provisional communities, that can engage in a common selection, indexing, resituation and actualization. Many times, such communities thrive best in the greyzone between the private sphere and the public sphere, often also in between the purely commercial and the purely non-commercial.
Size does matter a lot. Some recent experiments demonstrate how groups of 17 or 23 participants further dynamics that are probably not possible in either a big stadium-size or a small kitchen-size event.

And here we get back to copyright. Because such greyzones are not recognized by copyright law, copyright licenses or copyright collecting societies. Copyright is dichotomizing. It always recognizes some kind of private sphere: Within the family you may copy without restrictions, even invite friends to your home to watch a movie without paying extra for it. Copyright theoretically limits itself to public distribution and public performance. But where to draw the line is never certain, but a matter of modulation.

Any informal activity emerging from the middle of the spectrum will sooner or later be pressured by copyright law to choose on of two paths: Either to keep small-scale and hidden from the public, or to commercialize completely and pay licenses.
Copyright is not just a repressive power, but a productive. It shapes the contexts in which people can get together to create meaning out of abundance. Copyright materializes in the city, as well as in the architecture of digital networks.
Because computers operate by copying information all the time, and doesn’t seem to care about physical distance, copyright law has quite serious problems with drawing a credible line between private use and public distribution through computer networks.

The question about copyright is not how artworks are best distributed within networks. It is about the very meaning of terms like “artworks” and “networks”. In the rhetoric about so-called Creative Industries, especially at an European policy level, “creativity” is defined as the production of ever more content, irrespective of context. Pure information. It adheres to an idea of the digital as a substitute for place-specific activities, which was once popular utopian net discourse. Today it is used by the copyright industry to push their agenda of criminalizing tools.
It should however be obvious that the digital is no substitute. Rather, digital communications creates a stronger desire for those things which they cannot communicate. The digital is not, as people used to think in the 1990′s, a separate world. It is always a complement to something, but we don’t always know what. exploring that questions is an adventure, and it takes time. All we know is that there can not be one single solution for everything — and that anything valuable will be emerging from the in-between.

Autumn talk, part 1: Why copyright is now about tools, not works Autumn talk, part 2: Bass and place, meaning and abundance Autumn talk, part 3: Greyzone communities Autumn talk, part 4: The method of Kopimi Autumn talk, part 5: Afterthoughts The digital poses questions whose answers can't remain restricted to the exclusively digital. Stuff that can be copied tend to become superabundant, which means that it is only valuable by virtue of its interconnection to stuff that can not be copied, like space and time. When you sit there with all music ever recorded in you pocked, what do you do? Do you just press "shuffle"? And as anyone knows who have been sitting paralyzed in front of a too big MP3 archive, it is not simply to reconsider "what one likes". Automatical recommendation systems (which are still at a rather primitive level, defining taste just in terms of listening frequency), are a necessary help but can never suffice. For the contemporary music fan in the climate of abundance, there is not ev

Socialdemokraterna uppger sig hålla rådslag om kulturpolitik. De har publicerat ett principdokument i hopp om att stimulera till “djärva förslag och provokativa påståenden”. Dokumentet i sig är allt annat än djärvt. Det mesta är oförargligt på gränsen till meningslöst, fast det hör väl till genren. Ändå kan det förtjäna några kommentarer.

Öppningsfrasen förkunnar: “Vårt mål är att öka människors delaktighet i kulturlivet.” Delaktighet är ett ord som i kulturpolitiska sammanhang kan signalera något i stil med “deltagarkultur“, alltså ett stöd till aktivt deltagande, snarare än konsumtion. Socialdemokraterna använder dock snarare “delaktighet” som synonym till “tillgänglighet”. Alla ska ha möjlighet att konsumera det utbud som påbjuds, “oavsett klass, kön, ålder, funktionsnedsättning, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar”.
Överlag verkar sossarnas principdokument utgå från att kultur är något som skapas av heltidsarbetande konstnärer. “Utan konstnärer finns det ingen konst” är en fras som upprepas. Konstnärerna antas ha en rätt att försörja sig på heltid, medan alla andra inte alls ska förvänta sig betalning. Inga försök görs att förstå villkoren för alla människor som har andra jobb samtidigt som de skriver eller spelar. Ingen gråzon erkänns mellan professionella och amatörer. De ena försörjer sig, de andra går till ABF en kväll i veckan för att prova på att dreja på riktigt.

