Realkapitalism, IV: En något oklar religion

När rädslan för rädsla leder till att det inte längre går att skilja på tycka, tro och befalla är vi redan inne på det religiösas domän. Under den eskalerande finanskrisen visar sig detta på åtminstone två olika sätt. Å ena sidan i kritiken av girigheten: Mammon. Anglikanska kyrkans högsta ledare beskrev kapitalismen som “avgudadyrkan” med hänvisningar till Marx. Typiskt nog kyrkorna inte kunnat komma upp med något annat alternativ än den allmänt omhuldade återgången till keynesianskt reglerad finanspolitik där hastigheterna skruvas ned något.
Å andra sidan finns det något pseudoreligiöst i de haglande befallningarna om att inte vara rädd — en transcendent pseudoreligion som riktar sig mot någonting större än individernas samlade girighet. Ytterst handlar den kanske om tron på Människans oberoende av ändliga fossila bränslen.

Tankarna kring “Kapitalismen som religion” som Walter Benjamin nedskrev år 1921 handlade inte om kritik av den simpla girigheten, utan om att skissera konturerna av en pseudoreligionen som är för stor för att kunna greppas.
Medan de gamla religionerna handlade om att undslippa skuld, handlar kapitalismen om att sprida vidare skuld, skriver han. Skulden är inte längre moralisk utan naturlig, likt i hedniska offerriter. En avbetalningsdriven mänsklighet under en ren kultreligion, som saknar dogmatik men kräver konstant tillbedjan under alla veckans dagar. “Guds transcendens har fallit ned. Men den är inte död, den har övergått till mänsklighetens öde.”

Bildliga exempel finns att beskåda i konsultfirmornas reklam på de internationella flygplatserna. Eller på glauben-und-kaufen.de där två unga teologer har sammanställt ett arkiv över religiösa teman i reklambilder.

“Kapitalism” förblir hos Walter Benjamin ett oklart begrepp (man får ibland intrycket att han använder för att tillfredsställa Theo). Som alltid är problemet att det antyder ett enhetligt “system”, när det antagligen är vettigare att i linje med Fernand Braudel föreställa sig flera ekonomiska nivåer med olika logik. För övrigt använde aldrig Karl Marx ordet kapitalism. Däremot skrev han att religionen “är ett folkets opium”, alltså ett slags tröstemedel, inte att förväxla med något avsiktligt massbedrägeri (vilket har antytts av felöversättningen “opium för folket”).
Walter Benjamin syftar däremot på något annat. En religion som inte kommer in för att komplettera där kapitalismen brister, utan är fullständigt immanent i en enda universell praktik, i vilken “utilitarismen får sin religiösa prägel”.

Ett par decennier senare skrev Alexander Rüstow, en av de tyska ordoliberalerna) om tron på den osynliga handen, vilken han härledde till tankar om en världens hemlighetsfulla harmoni hos hedniska tänkare som Herakleitos och Pythagoras.
Vår tids systematiska utbredande av skuld har dock kommit att innebära en annan relation till framtiden — en relation byggd på att hämta fossiler från forntiden. Ekonomhistorikern Daniel Berg skriver att “lånestegringen från 1900 — det allt högre belånandet av den nuvarande konsumtionen på framtidens produktion — [har] beräknats på en ekonomi som helt klarade räntekraven genom fri oljeenergi.”

Oljeborrandets epok inleddes precis samtidigt som Nietzsche började filosofera. Synkroniciteten kastar ljus över Walter Benjamins påstående om att Nietzsches övermänniskoideal var en realisering av kapitalismens religiösa påbud. Är religionen kanske en fossildyrkan?

Tidigare delar i serien:

• Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter
  
• Realkapitalism, II: Politisk förträngning av sedelpressarna
  
• Realkapitalism, III: Fernand Braudel, marknader och antimarknader