Förra inlägget antydde en fundamental skillnad mellan å ena sidan “musikalisk expressivitet (t.ex. rockism, popism)”, å andra sidan musikalisk “bastyngd och platsbundenhet”. Här kommer ett mycket preliminärt försök att vidga resonemanget.
Roland Barthes hävdade i essän Musica Practica (1970) att det finns två slags musik: den som man spelar och den som man lyssnar till. Dessa två “är helt skilda konster, envar med sin egen historia, sin egen sociologi, sin egen estetik, sin egen erotik”. Uppdelningen förefaller idag föga användbar. Arbetshypotesen för detta inlägg är att vi, sedan kanske trettio år tillbaka, lever i en musikalisk övergångsepok. En simpel uppdelning mellan aktivt och passivt inte längre är till någon hjälp – fast kanske går det fortfarande att skilja mellan två slags musik, var och en “med sin egen historia, sin egen sociologi, sin egen estetik, sin egen erotik”.
Låt oss pröva att kalla dessa typer för expressiv respektive repetitiv. Det handlar inte om att kategorisera musikstilar eller artister i ena eller andra facket, utan om att karakterisera två skilda förhållningssätt som kan kombineras på olika sätt. Delaktiga i dessa förhållningssätt är artister, såväl som publik, kritiker, bildredaktörer, festfixare, med flera. Därför testas i stället diverse vaga -ismer.
Expressiv musik
Expressiv musik handlar om personligt uttryck. Upplevelsen är beroende av en känslomässig kommunikation, från artist till publik (något förenklat). Artistens personlighet och liv uppfattas som relevant för denna upplevelse. Typiskt sett avbildas artisten på affischer, skivomslag och hemsidor.
En sångare står oftast i centrum, även om t.ex. gitarr eller violin också funkar som expressiv mittpunkt. Tillställningar med expressiv musik förutsätter, idealtypiskt sett, att publiken riktar blicken åt en och samma punkt. Nästan alltid handlar det om musik med text, som i bästa fall har en kvalitet av poesi – förra inlägget nämnde ju t.ex. Håkan Hellström. Expressiv musik förankrar sig till platser genom språkliga referenser, typ: “En vacker dag på Stigbergsliden / och jag väntar på kranen”.
Tre urtyper av expressiv musik är rockism, popism, soulism. De kan delas upp i otaliga undervarianter, som lägger olika vikt på de olika klassiska expressiva elementen: själfullhet i framförandet, textens budskap, artistpersonens utseende, och så vidare.
Repetitiv musik
Repetitiv musik sätter igång processer. Ofta handlar det om att få kroppar att röra på sig i dans, men det kan lika gärna vara rena ljudmattor. Relevant är vad som sker i dessa processer, inte vad som rört sig i artistens inre. Anonymitet är ett fullt möjligt alternativ, som inte minst använts av många elektroniska musiker.
Idealtypiskt sett är skivomslag, affischer och hemsidor inte illustrationer till musiken, utan ett självständigt konstnärligt element. Tillställningar med repetitiv musik förutsätter inte att alla riktar blickarna mot en centralpunkt. Antingen är dansgolvet i centrum, eller så pågår en scenshow med flera självständiga visuella inslag.
Repetitiv musik förankrar sig i platser inte genom språkliga signifikanter, utan direkt. Tydligast är detta i varianten basism där djupa basfrekvenser är avgörande (dub, dubstep), ibland även i varianterna noiseism och ambientism. Till den repetitiva musiken räknas också postrockism (med undergrupper som krautism) – vars relation till rockismen motsvarar den postdramatiska teaterns relation till traditionellt drama.
Kanske går det att urskilja två huvudtekniker, som bägge omöjliggör den expressiva musikens narrativa egocentrism: minimalism och maximalism (vilka är fullt möjliga att förena).
Kanske borde man tänka sig inte bara två typer, utan tre eller fler. Kom med förslag och kommentarer!
13 kommentarer ↓
Väldigt intressant resonemang, håller med om det mesta, förutom att Håkan Hellström skulle vara någon typ av poet.
Tycker snarare han använder minimalism för att dölja sitt sanna jag, genom att sjunga falskt, sakna ljudmattor och direktöversätta andra låtskrivare. Här misstas minimalism med “äkta”.
Hans tidigare band “Broder Daniel” var iofs både minimalistiska och expressiva med stor musikalisk skicklighet… Antar att jag helt enkelt är jävligt trött på Håkan Hellström efter alla förfester med ständigt Klubbland.
Angående typer, vart skulle hissmusik hamna, den behöver inte nödvändigtvis vara mini-/eller maximalistisk, helst ska man ju inte uppfatta den som närvarande samtidigt som den sätter igång önskade processer hos oss.
Dawwe: Kul att inlägget satte igång tankar.
Angående klassificerandet av olika musikformer så tror jag som sagt inte att en viss stil alltid behöver hamna i ett “fack”, det handlar som sagt om förhållningssätt. Men jag skulle nog klassa hissmusiken som repetitiv. Den går i en loop, dygnet runt. Den är utvald för att inte dra uppmärksamheten till ett artistego, utan för att skapa ambiens. Repetitivt, absolut.