Kulturen och konsten gör oss kreativa. Alla har en skapande förmåga – som ska ha möjlighet att utvecklas. Denna förmåga är en resurs som samhället bör ta till vara på ett bättre sätt än i dag. Dels för att alla ska kunna komma i kontakt med konstnärliga verksamheter, det har ett värde i sig att fördjupa förståelsen av konsten och att utveckla den egna konstnärliga förmågan, dels för att kontakt med konsten stimulerar vår kreativitet även på andra områden, i arbets- och samhällslivet.

Vad är det som socialdemokraterna försöker framföra, insmetat i den gräsligaste kreativitetsjargong? Vad menas med att “konsten stimulerar vår kreativitet” i arbetslivet? Avses kanske produktivitet?
Ytterligare en nyttoaspekt förs fram:

I 1974 års kulturpolitik som senare följdes upp 1996 fanns viljan att kulturen skulle stå självständig från marknadskrafterna. Idag lever vi i populärkulturens, mediernas och konsumerandets tid. Vi har svårt att värja oss mot marknaden och kulturen utgör en nödvändig motkraft. Den snabba utvecklingen inom informationsteknikens område gör att vi översköljs av information. Kulturen kan hjälpa oss att sortera och förstå.

Å ena sidan ska kulturen hjälpa oss att bli mer “kreativa”, alltså skapa mer information. Å andra sidan översköljs vi av alltför mycket information, som bara kulturen kan hjälpa oss att sålla i. Kulturen är dock vare sig informationen eller sållandet. Så vad är den?

För att kulturen ska växa och utvecklas behövs mötesplatser. Platser där människor kan mötas för samtal och för att skapa kultur och besöka evenemang. Sådana mötesplatser är teatrar, museer, kulturhus, biografer, bygdegårdar, Folkets hus och Parker samt biblioteken.

Dessa mötesplatser betecknas som “fria offentliga mötesplatser”. Det vore intressant med en specificering av vad fri och offentlig betyder i sammanhanget. Ordvalen får det nästan att framstå som om muséer och biografer var ställen där envar kunde presentera sina skapelser. Så är det förstås inte. Att föreställa sig en total frihet är bara missvisande. Praktiken är ofta mycket mer pragmatisk – inte minst för musiklivet, vars ojämlika symbios med krögarintressen någon gång borde tas upp som den kulturpolitiska fråga det är. Inte heller total offentlighet är ett rimligt mål. Snarare bygger all konstnärlig verksamhet i praktiken på kombinationen av stora offentliga arenor och små halvoffentliga.
Eller menar socialdemokraterna helt enkelt “offentligt ägd”? Kanske. Ägarfrågan undviker man att beröra – vilket blir förbryllande, när man samtidigt talar om att digitalisera “våra biografer”. Syftar de på de knappt befintliga statliga biograferna, på den lilla uppsättningen föreningsägda biografer, eller på det stora privata filmmonopolet?

Jämförelsematerial: Socialdemokratisk kulturpolitik anno 1969.

Socialdemokraterna uppger sig hålla rådslag om kulturpolitik. De har publicerat ett principdokument i hopp om att stimulera till "djärva förslag och provokativa påståenden". Dokumentet i sig är allt annat än djärvt. Det mesta är oförargligt på gränsen till meningslöst, fast det hör väl till genren. Ändå kan det förtjäna några kommentarer. Öppningsfrasen förkunnar: "Vårt mål är att öka människors delaktighet i kulturlivet." Delaktighet är ett ord som i kulturpolitiska sammanhang kan signalera något i stil med "deltagarkultur", alltså ett stöd till aktivt deltagande, snarare än konsumtion. Socialdemokraterna använder dock snarare "delaktighet" som synonym till "tillgänglighet". Alla ska ha möjlighet att konsumera det utbud som påbjuds, "oavsett klass, kön, ålder, funktionsnedsättning, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar". Överlag verkar sossarnas principdokument utgå från att kultur är något som skapas av heltidsar

