Ett år har nu gått sedan Ifpi slaktade Oink, den slutna bittorrent-trackern som knöt samman vad som antagligen var världshistoriens största musikarkiv. Åtminstone två ersättare har tagit dess plats: what.cd och waffles.fm. Betyder det att ordningen är återställd i musikvärlden? Eller har någonting förändrats? Kommentera!
I diskussionerna om fildelningen efter Oink påpekades behovet av decentralisering. Bittorrent är alltför sårbart, med sitt beroende av kraftigt centraliserade index – men vägarna bortom dess protokoll är ännu svåra att skönja. Förhoppningen att attentatet mot Oink skulle sporra en sådan utveckling kom på skam. Tvärtom ökade centraliseringen när, enligt uppgift, både What och Waffles flyttade till Sverige (var sajternas infrastruktur nu befinner sig har jag ingen aning om).
På tal om musikrelaterade bemärkelsedagar, ska vi också påminna om att det är mindre än en månad kvar till No Music Day. Copyriot, som högtidlighöll dagen både 2006 och 2007, uppmanar alla att göra ett seriöst försök samt rapportera sina erfarenheter. Vilka musikaliska begär väcks av en dag få vi medvetet avstår från musik?
10 kommentarer ↓
Jag har aldrig riktigt förstått det här med slutna trackers. Inte för att jag försökt, men upplevelsen är väldigt mycket av den typ av (bokstavligt eller kodmässigt) slutna medelklassklubb som i alla tider exkluderat arbetarklassen och marginaliserade grupper från det offentliga samtalet. Samma sak med de där grupperna om 17-23 personer du skrev om i går – är inte de också slutna enheter vars utbyte sker internt och exkluderar resten?
Nätet har haft potential att vara ett riktigt utbytesmedium över alla gränser. När vi fortfarande delade filer över centrala servrar gick det att få tag på musik från helt andra grupperingar än ens egen. Det känns som att ju större och mer utvecklat nätet blir destå mer håller sig folk i sin egen krets (av rädsla?) och destå mindre utrymme finns det att få tag på “andras” (inte i Lacansk mening) musik. En skum och nästan paradoxal utveckling.
Youtube, hittils räddaren i nöden, håller snart på att gå igenom samma utveckling – regionala och lokala ‘tuber växer sig allt starkare. Jag har ingen lust att utbyta musik med dem som har samma smak som jag, jag vill ha nya idéer utifrån!
Birdseed: Jag håller med om din skepsis mot slutna trackers, samtidigt som det inte går att förneka att de för tillfället spelar en oersättlig roll (inte minst för eliten av DJ:s, musikjournalister, etc).
Vad gäller de “provisoriska gemenskaper” av 17-23 personer som jag skrev om igår tycker jag det är något annorlunda. De är inte exklusiva, utan överlappande. Tänk en lägenhetsfest, tänk en IRC-kanal, tänk ett kompisgäng som åker på festival, tänk en skolklass, tänk en informell grupp av musikskapare i överlappande konstellationer. Många fler exempel är tänkbara.
Jag delar birdseeds uppfattningar och tycker det är uppfriskande att någon vädrar dem högt efter allt oink-kramande och invite-jagande. Själv har jag aldrig gått igång på torrents för musik, tycker systemet är för klumpigt med att leta aktiva torrents, ratios, processor-sugande klienter osv. utan har gått från DC och Soulseek till den uppsjö av kärleksfullt specialiserade blogspot-bloggar med rapidshare/mediafire/megaupload-uppladdningar. Konstigt att två kommersiella företag (Googles blogger och Rapidshare) är drivande i öppen tillgänglighet för alla av enorma mängder av musik.
För övrigt blir det till att prova No Music Day i år, det hugger redan i bröstet av bara tanken.
Kanske. På nåt sätt tycker jag tjusningen med nätet är just det här att man slipper tycka precis som alla andra i byn/bussen/subkulturen/whatever – man kan upptäcka och skriva om vad man vill, bara man har tålamod och sökkunskaper.
(Jag undrar förresten om man inte på något sätt kunde kombinera fördelarna med Pirate Bay och med slutna trackers – kanske en öppen tracker med grupp-efterhållen wiki-liknande kvalitetskontroll?)
Birdseed: Visst, “community” är ingenting positivt i sig – det kan lika gärna vara kvävande. Samtidigt tror jag inte på den absolut autonoma individen som självförverkligar sig och på egen hand finner vad hon gillar. Det är därför jag leker med tanken på provisoriska, temporära, överlappande communities.
förvirring!!
jag önskar att jag hade tillgång och erfarenhet av what.cd och waffles.fm, men om en är ute efter någon speciell skiva eller låt så går det nästan alltid att hitta det genom att googla efter “‘artisten jag söker’ torrent” eller i värsta fall gå in på dc.
what.cd har en liten genialisk funktion där man kan se artister som liknar den man vars “sida” man för tillfället kollar, typ som på last.fm.
Mycket bra tracker, trots slutenheten.
Gillar what.cd, de har integrerat last.fm nu också så det är ännu enklare att hitta ny musik, dessutom får man mp3-filer med bra kvalité och id-taggning. Har ett account på “världens största underground musik-tracker” också fullt med massa samplingar och breaks som ja kan erkänna enbart fyller en tuffhetsfunktion. Kan dock bli användbar om jag ska börja klippa och klistra ihop musik.
Vill nån ha invite till what.cd är det bara att maila er adress till mig
Föredrar what.cd av de två, men båda trackerna har utvecklats mycket. What är väl den som exprimenterar mest, de släpper bl.a. samlingsskivor med artister som vill släppan sin musik gratis “The What.cd vol.2″ osv. Grymma notificationstjänster som meddelar dig om det laddats upp något av en spec artist eller liknande. Är bättre än vad OiNK var nu tycker jag.
Och slutna trackers har väl ingen poäng i sig, det är ju mer ett sätt att kunna moderera hårdare och kanske främst motivera användare till att rippa och seeda. Det intressanta tycker jag är sammanhållningen och avknoppningsprojekten som uppstår ur dom, folk sitter och kodar extra scripts, skriver guider m.m. Ett tag där var folk ganska nationalistiska också mellan what och waffle.
Kommentera