Mellan glömska och övervakning

Lars Ilshammar, historiker och chef för Arbetarrörelsens arkiv, har sedan flera år varnat för att digitaliseringen kan leda till kollektiv minnesförlust. Nu har han lagt upp ett intressant anförande [pdf] om “behovet av en minnespolitik”.

Hotet består dels i minnesinstitutionernas bristande resurser, dels i den digitala långtidslagringens olösta problematik, men också i upphovsrättens radikala utvidgning och i nya typer av källmaterial som riskerar att aldrig skapas. För att möta denna komplexa hotbild bör samhället utveckla en genomtänkt och sammanhållen minnespolitik.

Digitala lagringsmedier, från magnetband till cd, har redan börjat vittra sönder i arkiven. Nedbrytningen går oerhört mycket snabbare än med papper. Eftersom frågan om långtidslagring ännu är olöst, måste digitalt arkivmaterial flyttas runt från enhet till enhet. Inom fildelningsnätverkens decentraliserade arkiv bevarar material på så vis sig själv, i den mån som någon för stunden är intresserad. Inom formella arkivinstitutioner, som bevarar utifrån en tanke om vad som eventuellt kan intressera någon i framtiden, blir sådan kringflyttande däremot mycket kostsamt.
Vissa institutioner, däribland Arbetarrörelsens arkiv, tar av princip inte emot digitalt material eftersom de inte kan ta ansvar för dess långsiktiga bevarande. Fackförbund som arkiverar sina webbplatser får helt enkelt skriva ut dem på arkivbeständigt papper. Vilket förstås inte är hållbart i längden.
Lars Ilshammars tes är att detta arkivproblem är på väg att bli ett samhällsproblem.

Men när våra personliga minnen lagrade på hårddiskar, CD och USB-stickor eroderar, när semesterbilderna, dagboken och alla låtarna i iTunes inte finns längre, när bloggen och mejlen bleknar bort – då väntar en kollektiv digital ångest av enorma proportioner.

Fast vore inte det motsatta precis lika ångestladdat? Att allt lagrades. Glömska är i rätt avvägd dos en livsbefrämjande kraft, som Nietzsche insåg. Digitaliseringens hotande “alzheimersamhälle” kan inte hanteras på vettigt sätt så länge man låtsas som att mer minne alltid är eftersträvansvärt. Och här kommer vi in på frågans andra sida.

Till denna problematik ska läggas att det i dag finns allt fler organisationer som inte fungerar på traditionellt sätt med styrelser och protokollförda årsmöten, utan kanske bara existerar som löst sammansatta nätverk eller som diskussionsforum på nätet.
Dessa nya former av mer eller mindre IT-baserad aktivism lämnar inte av egen kraft ifrån sig några trycksaker eller något arkivmaterial till eftervärlden.
Om vi inte skapar mekanismer för att aktivt leta upp och spara deras material kan framtiden bli utan minne.

Nå, en sådan mekanism finns: FRA. Av olika skäl är FRA dock inte särskilt lämplig som arkivinstitution, även om de för eftervärlden kan råka få den rollen i vissa fall, precis som det sägs ha visat sig att Stasi var de enda som hade fullständigt arkiverat Västtysklands tevesändningar.

Låt oss i stället vända på saken och fråga oss hur FRAktivismen arkiveras, det vill säga i vilken form den kommer att vara tillgänglig för framtida historiker. Sannolikt kommer pappersmedier att dominera på ett helt annat sätt än i stridens hetta. Bloggar kommer till hög grad vara synliga genom tidningsartiklars hänvisningar till dem. Förvisso kanske historikerna kommer att kunna gå till bloggar som lagrats hos exempelvis Archive.org eller Kulturarw3. Andra former av material kommer att ha gått förlorat, exempelvis grupper och events på Facebook. Copyriot har tidigare skrivit om Facebook ur ett arkivariskt perspektiv, om den glömska som kommer att drabba dagens nöjesliv, jämfört med den tid då varje nattklubb utannonserades i dagspressen.

Lars Ilshammar menar att vi måste “uppfinna rutiner för att mer eller mindre kontinuerligt spara innehåll”. Problemet är att ordet “innehåll” får det att låta som att materials värde redan på förhand är klarlagt, men det är det inte. Inte heller i ett klassiskt föreningsliv arkiverades allt. Muntlig kommunikation som telefonsamtal förpassas nästan alltid till anarkivet. Digital kommunikation kan motsvara såväl protokoll som telefonsamtal. Det är inte helt självklart huruvida ett webbforum motsvarar det ena eller det andra. Dessutom är nätet större än webben (trots att Ilshammar har en tendens att använda orden synonymt). Är vad som sägs på en IRC-kanal också “innehåll” som ska arkiveras? Någonstans måste gränsen dras. Lars Ilshammar har rätt i att detta inte kan förbli ett snävt problem för arkivinstitutioner, utan är på väg att bli en samhällsfråga.

Sist men inte minst måste ökad uppmärksamhet ägnas åt att samla
in och bevaka all den kunskap som idag produceras och publiceras på nätet. Frågan om digitala pliktleveranser – ”e-plikt” – behöver få en skyndsam lösning om samhället inte ska drabbas av ohjälpliga informationsförluster.

Än en gång: FRA:s samverkanspunkter är “digitala pliktleveranser”. Att arkivfrågan inte relateras till övervakningsdebatten är faktiskt lite underligt, för det skulle kunna ge den ett större djup. Frågan om vad som ska föranleda leveransplikt är sannerligen inte enkel. Det traditionella kriteriet har varit användandet av tryckpress. Allt som trycks på svenska ska lämnas till Kungliga Biblioteket. Att återuppfinna detta i digital version är en svindlande fråga. En brett definierad leveransplikt sammanfaller de facto med övervakningssamhället.Detta är en diskussion som bör breddas, inte påskyndas.