Hörrni, det här länkbombandet är osnyggt! En uppsjö av bloggar – kretsande kring piratpartiet – har satt i system att posta inlägg som består av bara ett fåtal rader skriven text, följt av en stor klump med okommenterade länkar (även känd som “bloggvägg”). Bloggandet reducerar sig själv till sökmotoroptimering. Målet är att hamna högst på bloggportalen Knuff.se samt att dra trafik från nyhetsmedierna via Twingly. Så att ännu fler bloggare ska dras in i leken och dra trafik till nätet av inlägg där ett fåtal välkända åsikter har satts på repeat.

Och visst funkar det. Sist kallades det bloggbävning. Då gällde det FRA, nu gäller det privatpolislagen. Visst funkar det för att ge kvantitativt genomslag för exempelvis en partilinje. Samtidigt är det uppenbart att det finns en trist kvalitativ bieffekt: en sorts utspädning. Den som vill ge sig in i ämnet tvingas klicka runt i en uppsjö av lika näringsfattiga inlägg, för att till slut sugas in mot samma centrum. Alla förutsättningar för heterogen tankeutveckling offras till sökmotorguden. Bloggandet separeras i två delar: Först en åsikt, sen en bloggvägg. Endast ett fåtal håller fast vid att integrera skrivandet med länkandet (Opassande är ett föredömligt exempel).

Rick Falkvinge blir glad över att även Aftonbladet kopierar hans bloggvägg. Visst, de kvantitativa resultaten börjar visa sig. Opinionen mot privatpolislagen stärks. Men sett i ett längre perspektiv finns det mindre skäl att vara entusiastisk. En bloggbävning för varje dagsaktuell fråga kommer inte att producera, snarare blockera, utvecklandet av ett helhetsperspektiv på frågor om övervakning och nätreglering.
Därtill är det, som Copyriot skrev förra månaden, problematiskt att förlita sig på externa aggregatorer – särskilt när de (som Knuff) tagit på sig rollen att utöva viss politisk censur, utan att ens vara öppen med vilka kriterier som tillämpas.

Bloggväggarna grundas inte ens i ett självständigt urval. I stort sett kopierar alla dem från samma källa. Skriver man något som tangerar ett övervakningsrelaterat ämne så kommer man med i leken, vare sig man vill eller inte. Copyriot får mängder av trackbacks, och viss trafik, från bloggar som inte med ett ord kommenterar vad som skrivs här, utan bara kopierat in den standardiserade bloggväggen. Sådana trackbacks raderas numera. Om detta är ett sabotage mot den ärofyllda sökmotoroptimeringen – låt det vara så. Här hyser vi den kanske lite gammalmodiga åsikten att bloggar kan vara mer än blott megafoner.

Hörrni, det här länkbombandet är osnyggt! En uppsjö av bloggar – kretsande kring piratpartiet – har satt i system att posta inlägg som består av bara ett fåtal rader skriven text, följt av en stor klump med okommenterade länkar (även känd som "bloggvägg"). Bloggandet reducerar sig själv till sökmotoroptimering. Målet är att hamna högst på bloggportalen Knuff.se samt att dra trafik från nyhetsmedierna via Twingly. Så att ännu fler bloggare ska dras in i leken och dra trafik till nätet av inlägg där ett fåtal välkända åsikter har satts på repeat. Och visst funkar det. Sist kallades det bloggbävning. Då gällde det FRA, nu gäller det privatpolislagen. Visst funkar det för att ge kvantitativt genomslag för exempelvis en partilinje. Samtidigt är det uppenbart att det finns en trist kvalitativ bieffekt: en sorts utspädning. Den som vill ge sig in i ämnet tvingas klicka runt i en uppsjö av lika näringsfattiga inlägg, för att till slut sugas in mot samma centrum. Alla

Nu stoppar vi piratjägarlagen. Nu, det vill säga, inom en till två veckor. Enligt uppgift har de borgerliga partiledningarna bestämt sig för att hålla en glänta till papperskorgen öppen. Opinionsstorm mot hyrsnutsamhället!

