Förra inlägget länkade till Ingemars geniala “Gentrifieringscykeln” i fem punkter. Från hippa gallerier till ohippa gallerior, via latte och bostadsrätter. Till detta fogas en ganska radikal handlingsplan, som till att börja med föreskriver att alla konstnärer ska skjutas.
Bland stockholmska närförorter är Telefonplan ett paradexempel. Först flyttade Konstfack dit, sedan startade Landet och nu byggs en gammal pianofabrik om till svindyra bostadsrätter. Fastighetsbolagets sajt Telefonplan.com fullständigt frossar i ordet “kreativ“. Riktningen är utstakad. Fast än så länge har den fullständiga lattefieringen uteblivit. Telefonplans pizzerior befolkas av Idol-gloende kvartersalkisar.
Att döma av “Gentrifieringscykeln” saknas bara ett konstgalleri, förutsatt att Konstfacks elevgalleri inte är tillräckligt “hippt”. Vid årsskiftet blir det dock andra bullar. Då startar ett konstnärsdrivet projektrum för samtidskonst i området mellan Telefonplan och Midsommarkransen. (Deras hemsida kommer upp inom en vecka, återkommer med länk.) Detta projektrum har för övrigt ett konstnärligt råd på, där jag själv har fått äran att vara en av tre ledamöter.
På makroplanet är det solklart: Etablering av konstlokaler i ett nytt område är ett säkert tecken på att området efter hand kommer att kännetecknas av ombildning till bostadsrätter, högre levnadsomkostnader och kraftigt homogeniserat lokalt näringsliv. I slutändan till konsten åter drivs på flykt, varpå cykeln av gentrifiering upprepas i nästa område. Konstens innehåll spelar absolut ingen roll i sammanhanget. Bara det faktum att verksamheter kan kallas “kreativa” utnyttjas systematiskt av lokalmonopolistiska fastighetsbolag.
Ändå kan jag inte uppbringa några skuldkänslor för att jag låter mig involveras. En sådan syn på personligt ansvar för gentrifieringscykler är orimlig. Lika orimlig som det motsatta synsättet, att gentrifiering är en oundviklig naturlag. Kommunpolitiker och fastighetsbolag är centrala aktörer, samt förstås bankerna, det vill säga finanspenningpolitiken. Men att bara peka på dessas planering är alltför reducerande. Vilka olika abstrakta maskiner samverkar i gentrifieringscykeln?
5 kommentarer ↓
Skulle bara påpeka att finanspolitik är det som staten sysslar med när de ändrar skatter och utgifter. Det du menar är penningpolitik.
Men det var förstås bara en petitess, så du kan radera den här kommentaren.
Dennis: Det har du rätt i. Fast skatter (och skattelättnader) påverkar förstås också på olika sätt hur stadsdelar utvecklas.
Tja, det betyder, enligt Gentrifieringspamfletten, att den stora Liljeholmsgallerian som håller på att byggas, kommer att kompletteras med en Telefonplansgalleria snart… Om det inte redan är på gång? För avståndet mellan Telefonplan och Liljeholmen gör att Gentrifieringen ej annars kan fortgå enligt dess normala livscykel.
Gallerian kommer att bli inglasad eller förslutningsbar på annat sätt, så att vaktbolag kan få ansvara för trivseln. Det är därför gallerior alltid glasas in har jag förstått. För annars blir de en del av det obehagliga okontrollerbara offentliga rummet.
Undrar förresten om det någonsin kommer att gå att reclaima gallerior tillbaka till det offentliga rummet?
@Eriks: Kasta sten i glashus? :P
[...] Kanske liknande Gentrifieringscykeln [...]
Kommentera