I fredags var det vernissage för utställningen “Kapitalismens brott” på Teater Tribunalen i Stockholm, i anslutning till deras uppsättning av Kommunistiska manifestet. Själv trillade jag in för att möta upp några vänner bara för att omedelbart fösas ut eftersom föreställningen tydligen skulle börja. Har alltså varken sett pjäs eller utställning och ska heller inte kommentera dem. Däremot kan själva frågan om brottsregister förtjäna ett litet inlägg i den pågående bloggserien.
Tidigare introducerades historikern Fernand Braudel och hans tredelning av ekonomin. Längst ned vardagens breda infraekonomiska nivå, det materiella livet. I mitten återfinns marknader präglade av genomskinlighet och decentraliserade utbyten. Ovanpå marknaden slutligen en nivå av extremt lönsamma monopol, i intimt samröre med staten, antimarknader. Fernand Braudel reserverade begreppet “kapitalism” för denna sista nivå. Hans poäng är alltså att kapitalismen inte är synonym med marknaden och därför inget allomfattande “system”. Hans samtida uttolkare filosofen Manuel De Landa menar att själva begreppet kapitalism helt bör undvikas, eftersom det är alltför tungt belastat av såväl marxistiskt som liberalt bagage.
Faktum är att inte ens Karl Marx själv talade om ett kapitalistiskt “system, utan försökte analysera kapitalismen som produktionssätt. Efterföljande marxister verkar inte ha funderat nämnvärt över vad det innebar att hänga på ändelsen “-ism”.
Senaste decenniets upplysningskampanjer om “kommunismens brott”, vars initiativ främst kommit högerifrån, har från vänsterhåll kontrats med att lyfta fram “kapitalismens brott”. Så uppstår en strid om vem som kan gräva fram det längsta och hemskaste brottsregistret. Ena sidan får ett enklare jobb eftersom de kan sätta likhetstecken mellan kommunism och kommunistiska regimer, andra sidan har å andra sidan långt fler århundraden att ösa ur. Ena brottsförteckningen börjar ju först år 1917, den andra oftast redan år 1492.
Ju närmare vår egen tid man kommer, desto svårare blir gränsdragningen. Ta bara alla övergrepp som genom åren har begåtts i Kina. Exakt när övergick de från att utföras av “kommunismen” till att utföras av “kapitalismen”? Otaliga marxistiska fraktioner har splittrats på frågan om huruvida Sovjetunionen var en “statskapitalism” eller en “degenererad arbetarstat”. För att undvika sådana konflikter blir det nästan nödvändigt att friskriva kommunistiskt styrda stater från inblandning i “kapitalismens brott” – fast hur marxistiskt är det? Den som håller fast vid tanken på kapitalismen som system borde i stället vända på frågan: Vilka staters övergrepp har ingen koppling till dess integration i en kapitalistiskt präglad världsekonomi?
I en brottsförteckning publicerad på Yelah nämns bland annat “de kapitalistiska staternas krig i Irak, Afghanistan, Jugoslavien”. Länkarna gör gällande att det är USA-ledda insatser som åsyftas, i det jugoslaviska fallet 1999 års Nato-bombningar. Utan att relativisera det övergrepp som dessa bombningar faktiskt var, måste man få fråga sig hur alla andra stater och privatarméer som krigat i forna Jugoslavien inte kan räknas som “kapitalistiska”.
I praktiken blir ofta listorna över “kapitalismens brott” till listor över USA:s brott. Däribland CIA:s roll i Chilekuppen 1973 och inblandning i Indonesiens antikommunistiska blodbad 1965. Hamnar de i brottregistret för att ansvariga personer i USA hyste ideologiska sympatier för kapitalism, eller för att ett världsomspännande ekonomiskt “system” frambringade dem? Frågan ställs på sin spets om man tittar på de många blodbad i Afrika som drivs inte av ideologi men väl av jakten på råvaror för en världsmarknad.
Därtill reduceras världssvälten till en fråga om skuld och brott. Utsagor om att “den mat som finns skulle kunna räcka” ignorerar frågor om matens produktionsförhållanden, transportformer och ekologiska aspekter. Summa summarum finns det en reaktiv tendens i hela listandet av -ismers brottsregister. Det tenderar lätt att urarta i en allmän relativisering – samt i en blockering av frågan om alternativ, om vägar ut ur misären.
Historikeruppropet lyckas undvika sådan relativisering. Visserligen är det en högst rimlig invändning att protesten mot “att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer” borde ha kommit tidigare, inte först när kampanjerna riktar sig mot just kommunismen, men hellre sent än aldrig. Uppropet ställer den retoriska frågan om nästa regerings nästa steg skulle vara upplysningskampanjer om koloniseringen eller om “historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet”, men önskar sig inte något sådant scenario. Hellre en historieforskning som kan belysa frågor om ansvar än statligt dirigerade kampanjer mot på förhand utpekade -ismer. Historikeruppropet nämner heller inte ordet “kapitalismen”. För det kan betvivlas om det ordet alls har något analytiskt värde.