Lagen handlar enkelt uttryckt om tre aktörer: Rättighetsinnehavare, nätverksoperatörer och internetanvändare. Dess uttalade syfte är att den första aktören (via domstol) ska kunna gå till den andra och kräva ut identiteten hos den tredje. Med andra ord öppnas för privat rättsskipning med skadeståndskrav på fantasibelopp. Riskerna för enskilda fildelare ska förvisso inte överdrivas. Sådana processer har först och främst en pedagogisk funktion, de är spektakel riktade till löpsedlarna, som i förlängningen bränner upp det eventuella återstående förtroende som delar av upphovsrättsindustrin har. Att bara hojta att lagen hotar enskilda internetanvändare räcker därför inte.

Lagen reglerar inte bara förhållandet mellan rättighetshavare, nätverksoperatörer och internetanvändare. Den (om)definierar också vad dessa tre begrepp innebär. Copyriot har redan berört alla tre aspekter, så vi nöjer oss med en snabb resumé.

• “Rättighetshavare” – vilka rättighetshavare? Lagens syfte är att ge privatpolisprivilegier till en liten handfull utvalda organisationer (Ifpi, Antipiratbyrån, Förläggareföreningen, och kanske ett par till), men att skriva detta rakt ut i lagen vore lite väl magstarkt. Å andra sidan skulle det kunna leda till absurda konsekvenser att behandla alla rättighetshavare lika – för rättighetshavare är vi allihopa. Ska vem som helst kunna traska till domstolen med en påstådd skärmdump för att få ut vem som helsts identitet? Kräv politikerna på besked om vilka rättighetshavare som avses!
  
• “Nätverksoperatörer” betyder inte bara Comhem och Bredbandsbolaget. Lagförslaget talar om “den som i kommersiell skala har tillhandahållit en tjänst, exempelvis en elektronisk kommunikationstjänst, som har använts vid det intrång som påstås ha begåtts”. Det kan betyda lite vad som helst. Märk väl att det inte krävs kommersiellt syfte, bara “kommersiell skala”, vad nu det kan betyda. Helt klart att de på pin kiv tänker försöka avtvinga The Pirate Bay information. Men även den som driver ett webbforum eller en chattserver där någon postar en länk till exempelvis The Pirate Bay skulle kunna drabbas. Eller ett företag, om bara en anställd har mailat en MP3-fil (eller en länk) till sin kompis. Skrämselmöjligheterna är i princip oändliga.
  
• “Internetanvändare” betyder i sammanhanget “abbonent”, vilket inte är detsamma som den verkliga användaren. Medan brottsmål om fildelning har ett tydligt beviskrav gällande vilken person som stått för den faktiska överträdelsen av upphovsrätten, så öppnar piratjägarlagens system för att attackera den som råkar stå på abbonemanget, även om själva fildelningsakten utförts av en familjemedlem, vän eller granne.

(Snabb resumé skulle det visst vara. Hm, ursäkta den sedvanliga mångordigheten…)

Kort sagt: Piratjägarlagen hotar inte bara enskilda fildelare. Den påbörjar en omstöpning av nätets infrastruktur, driven av rädsla. I värsta fall får vi ett scenario där färre människor vågar lämna sina nätverk öppna, där nätforum börjar bedriva självcensur och där rättighetshavare får en “rätt” som de bara kan utöva genom en viss korporativistisk privatpolisorganisation.

