Inte så omoralisk ändå

Christer i P3 har ett återkommande inslag vid namn Moraltestet där diverse folk ställs inför knivigt politisk-moraliska frågor, varpå svaren och deras tillhörande argument kommenteras av moralfilosofen Bengt Brülde. Blev tillfrågad om att medverka, svarade ja och ställde genast in mig på sågning. Mitt intresse för etik känns inte helt kompatibelt med de hypotetiska situationer och abstrakta rättigheter som moralfilosofer ägnar tankarna åt. Men här fanns ett tillfälle att få frågor, tugga sönder dem och spotta ut dem i ny form — i etern. Och radio är mitt favoritmassmedium. Det enda där man alltid själv får ut något av att medverka (om än nästan aldrig i form av pengar, ej heller nu).

Så ringde de upp. Är det rätt att köpa piratkopierade dvd-filmer? Är det rätt att fildela? Min inställning är att frågorna är felställda, men att de med fördel kan användas för att ställa bättre frågor (jag vågar påstå att den inställning gäller även för övriga Piratbyrån). Efter att kort ha förklarat att jag inte tror på upphovsrätten, övergick jag till att tala om allt det viktiga som ligger utanför dess område, det som i moraliska sammanhang glöms bort, det som inte går att kopiera.
Lite liknande försökte jag hantera de andra frågorna. Från abstrakt moral till pragmatisk etik. Frågan om det är rätt att köpa sexuella tjänster, exempelvis, försökte jag problematisera, för vad är köp och vad är en sexuell tjänst? Refererade till Frida Stéenhoff, den första svenska kvinna som kallade sig feminist; hon menade att alla kvinnor som är ekonomiskt beroende av att leva hos en man strikt taget kunde klassas som prostituerade. Om något är rätt eller fel i frågan, så är det rätt att erkänna sexuella tjänster som en etisk gråzon, och fel att låtsas som att det finns ett binärt moraliskt svar. Fast så rakt fick jag inte till det i radio.
Frågan om statlig reglering av droger ställdes utifrån en premiss om individens “rätt till självbestämmande”, som jag först såg mig föranledd att ifrågasätta. Sedan tog jag självklart tillfället att kritisera rådande svensk narkotikapolitik, ur en pragmatisk synvinkel, utan att hänvisa till rättigheter. Och så vidare.

Bengt Brüldes dom blev långt lindrigare än vad jag befarat. Han roades tydligen av min insats, även om han anade “luddiga positioner”.

Han är ju ändå en idéspruta. Sen är han kanske lite för vild i sitt tänkande. Han ger liksom inga bra svar på alla frågorna. En del frågor svarar han inte på alls.

Haha, check! Det var ju just vad jag gått inför: inte ge svar, utan spruta idéer i form av nya frågor. Sen får man väl acceptera diagnosen “oerhört liberal grundhållning”, vilket jag för egen del — faktiskt — inte alls känner igen mig i. Jag tror som sagt inte på rättigheter.
Särskilt inte på upphovsrätt. Bengt Brülde var inte helt nöjd med att jag använde frågan som språngbräda till en intressantare fråga. Han invände: “Om man säger nej till upphovsrätten i alla dess former så måste man komma med ett alternativ till den.” Den förlamande idén om att det ska finnas ett alternativt, giltigt för hela det myller av praktiker som i vår tid delvis berörs av upphovsrätt.
Sedan gled Bengt Brülde över till att prata om läkemedelspatent och möjliga alternativ till dessa. Att han gjorde det ser jag som ett lyckat exempel på kopimi: jag gled systematiskt från ämnena, vilket han visserligen kritiserade mig för, men sedan kopierade han min inställning och gled själv från ämnet. På så vis kunde han kommentera en viktig etisk fråga som inte hade rymts inom de förplanerade moraliska ramarna!

Efter att jag intervjuats vågade jag inte räkna med mer än en etta på den femgradiga betydsskala. Till min förvåning beviljade mig Bengt Brülde en tre, om än svag. Fast det var som sagt inte för betyget jag ställde upp. Det var för chansen att vidga frågor.