Vad gäller Håkan Hellström som poet så tycker jag att hans storhet är just att han direktöversätter textrader. Han kopierar, och det kopierade får en ny innebörd i sitt nya sammanhang. Det är vad jag kallar KOPIMI!
(Men jag kräver inte att alla ska hålla med i Hellström-frågan. Broder Daniel har jag själv ingen relation alls till, förresten.)
Intressant resonemang, men var hamnar då reggae in? Eller hiphop?
Jag tycker att där finns båda formerna, speciellt om man är på en reggae-koncert, bandet och texterna får stå i ljuset, men basen dängar på!
Kanske är det därför reggaefolk oftast förknippas med marihuana? Man får ju allt, dänget och fokusering på det expressiva i texten! Speciellt om det är en text som Fotfolket eller Skäl Nog av Kung Kodum.
Dub är dock repetitiv. Även om ett stort namn som Alpha and Omega har koncert så är det basen som är i centrum ändå. Som med DJ’s.
Finns det nån anledning att kalla det rockISM och popISM och inte bara rock och pop..?
Ja den är utan tvekan repetiv, uttryckte mig lite fel, du kallar maxi/minimalistiskt för huvudtekniker men ja tycker inte hissmusik tillhör någon av dem. Närmast minimalistisk men ja definierar det som att lyssnaren själv ska “fylla in tomrummen” vilket inte är fallet med hissmusik.
Lite långsökt kanske, men skulle en del musik klassificeras som “intellektuell musik”? Med det menar jag musik vars främsta mål är att skapa “aha” upplevelser för andra musiker samt eventuellt imponera på dessa. Musiken är med andra ord främst riktad till andra musiker och inte den breda massan. Jag tänker mig vissa typer av jazz som går i tonarter man knappt kan namnsätta med bryggor över helknepiga toner. Denna typ skulle vara intimt förknippad med expressiv musik eftersom det ofta är en eller ett fåtal artister som utför dessa konststycken och fokus ligger ofta på personerna. Jag kanske är ute och cyklar, men ibland när jag lyssnar på musik känns det som den är gjord för att imponera på andra musiker där fokus ligger i att utföra svåra/imponerande saker vilken medelsvensson kanske inte uppskattar/märker. Man skulle kanske kunna kalla det “musiknörderi”.
bong rouge:
Anledningen till att skriva rockism och popism är att det inte syftar på musikstilar utan på konfigurationer, rutiner, förväntningar.
Alltså, detta är inte uppdelningar som kan användas för att sortera MP3-filer. En och samma fil kan vara helt olika slags musik beroende på i vilket sammanhang den uppträder.
Vadsomhelst:
Jo, jag funderade på hiphopens ambivalenta roll i sammanhanget. Vet inte riktigt.
Reggae tycker jag är ett utmärkt exempel på hur en musikstil, en uppsättning klassiska låtar, kan bli till olika slags musik beroende på var, hur och av vilka den åtnjuts.
Nu har jag legat i badkaret en stund, funderat kring hiphop och kommit fram till att det är ganska enkelt:
MC:ing är expressivt, DJ:ing är repetitivt. “Hiphop” är då att betrakta som ett symbiotiskt förhållande (typ som en lav).
Aha just det.
Det kanske inte bara är hiphopen det gäller. Undrar hur det var i Jamaica då ska och reggeyn föddes. Den typen är ju som hiphop fast det var inte hiphop det var tal om.
Ska vi kalla det en symbotisk musik?
jag måste rygga tillbaks och undra om du menar att repetetiv musik inte är resultatet av något från en artists inre? det låter som om det skulle syfta på rent generativ musik av ngt slag. det känns extra opassande när man pratar om postrock och kraut.
kanske dessa kan ses som en mjuk blandning av expressivism och repetitivism som då blir en art av progressivism?
alltså jag tycker du missar det här med sk folkmusik och kanske det här med dansens roll i det hela.
Nope sätter nog fingret på vad jag saknar i den här uppdelningen. En hel del musik existerar som i huvudsak talkestimulerande substans – bland annat en stor del av all konstmusik i tolvtonsteknikens kölvatten, och närbesläktad, The Wire-associerad populärmusik. En artist som Matmos eller Merzbow kan väl knappast anses vara varken repetetiv eller expressiv?
På nåt sätt kanske Platons gamla tankar om en tredelning går att applicera här: Intellektuell musik, känslomässig (alltså expressiv) musik och instinktiv (alltså repetetiv) musik.
@Birdseed:
Intressant, det här påminner mig om tankar jag hade om musik när jag var yngre (högstadieåldern?). Då ställde jag upp det för mig själv som att musik riktade sig till “hjärna, hjärta eller kropp”, vilket överensstämmer ganska bra med dina kategorier intellektuell, känslomässig och instinktiv.
Fast då bör ju tilläggas att troligen de flesta intressanta stycken/artister är just de som ligger i gränslandet mellan kategorierna, till exempel Wildbirds & Peacedrums, Meshuggah eller för den delen Alessandro Bariccos böcker eller Emir Kusturicas filmer.
Den intellektuella kategorin skulle då vara nära kopplad till den konceptuella aspekten av konstverk, alltså den aspekt som bygger på saker vi vet(/tror oss veta) om verket, snarare än de rena sinnesintryck som verket ger upphov till.
Kommentera