Nu stoppar vi piratjägarlagen. Nu, det vill säga, inom en till två veckor. Enligt uppgift har de borgerliga partiledningarna bestämt sig för att hålla en glänta till papperskorgen öppen. Opinionsstorm mot hyrsnutsamhället! Lagen handlar enkelt uttryckt om tre aktörer: Rättighetsinnehavare, nätverksoperatörer och internetanvändare. Dess uttalade syfte är att den första aktören (via domstol) ska kunna gå till den andra och kräva ut identiteten hos den tredje. Med andra ord öppnas för privat rättsskipning med skadeståndskrav på fantasibelopp. Riskerna för enskilda fildelare ska förvisso inte överdrivas. Sådana processer har först och främst en pedagogisk funktion, de är spektakel riktade till löpsedlarna, som i förlängningen bränner upp det eventuella återstående förtroende som delar av upphovsrättsindustrin har. Att bara hojta att lagen hotar enskilda internetanvändare räcker därför inte. Lagen reglerar inte bara förhållandet mellan rättighetshavare, nätverks

The Sunday Times skriver att brittiska staten har planer på att registrera alla mobiltelefoner. Anonyma kontantkort ska förbjudas. Alla telefonköpare ska tvingas registrera sina identiteter i en nationell databas – administrerad av GCHQ, brittiska motsvarigheten till FRA.

Telefoniföretagen verkar vara med på noterna. Även de är ju sugna på att få tag i sina kunders identiteter, exempelvis för riktade reklamerbjudanden, i förlängningen kanske för att sälja positionsdata. I utbyte mot foglighet erbjuds de sannolikt statliga förmåner – kanske extra välvillig behandling nästa gång ett frekvensområde ska säljas ut.
Fogligast är jättarna Vodafone och BT som redan innan lagen stiftats låter GCHQ installera “black boxes” för övervakning av mobilkommunikationen. Samtidigt börjar kritiska röster inom regeringen att göra sig hörda, vilket enligt The Sunday Times har förmått inrikesminister Jacqui Smith att hålla detaljerna hemliga tills nästa år.

Ännu har inget hörts om liknande tvångsidentifiering av mobiltelefoner i Sverige. Eller? Datalagringsdirektivet verkar (tills vidare) implementeras utan att anonymitet förbjuds. Samma sak med piratjägarlagen som (tills vidare) accepterar anonymt internet.

Visst går det att kringgå telefonregistrering genom “målvakter” och handel med begagnade kontantkort, men sådana möjligheter är ganska lätta att strypa. En telefon är en slutpunkt i nätverket. En internetuppkopplad dator kan däremot alltid bli en öppning till nya nätverk med obegränsat antal deltagande personer. Där ligger den fundamentala skillnaden mellan centraliserad och monopoliserad telefoni gentemot internets relativa decentralisering.

Vilket bland annat är ett gott skäl att konsekvent vägra alla entusiasm kring “mobiltjänster” för musik eller annat.

The Sunday Times skriver att brittiska staten har planer på att registrera alla mobiltelefoner. Anonyma kontantkort ska förbjudas. Alla telefonköpare ska tvingas registrera sina identiteter i en nationell databas – administrerad av GCHQ, brittiska motsvarigheten till FRA. Telefoniföretagen verkar vara med på noterna. Även de är ju sugna på att få tag i sina kunders identiteter, exempelvis för riktade reklamerbjudanden, i förlängningen kanske för att sälja positionsdata. I utbyte mot foglighet erbjuds de sannolikt statliga förmåner – kanske extra välvillig behandling nästa gång ett frekvensområde ska säljas ut. Fogligast är jättarna Vodafone och BT som redan innan lagen stiftats låter GCHQ installera "black boxes" för övervakning av mobilkommunikationen. Samtidigt börjar kritiska röster inom regeringen att göra sig hörda, vilket enligt The Sunday Times har förmått inrikesminister Jacqui Smith att hålla detaljerna hemliga tills nästa år. Ännu har inget hörts om li

Stockholm, i morgon tisdag:
Paneldiskussion om “piratrörelse och upphovsrättsreformism”. För första gången har någon kommit på att samla tre P:n – Piratbyrån, The Pirate Bay, Piratpartiet – för att tala om likheter och skillnader i synsätt. I samma panel återfinns dessutom Karl Sigfrid (m) samt den kaliforniske gästen John Buckman. Var detta kommer att landa ska bli mycket spännande!
Arrangeras som upptakt för en Creative Commons-konferens och inträdet är gratis. Facebook-event finns också. Platsen är KTH:s biblioteksbyggnad och tiden är 18-20.

