Olika grenar av brittiska musikindustrin och upphovsrättsbyråkratin går samman i alliansen “UK Music”, vars stora mål är att med statens hjälp få ökad kontroll över nätverksoperatörer. Nyheten rapporteras entusiastiskt på svenska Ifpis nyhetssajt Musikindustrin.se – vars nytillträdde chefredaktör Lars Nylin väljer att avsluta med att gillande citera den gamle skivbolagsmannen Peter Jenner:
Jag tycker det skulle vara underbart om regeringen låste in alla i ett rum – musikindustrin, fackföreningarna, artisterna, skivbolagen, förläggarna, bredbandsoperatörerna – och sa åt dem att de inte får komma ut förrän allt är fixat.
Talet om att låsa in alla i ett rum är förstås en metafor – för att staten ska tvinga fram ett samförstånd mellan nämnda parter. Branscherna ska vara organiska enheter och inga intressekonflikter, exempelvis mellan musiker och skivbolag, ska accepteras. En sådan samhällsordning kallas korporativism. Begreppet är ganska belastat eftersom det mest konsekventa försöket gjordes i Mussolinis Italien. Ifpi borde vara medvetna om detta, då organisationen grundades just i Mussolinis Italien – för exakt 75 år sedan, i november 1933.
Copyriot berättade i våras (utifrån forskning av sociologen Mabel Berezin) om hur Mussolini tillämpade korporativismen på upphovsrättsområdet. Bland annat såg han till att samla författare och förläggare i samma organisation. Sådant har förvisso skett i olika länder, vid olika tidpunkter, med varierande grad av frivillighet och institutionellt tryck. Men vad Peter Jenner säger, och Lars Nylin gillande citerar, är att regeringen ska tvinga fram korporativa lösningar. Citatet kan omöjligtvis tolkas på andra sätt.
Lars Nylin har bakgrund i punkscenen och på sin Facebook-profil (skärmdump) kallar han sig politiskt “vänster”.
Samtidigt vurmar han för värsta formen av korporativa idéer. Inte någon lightkorporativism av det slag som präglat inte minst det svenska folkhemmet, utan den allra brutalaste formen av 1933-korporativism. För det första ska fackföreningar fråntas all självständighet genom att låsas in med sina faktiska motparter. För det andra ges staten en allsmäktig roll i att avgränsa distinkta “branscher” (nätverksoperatörer och musikförläggare, av någon anledning, i samma bransch), och att inom branschen tvinga fram ett samförstånd.
För några dagar sedan utmärkte sig Lars Nylin även genom att skicka hotfulla brev till bloggaren Rosemari Södergren. Hon skriver visserligen tydligt att hon stödjer idén med upphovsrätt, men hon accepterar inte privatpolislagen – vilket enligt Lars Nylin betydde att han hade rätt att “konfiskera hela bloggen”.
Sedan ett par månader är denne Lars Nylin alltså chefredaktör för Musikindustrin.se, som utgives i samarbete mellan Ifpi och Musikförläggareföreningen – två av de organisationer som snart hoppas bli privatpoliser. Korporativism är nog också den enda -ism som korrekt kan beskriva privatpolislagen.
12 kommentarer ↓
Oerhört intressant! Detta gör oss återigen påminda om hur verktyget/mediet/teknologin tvingar fram obskyra konstellationer och försök till räfflingar. Vissa har kallat det “kapitalet”, jag tycker att korporativism är bättre som expressiv komponent i ett assemblage.
ChrisK:
Jag börjar tänka på hur Bob Jessop en gång i tiden (i texten “Post-Fordism and the State”, 1994) försökte differentiera idén om postfordism genom att skilja på tre olika typer av “workfare state” (vilka han alla såg tendenser till inom EU): neo-liberal (dvs. Reagan och Thatcher), neo-statist (en mycket aktiv stat) samt neo-corporatist (en stat som systematiskt överlåter regleringen på branschsammansatta organisationer, typ UK Music).
Du nämner räfflingsförsök, men är inte korporativism i första skedet ett typexempel på styrd avräffling: Parter som kivas om intäktsströmmarna svetsas samman uppfrån till en oräfflad “bransch”, som förutsättning för att sedan kunna räffla bort alla oberoende aktörer…?
[...] skriver i Malmö City hur hoten mot vår integritet står som spön i backen. Samtidigt skriver Copyriot om en ny framträdande -ism, korporativismen och Kalle skriver om Homo Sacer, alltså hur det [...]
Vi vet nog alla hur man lufttorkar en fascist!
[...] antal branschorganisationer inom kulturbranschen har idag skrivit en gemensam debattartikel i GP om fildelning. Förlaget är ett gammalt återanvänt förslag. Å ena sidan ska bredbandsabonenter [...]
Krossa Bodströmsamhället?
[...] koppling till det fascistiska Italien på trettiotalet knappast går att förneka, att IFPIs korporativism är ett obskyrt försök att få staten (EU, därefter medlemsstaterna) att ge obskyra våldsmedel [...]
[...] förhållandet mellan intellectual-propertyföretag och polismakten sammanstrålar i en rättshavererande korporativism som främst arbetar med en primitiv ackumulation. De är ganska olika med andra ord. Dock innebär [...]
[...] Post a Comment Your email is never published nor shared. Required fields are marked * Name * Email * Website Comment ‹ Ett fanzine, två framsidor, flera möjliga digitaliseringar Möjligtvis liknande inlägg: Ifpi drömmer, på 75-årsdagen, om en ny korporativism [...]
[...] AFA är inte fascister. Som jag uppfattar begreppet fascism så framstår faktiskt AFA som just fanatiska antifascister. De verkar inte ha minsta vilja att låta stat och kapital smälta samman, så att de stora företagen kan använda myndigheternas våldsmonopol för att driva igenom sina affärsidéer. [...]
[...] Ifpi drömmer, på 75-årsdagen, om en ny korporativism [...]
[...] att jag bloggar här. Man hänger gärna ut personer i min bransch – helst också organisationerna. Här är ett exempel på hur det kan se ut: – det är alltså egentligen inte ett motargument utan man väljer att måla på åsikter på en [...]
Kommentera