Socialdemokratisk kulturpolitik

Socialdemokraterna uppger sig hålla rådslag om kulturpolitik. De har publicerat ett principdokument i hopp om att stimulera till “djärva förslag och provokativa påståenden”. Dokumentet i sig är allt annat än djärvt. Det mesta är oförargligt på gränsen till meningslöst, fast det hör väl till genren. Ändå kan det förtjäna några kommentarer.

Öppningsfrasen förkunnar: “Vårt mål är att öka människors delaktighet i kulturlivet.” Delaktighet är ett ord som i kulturpolitiska sammanhang kan signalera något i stil med “deltagarkultur“, alltså ett stöd till aktivt deltagande, snarare än konsumtion. Socialdemokraterna använder dock snarare “delaktighet” som synonym till “tillgänglighet”. Alla ska ha möjlighet att konsumera det utbud som påbjuds, “oavsett klass, kön, ålder, funktionsnedsättning, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller ekonomiska förutsättningar”.
Överlag verkar sossarnas principdokument utgå från att kultur är något som skapas av heltidsarbetande konstnärer. “Utan konstnärer finns det ingen konst” är en fras som upprepas. Konstnärerna antas ha en rätt att försörja sig på heltid, medan alla andra inte alls ska förvänta sig betalning. Inga försök görs att förstå villkoren för alla människor som har andra jobb samtidigt som de skriver eller spelar. Ingen gråzon erkänns mellan professionella och amatörer. De ena försörjer sig, de andra går till ABF en kväll i veckan för att prova på att dreja på riktigt.

Kulturen och konsten gör oss kreativa. Alla har en skapande förmåga – som ska ha möjlighet att utvecklas. Denna förmåga är en resurs som samhället bör ta till vara på ett bättre sätt än i dag. Dels för att alla ska kunna komma i kontakt med konstnärliga verksamheter, det har ett värde i sig att fördjupa förståelsen av konsten och att utveckla den egna konstnärliga förmågan, dels för att kontakt med konsten stimulerar vår kreativitet även på andra områden, i arbets- och samhällslivet.

Vad är det som socialdemokraterna försöker framföra, insmetat i den gräsligaste kreativitetsjargong? Vad menas med att “konsten stimulerar vår kreativitet” i arbetslivet? Avses kanske produktivitet?
Ytterligare en nyttoaspekt förs fram:

I 1974 års kulturpolitik som senare följdes upp 1996 fanns viljan att kulturen skulle stå självständig från marknadskrafterna. Idag lever vi i populärkulturens, mediernas och konsumerandets tid. Vi har svårt att värja oss mot marknaden och kulturen utgör en nödvändig motkraft. Den snabba utvecklingen inom informationsteknikens område gör att vi översköljs av information. Kulturen kan hjälpa oss att sortera och förstå.

Å ena sidan ska kulturen hjälpa oss att bli mer “kreativa”, alltså skapa mer information. Å andra sidan översköljs vi av alltför mycket information, som bara kulturen kan hjälpa oss att sålla i. Kulturen är dock vare sig informationen eller sållandet. Så vad är den?

För att kulturen ska växa och utvecklas behövs mötesplatser. Platser där människor kan mötas för samtal och för att skapa kultur och besöka evenemang. Sådana mötesplatser är teatrar, museer, kulturhus, biografer, bygdegårdar, Folkets hus och Parker samt biblioteken.

Dessa mötesplatser betecknas som “fria offentliga mötesplatser”. Det vore intressant med en specificering av vad fri och offentlig betyder i sammanhanget. Ordvalen får det nästan att framstå som om muséer och biografer var ställen där envar kunde presentera sina skapelser. Så är det förstås inte. Att föreställa sig en total frihet är bara missvisande. Praktiken är ofta mycket mer pragmatisk – inte minst för musiklivet, vars ojämlika symbios med krögarintressen någon gång borde tas upp som den kulturpolitiska fråga det är. Inte heller total offentlighet är ett rimligt mål. Snarare bygger all konstnärlig verksamhet i praktiken på kombinationen av stora offentliga arenor och små halvoffentliga.
Eller menar socialdemokraterna helt enkelt “offentligt ägd”? Kanske. Ägarfrågan undviker man att beröra – vilket blir förbryllande, när man samtidigt talar om att digitalisera “våra biografer”. Syftar de på de knappt befintliga statliga biograferna, på den lilla uppsättningen föreningsägda biografer, eller på det stora privata filmmonopolet?

Jämförelsematerial: Socialdemokratisk kulturpolitik anno 1969.