Göteborg, på söndag:
FSCONS är en liknande typ av konferens, samarrangerad av Free Software Foundation, Creative Commons och Wikimedia. Den är dock mer inriktad på kod, och kostar pengar.
Klockan 12 på söndag kommer jag ner och håller en föreläsning om upphovsrätten i historiskt perspektiv. Efter lunch fortsätter programmet med en paneldebatt om “upphovsrättens framtid”. Förutom jag deltar även Johan Söderberg och Henrik Moltke.

Som ni märker är ovanstående programpunkter strikt mansseparatistiska. Podierna befolkas av män, män och åter män. Omväxling kan ges vid ett tredje evenemang som också går av stapeln till helgen, feministiska filmfestivalen Objektiv på Tellus, gästad av bland andra ÖFA.

Stockholm, i morgon tisdag: Paneldiskussion om "piratrörelse och upphovsrättsreformism". För första gången har någon kommit på att samla tre P:n – Piratbyrån, The Pirate Bay, Piratpartiet – för att tala om likheter och skillnader i synsätt. I samma panel återfinns dessutom Karl Sigfrid (m) samt den kaliforniske gästen John Buckman. Var detta kommer att landa ska bli mycket spännande! Arrangeras som upptakt för en Creative Commons-konferens och inträdet är gratis. Facebook-event finns också. Platsen är KTH:s biblioteksbyggnad och tiden är 18-20. Göteborg, på söndag: FSCONS är en liknande typ av konferens, samarrangerad av Free Software Foundation, Creative Commons och Wikimedia. Den är dock mer inriktad på kod, och kostar pengar. Klockan 12 på söndag kommer jag ner och håller en föreläsning om upphovsrätten i historiskt perspektiv. Efter lunch fortsätter programmet med en paneldebatt om "upphovsrättens framtid". Förutom jag deltar även Johan Söderberg och Henrik M

• Autumn talk, part 1: Why copyright is now about tools, not works
  
• Autumn talk, part 2: Bass and place, meaning and abundance
  
• Autumn talk, part 3: Greyzone communities
  
• Autumn talk, part 4: The method of Kopimi
  
• Autumn talk, part 5: Afterthoughts

Music as an activity which can not be accessed at any time and place, which can not be copied losslessy, which is not portable but place specific. That’s the desire that the ubiquitousness of individual MP3 listening awakens; its own inversion, in a sense. So what does that mean? Certainly not artificial barriers imposed on software by force of law. If we talk about how to anchor the digital within space and time, the most forceful example is probably sub bass.
Bass-centered music can not really be experienced anywhere, because of the very physical need for very large speakers to produce very low frequencies. It is not very portable. You can transport it in an iPod, but you can’t listen to it in headphones during the transport. All you can listen to is a simulation which will in best case let you remember the bodily feeling of the bass. Nothing wrong with that – but the musical value is then not really in the hearing of a track, but rather derived from the association to memories from and anticipations of real physical presence at collective activities.
In fact, sub-bass is almost never an individual experience. These frequencies have less respect for physical architecture (ask your neighbours), if played at the volumes that bass-centered music demands (bass does, however, have more respect for human ears than higher-frequency sounds).

Dubstep is a phenomenon, rather than a musical genre. It is defining itself through a combination of certain internet protocols on the one hand (shoutcast webcasting in real-time interaction with IRC channels), and on the other hand a few clubs with extremely powerful bass woofers, primarily in southern London. On the third, there are indeed record labels, integrated with the clubs, releasing most tunes only on vinyl. In short, dubstep’s material constellation is one possible way to create meaning out of abundance, by integrating the very analog with the very digital. It is not a coincidence that dubstep, as an extremely bass-centered musical phenomenon, has emerged in parallell with file-sharing networks.

