Kalkonkonst 2.0

I veckan som gick öppnade biennalen i Sevilla. Nog för att det är legio att konstvärlden överskattar sina möjligheter att påverka omvärlden. Men som Lars Vilks konstaterar, befinner sig Sevillabiennalens programförklaring i en klass för sig. Dess uppblåsta ambitioner, utan minsta spår av ironi, flaggar för kalkon.
Lars Vilks sammanfattar utställningskonceptet,

som inte bara skall göra åskådaren till interaktiv huvudperson utan också innebära ett definitivt brott med Euroamerikakulturen. Biennalen skall försöka sig på, som man skriver, att skapa ett paradigmskifte till ett Euroarabiskt och Eurasiatiskt paradigm.
Efter den obetydliga insatsen skall biennalen demokratisera konsten och som det verkar hela världen efter Joseph Beuys gamla recept ”Varje människa är en konstnär”. Och mycket mer.

Kalasets namn? Youniverse! Jajamensan, det är årets person 2006 — you — all over again. I ett senkommet utbrott av 2.0-eufori staplas demokrati- och kreativitetsklyschorna på hög. Glatt leker man som att det är mannen på gatan som har gjort konsten.

In the global expansion of the Internet there is almost unlimited storage space in which any user can try out his or her creativity. Artists, in the age of Youtube.com, Flickr.com, MySpace.com, and Second Life, lose their monopoly on creativity. Using contemporary media everyone can be artistically creative. As Joseph Beuys said back in 1970, “every person is an artist.”

Biennalens curator, som ansvarar för denna soppa, det är ingen mindre än Peter Weibel, till vardags chef för ZKM i Karlsruhe. Han är inte minst känd för sitt samarbete med Bruno Latour; de stod gemensamt bakom utställningen och boken Making things public (2005), där vinaristokraten utvecklade sin intressanta tanke kring “dingpolitik“.

Säkerligen har Peter Wiebel ett stort nätverk i konstvärlden, vilket är vad som räknas när man som curator ska välja ut konstnärer. Men vem fick den befängda idén att låta denne österrikare formulera sig, när han är i så uppenbart behov av en fransk spökskrivare?

Fem godbitar ur Sevillabiennalens programförklaring:

…and the influence of the media on art is also on the increase.

Wiebel menar alltså att det har funnits en tid då “medierna” inte påverkade konsten? Snacka om slappt mediebegrepp…

This worldview of quantum physics agrees with contemporary praxis of media art, which also lives on the idea of observer participation.

Tänk vad fiffigt, kvantfysiken bekräftar konstvärldens befintliga seder och bruk! Med andra ord behöver man inte fundera över vad “deltagande” kan innebära.

The Biennial’s goal is the participation of the public. There will be a democratization of art. The audience is the star, not the artists.

Kommentar överflödig.

Looking makes people happy, and experiencing art can be euphoric. The encounter with art at the Biennial of Seville will make people euphoric.

Utställningen som på egen hand tänker initiera ett geopolitiskt paradigmskifte, samt göra alla till konstnärer, nöjer sig tydligen inte med detta, utan måste dessutom intyga sina euforiserande effekter!

You stand at the center of the universe and the universe adapts itself through ongoing technicalization; that is, increasing humanization and personalization of nature according to your needs. Personalization of technology results in a world behaving as you like it.

Nog för att Weibel från Latour verkar ha lärt sig av med ovanan att upphöja “kritik” till ett egenvärde, men i fallet Wiebel tycks det snarare ha slagit över i ett lamt web 2.0-hyllande. Inte ens överaffirmation, bara trötta ekon från 2006.