Tidigare delar i serien:
13 kommentarer ↓
Personligen anser iallafal jag, trots att jag nog skulle defineras som vänster av de flesta, att det far fullständigt i sin ordning att störta Talibanregimen. En mer motbjudande diktatur har sällan skådats på vår jord.
Sen tycks ju Afganistankriget ha skötts ganska dåligt, men det är en annan fråga.
HENRIK: Det möjligtvis ännu mer motbjudande än talibaner är kanske att sitta och titta på en karta och välja ut vem vi ska plocka härnäst.
Har det inte snart empiriskt bevisats att utifrånstörtningar funkar rätt dåligt? Iaf om motivet bakom är grumligt.
Zes: Mycket möjligt, fast jag vet inte vad du menar med “utifrånstörtningar” – utveckla gärna!
Jakob S: Talibanregimen valdes knappast slumpmässigt, så jag förstår inte riktigt vad du menar. Eller anser du att vad som händer inom ett lands gränser är helt deras ensak?
HENRIK: Hur menar du slumpmäsasigt? Vad jag menar är att preventiv krigföring, som accepterad form av aggression, är långt mer förödande än någon Talibanism. Och du tycks ju gilla just den formen. Tycka vad man vill om Afghansk/Pakistansk Talibanism, men det var Brittisk sen Sovjetisk/CIA och nu NATO aggressioner som determinerat dess tillblivelse. Överflöd av vapen har mig veterligen inte någonsin hjälpt stabilitet i ett land. Det krävs nog överflöd av en helt annan sort för det.
Jag anser att orsakerna inte spelar någon speciellt viktig roll när man står inför faktumet av en enormt brutal frörtryckarregim. Visst har det värde att diskutera hur den har uppkommit, men först och främst har man, om man bryr sig om mänskliga rättigheter en moralisk skyldighet att göra nått åt saken. Om man man hellre gafflar om de historiska orsakerna är man bara en medlöpare.
Och Afganistankriget var inte ett prententativt krig, Talibanerna hyste och beskyddade grupperingar som hade mördat tusentals oskyldiga människor. Sen är det ju en skandal i sig att det behövs döda västerlänningar innan omvärlden reagerar.
Maken till “Orwelian double talk” i dina inlägg är skrämmande. Om man ‘bryr sig om männskliga rättigheter har man en moralisk skyldighet att göra nåt åt saken’ – männskliga rättigheter ska alltså bombas fram? Sorry, men det har inte fungerat. Och att förstå och gaffla om de historiska orsakerna är inte medlöperi. Utan den förståelsen kan man just göra som du och bunta ihop människor och avhumanisera dem till att vara Talibaner, Gooks, Judar, Terrorister…
Bush doktrinen fanns på plats inför invationen av Afgahnistan 2001 därför är det ett preventivt krig. En doktrin som dödat över en miljon varav många oskyldiga. Om vi nu ska bry oss om männskliga rättigheter…
Jag tror personligen mer på det tretioåriga arbetet tex Svenska Afgahnistan Kommiten bedrivit med bla. skolbyggen och undervisning ute på landsbyggden även under Talibanstyret. Nu är de i stort borta pga NATO kriget. Kriget har fragmenterat landet och återgången till krigsherrestyre och opium ekonomi har gjort humanitärt arbete oerhört svårt.
Mycket bra serie inlägg! Spännande!
En sak till; jag har själv läst en del Braudel och har funderat mycket på hur man kan undkomma en populistisk tolkning av det materiella livet, samt undgå att förvandla denna term till en ahistorisk storhet, som liksom enkelt får förklara all form av “marknadsmässigt” beteende.
Trots att det i sak endast är en beskrivande term.
Jag undrar om det inte går att finna ett antal korrespondensbegrepp mellan det materiella livet, marknaden och antimarknaden, som gör att man kan förklara dessa tre just som ett system, eller mildare som delar, nivåer, i ett gemensamt produktionssätt. Jag vänder mig nämligen mot Braudels förståelse av kapitalismen som en antimarknad. Jag tror att varubegreppet (i Marx mening) kan fungera bra som en förmedlande storhet mellan Braudels tre nivåer. Trots allt är de nivåer av något; av något som sätter dem i ett gemensamt förhållande. Varan känns som en god utgångspunkt dels för att den är en empirisk storhet som bestämmer vårt liv rent konkret, dels för att denna vara s a s är baserad på en samhällelig nödvändig logik som den är strukturerad av, samtidigt som den strukturerar samhälleliga relationer som tycks skära igenom Braudels tre nivåer. Varan som aktualitet och virtualitet.
[...] Realkapitalism VI: Brottsregister [...]
[...] Realkapitalism VI: Brottsregister [...]
[...] Realkapitalism VI: Brottsregister [...]
Kommentera