Autumn talk, part 1: Why copyright is now about tools, not works Autumn talk, part 2: Bass and place, meaning and abundance Autumn talk, part 3: Greyzone communities Autumn talk, part 4: The method of Kopimi Autumn talk, part 5: Afterthoughts Music as an activity which can not be accessed at any time and place, which can not be copied losslessy, which is not portable but place specific. That's the desire that the ubiquitousness of individual MP3 listening awakens; its own inversion, in a sense. So what does that mean? Certainly not artificial barriers imposed on software by force of law. If we talk about how to anchor the digital within space and time, the most forceful example is probably sub bass. Bass-centered music can not really be experienced anywhere, because of the very physical need for very large speakers to produce very low frequencies. It is not very portable. You can transport it in an iPod, but you can't listen to it in headphones during the transport. All you can listen to is a simulati

Förra inlägget länkade till Ingemars geniala “Gentrifieringscykeln” i fem punkter. Från hippa gallerier till ohippa gallerior, via latte och bostadsrätter. Till detta fogas en ganska radikal handlingsplan, som till att börja med föreskriver att alla konstnärer ska skjutas.

Bland stockholmska närförorter är Telefonplan ett paradexempel. Först flyttade Konstfack dit, sedan startade Landet och nu byggs en gammal pianofabrik om till svindyra bostadsrätter. Fastighetsbolagets sajt Telefonplan.com fullständigt frossar i ordet “kreativ“. Riktningen är utstakad. Fast än så länge har den fullständiga lattefieringen uteblivit. Telefonplans pizzerior befolkas av Idol-gloende kvartersalkisar.
Att döma av “Gentrifieringscykeln” saknas bara ett konstgalleri, förutsatt att Konstfacks elevgalleri inte är tillräckligt “hippt”. Vid årsskiftet blir det dock andra bullar. Då startar ett konstnärsdrivet projektrum för samtidskonst i området mellan Telefonplan och Midsommarkransen. (Deras hemsida kommer upp inom en vecka, återkommer med länk.) Detta projektrum har för övrigt ett konstnärligt råd på, där jag själv har fått äran att vara en av tre ledamöter.

På makroplanet är det solklart: Etablering av konstlokaler i ett nytt område är ett säkert tecken på att området efter hand kommer att kännetecknas av ombildning till bostadsrätter, högre levnadsomkostnader och kraftigt homogeniserat lokalt näringsliv. I slutändan till konsten åter drivs på flykt, varpå cykeln av gentrifiering upprepas i nästa område. Konstens innehåll spelar absolut ingen roll i sammanhanget. Bara det faktum att verksamheter kan kallas “kreativa” utnyttjas systematiskt av lokalmonopolistiska fastighetsbolag.
Ändå kan jag inte uppbringa några skuldkänslor för att jag låter mig involveras. En sådan syn på personligt ansvar för gentrifieringscykler är orimlig. Lika orimlig som det motsatta synsättet, att gentrifiering är en oundviklig naturlag. Kommunpolitiker och fastighetsbolag är centrala aktörer, samt förstås bankerna, det vill säga finanspenningpolitiken. Men att bara peka på dessas planering är alltför reducerande. Vilka olika abstrakta maskiner samverkar i gentrifieringscykeln?

Förra inlägget länkade till Ingemars geniala "Gentrifieringscykeln" i fem punkter. Från hippa gallerier till ohippa gallerior, via latte och bostadsrätter. Till detta fogas en ganska radikal handlingsplan, som till att börja med föreskriver att alla konstnärer ska skjutas. Bland stockholmska närförorter är Telefonplan ett paradexempel. Först flyttade Konstfack dit, sedan startade Landet och nu byggs en gammal pianofabrik om till svindyra bostadsrätter. Fastighetsbolagets sajt Telefonplan.com fullständigt frossar i ordet "kreativ". Riktningen är utstakad. Fast än så länge har den fullständiga lattefieringen uteblivit. Telefonplans pizzerior befolkas av Idol-gloende kvartersalkisar. Att döma av "Gentrifieringscykeln" saknas bara ett konstgalleri, förutsatt att Konstfacks elevgalleri inte är tillräckligt "hippt". Vid årsskiftet blir det dock andra bullar. Då startar ett konstnärsdrivet projektrum för samtidskonst i området mellan Telefonplan och Midsommarkransen. (Deras hemsida ko